Du med och jag med...
I diskussionerna om kyrkans framtid är det enligt min mening med att som konkret målsättning försöka hålla fast vid principen "du med och jag med".
Men genast dyker det upp två frågor:
(1) Får alla vara med, nota bene, enligt sin övertygelse?
(2) Vill alla vara med, i en kyrka som är så pluralistisk och som redan har tagit negativ ställning till de konservativa, senast nu i fallet Vesa Pöyhtäri i Uleåborg (Domkapitlet gav en skriftlig varning).
Vad den första frågan beträffar har jag många gånger försökt säga att jag tycker att man måste ha mycket starka skäl till att medverka till att bryta ner den gemenskap som under sekler har fötts. Man kan naturligtvis (med rätta) hävda att gemenskapen bryts när avsteg från Guds Ord sker. Frågan är dock om inte situationen nu är för oklar. Det finns många församlingar där full frihet råder, där Guds Ord förkunnas och utlevs enligt vår kyrkas bekännelse. För sådana församlingar och dess medlemmar är allt tal om behovet av nya gemenskaper obegripligt. Ingenting hindrar en att verka efter bästa förmåga, att be och arbeta!
Men det finns en växande skara som ställer sig frågande till den målsättning som åtmisntone jag ännu vill hålla fast vid. Är det någon idé att förhandla om prästvigning i en kyrka som så tydligt signalerar likgiltighet och ovilja till att förstå. På allt flera orter är nya gudstjänstgemenskaper, eller väckelserörelser med alternativa gudstjänster i "traditionell" anda, ett allt mera lockande alternativ.
Jag anser att vi måste få ett slut på processandet mot präster som vill hålla fast vid kyrkans bekännelse. Finns där andra aspekter med, är det inte domstolsbeslut och varningar som gäller, utan samtal och gemensamma försök till förståelse. Det är märkligt att just kyrkan skall gå i spetsen för ett tänkande som inte vill värna om samvetsfriheten, medan man i samhället i övrigt ofta har drivit denna aspekt.
I vårt program, jag vill gärna säga "vårt", inte bara "mitt", ingår förhoppningen att man skall finna lösningar som innebar att man kan bevara åtmisntone den yttre enheten. Kyrkan kommer säkert att profileras på olika sätt, så att personer med gemensam övertygelse söker sig samman över församlingsgränserna. Detta sker redan.
I allt detta är det viktigt att komma ihåg att det inte är vi, utan Herren själv, som leder sin kyrka. Därför bör vår bön vara att Herren inte "skall flytta ljusstaken från dess plats", utan att vår kyrka ännu får nåd att besinna sig, och att vi, en och var, får del av den Andens förnyelse som vi så nödvändigtvis nu behöver.
Henrik
Men genast dyker det upp två frågor:
(1) Får alla vara med, nota bene, enligt sin övertygelse?
(2) Vill alla vara med, i en kyrka som är så pluralistisk och som redan har tagit negativ ställning till de konservativa, senast nu i fallet Vesa Pöyhtäri i Uleåborg (Domkapitlet gav en skriftlig varning).
Vad den första frågan beträffar har jag många gånger försökt säga att jag tycker att man måste ha mycket starka skäl till att medverka till att bryta ner den gemenskap som under sekler har fötts. Man kan naturligtvis (med rätta) hävda att gemenskapen bryts när avsteg från Guds Ord sker. Frågan är dock om inte situationen nu är för oklar. Det finns många församlingar där full frihet råder, där Guds Ord förkunnas och utlevs enligt vår kyrkas bekännelse. För sådana församlingar och dess medlemmar är allt tal om behovet av nya gemenskaper obegripligt. Ingenting hindrar en att verka efter bästa förmåga, att be och arbeta!
Men det finns en växande skara som ställer sig frågande till den målsättning som åtmisntone jag ännu vill hålla fast vid. Är det någon idé att förhandla om prästvigning i en kyrka som så tydligt signalerar likgiltighet och ovilja till att förstå. På allt flera orter är nya gudstjänstgemenskaper, eller väckelserörelser med alternativa gudstjänster i "traditionell" anda, ett allt mera lockande alternativ.
Jag anser att vi måste få ett slut på processandet mot präster som vill hålla fast vid kyrkans bekännelse. Finns där andra aspekter med, är det inte domstolsbeslut och varningar som gäller, utan samtal och gemensamma försök till förståelse. Det är märkligt att just kyrkan skall gå i spetsen för ett tänkande som inte vill värna om samvetsfriheten, medan man i samhället i övrigt ofta har drivit denna aspekt.
I vårt program, jag vill gärna säga "vårt", inte bara "mitt", ingår förhoppningen att man skall finna lösningar som innebar att man kan bevara åtmisntone den yttre enheten. Kyrkan kommer säkert att profileras på olika sätt, så att personer med gemensam övertygelse söker sig samman över församlingsgränserna. Detta sker redan.
I allt detta är det viktigt att komma ihåg att det inte är vi, utan Herren själv, som leder sin kyrka. Därför bör vår bön vara att Herren inte "skall flytta ljusstaken från dess plats", utan att vår kyrka ännu får nåd att besinna sig, och att vi, en och var, får del av den Andens förnyelse som vi så nödvändigtvis nu behöver.
Henrik
upplagd av Henrik Perret
08:59
2 kommentarer:
Jag ber att få kommentera eftersom du lyckas (tror dock ej att det var uttalad målsättning) förbrylla mig.
Vad jag förstår skriver du att man som konservativ inte skall bryta ner gemenskapen (inom kyrkan?) trots avsteg från Gud ord, eftersom situationen är för oklar. Det finns många församlingar där full frihet råder.
