Henriks kommentarer

30 april 2006

Livstecken från Sverige

Av förekommen anledning följde jag med TV-gudstjänsten idag från slottskapellet. Kung Carl XVI Gustafs 60-årsdag firades med gudstjänst.

Överhovpredikanten Henrik Svenungson talade centralt och vackert till de närvarande. Det var en fläkt från den svenska kyrka jag under åren så ofta mött.

Hans centrala och varma förkunnelse gick säkert till hjärtat.

Sådana röster, som också finns i Svenska kyrkan, är hoppfulla livstecken. Kanske skall Gud i sin nåd låta en frisk gren växta upp från det träd som man trodde var dött. Det hoppas vi, och många svenskar!


Henrik

En fallen kyrka

I Kyrkans tidning (i Sverige) man man bl.a läsa om att domprosten Hakon Långström i Stockholm avgår i protest mot biskop Caroline Krooks agerande i samband med den kontroversiella utställningen Corpus Christi.

För att den omdiskuterade fotoutställningen Corpus Christi ska kunna visas på Kulturhuset har Svenska kyrkan på nationell nivå bidragit med 300 000 kronor och Stockholms stift med 100 000 kronor.

Hakon Långström säger:

När Hakon Långström via nätet tog reda på vad för slags utställning det är som ska visas och fick tag på utställningskatalogen, säger han att han blev ännu mera bestört.
– Den innehåller bilder som jag tycker är alldeles förskräckliga. Här efterbildas Leonardo Da Vincis nattvardsscen där Jesus instiftar nattvarden. Men så i förgrunden ställer man upp ett par som idkar oralsex med varandra. Och det finns bilder med kvinnor som är fastbundna vid kors och andra mycket kontroversiella bilder.


-----

Här är ju problem många. Det största problemet är inte att biskop Caroline Krook har förbigått domprosten, som ändå är den som ansvarar för vad som sker i församlingen.

Det största problemet är att kyrkans medel används för att sprida en sådan utställning som innehåller anstötligt material. Det är redan andra gången Svenska kyrkan skakas av en skandal, för något mindre handlar det ju inte om. Den förra utställningen (Ecce homo) gav upphov till en väldig diskussion. Caroline Krook är nu arg på Hakon Långström för att han gjort det som han kritiserat: bidragit till att också denna utställning väcker anstöt och blir föremål för diskussion.

Ofattbart!

Har inte tanken slagit henne att problemen inte är reaktionerna på grund av utställningen, att det faktum att utställningen äger rum. Enligt uppgift skulle den inte ha blivit av om inte kyrkan i brådskande ordning och på ett sätt som tog många medansvariga på säng, skyndat till med 400 000 kronor!

Häromdan läste vi hur två av svenska kyrkans präster gifte sig och nu kräver att deras äktenskap skall erkännas som äktenskap i Sverige, samt att de skall få kyrklig välsignelse med stor fest efteråt.

Och nu detta med utställningen. Vad driver dem som vill producera sådant??

Kan man komma närmare den avfallna kyrka som beskrivs i Uppenbarelsebokens slutkapitel??

Jag tror inte denna fråga är en fråga där kvinnor och män är i olika läger. Däremot finns det säkert sådana kvinnor och sådana män som förespråkar sådana evenemang. Men det finns många som reagerar mot detta, både kvinnor och män.

Jag vill gärna passa på tillfälle att ge ett erkännande åt många feminister: glädjande aktivt, målmedvetet och mänskligt har man krävt åtgärder mot pornografin, särskilt sådan som innebär att barn utsätts för sådant! Sådant engagemang kan man inte annat än högakta!


Henrik

Samtal om värden i staten och kyrkan

I samhället och i kyrkan har sedan länge förts samtal om värden. Man har tänkt efter, vilka värden det är som garanterar en lugn och rättvis utveckling iframtiden. En sådan analys bör utan tvekan uppmuntras. Man skulle undvika många tvister och oroligheter, om man hade spelregler som gällde för alla och som man mitt i vardagen också försökte förverkliga. Man borde inte äventyra en under årtionden uppbyggd nationell enhet genom att underminera de hållbara värden som uppnåtts - fast man givetvis dåd och då måste göra nya tillämpningar i nya situationer.

Nämnda värdesamtal har framskridit någorlunda värdigt i tämligen stort samförstånd. Ibland har något skjutit över målet, men utifrån sett tycks allt vara i god ordning. Personligen plågas jag dock ibalnd av den misstanken, att man håller på att tappa bort själva värdena mitt i sitt samtal om dem. Ofta framhåller man högtidligt "demokratiska värden". Denna term synes vara passande och meningsfull. Det är som om alla visste exakt vad man talar om. I själva verket kan demokratin, hur värdefullt ideal den än representerar, aldrig utgöra statens värdegrund. Demokratin är endast ett sätt att regera som under historiens gång har visat sig vara mycket användbart. I dess hägn har myndiga medborgare rösträtt, man väljer åtminstone för det mesta erfarna politiker till beslutsfattare och verkställare. De agerar till hela samhällets bästa; om inte förlorar de sina platser vid nästa val. Så fungerar demokratin.

Det sagda har dock i sig ännu inget med "värdegrunden" att göra. Låt oss bara tänka på allt man beslutat om i "demokratins" namn. Man har accepterat fri abort, registrering av partnerskap, en nästan obegränsad spridning av pornografi, söndagsöppna affärer, en ekonomisk tillväxt utan hänsyn till naturen och miljön, besparingar i åldrings- och sjukvården och barnens skolundervisning etc. Dessa beslut säger något om den verkliga "värdegrund", som styr samhällets demokratiska beslutsprocess. Därför duger aldrig demokratin till statens värdegrund. Snarare leder talet om demokratin samtalen i alldeles fel riktning. Man far vilse, eftersom man styr kursen - bildligen talat - efter "kon som rör sin fritt i hagen".

Ibland har man som en viktig värdegrund velat lyfta fram lagen och domstolarnas beslut enligt den. Man kan väl inte hamna så värst snett, kan det tyckas, om man rättar sig efter lagen. Utan att här ta ställning till om själva lagen möjligen kunde vara orätt, skulel jag vilja peka på toppjuristen Matti Wuoris intervju i Helsingin Sanomats NYT-bilaga (32/2004). Han säger rent ut, att nuvarande "moraliska problem ofta har fördummats till lagfrågor". Det var inte illa sagt! Om jag t.ex. nästan medvetet med bil körde på en fotgängare, som gick mot "röd gubbe", gjorde jag som förare då något orätt? Nej, inte enligt samhällets lag men dock enligt Guds, och även enligt allmänt rättsmedvetande och kanske också enligt mitt samvete. Just därför kan inte samhällets lag ersätta moralen. I samtalen om värdegrunden måste man borra vida djupare. Vår gamla katekes talar inte för intet om att "under sken av lag och rätt" göra nästan orätt (9:e budets förklaring). Där är ett tydligt moraliskt ställningstagande!

Liknande skensamtal för man nu i kyrkan också. Hur ofat hänvisar man inte t.ex. i ämbetsfrågan till kyrkomötets beslut 1986. Många präster och alla biskoparna, åtskilliga och mindre vanliga församlingsbor går och gömmer sig bakom lagen för att slippa ifrån en grundlig teologisk analys. Tydligen tänker de numera ofta inte alls på problemet utifrån sanningsaspekten. För dem är det nog, att deras uppfattning i ämbetsfrågan är s.a.s. lagenlig. Här inträffar just det som Matti Wuori i ovannämnda intervju varnat för: att moraliska problem fördummas till lagfrågor. Var det just inte samma sak som vår Herre och Frälsare varnade för i sin bergspredikan: "inte skall var och en som säger 'Herre, Herre' till mig komma in i himmelriket utan den som gör min himmelske Faders vilja." (Matt. 7:21)

Det känns numera ofta som om man "pratade om det som saknas". Värdesamtalet lider nämligen ofta av total tomhet på värden. Eller för att fritt anknyta till grekisk filosofi: "Allt flyter" (panta rei). Det finns inga fasta värden, endast sådana som gäller tills majoriteten besluter om något annat. Därför försnävas värdesamtalet gång på gång till vad det allsmäktiga folket för tillfället vill och önskar sig. Utan att vidare blanda mig i saken konstaterar jag blott kort: Det är efter dylika värdesamtal vi har fått sekulariseringen, kulturrelativismen, postmodernismen, normrevolutionen etc. Allt finfina begrepp men fullständigt blottade på värden - därför må de stå oöversatta!

Den ryske författaren Fjodor Dostojevski träffade rätt, då han skrev: "Finns det ingen Gud, blir allt till sist tillåtet." Den grekiskfödde, svenske författaren Theodor Kallifatides har uttryckt samma sak svårare men minst lika bra: "Alla försök att skapa en moral utan en metafysisk auktoritet har misslyckats." Under 1900-talet har den ateistiska, materiella värdegrunden tagit sig gestalt i än marxism och än fascism, nazism, socialism eller kapitalism. Resultatet har slutligen - förr eller senare - blivit fulståndigt kaos. Inte ens folkväldet, demokratin kan rädda oss därifrån. Nya testamentet berättar hur folket (grek. demos) till sist böjde sig för översteprästernas och de skriftlärdes skickligt uttänkta plan att "bemäktiga" sig och "ta fast" (grek. kratein) Jesus (Mark. 12:12). Något liknande berättas det att t.o.m. hans närmaste planerade (Mark. 3:21). Som sämst är demokrati just detta: folket strävar att bemäktiga sig Gud, behärska honom, styra hans skapelse efter sitt eget godtycke. Denna strävan har dock gång efter annan slutat med uppenbar katatstrof. Man har aldrig lyckats nå upp till himmelen med sitt Babels-torn-bygge.

Ett verkligt värdesamtal är alltid djupast sett teologiskt. Man kan i längden inte gå förbi frågorna om Gud och de kristna värdena. Vårt emblem, den blåvita flaggan, avbildar skönt, vad vårt folks värden grundar sig på. Tar man bort korset, återstår blott ett skynke, som faller allt mer i trasor i blåsten och stormarna. Någon torde vilja invända, att man i det moderna värdesamtalet över huvud inte längre deltar med religiösa synpunkter. Men den som har insett, att man med demokratiska beslut aldrig någonsin kan skapa bestående värden, skall säkert instämma i, att först när de religiös synpunkterna kommer till tals börjar det verkliga värdesamtalet.

