En främmande penna

I dagens Helsingin sanomat skriver biskop Mikko Heikka att det finns teologiska skäl för välsignelse av samkönade par. Motiveringen, säger han, är att denna fråga hör till den föränderliga etikens område.

Heikka konstaterar att den arbetsgrupp, som han själv var ordf. för, har kommit till att det finns två motsatta uppfattningar inom kyrkan. Enligt den ena synen ställer sig Bibeln avvisande till homosexualiteten och välsignelse av ett sådant förhållande. Enligt den andra uppfattningen ger Bibeln och den lutherska teologin en grund för att ta positiv ställning.

Han hänvisar till att den första åsiktsgruppen hänvisat till de bibelställen där homosexualitet omtalas och att Bibeln fördömer utlevd homosexualitet. De mest omstridda är de bibliska skapelseberättelserna, skriver Heikka. Här finns två tolkningstraditioner: man kunde kalla den ena för avvisande (exklusiv) och den andra för accepterande (inklusiv). Enligt denna senare uppfattning skulle skapelsen till man och kvinna utgöra huvudlinjen, hur förhållandet mellan två människor i allmänhet gestaltar sig. Vid sidan av denna huvudlinje ryms även andra uttryck för gemenskap och kärlek, dvs den homosexuella kärleken.

Det intressanta i Heikkas skrivelser är att han visar på sambandet mellan synen på ämbetsfrågan och på homosexualiteten. Den första krisen i tolkningen av skapelseberättelserna kom när man konstaterade att universum var heliocentriskt. Efter denna upptäckt böjade även tolkningen av skapelseberättelserna anpassas till denna upptäckt.

Nästa steg och nästa kris kom med darwinismen. Resultatet blev att skapelseberättelserna började läsas i ljuset av utvecklingsläran.

När den patriarkaliska synen på man och kvinnan måste ge vika för en mera jämlik syn, som betonar mannens och kvinnans lika värde, började man också tolka skapelseberättelsernas ord om man och kvinna i ljuset av detta. “Resultatet blev en syn, som ansåg att skapelseberättelserna är i harmoni med jämlikheten mellan könen. Så lades grunden för kvinnliga präster och kvinnans rätt att bli biskop”, konstaterar Heikka. Han anser att “skapelseberättelserna visat sig vara mycket flexibla och hållbara i allt nya brytningsskeden”.

Den teologiska bryggan är det redan nu kända konceptet den oföränderliga tron och den föränderliga kärleken (etiken). Heikka anför vidare det kända argumentet att Paulus i sina hänvisningar till det gammaltestamentliga förbudet att “inte ligga med en man såsom man ligger med en kvinna” inte talar om den homosexualitet som vi diskuterar idag.

Biskop Heikkas argument skall nog bemötas mycket mera seriöst än man kan göra det på en blogg. Jag skall endast komma med några korta kommentarer, och kommer att återkomma till dessa frågor i ett annat sammanhang.

Först och främst måste man säga att alla dessa argument har blivit seriöst omkullkastade i den litteratur som finns i ämnet. I boken “Homoseksuaalisuus Raamatussa ja kirkon opetuksessa” har bl.a. prof. Antti Laato skrivit om frågan och han konstaterar att “om detta nej blir ett ja, finns det inget nej i Bibeln som inte kan bli ett ja.” Docent Olli-Pekka Vainio, en ung framstående systematisk teolog, skriver i en lång och grundlig artikel om olika positioner inför homosexualiteten och bemöter bl.a. argumenten som baserar sig på den felaktiga tesen “oföränderlig tro, föränderlig etik” (ibland uttryckt med “de två korgarna”,  trons och kärlekens korg). Också Guds lag och bud är heliga och en del av Guds uppenbarade vilja. Bud som anknyter till förhållanden som har upphört att existera, t.ex. sådant som gäller offertjänsten, gäller givetvis inte. Men vi står inför en allt större och tydligare polarisering mellan kristet och icke kristet.

Heikkas konstaterande, att präster för sitt samvetes skulle inte skall tvingas välsigna mot sin övertygelse, låter ju bra. Men de är skrivna av en biskop som centralt har bidragit till att samvetsfriheten har beskurits och borttagits i en annan, av honom nämnd besläktad fråga (ämbetsfrågan). Där fick den kommissarie som anmälde medkristna till domstol höra “teit miehen työn”. Enligt min uppfattning finns det en uppenbar risk med att tro dessa ord om en bestående samvetsfrihet.

Kyrkan måste, som bl.a Manhattandeklarationen uppmanar till, bestämt och tydligt avvisa denna teologiska villfarelse.

Detta innebär inte att man skall förfölja de homosexuella, och inte heller några biskopar. Men när en biskop yttrar sig offentligt, måste hans ord också offentligt kunna ifrågasättas. Nu handlar det inte bara om att man får frågasätta dem, man bör ifrågasätta dem.

Det goda med biskop Heikkas text(er) är att han nog har civilkurage att komma ut med sina åsikter. Det är nog i sig något positivt, bättre än avhandlingar i skumma utrymmen är att gå ut med sina synpunkter offentligt, vilket biskop Heikka nu gjort.

Det är väl ändå rimligt att man får anmäla avvikande åsikt, en åsikt som utmynnar i en vädjan till biskopsmötet att inte slå in på denna av biskop Heikka antydda väg.

Biskopen skrev i Helsingin sanomat i spalten “vieraskynä”. Det innebär ju att han är gästande skribent. “Vieras” betyder som känt också “gäst”.
För mig är dock ordets andra (eller kanske första) betydelse dock nu mera aktuell: detta är en främmande penna, en främmande röst. Det rimmar inte med “vad som är skrivet” och budet “icke utöver vad skrivet är”, nämligen skrivet i den heliga Skrift.

Henrik