Henriks kommentarer

25 mars 2008

I couldn't care less 2?

Det börjar låta som Poliisiopisto 2, men rubriken från förra blogginlägget slog emot mig när jag kollade läget idag.

Har läst och hört olika kyrkliga kommentarer om Markku Koivistos utträde.

Och samma reaktion föds igen.

Den gode Herden sörjer över när ett av hundra får är förlorat, och går ut och letar tills han finner det.

Nu när folk skriver ut sig och alltså också Markku Koivisto så småningom (vet inte om det skett eller skall ske, sannolikt det senare) så är det "inte så farligt", det är så att säga mest Markku Koivistos problem.

Så länge som kyrkan inte sörjer över varje medlem som går ut, är läget beklämmande.

Jag säger inte att Markku är "förlorad" i och med detta beslut, men i alla fall tycker jag att det är en stor förlust för kyrkan (FELK), liksom varje god broder och syster som gått innebär en stor förlust för oss alla.

Till eftertanke:

"Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det? 5 Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar. 6 När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat."
Luk. 15:4-6

Jag skulle dessutom inte undervärdera den inverkan detta kan ha på andra grupper i kyrkan. Låt mig uttrycka mig försiktigt, för det är bäst att inte "veta" för mycket: jag är inte alldeles säker på att Markku Koivisto handlade helt vist, för prognosen för rörelser som går ut brukar inte vara så god.

Men: om HERREN har kallat Markku och bett honom ta detta steg, då är det välsignat från början till slut! Vem är då jag att jag ifrågasätter detta.

Jag kan mycket väl förstå Markku Koivistos frustration - vem känner inte igen sig?

Men för mig utgör just sändebrevet till Laodicea en modell för att ännu stanna:

Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. Upp. 3:20

Sedan när den rösten tystnat, är det bäst att gå! Men ännu hoppas vi och ber vi att den rösten skall kalla på oss alla och göra något nytt med oss alla.

Henrik

upplagd av Henrik Perret 12:29

8 kommentarer:

  • Hej Henrik!

    Det är lite småkul att du hänvisar i inlägget till Luk 15:4-7. Tänk efter: vem av oss skulle i det verkliga livet överge våra 99 får för att få tag på en enda? Man kunde ju förstå poängen i att söka efter ens endaste får, eller kanske den ena. Men ett ynka litet får med resten i behåll?

    Vidare: är det liksom inte just den principen kyrkans ledare idag följer? De bryr sig mer om den majoritet som inte, enligt deras mening, är förlorad. Och ändå presenterar Jesus detta med att söka efter det enda förlorade fåret som en självklarhet - i form av en retorisk fråga.

    Av Blogger Vesa, Klockan tisdag, mars 25, 2008 1:25:00 em  

  • Hej, är inte en av poängerna om man tänker på den helt praktiska bilden, att "fåren hjälper varann" och att det ensamma, förlorade fåret är mycket mera utsatt...

    Men Jesu liknelse är nog radikal, medges.

    Finns det ngn parallell i att en mor (eller en far) ömmar speciellt för ett sjukt barn utan att fördenskull glömma de andra?

    Tack för kommentaren!

    Det är ju majoriteten som gäller.

    Utom sådana minoriteter som majoriteten gillar.

    H

    Av Blogger Henrik Perret, Klockan tisdag, mars 25, 2008 1:44:00 em  

  • Då jag inte vet hur får beter sig i flock kan jag inte uttala mig om det du föreslår. Men nog tycks liknelsen i första hand handla om vad herden gör/inte gör. Men du kanske tänker att liknelsen utmanar andra får dvs kristna att söka efter den förlorade? Där kan jag givetvis hålla med om.

    Visst kan vi konstruera plausibla historiska kontexter som "förklarar luckorna". T.ex. att en annan herde tog hand om resten av flocken medan den första for efter det försvunna fåret (den förklaringen har en viss K. E. Bailey kommit med). Men är det att verkligen förklara? Kanske vi istället bortförklarar?

    Ur ett NT-perspektiv kan man fundera kring om liknelsen om det förlorade fåret illustrerar något av det Paulus senare skrev om världens vishet och korsets dårskap (1 Kor 1:18-).

    Av Blogger Vesa, Klockan tisdag, mars 25, 2008 3:35:00 em  

  • Hej, jag tror inte att "andra fårsöker det förlorade", snarare tror jag på Baileys förklaring, och det faktum att de förutom det har varann, hjorden upplöser sig inte, åtminstone sådär genast.

    Men vanligt var ju att flera herdar var tillsammans och då kan ngn gemensamt vakta.