Timo Laato

översättning: Pekka Heikkinen

26 april 2006

ARVOKESKUSTELUN ARVOISTA

Yhteiskunnassa ja kirkossa on käyty jo pidemmän aikaa ns. arvokeskustelua. Pohditaan, millaiset arvot takaavat vakaan ja oikeudenmukaisen kehityksen tulevaisuudessa. Tällaista pohdintaa kuuluu ehdottomasti tukea. Monilta ristiriidoilta ja rauhattomuuksilta vältytään, jos on kaikkia sitovat pelisäännöt, joita arjen keskellä käytännössä myös pyritään noudattamaan. Vuosikymmenten saatossa rakennettua kansallista yhtenäisyyttä ei pitäisi vaarantaa murentamalla kestävää, perinteistä arvopohjaa - vaikka väliin uusia sovelluksia uutena aikana tietysti tarvitaan.

Kutakuinkin näin se arvokeskustelu kulkee ja etenee arvokkaasti, hyvässä yhteisymmärryksessä. Joskus joltain taholta saattaa tulla ylilyönti. Mutta päällisin puolin kaikki on kunnossa. Itseäni kuitenkin vaivaa joskus epäilys, että itse arvot ovat nykyisessä arvokeskustelussa ehkä sittenkin hukassa. Usein nostetaan ylevästi esille “demokraattiset arvot”. Käsite tuntuu sopivalta ja tarkoituksenmukaiselta. Ikään kuin tarkkaan tiedettäisiin, mistä lopulta puhutaan. Tosiasiassa demokratiasta (niin kannatettava aate kuin se onkin) ei koskaan ole valtion arvopohjaksi. Demokratia on vain eräs tapa hallita (ns. hallitusjärjestelmä), joka on historian kuluessa osoittautunut varsin toimivaksi. Sen puitteissa täysi-ikäisillä kansalaisilla on yleinen äänioikeus; päättäjiksi ja vaikuttajiksi valitaan ainakin pääsääntöisesti kokeneita politiikkoja. He toimivat koko yhteiskunnan parhaaksi tai menettävät paikkansa seuraavissa vaaleissa. Näin demokratia toimii. Tällä ei kuitenkaan vielä sinänsä ole mitään tekemistä “arvopohjan” kanssa. Ajatellaan vain kaikkea sitä, mitä on päätetty “demokratian nimissä”. On hyväksytty esim. vapaa abortti, parisuhteen rekisteröinti, lähes estottoman pornon levitys, kauppojen aukiolo sunnuntaisin, taloudellinen kasvu luonnosta ja ympäristöstä piittaamatta, määrärahojen supistukset vanhusten ja sairaitten hoidossa sekä lasten koulutuksessa jne. Nämä päätökset kertovat jotain siitä todellisesta “arvopohjasta”, joka ohjaa yhteiskunnan demokraattista päätöksentekoprosessia. Siksi demokratiasta ei siis koskaan ole valtion “arvopohjaksi”. Pikemminkin puhe demokraattisista arvoista johtaa keskustelun aivan väärään suuntaan. Ajaudutaan harhaan, koska suuntaa haetaan - kuvaannollisesti puhuakseni - “lehmästä, joka liikkuu vapaana laitumella”.

Toisinaan yhdeksi tärkeäksi arvoperustaksi on haluttu nostaa laki ja tuomioistuinten lainmukaiset päätökset. En kai voi olla pahasti väärässä, jos lain mukaan olen täysin oikeassa? Ottamatta nyt edes kantaa siihen mahdollisuuteen, että laitkin voivat olla väärässä, haluaisin viitata huippuasianajaja Matti Wuoren haastatteluun Helsingin Sanomien NYT-liitteessä (32/2004). Hän sanoo suoraan, että nykyisin “moraaliset ongelmat on turhan usein tyhmennetty lakikysymyksiksi”. Olipa hyvin sanottu. Esimerkiksi jos ajan autolla (puoli)tahallaan jalankulkijan yli, joka käveli “päin punaista”, teinkö kuljettajana jotain väärää? Maallisen lain mukaan en, mutta Jumalan sanan (sekä yleisen oikeustajun ja ehkä myös omantunnon) valossa kyllä. Juuri tämän tähden yhteiskunnan laki ei voi korvata moraalia. Arvokeskustelussa joudutaan väistämättä menemään paljon pintaa syvemmälle. Vanha Katekismus ei turhaan puhu niistä, jotka “lain ja oikeuden varjolla” tekevät lähimmäisellensä vääryyttä (9. käskyn selitys). Se on selkeä moraalinen kannanotto!

Samantapaista (näennäis)keskustelua käydään nyt kirkossakin. Kuinka usein esim. virkakysymyksessä on vedottu ja vedotaan kirkolliskokouksen päätökseen vuodelta 1986? Monet papit ja kaikki piispat, useat tavalliset ja vähemmän tavalliset seurakuntalaiset menevät lain taakse piiloon todellista teologista pohdintaa. He eivät ilmeisesti enää aina edes ajattele koko ongelmaa totuuden pohjalta. Heille riittää yksinkertaisesti vain, että heidän linjansa naispappeuden puolesta on ns. lainmukainen. Tässä tapahtuu (muutettavat muuttaen) juuri se “moraalin tyhmentäminen lakikysymykseksi”, josta asianajaja Matti Wuori Helsingin Sanomien NYT-liitteen “Wuorisaarnassa” varoitti. Eikö meidän Herramme ja Vapahtajamme Uuden testamentin Matteuksen evankeliumin Vuorisaarnassa varoittanut ihan samasta? “Ei jokainen, joka sanoo minulle: Herra, Herra! pidä tuleman taivaan valtakuntaan; mutta joka tekee minun isäni tahdon, joka on taivaissa.” (7:21)

Välistä tuntuu siltä, että nykyisin “puhetta on paljolti siitä, mistä on puute”. Arvokeskustelua vaivaa pelottavan usein lähes täydellinen arvotyhjiö. Kreikkalaista filosofiaa vapaasti soveltaen: “Kaikki virtaa (panta rei)!” Ei ole mitään kiinteitä arvoja. On vain arvoja, jotka ovat voimassa, kunnes ne enemmistöpäätöksellä muutetaan. Siksi arvokeskustelu typistyy toistuvasti sen selvittämiseksi, mitä kansa kaikkivaltias nyt tahtoo ja haluaa. Tämän enempää puuttumatta asiaan totean vain hyvin lyhyesti: Tuollaisen arvokeskustelun jäljiltä meillä on nyt sekularisaatio, kulttuurirelativismi, postmodernismi, normirevoluutio jne. Hienoja käsitteitä, mutta arvotonta täynnänsä - joten jääköön suomentamatta.

Venäläinen kirjailija Fjodor Dostojevski osui oikeaan kirjoittaessaan: “Jos Jumalaa ei ole, kaikkihan lopulta on sallittua!” Kreikkalaissyntyinen, ruotsalainen kirjailija Theodor Kallifatides on ilmaissut saman vaikeatajuisemmin, mutta vähintään yhtä hyvin: “Kaikki yritykset luoda moraalia ilman metafyysistä auktoriteettia (suomeksi: ‘ilman Jumalaa’) ovat epäonnistuneet.” 1900-luvulla ateistinen, materialistinen arvopohja on yhdistetty milloin marxilaisuuteen, fasismiin, natsismiin, sosialismiin tai kapitalismiin. Tuloksena on - ennemmin tai myöhemmin - ollut aina täydellinen kaaos. Siltä meitä ei pelasta edes kansanvaltakaan, demokratia. Uusi testamentti kertoo, kuinka kansa (kr. demos) lopulta taipui ylipappien ja kirjanoppineiden taitavasti kyhäämään suunnitelmaan “vallata”, “ottaa kiinni” (kr. kratein) Jeesus (Mark. 12:12). Jotain vastaavaa kerrotaan jopa hänen omaistensakin (!) havitelleen (Mark. 3:21). Pahimmillaan demokratia on juuri tällaista: kansan pyrkimystä vallata Jumala, vallita häntä, hallita hänen luomakuntaansa mielivaltaisesti. Nämä yritykset ovat kuitenkin toistuvasti päättyneet ilmiselvään turmioon. Babylonian tornia ei ole koskaan onnistuttu rakentamaan loppuun asti.

Todellinen arvokeskustelu on syvimmältään aina teologista. Siinä ei silloin lopulta voida sivuuttaa kysymystä Jumalasta tai kristillisistä arvoista. Maamme tunnus, siniristilippu, kuvastaa kauniisti, mihin kansamme pyhimmät arvot perustuvat. Jos risti otetaan pois, jäljelle jää vain rikkirevitty riepu, joka tuulessa ja myrskyssä repeytyy entistä pahemmin riekaleiksi. Tosin joku saattaa yrittää väittää, että uskonnollinen näkökulma ei enää laisinkaan kuulu yhteiskunnassa käytävään arvokeskusteluun. Mutta se, joka on ymmärtänyt, että ihmisten keskinäisillä sopimuksilla (demokraattisilla päätöksillä) ei ikinä pystytä luomaan kestäviä arvoja, hän kyllä ymmärtää varmasti, että vasta uskonnollisen näkökulman huomioimisesta arvokeskustelu voi toden teolla alkaa.

Timo Laato

Tämän hienon ja ajankohtaisen puheenvuoron on kirjoittanut ystäväni, TT Timo Laato, STI:n hallituksen jäsen. Se julkaistaan myös ruotsiksi.

TD Timo Laatos fina inlägg publiceras snart också på svenska på denna sida.

Henrik

25 april 2006

Anden, ämbeten och gåvor

Vår lutherska bekännelse har betonat att Nya testamentet talar om det allmänna prästadömet. Uttrycket det allmänna prästadömet är litet missvisande, för det är inte sacerdotium universale, utan sacerdotium commune, det gemensamma prästadömet. Dit hör nämligen inte alla människor, utan de döpta som med Kyrkan tror att Kristus är deras Herre och Frälsare. Det är detta prästerskap som Petrus kallar "ett konungsligt prästerskap", ett heligt folk.

Vår kyrka lär också att det finns ett speciellt prästadöme, ett "evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltandets ämbete", som är instiftat (institutum est) för att vi skall få "denna tro" (den kristna tron).

I vår tid finns en stark betoning av nådegåvorna. Detta har på sina håll lett till något slags "kväkarkristendom". Men i NT ser vi att den Helige Andes suveränitet, nådegåvornas oerhörda betydelse aldrig ställs i ett motsatsförhållande till kristna (karismatiska) ämbetsinnehavare. Så skriver Paulus om församlingsföreståndare ("biskopar"), om att i varje stad tillsätta "presbyterer" (därav vårt ord "präst), som inte var ett andligt råd, utan kallade ledare. Till presbytererna i Efesus säger Paulus i Apg. 20:28 att "den Helige Ande har insatt er till föreståndare (biskopar)".

