Nattvardsgemenskap

Såväl den nyvalde biskopen som Kyrkpressens chefredaktör anför nattvardsgemenskapen som ett stort problem i dagens kyrka. I en mening förstår jag dem helt. Nattvardsgemenskapen är ett uttryck för den djupaste gemenskap som finns mellan Kristus och Hans församling, och därmed ett uttryck för den gemenskap som råder mellan kristna.

Men det finns kanske litet andra aspekter på detta än de som tillvidare nämns. För det första kan man ju konstatera att under vår kyrkas nyare historia har flere skeden funnits när nattvardsgemenskapen mellan alla kyrkans medlemmar inte fungerat. Detta har kunnat gälla såväl representanter för olika väckelserörelser som andra grupperingar. Man kan inte allt för snart dra för långtgående konsekvenser av detta, även om det nog är skäl att påtala detta som ett orosmoment av mera allvarligt slag.

För det andra skulle jag gärna påminna om att det som den augburgska bekännelsen anför som grund för "kyrkans sanna enhet" nog i första hand måste gälla det bibliska budskapet (evangelii lära) och synen på sakramenten. Tillsvidare lär vi alla lika om vad nattvarden är, vilket är anmärkningsvärt. Jag kan också gå till samma nattvardsbord som en kvinnlig präst, fast sida vid sida om så skulle ske.

Men en sak som har blivit borta i oron är ju diskussionen om rite vocatus, om den vederbörliga rätta kallelsen, som ju är det som vi hela tiden diskuterar med litet olika namn. Problemet är ju hur man skall se på ämbetet, om man där är oviss om det riktiga, är det ju en mycket logisk följd att inte delta i en sådan nattvard efter som detta med "rite vocatus" inkluderar att ingen utan vederbörlig kallelse får förkunna eller förvalta sakramenten.

Till den rätta kallelsen hör givtevis inte bara den inre kallelsen och den yttre kallelsen från en kyrka, utan denna kallelse måste ha sin grund i Bibeln och bekännelsen. Därmed är vi egentligen tillbaka i ruta 1. Det är ingenting att förvåna sig över, utan tvärtom är det ju en logisk följd av samma diskussion.

Jag har i ett annat sammanhang påtalat att Luthers ord om att sakramentens verkan inte är beroende av ämbetsinnehavarens person, och att denna diskussion måste ses i sitt sammanhang.

I ett läge när diskussioner pågår är denna situation i en mening ganska naturlig, men icke desto mindre beklaglig.

Jag tycker att man inte skall dramatisera denna fråga, utan försöka verka för en djupare förståelse och större enhet i sakfrågorna. Jag kan förstå om det finns sådana som inte vill gå till nattvarden när jag förrättar en gudstjänst. För mig är det viktigt att ingen tvingas till något man inte vill, men också viktigt att vederbörande får möjlighet att gå till nattvarden för att söka Kristi förlåtelse och kraft i ett sådant sammanhang där inte någon person får skymma det större i nattvarden.

Men onekligen är detta ett tecken på att vår kyrka knakar i fogarna. Jag är inte säker på att det blir bättre att strunta i alla lärofrågor och "låtsas som om det regnar". Inte vet jag om det känns så meningsfullt och som ett uttryck för något stort att fira mässa med sådana som vill att man skall försvinna från kyrkans led.

"Först samtalar man, därefter äter man tillsammans." Denna gamla regel gäller i kyrkan, men den får inte tillämpas för småaktigt. Det får inte bli ett intrument att hävda något slags "partipolitik". Däremot är det ju självklart att man inte skall delta i en gudstjänst som förrättas av en person som man vet att är en heretiker (villolärare i förhållande till den apostoliska traditionen). Det är ju främst manliga präster som utmärkt sig på denna punkt tillsvidare.

En värre situation uppstår alltså enligt min mening i en oproblematisk nattvardsgemenskap med heretiker, med sådana som uppenbart lär om Kristus och Hans försoning något annat än vad den apostoliska tron förutsätter.

Men jag tror att det är viktigt att ta fram dessa frågor - egentligen gäller de ju inte nattvardsläran, även om jag är rädd för att det kan finnas hur mycket som helst på den fronten också - utan denna gång är ju den primära orsaken tveksamheten när det gäller ämbetsutövningen. Till all lycka är ju ändå inte nattvardsgemenskapen bruten. Men det är nog viktigt att ta itu med dessa stora frågor. Nattvarden är långt mera än en känslogemenskap som skulle bygga på någon mänsklig vilja att acceptera andra. Den är en delaktighet av Kristus, och den rör vid det innersta tron äger. Men den förutsätter en enhet med Kristus och hans Ord. Vi bör alla spegla oss i detta och avlägsna hinder för nattvardsgemenskapen. Detta sker bara genom en omvändelse till Kristus och ett fasthållande vid Honom, som har det eviga livets Ord.


Henrik