    Men jag tror kanske att poängen nog är herdesinnet, att Jesus ställer alla värden på huvudet, Han har en speciell kärlek till de vilsna och till dem som tappat bort sig, något som jag skulle vilja att mitt liv mera var präglat av.
    H

    Av Blogger Henrik Perret, Klockan tisdag, mars 25, 2008 4:00:00 em  

  • Kanhända det var vanligt med att flera herdar vaktade samma flock - men det sägs ju inte i liknelsen. Inte heller sägs där vad som hände med resten av hjorden. Månne därför sekundärt?

    När det gäller liknelsens huvudpoäng: vi måste komma ihåg att Jesus här talar till fariseerna och därmed jämför först och främst deras beteende med herdens.

    Nåja, jag skall sluta tjata om liknelsen om det förlorade fåret. Låt mig bara konstatera att mycket av det vi tänker oss om liknelserna bygger på liknelseteoretiska utgångspunkter som kan och borde diskuteras. Men det får ske någon annanstans. Nu har jag lyckats leda dig in på ett sidospår som hamnat alltför långt ifrån det ursprungliga inläggets budskap. Ber därför ödmjukast om ursäkt!

    Av Blogger Vesa, Klockan tisdag, mars 25, 2008 4:35:00 em  

  • Jag undrar litet över brevet till Laodicea. Kan man kanske också förstå Herrens ord om att "Han står vid dörren och knackar, och om någon..." så, att Han på detta sätt främst av allt riktar sig till enskilda i församlingen?
    Detta skulle då bli ett besked om att även om Laodiceaförsamlingen passerat sin point of no return, och ska utspys ur Herrens mun, så finns det fortfarande möjlighet för enskilda ljumma medlemmar att återknyta kontakten till sin Frälsare. Ingen är förutbestämd till att sjunka med båten!
    I mitt tycke vore den tolkningen lika gångbar som den du för fram i inlägget ovan.
    När har för övrigt någon "Laodiceaförsamling" någonsin i sin helhet vänt om till Herren?
    Därmed inte sagt att man måste lämna ELKF för att undgå att bli utspydd. Herren känner nog de sina, var de än befinner sig.

    Ingmar R

    Av Anonymous Anonym, Klockan onsdag, mars 26, 2008 9:07:00 fm  

  • Hej, jag kan nog instämma med mycket. Guds Ord gäller ju alltid OCKSÅ den enskilda och det stämmer som Du Ingmar säger.

    Men: varför skulle Herren uppmana till bättring i v. 18-19 inför vers 20, om det ren var för sent?

    "Jag uppmanar är att...men det är i och för sig onödigt. Tåget gick..."

    Jag ser det profetiska här som i Jer. där HERREN säger att Han hotar ett land och ett rike...men om det landet då gör bättring så ångrar jag det onda... (Jer. 18:7-8).

    Och nu till Laodicea:

    Jag råder dig att av mig köpa guld som är renat i eld, så att du blir rik, och vita kläder att skyla dig med, så att din skamliga nakenhet inte syns, och salva att smörja dina ögon med, så att du kan se. 19 Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag. Var därför ivrig och omvänd dig.

    20 Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.

    För var och en som tror finns det alltid en framtid. Men brev till kyrkor och församlingar förutsätter att man tillsammans och allvarligt (som folket i Nineve) gör bättring, omvänder sig till Kristus.

    Ingen kyrka, inte heller Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, har ett öppet koncessionstillstånd, utan allt handlar om hur kyrkan förhåller sig till Jesus och hans Ord.

    Kyrkans framtid är därmed inte i våra händer, utan i Guds händer. Vilket kan innebära att Gud förkastar oss (som kyrka) och flyttar ljusstaken från dess plats.

    Därför bör vi nu ropa till HERREN om nåd, också om nåd att omvända oss och "skaffa bort den orenhet som bor ibland oss".

    Jag hoppas att alla som tror på Jesus Kristus ska kunna få nåd att så mycket som möjligt hålla samman. Nu är det allvarstider!

    Men Jesus lever!

    Henrik

    Av Blogger Henrik Perret, Klockan onsdag, mars 26, 2008 9:21:00 fm  

  • Om man vill se saken så, så kunde man säga att brevet - naturligtvis - är riktat till församlingen, att den ännu inte är "utspydd", utan en sista? gång kallas till bättring, medan slutorden är riktade till enskilda, som ett besked om att vi var och en har sin personliga kallelse till omvändelse att ta ställning till - inget "jag lydde bara order" kommer att duga.
    "Du skall icke följa efter hopen i vad ont är".

    Din förhoppning om sammanhållning delar jag fullt ut!
    Vi kan "älska bröderna" utan att alltid vare sig dela alla deras åsikter, eller förstå allt vad de gör!

    Ingmar R

    Av Anonymous Anonym, Klockan onsdag, mars 26, 2008 5:57:00 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]



<< Startsida