Nytestamentlig kristendom är alltså att kalla präster och biskopar, till att vara herdar och lärare i församlingarna. Till den nytestamentliga bilden hör också att vid behov avsätta dem, om de inte håller sig till Bekännelsen. Detta bör dock inte handla om småakigheter eller spetsfundigheter.

Men dessa två ämbeten, i den lutherska bekännelsen formulerade som det allmänna eller gemensamma prästadömet respektive predikoämbetet, de speciella prästadömet, spelas aldrig ut mot varann och ersätts inte av det faktum att varje kristen av den Helige Ande tilldelats någon eller några gåvor. Tvärtom handlar det om samverkan och samarbete.

Henrik

"More of the same?"

En svensk läsare skriver om kristendomens och kyrkans kris och konstaterar att om det en gång är så att kyrkan och kristendomen tappar terräng med nuvarande koncept, kan svaret knappast vara more of the same.
Det som behövs, skriver han är nytolkningar av kristendomen, och av Bibeln.

Hans kommentar innehåller säkert något riktigt. Inte kan väl någon seriöst mena att svaret skall vara "more of the same" av ett koncept som inte fungerar.

Men frågan är vad receptet eller konceptet skall vara. Om man ser på vilka kyrkor i världen som växer, så är det i huvudsak två slags kyrkor: det är konservativa, och det är vad man kunde kalla "karismatiska".

Jag tror inte att hemligheten i den första gruppen ligger i en stelnad konservatism, även om det konservativa också finns i tiden, kanske som en pendelrörelse, en motrörelse till all liberalism och förändring som finns i tiden. Hemligheten ligger nog snarare i att söka sig till den ursprungliga kristendomen, till det enkla, till det genuint kristna, till Apostlagärningarnas frimodiga kristusbekännelse i den Helige Andes kraft.

De s.k. karismatiska kyrkorna och gruppernas hemlighet kan ligga i en frimodighet och en förtröstan, en enkelhet som saknats i den hög av "fäderneärvda traditioner" som vår tids kyrkor fyllts av. Jag skriver detta med en viss reservation. För det första är det enligt min mening teologiskt fel att tala om karismatiska respektive icke karismatiska kyrkor, om man med detta avser ett teologiskt innehåll. Snarare är det uttryck för en stil, en form, för alla kristna är per definitionem karismatiska, såvida de är kristna.

Detta med fädernas (och mödrarnas) andliga arv, allt från liturgins rikedom till erfarenheter av Guds rikes arbete, skall heller inte undervärderas. Men det finns något berättigat i behovet att också finna enklare och spontanare former av tillbedjan, samling och tro.

More of the same kan därför vara både rätt och orätt. Det kan inte vara meningsfullt eller berättigat att vidarebefordra en halvhjärtad och slentrianmässig kristendom, som inte tänder. Vad som behövs är den dynamis, den kraft som bar de första kristna. Om detta, eller rättare sagt om Honom, den Helige Ande, kan man verkligen säga more of the same. Större öppenhet, mera förtröstan, större mod att låta Honom nyskapa, förvandla, påverka, förändra.

Men kravet på nytolkningar är jag nog mycket misstänksam mot. Det innehåller ofta - dock inte alltid - detta att man i sitt liv törnar mot Bibelns verklighet, och drar slutsatsen att det är det bibliska budskapet som måste förändras...

Jag talar inte mot nya formuleringar, inte heller mot att formulera det genuint kristna på ett språk som är förståeligt idag. Men i de sammanhang där jag stött på kravet på nytolkningar, har det nästan uteslutande (!) gällt t.ex. etiska frågor, man hävdar att den position som de bibliska texterna ger vid handen, är helt orimlig idag. Släktskapet med tidsandan är nog ofta iögonenfallande, för det gäller just frågor där den traditionellt kristna uppfattningen bryts med det sekulariserade samhället.

Men det finns som sagt mycket berättigat i kritiken mot "more of the same". Risken har alltid varit att konservera även sådant som inte hör med till kristendomens kärna, allt från sånger, stil, fraser, former - ingenting är förhandlingsbart.

På något sätt har också åldersrasimen kommit med - från båda sidor. Vi något (!) äldre kristna har svårt att dela ledarskapet med unga, att ge över, att lyssna och lära oss. Våra alternativ är att be de unga komma med i det som vi upplever viktigt och relevant. Men den bedömningen delas inte alltid av dem. Detta är för övrigt en genomgripande tendens i tiden och den gäller både andligt arbete och annan verksamhet (politisk, kulturell). De unga vill inte ha de äldres strukturer.

De unga har kanske en vilja att pröva på mycket nytt och utan att veta vad de gör också skrota sådant som är dyrt förvärvad visdom. Å andra sidan har de också mycket bättre än vi sett att vi står mitt i ett paradigmskifte, när mycket "inte längre är som förr". De är själva representanter för det nya tänkandet.
Det kan upplevas förmätet att säga att det nya inte alltid är bättre än det gamla, men det är annorlunda. Det finns villkor som vi måste utgå ifrån. Ett samtal i tiden är en nödvändighet.

Är inte en växelverkan och samverkan över generationsgränserna här något av ett ideal?

Alltså: more of the same, om man med det menar den genuina kristendomen, driven och buren av den helige Andes kärlek och kraft, nitälskan för sanningen uppenbarad i Guds Ord, med fokus på Kristus!

Less of the same om man med det menar att dra lasset genom tiden som samlats upp generation efter generation, eller - vad värre är - om man avser den halvhjärtade och andelösa kyrklighet som alltför ofta har fått prägla vår kära lutherska kyrka. En kyrklighet där förvaltning och administration blir något av en huvudfråga, där ordningen blir viktigare än bekännelsen, där formerna blir viktigare än budskapet.

Förvaltning och adminstration är viktigt, rentav livsviktigt, men bara som tjänare åt livet, inte som livets herre och villkor.

Nu står vår kyrka inför stora förändringar. Kommunreformen drabbar givetvis kyrkan. Kyrkans försämrade ekonomiska villkor kan bli till liv. Allt detta måste med nödvändighet innebära förändringar i förvaltning och administration. Förhoppningsvis åt rätt håll!

Detta kan leda till en större enkelhet, till att frigöra resurser till kyrkans egentliga uppdrag. Det bör innebära delat ledarskap och flera frivilliga ledare.

Och om det blir så, vågar jag skriva: more of the same!

Henrik

24 april 2006

Korståg och korsfarare

I dagens Hbl (24.4) skriver Paavo Norkko, tidigare khde i Lukas församling och missionär i Pakistan, tänkvärda ord om korstågen, kristendomen och islam. Paavo Norkko är genom sina många resor till muslimska länder väl förtrogen med islam. Han har också många muslimska vänner.

Eftersom inte alla läsare har tillgång till Hbl, återger jag här Paavo Norkkos insändare i sin helhet.

Korstågen svar på muslimsk erövring


Hbl hade på långfredagen (14.4) en intervju med muslimska imamer från de nordiska länderna. Där skulle finnas mycket att kommentera, men det må räcka med två tankar i det här sammanhanget. Den första: "utländska" muslimer kommer hit och kräver rättigheter de inte ens själva har i sina respektive hemländer och ännu mindre är villiga att ge de kristna som i många fall fanns där långt innan islam kom till.
Det andra som jag ofta funderar över är hur perspektivlös den muslimska historieskrivningen tycks vara. Muslimerna talar om korstågen som om dessa skulle ha skett helt nyligen. Dessutom förvränger man verkligheten. Muslimerna var inte offret, de var de grymma angriparna!
Thomas H. Madden, en historieprofessor som specialiserat sig just på korstågen berättar i sina böcker och artiklar vad det egentligen gällde. Korstågen var försvarskrig, ett försök att stoppa de muslimska erövrarna. När Muhammed angrep Mecka på 600-talet var kristendomen den förhärskande religionen där. De kristna hade makten.
Ända från Muhammeds tid har det varit genom svärdets makt som islam har brett ut sig. Snart efter Muhammeds död erövrade de muslimska krigarna Palestina, Syrien och Egypten som varit starka kristna fästen. På 700-talet erövrade de hela det kristna Nordafrika och Spanien. På 1000-talet erövrade turkarna Mindre Asien, våra dagars Turkiet, som hade varit kristet ända sedan Paulus' tid. Överallt skulle de kristna utrotas. (Det senaste verkliga folkmordet i detta sammanhang var när turkarna dödade ca 1,5 miljoner kristna för knappt hundra år sedan.)
I desperation begärde den kristne kejsaren av Konstantinopel hjälp att stoppa de muslimska arméernas härjningar. Denna begäran om hjälp gav upphov till korstågen. De blev svaret på flera århundraden av slaktande och erövringar under vilka muslimerna redan lagt under sig två tredjedelar av den kristna världen, och utrotat hela kristna folk.
Muslimerna gör sig skyldiga till riktig historieförfalskning och påstår att korstågen var de kristnas angrepp på oskyldiga muslimer. (Källa: Thomas H. Maddens artikel i Kristet perspektiv).


PAAVO NORKKO
Helsingfors

Jag avslutar med ett citat ur Thomas H. Maddens artikel i Kristet perspektiv 3/2005, som också Paavo Norkko hänvisat till:

"Till att börja med var korstågen i österled i alla avseenden försvarskrig. De var en direkt reaktion på muslimsk aggression ˆ ett försök att driva tillbaka eller försvara sig mot muslimsk erövring av kristna länder.
- -
Även om muslimer kan vara fredliga så föddes islam i krig och tillväxte på samma sätt. Från Muhammeds tid var medlet för muslimsk expansion alltid svärdet. - -
Kristna och judar kan tolereras i en muslimsk stat under muslimskt styre. Men enligt traditionell islam måste kristna och judiska stater krossas och deras land erövras. När Muhammed förde krig mot Mecka på 6oo-talet var kristendomen den dominerande maktens och rikedomens religion. - - Den kristna världen var därför ett huvudsakligt mål för de tidigaste kaliferna, och det skulle förbli det för muslimska ledare de kommande tusen åren.
De muslimska krigarna slog till med enorm kraft mot de kristna kort efter Muhammeds död. De var ytterst framgångsrika. Palestina, Syrien och Egypten - en gång de starkaste kristna fästena i världen - dukade snabbt under. På 700-talet hade muslimska arméer erövrat hela det kristna Nordafrika och Spanien. På 1000-talet erövrade turkarna Mindre Asien (våra dagars Turkiet), som hade varit kristet sedan Paulus´ tid. -- I desperation sände kejsaren av Konstantinopel bud till de kristna i Västeuropa och bad dem hjälpa sina bröder och systrar i öst.
Det var begäran om hjälp som gav upphov till korstågen. De var inte en skapelse av någon ambitiös påve eller rovgiriga riddare utan ett svar på flera århundraden av erövringar, i vilka muslimerna redan hade lagt under sig två tredjedelar av den kristna världen. Förr eller senare måste kristendomen som kultur och tro försvara sig eller underkuvas av islam. Korstågen utgjorde detta försvar."

23 april 2006

Patt

I schackspel kan man råka ut för patt, dvs man kan inte röra sig och det är oavgjort. I spel kan det vara den svagares räddning, en oförsiktig, överlägsen spelare kan lätt göra ett ödesdigert misstag genom att inte möjliggöra något drag från motspelarens sida. Då blir det patt.

Schack matt är också välkända ord för varje schackspelare. Då är spelet slut, man är besegrad.

I vår kyrka och vårt stift är läget kanske inte schack matt ännu åtminstone, snarare kunde man säga att det handlar om "matt schack", ett uttryck som åtminstone västnylänningar förstår, dvs trötta människor.

Men kanske den mest träffande beskrviningen kunde vara patt. Situationen är på många sätt låst, olika recept för hur vi skulle kunna fortsätta, serveras oss.

Det har talats en del om vikten av "ömsesidig hedersbevisning". Så t.ex. både i uppropet konstruktiva lösningar men också i biskopars uttalanden, allt från kyrkomötets beslut. Det är säkert riktigt och viktigt.

Så har man också nu i arbetsgruppens förslag fört fram denna tanke.
Men min fråga är denna: vad för ömsesidighet är det att den ena parten helt måste handla på den andra partens villkor? Det är ju detta som biskop Heikkas arbetsgrupps majoritet föreslår. Att man skall bevisa respekt och högaktning genom att den ena parten helt tiger (och förbinder sig att inte ens undervisa om dubier angående den nya ordningen) medan den andra gruppens, majoritetens, syn förblir allena rådande.

Mot bakgrund av att det handlar om legitima uppfattningar är detta obegripligt.

Är det inte mera ömsesidighet i det som Rainerma föreslår, att låta de olika synsätten leva tillsammans? Vems rätt är då kränkt? Det betyder inte att förespråkarna delar deras syn som har den traditionella synen. De kan inte anse det rätt att begränsa prästämbetet till att omfatta endast män. Den andra gruppen kan heller inte omfatta majoritetens syn på denna punkt. Man erkänner med andra ord att man ser olika på denna punkt, men vill ändå försöka leva tillsammans där det går.

Jag kan inte förstå vem som skulle förlora på detta: att låta de "gammaltroende" få ha sina mässor, och ändå låta majoritetens syn vara avgörande vid intressekonflikter. Vartdera synsättet skulle få verka, få livsutrymme inom kyrkan. Kunde inte ömsesidigheten dokumenteras och manifesteras just så i detta skede?

Kanske skulle det bli uppenbart att Gud välsignar båda grupperna, enligt Gamaliels visa råd skulle detta förmodligen leda till att motståndet på sikt torkar bort. Om det visar sig att den nya ordningen hör samman med annat som uppenbart står i strid med biblisk kristendom, så skulle det kanske bli uppenbart för en större grupp kristna.

Frågan är hur vi skall komma ut ur detta patt-läge, utan att det behöver innebära att någon känner sig totalt överkörd.
Naturligtvis är det djupaste svaret att vi förenas bara genom att hålla oss till sanningen. Men om vi är oense eller ovissa om vad som är sanning? Kanske vi då behöver tid för att se vad Herren själv bekräftar och välsignar.

Henrik

21 april 2006

Kyrkan - samhällets spegel?

Jag hade ett nästan en timmes långt samtal med en av de centrala personerna i biskop Heikkas arbetsgrupp. Vi diskuterade ett radioprogram, som jag, dock inte han, tyckte var mycket upplysande och informativt. Khden i Kankaanpää, Keijo Rainerma, medlem i Heikkas arbetsgrupp, samt Soili Haverinen, ordf. för Priscillaföreningen (kvinnliga teologer som motsätter sig prästvigning) försökte motivera varför de stödde (och varför Rainerma hade tagit initiativ till) uppropet konstruktiva lösningar (Rakentavia ratkaisuja).

I diskussionen, som jag bedömer som vänligt saklig, framkom att han ansåg att läget är det att kyrkan inte har lagliga möjligheter att handlägga samarbetsfrågorna på annat sätt, t.ex. genom smidighet i arbetsarrangemangen. Vi är tvungna att gå till konfrontation, eftersom lagen bör följas.

När jag försökte påpeka att man inte kan fällas juridiskt för att följa en övertygelse som explicit har förklarats vara en legitim uppfattning, och inte någon villolära (Heikkas betänkande konstaterar detta, liksom även ärkebiskop emeritus John Vikström i senaste nr av kp), blev han kanske något fundersam.

Men han samlade sig och konstaterade: jag är rädd för att detta även kommer att gälla inställningen från kyrkans sida till samkönade par mm.

Hans kyrkosyn, som han nog inte är ensam om, utgår från att kyrkan är en spegel av samhället. Med andra ord: samhällets värderingar bör appliceras på kyrkan. Utvecklingen kommer inte att stanna här. Inom de närmaste åren kommer vi att ha välsignelser av samkönade par, kanske utan kyrkomötets och/eller biskopsmötets formella medgivande, men dock.

Ärkebiskop Paarma sade så sent som i slutet av mars detta år när han besökte STI att kyrkan inte godkänner sådana välsignelser, och att dessa inte är inom synhåll (näköpiirissä vill jag minnas var det ord han använde).

Även om jag inte vill betvivla ärkebiskopens ärlighet, är jag orolig för att utvecklingen kommer att köra över den synen.

Jesus sade: gå ut i hela världen. Dagens melodi tycks allt mera bli: in med hela världen i kyrkan.

Då förverkligas också Jesu ord: om saltet mister sin sälta... och till intet annat duger det än kastas ut och trampas ner av människorna.

Jag vill inte måla en mörkare bild av kyrkan än vad som överensstämmer med sanningen. Alla positiva signaler mottas tacksamt. Och jag har inte gett upp. Det är ju därför vi ber och arbetar.

I Sverige har en journalist träffande varnat för två avigsidor i kyrkans attityder. Den ena är "trevlighetskyrkan", som inte ger något. Den andra är att försöka vara dem till lags som inte bryr sig om eller går i kyrkan.

Det är väl onödigt att skriva att vi naturligtvis skall försöka ha en speciell omsorg om dem som inte har funnit vägen till kyrkans gemenskap?

Men endast genom att våga vara kyrka, och stå för det kristna evangeliet, har kyrkan något bidrag att ge i dagens värld. De fyra kristna B:na (Bibeln, brödragemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna) är omistliga. Man kan formulera om detta, och säga det med ett språkbruk som passar dagens människa, om detta ens är nödvändigt. Men man kan inte mista något av detta.

Redan på 1960-talet (?) talade Hasse Alfredsson om detta i sin berömda satir Ringaren. Hans "pastor Jansson", "som är en värdig representant för den svenska statskyrkan - inga bestämda åsikter om någonting- är kanske inte den adekvata beskrivning av situationen idag, visst, det också delvis. Men "Janssons" frestelse idag är inte att inte ha bestämda åsikter om något, utan snarare att ha bestämda åsikter om mycket, men helt helt avvikande från Bibeln och bekännelsen. Det finns väl knappast någon åsikt som inte är företrädd av någon präst i vår evangelisk-lutherska kyrka?

Världens ljus och jordens salt, sade Jesus. Det är inte självvalda ideal, och det är inte någon synonym för magsurhet. Det är att positivt och aktivt hålla fast vid Kristi ord och uppdrag. Ut i världen med evangeliet.

Om kyrkan blir en spegelbild av samhället har den verkliga nedräkningen börjat.

Ser vi något av detta redan?

Henrik

Nytt: Lanserar, planerar eller sonderar - rehabilitering!!

Det jag tidigare skrev om kyrkans (central för det svenska arbetet) nyhetsrubricering äger inte längre sin giltighet, texten har rättats och man har framfört en ursäkt för formuleringen och beklagat den olyckliga formuleringen. Samtidigt har man försäkrat att det inte har berott på onda avsikter.

Därför vill jag inte heller längre att den kritiska texten skall stå här, så jag har tagit bort den ursprungliga texten.

Jag är tacksam för korrigeringen. Saken är för min del helt avklarad och förtroendet återupprättat.

Den nya texten kan Ni läsa här:

http://www.kcsa.fi/podcast/index.php?cat=Biskopsval&page=2


Henrik

17 april 2006

Postpåsk..

Vad påskpost är, vet väl alla även om påskkorten nästan har försvunnit. I min barndom sändes ganska mycket påskkort och -hälsningar.
Men postpåsk, vad skulle det vara? Vet inte om man ens kan bilda ett sådant ord, men "post" betyder ju "efter", även med bitonen "passerat stadium", och postpåsk skulle i då stå för att vår tid är en tid när påsken inte längre firas allmänt, när den för många är ett passerat stadium som aldrig ens passerade.

Jag har tidigare skrivit om hur våra största dagstidningar bevakat påsken. (Förresten, kanske Hbl vill ta in intervjuer om den kristna missionen t.ex. när Ramadan inleds?)

Idag kom jag över en diskussion om situationen i England, som ganska långt beskriver fenomen som är kända även här.

"TIM" skriver:

Easter seems to me to be fading away as a festival that has national relevance.
Compare it with Christmas, a time of year when, Christian or not, a lot of people make the effort to go to church or sing carols, even if they don't normally. For many churches, it's their busiest period, bar none.
But Easter: I hardly know anyone who makes a special effort to visit church. People don't send Easter cards; unlike Christmas time, there's no attempt to unwrap "the true meaning of the season".
20 years ago I remember the Radio Times cover would always be: "Holy Week and what special programmes are on TV and radio". You'd never see so much attention given to Holy Week nowadays.
And a church near me has stopped having any special services on Maundy Thursday, and scaled back the events on Good Friday.
Easter is now about DIY, chocolate and going away on holiday - not a time to remember a certain crucifixion or make time for any special cultural commemoration.


Jag fäster mig vid några tankar i hans inlägg (en nyhetsredaktör vid Sky News).

Han konstaterar skillnaden mellan julen och påsken. Julen firas allmänt både av kristna och icke kristna. Många går i kyrkan, sjunger julsånger, också sådana som normalt inte gör det.

Jag känner knappt någon som går i kyrkan till påsk, skriver han. Människor sänder inte påskkort, och ingen försöker ta reda på vad som egentligen är orsaken till att man firar påsk.

För tjugo år sedan var det annorlunda, berättar han, och talar om hur detta uppmärksammades i TV och radio. Nu har till och med församlingarna börjat "nedmontera" sin verksamhet under Stilla veckan och påskhelgen!
Nu handlar påsken om "DIY" (gör det själv), med choklad och annat.

Låter det bekant?

Men det finns också annat att säga om påsken.

Da Vinci-koden har lyckats väcka diskussionerna om Jesus till liv. Man kan naturlgitvis fråga sig om detta kan ses som något positivt, eller om den oriktiga och fullständigt falska informationen är det enda som fastnar.

Judasevangeliet som jag har läst igenom och som visar sig vara en mycket typisk gnostisk skrift, ganska odramatisk egentligen, har väckt nya diskussioner om stilla veckans händelser till liv. (Judasevangeliets text vittnar för övrigt om att författaren känt till evangelierna och även Apostlagärningarna, tydliga anspelningar finns, men dessa är helt godtyckligt använda för författarens egna, bestämda syften).

Nu är frågan om detta skall ses som en möjlighet för den kristna tron, vilket en del - bl.a Stefan Gustavsson, känd apologet och föreläsare från Sverige - vill säga. Varken Stefan Gustavsson eller andra som gjort en liknande bedömning vill ju påstå att det ligger något acceptabelt att sprida osanningar om den första påsken eller om Jesustraditionen. Men de vill hävda att detta ändå kan föra Jesus på agendan igen.

Också Mel Gibsons The Passion of the Christ, filmen som gjordes med seriösa avsikter men som förutspåddes bli en flopp, vilket ju inte blev fallet - den blev en succé på många sätt - har inneburit att miljontals människor konfronterats med den kristna tron.

De ökända Muhammed-karrikatyrerna har också bidragit till att religiösa frågor aktualiserats igen.

I ett annat citat från Sky News säger "Mandy"med hänvisning till ovannämnda exempel:

Though these example are just giving people a taster of Christian theory, it does spark religious debate in the wider public.
I think for many people this introspective process may pull people back to the pews once again.


Det som enligt min mening åtminstone bör sägas är att vi kristna inte kan "två våra händer" och säga att människorna inte vill tro, att man fjärmats från den kristna tron. Detta är naturligtvis också sant, och det är odiskutabelt så att varje människa bär ansvar för hur hon förvaltar sanningen i sin själ.

Men frågeställningen kan inte avfärdas så lätt. Vad har vi gjort, för att evangeliet skulle "exponeras" för våra medmänniskor?

Ännu en hänvisning till något som kan ha bidragit till helhetsbilden av en "postpåsk", ett skede där påsken för människan är ett passerat stadium. I långfredagens nummer av Helsingin sanomat (14.4.) skriver professor emerita Päivikki Antola om den kristna predikan. Hon konstaterar bl.a att även om över 90% av kyrkoherdarna och över 80% av prästerna tror på helvetet, så förkunnas nästan aldrig synd, dom, förtappelse, helvete eller ens omvändelse i dagens gudstjänster. De som förkunnar om detta är bara väckelserörelsernas lekmannapredikanter, ibland, skriver hon.

Det finns ingen omvändelse från synden, för det finns ingen synd att omvända sig från, göra bättring från, skriver hon.

Ju mera man tänker och tittar sig omkring, desto mera börjar perspektiven på den passerade påsken förändras.

Det är givetvis så att människan måste förändras, hon måste vända om till Jesus, till påskens Jesus, som led och dog för våra synder, och som uppstod därför att döden inte kunde behålla den Rättfärdige. Ingen människa kommer förbi detta ansvar för hur hon hanterar sanningen i sitt liv.

Men det blir för mig alltmera uppenbart att det finns ett samband mellan människors brist på tro (och även otro) och kyrkans försummelser.

Frälsta, räddade, blir vi genom att tro på Honom som gör den ogudaktige rättfärdig, skriver Paulus. Men till att vara kristen hör även det som Paulus skriver i 2 Kor. 5:15 - ett ord så här till påsk!

Låt oss börja med att be om kyrkans förnyelse. Om att vi kristna skulle bli kristna, i ordets egentliga betydelse.
För sedan kan mycket hända.

Henrik

16 april 2006

Det är Påsk på jorden

En av mina goda vänner från Sverige skrev såhär:

Tack för påskhälsning. Vill också tillönska dig stor glädje över Frälsarens
fullbordade gottgörelse och seger för oss, bevisad av hans uppståndelse.


Denna hälsning bekräftade en ton som blivit allt starkare med åren, och särskilt stark i år. Ofta har jag under Stilla veckan, med Långfredagen som höjdpunkt tänkt på försoningen, och sedan på påskdagen fröjdat mig över den tomma graven och Kristi seger! Så också i år.

Men detta år har relationen mellan Kristi seger och försoningen - gottgörelsen - blivit allt starkare. Kristi uppståndelse är just beviset på Frälsarens fullbordade gottgörelse och seger för oss.

Döden kunde inte behålla den Rättfärdige. Detta visar att Jesu försoning var fullkomlig och förblir gällande.

Han fullgjorde vad vi borde
och blev vår rättfärdighet.


"Det är Påsk på jorden!"

Välsignad Påskhögtid!

Henrik

15 april 2006

Herren och livgiverskan...

I Hbl 5.2. skrev Monika Pensar-Granroth under rubriken Gud kan beskrivas med både manligt och kvinnligt. I dagens Hbl återkommer hon i en intervju med variationer av samma tema.

Det skulle finnas mycket att kommentera i dessa insändare, som enligt min mening, kanske till någon del oavsiktligt, är en blandning av feminism, sexualism och shamanism (!).

Ett ofta uppdykande argument kräver åtminstone en kommentar.

De hebreiska orden “rächäm” och pluralformen “rachamim”, betyder "livmoder" respektive "barmhärtighet", vilket för en västerländsk läsare säkert verkar konstigt. Detta får sin förklaring av att de härleds ur verbet “racham”, som betyder älska. M G-P förefaller att hävda att dessa ord, samt ordet för ande elle vind (ruach), som är femininum i hebreiskan, ger oss anledning och rätt att kalla Gud för “Livgiverska” o.dyl.. Påståendet håller inte.

Ordet rächäm (livmoder) är faktiskt enligt de allra flesta och största lexikon språkligt maskulinum (!) liksom för övrigt också t.ex. ordet för bröst (shad), vilka båda naturligtvis är högst kvinnliga attribut. Också i grekiskan används ett maskulint ord (mastós) för bröst, de bröst som i Nya testamentet gett den nyfödde Jesus hans första mat, vilket visar att ordet används konkret.

Redan dessa exempel visar med önskvärd tydlighet på det omöjliga och oriktiga i att sammanblanda ett ords språkliga genus med ordets substans och betydelse.
Den Helige Ande skulle dessutom på grekiska vara neutrum!!

H.S. Nybergs grammatik anser visserligen att ordet "rächäm" är femininum, något som dock inte får stöd av lexika. Någon gång användes ordet (racham) i betydelsen flicka (Dom. 5:30), men i allmänhet är detta ord maskulinum, liksom även det ovan nämnda "shad".

Detta att man inte kan låta ett ords språkliga genus avgöra begreppets innehåll är en så elementär princip att den inte skulle behöva nämnas, men eftersom ovanstående exempel upprepas (inte bara av M G-P) så är det skäl att kommentera dem.

Det är viktigt att understryka att Bibeln använder feminina språkbilder, t.ex det vackra “såsom en mor tröstar sin son, så skall jag trösta er” (Jes. 66:13). Men Bibelns Gud kallas aldrig “mor”, “dotter”, “livgiverska” eller dyl. Helt klart och kristet är att feminum och maskulinum i lika hög grad har sina rötter i Guds egen person. Gud skapade människan “till sin avbild”, till man och kvinna skapade Han dem. Som män och kvinnor är vi lika avskilda från Guds person och samtidigt lika starkt kallade till gemenskap med den Gud som i Bibeln benämns med orden Fadern, Sonen och den Helige Ande. Vi kan och skall därför tryggt fortsätta att be vårt “Fader vår”, utan att detta på något sätt “favoriserar” någotdera könet. Och vi kan inte be "Moder vår" eftersom vi då skulle avvika från det som Jesus har lärt oss.

Det är för övrigt symptomatiskt att den s.k. feministiska teologin tydligt har tonat ner eller t.o.m. förtigit distinktionen till man, till kvinna. Denna teologiska riktning betonar endast att Gud skapade människan, men stannar där.

Det är egentligen en tydligt gnostisk tanke, som den unga kyrkan brottades med redan under de första århundradena. Kvinnan skulle bli man för att bli människa. Detta hävdas t.ex. i Logion 114 (se Tomasevangeliet) där det heter att Jesus skulle göra Maria Magdalena till man. Att detta inte har med biblisk kristendom att göra är uppenbart för varje läsare av Nya testamentet. Kvinnan är lika mycket människa, och lika mycket Guds avbild som kvinna som någonsin mannen. Dessutom är människan djupast sett människa just i mannens och kvinnans olikhet och jämlikhet, vilket skapelseberättelsen betonar.

En del av feministteologerna använder Gal. 3:28 som sitt favoritord. Men lösryckt ur sitt sammanhang blir det våld på texten om man med detta menar att det manliga och det kvinnliga är utplånat och borta. Texten talar ju om frälsning, och hävdar att alla (jude, grek, träl, fri, man, kvinna) är ett i Kristus, alla inbjudna, kallade och älskade.

I biblisk terminologi är vi människor (män och kvinnor) snarare kvinnor (jfr språkbilder som Kristi “brud”, “Lammets hustru” osv som förekommer i Bibeln).

De kristna kyrkorna skall hålla fast vid den gudsuppenbarelse som Bibeln utgör. När Svenska kyrkans evangeliebok utkom, med nya böner till bl.a “Livgiverskan”, reagerade den romerska och den ortodoxa kyrkan med “stor oro” över dessa nya, från klassisk kristendom avvikande språkbilder. Däremot är det helt kristligt och riktigt att kalla Maria, den människa som fått det högsta uppdrag som en människa har fått och kan få, för “Herrens moder”, för det är hon ju och så kallas hon också i Bibeln (Luk. 1:43).

Och med tanke på diskussionerna om Maria Magdalena, är det viktigt att betona den starka position som evangelietraditionen ger henne. Hon var en av dem som "såg var de lade Honom" (i klippgraven), och som visste var hon skulle söka Jesus. Därför kunde hon också sörja över att Jesus inte längre var där hon "visste" att Han skulle vara. Och därför var det hon som som den första överraskades av den Uppståndne Jesus!