Vad menar du med klar och oklar? Vad är det som är oklart och vad är klart? När anser du att situationen inte längre är oklar? När det finns "få" församlingar med full frihet? När det finns "inga" församlingar? Var drar du gränsen och hur motiverar du den gränsdragningen?
Du tycks vara av den åsikten att man skall förhandla med en likgiltig och ovillig motpart. Det låter mer som en from förhoppning om mirakel än som sunt förnuft, men jag återkommer till det strax.
Att båda parter deltar villigt och är beredda på eftergifter borde väl vara en god utgångspunkt. På den punkten finns det säkerligen hårdnackade bekännelsetrogna lutheraner som inte vill förhandla; de är inte beredda på några som helst eftergifter. Fast då tror jag att man med eftergifter tänker på läran. Där skall man inte behöva kompromissa. Eftergifter borde kunna göras på andra områden. Jag menar alltså att det finns en hårdhet på den sidan också.
I förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare kan det finnas både ovillighet och likgiltighet. Men förhandlingarna kan nå resultat, om båda parter pressas av en auktoritet (t.ex. regeringen). Med detta menar jag att när det nu finns konservativa som är beredda till vissa pragmatiska eftergifer (t.ex. kvinnopräster i församlingar), så räcker inte välviljan långt inför en ovillig motpart, om inte den sätts under press av en högre instans. Det är denna yttre press som saknas. Skulle större delen av kyrkans medlemmar kräva en lösning som inbegriper de konservativa skulle biskoparna säkert böja sig. Men de har (tyvärr) åtminstone media och kanske även medlemmarnas majoritet bakom sig (eller i alla fall en likgiltigt majoritet som man alltså inte behöver bekymra sig om).
Jag tror att vi båda är ense om att man skall söka andra vägar när dörren är stängd. Den kritiska frågan är när vi kan vara ense om att den är stängd. En del är trötta på att bulta på, har dragit sina slutsatser och givit sig av till andra gudstjänstgemenskaper. Andra har inte givit upp. När går tålamodigt väntande till dåraktig förtröstan?
Av
Vesa, Klockan
fredag, juni 16, 2006 11:24:00 fm
Hej Vesa!
Jag tror vi talar litet förbi varandra.
När jag talar om att bryta talar jag om den yttre enheten, och det beror på att jag tror att kyrkan (ev. luth.) har unika kontakter till folket som vi inte lättvindigt skall avstå från.
Jag kom från Vörå församling när jag skrev detta. Där skulle en ny kyrkbildning sannolikt upplevas som helt ofattbar, när kusinerna Klemets som präster förkunnar och när alla möjligheter finns att driva en bekännelsetrogen kristendom.
Jag menar också att som princip borde vi kunna undvika en situation där herdarna går och hjorden stannar. Detta skulle enligt min bedömning i hög grad vara fallet om en "utbrytning" skulle ske idag.
Jag tycker vidare att man skall bedöma läget mycket praktiskt också, alltså har jag/vi möjlighet att förkunna ett oavkortat evangelium där jag är nu? De flesta av oss konservativa, inklusive många mycket konservativa, är kvar inom kyrkan. När väckelserörelserna förbjöds agera i samband med Kalajokitiderna var situationen till det yttre rätt hopplös! Men läget förändrades.
Däremot tycker jag att vi inte skall ägna för mycket tid och krafter åt att samtala med biskoparna, utan vi skall börja samtala mycket mera med (den troende) församlingen. När biskoparna här, liksom i Sverige, under pågående samtal om möjligheter till att följa sitt samvete fattar ett princip beslut om att inga särvigningar någonsin någonstans skall ske, är det ju närmast ironiskt. Detta har ju dessutom kommit fram först senare!
Jag tycker också att vi skall respektera att vi kan vara i oliak situationer, någon kan uppleva det meningsfullt att verka inom kyrkan, andra kan bedöma det hopplöst. Vi skall inte börja bekämpa varann!!
Jag menar ju, vilket du nog vet, att man inte kan tolerera kompromisser i LÄRAN, kanske i viss mån i de praktiska frågorna. Därför talade jag om den yttre enheten. Jag tror att om kyrkan "i väntan på bättre tider" kan hålla ihop, under förutsättning att var och en får verka enlgit sin övertygelse, kan det vara en väg, jag säger inte att det är den enda, eller den bästa. Huvudsaken att trons folk står samman och fattar gemensamma beslut.
Jag förstår väl att situationen blir ohållbar. Jag har åt biskopar sagt att vad ska jag säga åt teologer som kommer och säger att de ingen framtid har i kyrkan? Inte kan jag säga "tro och hoppas lilla vän, många stjärnor lysa än på den blåa himmelen"! Det blir ohållbart! Men vi måste få lekmännen med oss i behandlingen av framtidsfrågor. Jag tror också att lekmännen skall "pressa" biskoparna med att kräva präster med traditionell bibelsyn osv. Mycket beror nu på "hiekkapaperibehandlingen" i höst, en del på biskopsvalet, men dessa frågor i sig är inte svaret på den djupa kris vi nu står i.
Frågan är för mig: kan jag verka för ett oavkortat evangelium NU, så gör jag det. Låt oss hålla ihop, oberoende av om några fattar beslutet tidigare, andra senare, och några kanske inte under sin livstid, angående det meningsfulla i att stå kvar.
Tillsvidare upplever jag det meningsfullt, även om jag har fått svåra törnar. Det meningsfulla avgör jag nämligen inte endast i förhållande till mig som person, utan till de unga teologerna och tillde troende lekmännen. Den ekvationen måste fås att gå ihop.
med vänlig hälsning
Henrik
P.S. I den mån det inte blev klarare, återkom!
Av
Henrik Perret, Klockan
fredag, juni 16, 2006 12:40:00 em
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida