Konfrontation eller integration?

Prof. Antti Laato har i en skrivelse som finns på denna blogg talat om vikten av att acceptera mångfald inom kyrkan. Inom en överskådlig tid kommer kyrkan här - såsom i Sverige - att bli en minoritetskyrka, om de nuvarande trenderna fortsätter. Och skattebetalare behövs, säger Laato.

Teologiskt står vi för tillfället i många avseenden i en konfrontation, i ett motsättningsförhållande till mycket av det som sker i kyrkan. Den tydligaste frågeställningen gäller naturligtvis ämbetsfrågan, som man också vill göra till biskopsvalets huvudfråga.

Men också andra frågor är på kommande, det är bara en tidsfråga när homosexfrågan blir aktuell inom kyrkan. Min förnimmelse är att man kommer att driva den på samma sätt som ämbetsfrågan, både vad argumentationen och processen beträffar. Vad argumentation beträffar så handlar det givetvis om kärleken: "störst bland dem är kärleken" - och kärleken då självdefinierad, eller tidsrelaterad, kontextuell, inte relaterad till det som Bibeln säger att är ett rätt uttryck för kärleken. Processen kommer kanske att handla om att frågan förs till olika kyrkomöten tills den finner en form och en situation som möjliggör ett godkännande, precis som de fyra gånger kyrkomötet behandlade ämbetsfrågan. Den Helige Andes ståndpunkt gällde ju den omröstning då beslutet om den nya ordningen gick igenom, kan man skriva med en gnutta ironi, dock med en allvarlig underton som ingen torde kunna förneka. År 1984 hade biskopsmötet sagt att frågan måste avgöras en gång för alla, i den ena eller den andra riktningen, men så blev det inte. När kvalificerad majoritet inte uppnåddes, togs ett nytt initiativ och frågan bereddes på nytt och avgjordes år 1986.

Vilken plats har då integrationen?

Det kan vara skäl att seriöst dryfta den frågan, mera seriöst än vad som här är möjligt. Integration innebär ju praktiskt att inte göra motsatsförhållanden av sådant som kan existera tillsammans, att inte säga antingen eller utan både och. Det är dock viktigt att tillägga att integrationen har haft sin stora betydelse inom kyrkan. Det skulle vara fel att säga ett antingen eller när det t.ex. gäller lågkyrklighet eller högkyrklighet. Det är lätt att se att båda "rörelserna" har berikat kyrkans liv. Inte heller behöver man, vilket biskop Bo Giertz påpekade på sin tid, göra ett motsatsförhållande av liturgi och väckelse, båda behövs, och båda har bibliska rötter.

Men hur är det då med de teologiska frågor som vi brottas med idag? Kristenheten är delad, sett i ett världsvitt eller nationellt perspektiv, just i frågor som kvinnliga präster eller utlevd homosexualitet.

Angående den senare frågan tycker jag att det är omöjligt att komma förbi texter som Rom. 1, 1 Kor. 6 m.fl. som entydigt och tydligt tar avstånd från utlevd homosexualitet. För min egen del behöver jag inte vänta på någon utredning från kyrkan, eller på något beslut av kyrkomötet. Det är med Bibeln som kyrkomötets beslut och utredningar skall prövas, och inte tvärtom - att kyrkomötets beslut skall bekräfta eller avskriva bibeltexter.

Vad ämbetsfrågan beträffar är jag, vilket jag tidigare skrivit, mera böjd att förespråka integration. Denna integration är inte min teologiska position, utan ett försök till lyhördhet och realism. Problemet är att någon större enhet mellan teologer och lekmän inte föreligger, snarare handlar det om diskussioner mellan olika teologiska synsätt. Många lekmän har en helt pragmatisk syn, för att inte skriva rent känslomässig inställning - om en människa är trevlig, och dessutom from, är allt väl.

Jag vill gärna upprepa mig och här understryka att det goda som sägs och görs av kvinnliga präster har jag inte någon anledning att bestrida eller avvisa. Jag är rädd för att manliga präster har skadat kyrkan långt mera. Men min fråga är som jag har sagt tidigare om kyrkan har anvisat troende kvinnor ett rätt ämbete, rätta uppgifter. Vi har många exempel på att man inte behöver vara präst för att bli till välsignelse och göra ett meningsfullt arbete inom kyrkan! Här handlar det ju inte om att män skall anvisa kvinnor andra uppgifter, det handlar om hur vi skall förstå bibeltexter, som är gemensamma, som finns i samma Bibel för både kvinnor och män.

Det är inte lätt att skriva om detta. Det är svårt att uttrycka sig så tydligt att läsaren förstår att man vill tala om en sakfråga. Samtidigt är jag pinsamt medveten om att allt som sägs i ämnet samtidigt berör andra människors liv, deras arbete och identitet på ett mycket djupt sätt. Jag är dock tvungen att svara på frågor som ständigt ställs till mig och försöka redogöra för min ståndpunkt.