Henrik

13 april 2006

Påsk anno 2006

I dagens nummer av Hbl annonseras att i morgon - på Långfredagen - skall tidningen intervjua 4 imamer.. Återstår att se vad det blir.
I Helsingin Sanomat ägnas en stor del till att ge uttryck för Irina Krohns (g) tankar om en definitiv skilsmässa mellan kyrka och stat, en tanke som statsminister Matti Vanhanen (c) inte instämmer i.

Irina Krohns önskan om
- att skolans religionsundervisning skall slopas,
- att inga andakter skall hållas i radio,
- att riksdagen inte skall öppnas med gudstjänst,
- att kyrkolagen inte skall nämnas i grundlagen, eftersom KL hänvisar till Bibeln, de tre trosbekännelserna och bekännelsekrifterna,
utgår inte från det faktum att det handlar om en situation som berör 83% av landets medborgare. Hon talar om att staten skall vara neutral, man kan fråga sig om det att välja bort kristendomen är neutralitet, om man samtidigt bevakar det som ju grundlagen bevakar för varje medborgare - rätten att inte delta i religionsutövning.

Att påsken nu mitt i Stilla veckan och just inför Långfredagen bevakas på detta sätt i massmedia, vittnar nog inte om respekt för det som för många finländare är omistligt.

Detta är nog litet taktlöst. Det är enligt min mening också odemokratiskt. Och att tidningarna går in för dessa toner just under påsken, den största av alla kristna högtider, vittnar om det postkristna Finland med en tydlighet som inte kan döljas.

Men vi skall inte skylla på bristen på kristet inflytande, det är nog så att pekfingret får vändas mot oss kristna, vad har gjorts för att situationen skall bli annorlunda.

Nu behövs en utåtriktad kristen evangelisation, en målmedveten satsning på det viktigaste: Jesus, Guds Son, som dog för dig och för mig, och som uppstod för att vi inte skall leva för oss själva, utan för Honom som har dött och uppstått för oss.

Henrik

12 april 2006

Lediga platser

I våra dagstidningar kan man ofta läsa om lediga platser, låt vara att de inte är så omfattande som förr.

Också i Nya testamentet berättas det om lediga platser.
I Markusevangeliets andra kapitel berättades det om ett yrke, som har ständig personalbrist. Jag tror att det är ett yrke som vi skall satsa på. Jag säger yrke, därför att det inte sker med vänsterhand, som en bisyssla. Det är en huvudsyssla.

Jag menar bårbärarens härliga uppgift. Jag tänker på dem som bär levande människor på båren. Där berättas om några män som inte lät sig knäckas av det svåra, utan bar en lam man fram till Jesus, genom att göra en öppning i taket och hissa ner mannen.

Detta är en av de viktigaste uppgifterna i stiftet. En uppgift som jag vill anmäla mig till, och förhoppningsvis Du med. Det står inte något om vad den drabbade mannen tänkte om sin prognos, sina möjligheter att bli hjälpt och botad. Men det står att "när Jesus såg deras (bårbärarnas) tro, sade han till den lame...

Jesus gav den lame mannen mera hjälp än han kunde ana, och säkert mera också än bårbärarna hade väntat sig.
"Dina synder förlåtas dig". "Stå upp tag din säng och gå hem."

Han fick det bästa! Det var inte att slippa sängen, utan att slippa skulden.

Nuförtiden kallas de förebedjare. Eller helt enketl sådana som ber för andra.

Jag tror detta är en av de viktigaste uppgifterna nu, med tanke på nöden (sjukdomar, problem, meningslöshet osv), med tanke på förestående val, och med tanke på vår kyrkas och vårt stifts framtid.

Lediga platser finns! Bön är en fantastisk möjlighet, och en rättighet för var och en!

Henrik

Två upprop - för vad?

Den senaste tidens diskussioner kring biskop Mikko Heikkas betänkande har kretsat kring två listor på nätet, www.tulkaakaikki.net och www.rakentaviaratkaisuja.fi.
Det förra uppropet, "kom alla", har fått mycket publicitet. Åtminstone i Suomen Kuvalehti, Kotimaa, Kirkko ja Kaupunki och i TV har denna lista fått mycket publicitet. I uppropet Kom alla heter det bl.a:

På detta sätt kan man bereda väg för Kristus:

Samtalet och beslutsfattandet i kyrkan bör vara öppet.

Kyrkan bör växa till ett samfund av kärlek och rättvisa:

Diskrimineringen av kvinnliga präster bör upphöra i alla församlingar.

De som hör till sexuella och könsminoriteter bör ovillkorligt hälsas välkomna som medlemmar och anställda i församlingarna.

Man bör respektera de lösningar i livet som har gjorts av frånskilda, de som sambor och de som lever ensamma.

Vi bör tillsammans dela vårt materiella goda med de fattiga i vårt eget land och i hela världen

Förtroende och försoning mellan kyrkliga grupper som tänker på olika sätt bör skapas.

Vårt motto: Kristi kyrka är till för alla.


På några månader (rörelsen grundades 24.10.2005, listan publicerades officiellt 15.3.2006 men fanns på nätet tidigare) har ca 400 personer undertecknat uppropet.

Det andra uppropet, Rakentavia ratkaisuja (konstruktiva lösningar) har på 2-3 veckor fått nästan 6300 undertecknare.

Vad vill då dessa stå för?

Uppropet, som är riktat till kyrkans biskopar konstaterar att biskop Heikkas arbetsgrupps ställningstaganden leder till konflikter i församlingarna. Man vill satsa på att inte provocera eller tillspetsa, utan söka konstruktiva lösningar.

Uppropet utgår från att det inom kyrkan finns två olika uppfattningar om ämbetet, och att ingendera gruppen har lyckats övertyga den andra. Frågan är en bibelteologisk fråga, heter det, och är inte en jämlikhetsfråga.

Pastorer och andra anställda i kyrkan bör inte tvingas att mot sitt samvete tjänstgöra i gudstjänst och därmed motsvarande tillsammans med kvinnlig präst. Detta handlar om det som Jämställdhetslagen avser med religionsutövning, som inte tillämpas på ev. luth. kyrkan i Finland (eller på katoliker och ortodoxa kristna).

Ämbetssynen skall inte utgöra ett hinder för att kunna ordineras till präst. I tillägg till prästvigningar i stiftens domkyrkor föreslås prästvigningar i hemkyrkan, dvs den församlings kyrka som kallat ordinanden, eller den kyrka som har anknytning till en väckelserörelse inom vilken den blivande prästen skall arbeta.

Församlingarna skall om möjligt ordna s.k. traditionella mässor (enligt traditionell ämbetssyn).

Präster och anställda får inte medvetet försvåra andras tjänstgöring. Vid konflikter gäller att de som har den traditionella synen väjer, om man inte kommer överens om annat.

Klämmen från kyrkomötet 1986 utgör en god grund för att handla.

Genom att handla enligt ovanstående principer borde ingen komma i kläm, utan allas rätt att verka enligt sin övertygelse kunna tryggas.


När man jämför dessa upprop, står det helt klart att frågeställningen gäller en helhetssyn på vad kristendom anno 2006 skall gå ut på. Det handlar inte bara om ämbetsfrågan, utan en mängd olika frågor. Också det förra uppropet innehåller sådant som jag kan underteckna (kyrka med kärlek och rättvisa, att dela med sig av sin egendom osv). Men tyvärr finns där också en hel del annat.

Kom alla-uppropet satsar medvetet på att köra fram sitt program som grund för kandidatnomineringen till församlingsvalet i höst.

I ett diskussionsprogram i Radio Dei senaste söndag ville en jurist verksam inom kyrkans arbetsmarknadsverk avfärda dessa drygt 6000 namn som 1 promille av kyrkans medlemmar (det var visst ca 5000 namn senaste söndag..). Han ansåg också att kyrkan enligt gällande lagstiftning inte har alternativ, även om alla parter i en församling skulle vara villiga att jämka och försöka förstå varann.

I praktiken utgör de 6300 namnen en viktig del av det aktiva kyrkfolket. Också den andra listan har präster, församlingsanställda och aktiva församlingsbor.

Detta bör vara en tydlig signal till biskopsmötet i september att många vill att frågan inte skall leda till att kyrkan spricker. Jag finner den anda som biskop Heikkas arbetsgrupps betänkande företräder vara skrämmande. Det är en helt annan kyrkosyn som präglar detta betänkande, ett som leder till orimligheter (se En svår ekvation) som inte ens samhället kräver.

Jag tror att det finns många som vill att kyrkan skall koncentrera sig på sin egentliga uppgift. Frågan är om kyrkan är alltför heterogen för att kunna fungera. Vi har nu alla tiders chans att försöka vara konstruktiva, att inte låta oss provoceras, att högakta andras övertygelser, vilket inte behöver betyda att man kan omfatta andras åsikter.

Jag är övertygad om att allt är möjligt att ordna och hantera, om man bara vill. Kanske bör man tillägga inom rimliga gränser. Ordet rimlighet måste innehålla teologi.

Trots anstängningar har det ena uppropet fått betydligt flera understödare än det andra. Båda kommer ännu att få nya namn, men säkert blir det upprop som vädjar om konstruktiva lösningar det avgjort större, och det är också långt mera i linje med kristen tro. Det är stora frågor som står på spel. Nu är det skäl att be och arbeta!

Henrik

08 april 2006

Om homosexualitet

Eftersom flera personer uppmanat mig att skriva något om homosexualitet, skriver jag några rader på denna sida. Det som jag främst vill säga är inte att fördöma de homosexuella - jag har flera vänner som är homosexuella, och vill att vi skall förbli vänner - utan att snarare argumentera mot sådana som säger att Bibeln inte känner genuin homosexualitet.

Det är vad Bibeln lär, som intresserar mig. Jag tror att Gud är god, och därav följer att Guds vilja är god. Denna godhet har jag inte med mina futtiga ord kunnat ge uttryck för som jag ville. Ingen homosexuell medmänniska skall mista livslusten, utan tvärtom möta Kristus som kan upprätta och ge ljus och livsglädje som består.

“I Bibeln fördöms inte samkönade parförhållanden”, kunde vi läsa i senaste nummer av Kyrkpressen. Det är ju ett ofta upprepat påstående som däremot inte blir sannare av det upprepas ofta. Låt oss se litet på denna känsliga och svåra fråga.

Det finns tre vanliga påståenden om modern homosexualitet som man ofta hänvisar till.

