God sommar?

Diskussionens vågor går höga efter Matti Väisänens biskopsvigning för några veckor sedan.

Vår kyrkas biskopar är ganska irriterade över detta drag, och anser att Lutherstiftelsen därmed har tagit ett definitivt steg i riktning mot en egen kyrka.

Problemet är bara att man inte inom Lutherstiftelsen har tänkt lämna kyrkan, åtminstone inte i detta skede. Nu har domkapitlet i Tammerfors stift, dit Matti Väisänen hör i egenskap av luthersk präst, vidtagit åtgärder. Det var ju väntat. Väisänen är tillsvidare avstängd från prästämbetet och domkapitlet utreder vad man skall göra. Sannolikt kommer Väisänen att förlora sina prästrättigheter inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det har också ryktats att man undersöker om det kan handla om att Väisänen har tillgripit sig en ämbetsposition som han inte har (virka-aseman anastaminen).

Jag tror att alla förstår att detta är en extraordinär situation. Det är ju inte “normalt” med biskopsvigningar inom en och samma kyrka utan kyrkoledningens och biskopskollegiets samtycke och medverkan.

Biskop Matti Väisänen är dock inte biskop för Evangeliska lutherska kyrkan i Finland, utan för Missionsprovinsen i Sverige och Finland med Lutherstiftelsen som “arbetsområde”.

Hur ska kyrkan reagera? Frågan är ganska komplicerad. Om biskopsvigningen är en orsak till att Väisänen mister prästrättigheterna, erkänner ju kyrkan på något plan hans biskopsämbete. Om man anser att han inte kan vara medlem i kyrkan – vilket är svårt att tro – hur är det då med många andra som är, om inte i samma ställning så ändå i någon form av motsvarande ställning?

Jag anser att hela situationen måste läsas utifrån det faktum att alla dörrar är stängda för unga ordinander med kyrkans klassiska ämbetssyn. Då har man följt bekännelseskrifternas anvisningar och själv vigt åt sig präster och nu också en biskop.

Detta bör också våra biskopar förstå. Man kan inte isolerat bara se på biskopsvigningen utan att beakta den situation som nu råder i vår kyrka.

Det är ingen hemlighet att också många av väckelserörelserna (-organisationerna) finner situationen problematisk. Det skapar spänningar och frågor också inom dessa, även om det också finns många som förstår de orsaker som lett till bildandet av Lutherstiftelsen.

Men hur skall kyrkan se på Lutherstiftelsen?

Jag vill gärna erkänna att det finns en problematik i detta som inte heller Lutherstiftelsen kan förneka. Det är onekligen kyrkorättsligt en problemsituation när man inom samma kyrka har biskopar enligt två ordningar.

Men!

Om vi föreställer oss ett slag på ett slagfält. Våra trupper har delat upp sig i minst tre olika skaror. Den största gruppen går i mitten, beredd att möta motståndet. På högerkanten (eller vad du vill kalla det – legio) går en grupp, som slåss mot samma motståndare, men de har inte egentligen kontakt med “huvudtruppen”. På vänstra sidan strövar också några vilda eller halvvilda trupper omkring, som en del av huvudtruppen inte riktigt blir klok på, är de med oss eller mot oss?

Min fråga är: skulle det vara vettigt att förklara krig mot den trupp som – ur kyrkans helhetsmålsättning sett – bekämpar samma motståndare?? Så länge det handlar om något som egentligen bara irriterar, men som i praktiken inte stör huvudtruppen alls, kanske rentav hjälper den, ytterst sett..

På vilket sätt blir kyrkans huvudtrupper störda av Lutherstiftelsen?? Om folk samlas (det har de väl rätt till?) till gudstjänst, till bön och sång och nattvard – vem eller vilka störs av det?? Man kan ju rentav säga att om det är ett problem för kyrkan, är det rentav förfärligt!

NU skall ingen försöka pressa bilden med “krigiska” motiv – det är inte alls min poäng.

Min poäng är: skulle inte det enklaste och kristligaste alternativet vara att önska Lutherstiftelsen god sommar och låta dem vara i fred?

Samtidigt skulle man försöka se över sina led och minnas – rätt förstått och tillämpat i detta sammanhang - att “dålig teologi bara kan övervinnas med bättre teologi” (Martti Simojki).
Alltså i klartext: om man inom kyrkans ledning inte är nöjd med Lutherstiftelsens verksamhet, borde man inte då se till att den kyrkokritik, som nu leder utanför den etablerade verksamheten, åtgärdas, att livsrum ges, att alternativ skapas.

Ju mera man försöker strama åt, desto värre kommer det att bli.

Alltå: varför inte “trevlig sommar”? Vem förlorar på det?

Henrik