1. Modern homosexualitet är genuin.

“Antikens homosexualitet beskrivs ofta som tempelprostitution, pederasti, grovt hedninskt utnyttjande av svagare individer och personer i beroendeställning, slavar och andra. Modern homosexualitet sägs vara et uttryck för två vuxna individers samtycke.”

2. Homosexualiteten är en medfödd läggning eller böjelse.

Det handlar inte om en livsstil som någon lagt sig till med, utan om en inre böjelse och en medfödd sådan. Denna böjelse är lika naturlig för den homosexuella som heterosexualiteten är för den heterosexuella.

3. Vad Bibeln säger om homosexualitet är därför irrelevant, eftersom Bibeln inte beskriver homosexualiteten sådan vi känner den idag.

Medan homosexualiteten på Bibelns tid innebar att människor föddes heterosexuella, men att några missbrukade sin sexualitet och kom därmed att bli homosexuella. Dagens människor föds antingen heterosexuella eller homosexuella.

Den historiska kontinuiteten hos människor omöjliggör en sådan tolkning, en biologisk skillnad mellan antikens och dagens människor. Därför heter det i stället att man inte under antiken “observerat” existensen av genuin homosexualitet. Därför kritiserar Bibeln bara den grova homosexualiteten, medan den tiger om den genuina homosexualiteten (detta hänvisar också referaten i Kyrkpressen till).

Det finns många historiska bevis på kultisk homosexuell prostitution. Termen “hierodouloi” (heliga slavar) avsåg ofta, men inte alltid detta i antikens texter. J.B. Pritchard skriver i Ancient Near Eastern Texts Relating to the Old Testament att heterosexuell och homosexuell prostitution var vanlig i det forna Mesopotamien. Herodotos omtalar att varje babylonisk kvinna en gång i sitt liv skulle sitta i fruktbarhetgudinnans tempel och vänta på att en främling skulle kasta pengar i hennes famn som gåva till templet och inbjudan tills exuellt umgänge.

Motsvarande verklighet fanns på Cypern. I Mindre Asien fanns kulten kring Cybele och Attis, vars manliga tempeltjänare hade kastrerat sig själva, bar kvinnokläder och utövade homosexualitet.

Gamla testamentet och homosexualiteten

I GT finns det två grupper av texter som anknyter till homosexualitet. Den ena gruppen är texterna om skaplsen, där det uttryckligen heter att människan skapades till man och kvinna (1 Mos. 1:27). I 1 Mos. 2:24 sägs att “en man skall överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött”. Skapelsetexterna talar således inte enbart om att människan skapades som man och kvinna, att det finns två kön, utan omtalar även deras relation: de skapades för varandra (texterna omtalar ett ord som betyder partner eller motsvarighet, någon som passar för den andra) och för livets fortbestånd (var fruktsamma, föröka er).
Den andra gruppen texter gäller förbjuden seuxalitet. Det heter t.ex. “du skall inte ligga hos en man som man ligger hos en kvinna, det är en styggelse” (3 Mos. 18:22). I samma sammanhang har texterna förbjudit sexuella relationer med släktingar, barnoffer och fortsätter med att förbjuda sexualitet med djur.

Sexualiteten gäller inte enbart fortplantning, även om detta alltid hör med till sexualiteten. GT kan t.ex. skriva “gläd dig med din ungdoms hustru” (Ords. 5:18).

Vad är homosexualitet?

Termen homosexualitet är en ung term (1900-talet), och härleds ur orden homo (samma) och sexus (kön). Huvudbetydelsen är a) icke-typisk sexualitet karakteriserad av manifestationer av sexuell åtrå för en person av det egna könet, och b) erotisk aktivitet med en person av det egna könet (Webster’s Third New International Dictionary).

Kultisk prostitution var förbjuden i antikens Grekland. Homosexualiteten var förbjuden i lag på många håll, betraktades som skamlig, men praktiserades t.ex. i Sparta där män länge tvingades leva åtskiljda från sina hustrur. Också lesbiska förhållanden var vanliga, dikterskan Sappho från ön Lesbos skriver om detta.

Det fanns även pederastisk homosexualitet (paiderastia=kärlek till pojkar). Den äldre personen (som motsvarar mannen i en heterosexuell relation) kallades “erastäs” (älskaren), personen med lägre status, den passive är “eråmenos” (den älskade).

Men hos Sokrates, Platon och Aristoteles, antikens stora moralfilosofer, finner man många exepmpel på fördömande av fysiska relationer: “oanständiga och onaturliga”.

Påståendet att antiken inte kände “genuin homosexualitet” omkullkastas också t.ex. av beskrivningen av vad som hände i Thebai (70 km nordväst om Athen). “Heliga förbandet”, som bestod av 150 par av älskare och älskade (aktiva och passiva homosexuella). Detta truppförband skulle kämpa tappert, burna av en vilja att skydda sina älskade till det bittra slutet. General Gorgidas utnyttjade den tillgivenhet parterna kände för varandra och gick segrande fram tills Filip (far till Alexander den store) besgrade dem. Filip sägs ha blivit gripen när han säg deras kroppar som även i döden vittnade om viljan att beskydda sin partner.
Även Plutarchos omtalar homosexualitet mellan samtyckande vuxna. Plutacrhos föddes några år innan Paulus besökte Athen och Korinth.

Aristoteles säger i Nikomakiska etiken att vissa ting inte är angenäma av naturen. Han säger vidare att sexuella böjelser bland män ibland förorsakas av naturlig läggning, ibland av en ovana, så är fallet med en del av dem som blivit missbrukade sedan barnsben.
Aristoteles gjorde skillnad mellan böjelsen och att utleva den.

Lukianos omtalar en kvinna som säger att hon “föddes som en kvinna liksom de övriga av er, men jag har en mans sinne, önskemål och allt annat”.

Det är helt klart att Paulus, som hade växt upp i Tarsus, väl kände till den värld som omgav honom. Det finns intet tvivel om att Paulus kände till olika former av homosexualitet, såväl det som kallas genuin homosexualitet, som oliak former av utnyttjande.

Homosexualiteten i Nya testamentet

Den text som mest diskuterats offentligt är Rom. 1:18ff där Paulus beskriver den gudsfrånvända människan. Rom. 1 börjar med att tala om trons rättfärdighet och hur evangeliet är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. I de följande verserna beskrivs att människan mot bättre vetande vände sig bort från Gud och sökte det onda. Ingenting i texten talar om den kultiska prostitutionen, tvärtom behandlas homosexualiteten som något onaturligt som ledde till att Gud prisgav människorna åt det som de hade funnit behag i och självmant valt. Efter avsnittet om homosexualitet fortsätter Paulus med att tala om människornas ondska i form av orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, illvilja svek osv.

Också de andra texterna, 1 Kor. 6:9-10 och 1 Tim. 1:9-10, stöder samma tanke. I 1 Kor. 6 används de båda termerna för den passiva och aktiva parten i det homosexuella förhållandet (malakós=eg. mjuk och arsenokoitäs=en som liger med män). Han talar om deras lika skuld. Men Paulus låter också förstå att det finns människor som brutit med sitt förra liv i synd.

I 1 Tim.1:10 talar Paulus om “annat som strider mot den sunda läran” efter att ha listat många synder, bland dem homosexualitet.

Det råder inte något tvivel om att såväl GT som NT tar avstånd från utövad homosexualitet och kallar detta för synd. Men det skall heller inte råda något tvivel om att denna synd, liksom alla synder, kan förlåtas.

Slutsatser

Det finns inte någon möjlighet för en kristen kyrka att välsigna det som Guds Ord kallar synd. Den välsignelsen är ingen välsignelse, utan bara ett mänskligt påhitt som kan vara förföriskt, eftersom det hindrar en människa att söka Guds förlåtelse genom att överge synden och be om Guds barmhärtighet över sitt liv.
Men det är också skäl att säga två saker ännu.
För det första är homosexualiteten i Bibeln inte alls den synd som är mest utpekad eller framträdande. Mycket mera omtalas den heterosexuella synden, otukten, äktenskapsbrottet, själviskheten, egoismen. Även om det inte råder någon oklarhet om att den som läser NT.s texter sådana de står, klart ser att de tar avstånd från alla former av heterosexuell och homosexuell otukt, så är det viktigare att understryka att Kristus ger varje människa en framtid när han eller hon kommer till Kristus och ber om hjälp.

Det finns många homosexuella som kämpar mot sin homosexualitet, som vill leva enligt Guds Ord och vill bryta med det som är ont. Dessa är ofta mycket föraktade, för de är en påminnelse om det som alla borde göra.

Till slut konstaterar jag att det inte för en kristen församling får räcka att bara säga nej till homosexualiteten eller till heterosexuell otukt. Den kristna församlingen måste bli en omsorgsgemenskap, som bär den kämpande i vardagen, som erbjuder en varm och god och sund gemenskap, en möjlighet att dela vardagens bekymmer. Detta gäller ju även många andra grupper av människor.
Och för oss alla gäller det att “den som är utan synd, kaste första stenen”. Barmhärigheten är det sanna kännetecknet på kristen tro. Men det är inte barmhärtighet att förföra en människa, att uppmuntra henne att gå längre in i en livsstil som slutar i en återvändsgränd av besvikelse.

Ni har låtit tvätta er rena, skriver Paulus. I detta är vi alla med. Och det är alltid skäl att börja med “att först städa sin egen trappa”.

Henrik

06 april 2006

En svår ekvation

I dagens nummer av Kyrkpressen skriver ärkebiskop emeritus John Vikström något som jag har svårt att få att gå ihop. Han konstaterar å ena sidan - vilket jag väl förstår - att den traditionella ämbetssynen är en legitim syn och att biskopsmötet också har fastslagit detta.
Men sedan konstaterar han å andra sidan att alla måste följa kyrkans lagliga ordning, ingen har rätt att vägra samarbeta med kvinnlig präst.

Vi har - som alla vet - flera präster i vår kyrka som lär att Jesus dog i onödan, att någon frälsning inte behövs, att Jesus inte uppstod osv. Medan den förra gruppen drabbas av hot om avstängning från ämbetet, inte uppförs på förslag till tjänster, inte ens får undervisa om detta (enligt biskop Heikkas betänkande, som dock ännu inte godkänts, men som flere biskopar uttalat sig positivt om), drabbas den andra gruppen inte av något som helst.

Vi får då för mig följande obegripliga ekvation:

- En legitim trostolkning får inte levas ut i handling
- En illegitim trostolkning får levas ut, utan begränsningar.


Hur kan man i en kristen, luthersk kyrka dra strecket mellan lära och liv? Antingen måste man säga att detta är en villolära, detta är fel, och därför får man inte handla i linje med något som inte är rätt, eller så måste man säga att en riktig lära inte bara får utan till och med skall levas ut.

Man kan ju här också peka på grundlagens 11§ och på Jämställdhetslagens 2§, som konstaterar att ingen kan tvingas till trosutövning.

Det är ju som om man skulle säga: du har rätt att vara vapenvägrare, det är en helt legitim syn, men här har du ett stormgevär, du kan inte vägra att skjuta med det.

Men om vi, vilket nu är fallet, har två uppfattningar om vad som är rätt, då kan vi lagstifta om hur vi skall handla vid intressekonflikter.

Därför frågar jag: om alternativen är Keijo Rainermas syn (www.rakentaviaratkaisuja.fi) som innebär att man respekterar varandra, och att vardera gruppen får handla enligt sin syn och att majoritetens syn är avgörande i alla konfliktsituationer, eller Heikkas syn att man tvingas handla mot sin övertygelse, att flera präster blir utrökta ur kyrkan om de följer det de tror att är rätt, vilket är mera rimligt, och mera kristligt?

En svår ekvation har uppstått. Hur kan en fråga som man anser att inte är en huvudfråga leda till större konsekvenser för en präst i negativ mening än det att han förnekar trosbekännelsen?

Vart har vi kommit?


Henrik

04 april 2006

Gränsöverskridande samtal - glädjande!

Den namnlista som jag tidigare hänvisat till (www.rakentaviaratkaisuja.fi) har när detta skrivs undertecknats av ca 4000 personer. Bl.a undertecknarna finns glädjande nog åtminstone två kvinnliga präster.

En av dem, kyrkoherden i Masku församling, Aino Vest, skrev följande ord till mig (när jag tackade henne för att hon ville underteckna namnlistan/vädjan till biskoparna):

“Sydämeni suree tätä haavaa äitikirkossamme. Yhteinen nöyrtyminen ja
parannuksenteko Kristuksen ristin juurella on vaikeaa, kun syntisiä olemme
kaikki. Taivaassa löytänemme sen kaivatun yhteyden ja ymmärrämme oikein ne sanat ja ajatukset, jotka nyt jäävät käsittämättöminä välillemme.”


I fri översättning för dem som har svårt med finskan: Mitt hjärta sörjer över detta sår i moderkyrkan. Det är svårt att tillsammans ödmjuka sig och göra bättring vid Kristi kors, när vi alla är syndare. I himlen skall vi väl finna den efterlängtade gemenskapen och rätt förstå de ord och tankar som ni förblir obegripliga mellan oss.

När man läser skrivelsen, ser man att den inte är någon kompromiss. Den är realistisk, den utgår, såvitt jag kan se, från två grundläggande iakttagelser:
1. Det finns två uppfattningar om kyrkans prästämbete inom vår kyrka, och
2. Det måste finnas en annan väg framåt än konfrontationens väg.


Viljan att inte låta kvinnligt/manligt utgöra en kyrkoskiljande fråga delas av många. Det betyder inte att någondera åsiktsgruppen skulle göra avkall på sin övertygelse.

Min fråga har varit, och är säger jag ärligt, om ämbetsfrågan är en separat fråga, eller om det är "olika stationer längs samma järnvägsspår."
Tiden skall säkert utvisa det. Ett framsteg är en förnimmelse av att det inom båda grupperna finns människor som förstår att sorgen över såret i kyrkan är gemensam.

I längden blir det säkert ohållbart med två läror om samma sak. Men i ett övergångsskede kan detta ge oss alla tid till eftertanke, studium och bön. Kanske skall enheten växa och fördjupas genom större andlig insikt.
Och under tiden göra som uppropet uppmanar: söka överträffa varandra i inbördes hedersbevisning.


Henrik

02 april 2006

Förfärliga prostar?

I gårdagens Obs! diskuterades ännu en gång Borgå stift och det klimat som råder i stiftet.

Khde Peter Kankkonen i Karleby tyckte att det är som i alla familjer, litet varierande, ibland bättre, ibland sämre, men i stort sett riktigt bra.

Tf khden i Tammerfors, Hilkka Olkinuora, tyckte att Borgå stift i mycket är "sjukt". Hon menade att kvinnoprästmotståndarna inte ens hälsar på kvinnliga präster, uppträder ojust och oartigt (minns inte formuleringen, men andemeningen var denna).

Och så tillade hon något som jag tycker är så allvarligt att hon antingen måste dokumentera sig (vilka, var, när?) eller ta tillbaka sitt påstående.

Hon hävdade att prostar i stiftet (vilket begränsar antalet) använt ett sådant hemskt språk om kvinnliga präster (eller kvinnor?) att man inte kan nämna det i ett familjeprogram.

Jag måste erkänna att jag har mycket svårt att tro att detta stämmer. Stämmer det, bör man ta i det, för det är helt oförsvarligt. För mig blev det oklart vem eller vilka (hon talade i pluralis) som skulle ha sagt något sådant. Jag tycker beskyllningen är allvarlig. Ännu allvarligare är det om det är sant.

Alltså: upp till bevis! Man kan inte offentligt säga sådant och stämpla flera personer utan att precisera sig. Sedan bör även den eventuella andra parten få uttala sig.

På detta plan får inte denna fråga hanteras. Nog måste vi som kristna människor veta bättre. Och om vi förgår oss, så skall vi också reda upp det. Oförskämdheter är inga teologiska argument, inte mänskliga för den delen heller.

Henrik

Korgarna

Några ord av en god vän och uppskattad teolog, som kort och klart analyserar den teologiska diskussionen, sedd ur deras synvinkel som representerar den traditionella ämbetssynen (jag låter texten finnas i original, på finska, om någon behöver hjälp med översättningen, kontakta):

Ensin heitetään Raamatun ylle verkot (usko ja rakkaus). Kaikki jaetaan
muuttuvaan ja muuttumattomaan tuolla sapluunalla. Sen jälkeen kirkko
(kirkolliskokous) päättää mikä laitetaan muuttuvan, mikä muuttumattoman
koriin.
Kun kirkolliskokous on jonkin asian päättänyt se tarjoillaan uskottavana
uskontotuutena kirkon jäsenille. Konsialiarismi (kirkolliskokouksen
valta ohi papalismin, paavin vallan) määrää "missä kaappi seisoo".
Ei siis Raamattu, vaan kirkko, joka tulkitsee raamattua.
Mutta: mikä kirkko? (kat, ort, tietyn paikalliskirkon enmmistö).
Ja jos Pyhä Henki ohjaa kirkolliskokousta, mikä neljästä Suomen
kirkolliskokouksen naispappeuspäätöksestä (1963, 1976, 1984 ja 1986) on
Pyhän Hengen konsiilin päätös? Miksi juuri yksi neljästä, siis 1986 päätös?

Vakaumus ei ole peruste. Mutta yhteistyö on. ELI: leimaamalla
yhteistyökyvyttömäksi ja asosiaaliksi voidaan huomio siirtää pois
pääasiasta - eli Raamatusta.

Luther kamppaili samojen asioiden kanssa. Siksi hänelle ei rittänyt
papalismin torjunannassa konsiliarismi (vrt. Konstanz 1414-1415, jossa Hus tuomittiin), vaan "Raamattu on meidän jumalallinen oikeutemme".


Den teologiska debatten har sedan "religionssamtalen på Ilkko" i början av 1980-talet präglats av frågan om trons och kärlekens korg. Man konstaterar att olika texter i Bibeln kan sättas i olika korgar, beroende på vad de handlar om. Men sedan fortsätter man med att säga att tron representerar det oföränderliga, medan kärleken är föränderlig. Därmed blir trons och kärlekens korg felaktigt använd som en princip som avgör bibelordets giltighet idag.

Det är lätt att se att metoden inte håller. Buden 4-10 handlar ju på många sätt om det som bör hänföras till "kärlekens korg". Men därmed inte sagt att det skulle vara föränderligt, så att det t.ex. inte längre är så att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna, att livet i dess alla skeden inte är heligt och okränkbart, att stjälandet inte längre skulle behöva vara ett brott mot Guds vilja, och inte bara mot min nästa.

Det som Gud hatar i Gamla testamentet, älskar Han, den Evige, inte i Nya testamentet. Distinktionen, som ju egentligen är en anspelning på distinktionen lag-evangelium skall ha sin tillämpning i tolkningen, inte som en ovanför texterna svävande princip.

När sedan kyrkomötet röstar om trosfrågor, och deras giltighet avgörs genom kvalificerad majoritet, står vi inför nästa problem. Det var ju en för oss lutheraner välkänd man som hävdade att kyrkomöten inte behöver vara ofelbara.

Det senaste draget i diskussionerna har blivit att hänföra samvetsfrågan, bundenheten till förståelsen av Ordet, till det sociala planet och tala om skyldighet respektive förmåga att samarbeta. Den som vill följa sin övertygelse, baserad på Ordet, blir då omogen, oförnmögen att samarbeta. Men det är bara Ordet som kan lösa från en felaktig förståelse av den Heliga SKrift, för "skrift skall med skrift tydas".

Jag fick idag ett mail av en kvinnlig (finskspråkig) kyrkoherde, som har skrivit på uppropet (www.rakentaviaratkaisuja.fi). Hon säger att denna fråga är ett sår i kyrkan, och att vi kanske först i himlen kan nå full enighet och förstå varann.

Jag sätter stort värde på att hon ville underteckna uppropet, som åtminstone försöker att välja en annan väg än konfrontationens. Och jag blev glad över hennes bekännelse om Kristus som är den enda som kan hela såret.

Redan det att man kan nå varann och konstatera att sorgen och smärtan över oenigheten inom kyrkan är ömsesidig, är något att ta vara på. I Sverige har bl.a. prof Eva Hamberg (prästvidg i början av 1980-talet vill jag minnas) och Anna Sophia Bonde tillsammans med bl.a Bo Brander hållit en samtalsdag i Lund under ämnet "Försonad mångfald".

Uppropet, som jag hänvisat till på denna sida, erkänner också att det finns två olika syner på ämbetsfrågan, och att grupperna inte har lyckats övertyga varann.

Hur man skall hantera denna realitet är en svår fråga. Keijo Rainerma, en av upphovsmännen, föreslår "Abrahams och Lots princip" (går du till vänster så går jag till höger) vid intressekonflikter.

I ingen händelse går det med tvång, (vilket ju biskop Heikkas arbetsgrupp förespråkar) och öppet gräl är heller inget alternativ. Bättre är då att respektera varann, och såsom uppropet säger, försöka överträffa varann i inbördes hedersbevisning. Rätt förstått är detta säkert vist i detta skede.

Henrik