Argumentationen inför beslutet var ju i hög grad omöjlig att följa - jag hänvisar till tidigare kommentarer - när man genom att hänvisa till texter som talar om det allmänna prästadömet drar slutsatser för det speciella prästadömets vidkommande. Svårt är det för mig att förstå att samhällets kvinnosyn var hindret för Jesus att kalla kvinnliga apostlar och för urkyrkan att insätta kvinnliga präster. Detta skulle inte ha varit mera anstötligt än allt annat som den kristna församlingen stod för, knappast ens anstötligt när det fanns kvinnliga präster i hedniska sammanhang! Och slutresultatet skulle inte ha blivit sämre för kyrkans apostlar, av dem var det sannolikt endast Johannes som dog en naturlig död.

Men det finns en aspekt som har gjort mig beredd att tänka på "time-out". Vi behöver samla laget och samtala om vägen vidare, vi behöver få en större enhet bland de kristna i kyrkan.

Men jag understryker att integrationen i första hand skall vara kyrkans linje, inte ett allmänt accepterande av olika synpunkter och åsikter. Tvärtom tror jag på att låta dem "växa tillsammans", så skall det bli uppenbart var vägen går.

Om jag tänker på biskopsvalet, vilket inte är den enda relevanta frågeställningen i detta sammanhang (en större frågeställning gäller livet för många präster, teologer och kristna med traditionell bibelsyn), så frågar jag mig om det inte trots allt är viktigast ur båda åsiktsgruppernas synvinkel att kvinnor och män har möjlighet att bli präster, får utöva prästämbetet enligt sin övertygelse, och får samarbeta där det sker genom ömsesidig överenskommelse, frivilligt, med allas samtycke.

Jag frågar mig nämligen om denna inställning, som inte är idealisk eller optimal, inte ändå är mera kristlig och fruktbärande än den av Heikkas arbetsgrupp föreslagna ömsesidig hedersbevisning på våra villkor.

Eller har vi bättre alternativ? Sämre har vi åtminstone. Ett sådant är att kyrkan delas, spricker och splittras. Med förvillade kristna som följd.

Eller är det så att vi redan har nått ett skede där en delning är ofrånkomlig? Jag skulle inte vilja tro det. Förutsättningen är säkert den att frihet, som enligt skalden är det bästa ting, kan råda också inom kyrkan, annars är utgången given.


Henrik

Kyrkan brinner

Vi har denna morgon drabbats av tunga och sorgliga nyheter: Borgå domkyrka, för många av oss djupt rotad i vårt liv och vår tjänst som präster, har drabbats av en förödande brand.

I detta skede förundrar man sig över att kyrkan stod i lågor när de första enheterna kom, var fanns brandalarmet som skulle ha varnat tidigare, tycker man utan tillgång till fakta.

På något oförklarligt sätt är detta för mig en beröring av något mycket mera än en kyrkobrand, som ju alltid berör en mycket, mycket djupt. Det är något som får oss att fråga om något nytt måste ske med vårt stift och hela vår kyrka.

Det är en brinnande kyrka i helt annan mening som HERREN väntar att se.

Måtte Gud i sin nåd och godhet låta också denna plats skonas från ytterligare skador - risken är nog ännu överhängande. Med tacksamhet noteras våra skickliga räddningsmyndigheters fina insats som räddade oss från en total katastrof.

Är detta en beröring av himmelens Gud? Utan billiga åsnebryggor och paralleller, utan fatalism och andra spekulationer, med fakta inför ögonen, med alla mänskliga sinnen och aspekter med i bilden.

Vi böjer oss inför Gud och ber om nåd och förnyelse över vår kyrka och vårt stift. Må Guds välsignelse också särskilt vila över Domkyrkoförsamlingen, som står inför många konkreta svårigheter, liksom över alla borgåbor, för vilka branden utgör ett slag i själen.

Vi är med. Detta har drabbat oss alla. Kyrie eleison!

Henrik

Öppnade ögon

Carl Rudbeck, svensk litteraturvetare, skriver några synnerligen tänkvärda ord i en essä i Dagens nyheter (24.05.2006), som Pelle Poluha har uppmärksamgjort mig på (http://basun.poluha.se). Det är ord som gäller påvevalet, men som äger sin tillämpning på mycket annat. Jag tänker närmast på det som han säger om kristendomen, om en kyrka som inte vänder kappan efter vinden.

Carl Rudbeck (läs hela artikeln i Dagens nyheter) skriver bl.a:

I de flesta svenska medier möttes valet med indignation. Hur kunde man välja en sådan man? Man var förbluffad över valet av en kardinal som hade gjort sig känd för att faktiskt tro på kristendomens dogmer, en prelat som höll vissa saker för sanna och fördömde andra. …

De svenskar som alls brydde sig om saken verkade förnärmade över att den katolska kyrkan valt en katolik till påve. Borde man inte välja någon som inte tror på något alls och som alltså inte kan stöta sig med någon? Varför var inte svenska kyrkans urvattnade och till väldigt lite förpliktigande budskap förebild också för dessa kardinaler? …

Det faktum att man till skillnad från sina protestantiska konkurrenter inte ändrar sig hur som helst i trosfrågor har visat sig vara en styrka. Ingen protestantisk kyrkoledare har tillnärmelsevis den prestige eller politiska makt som påven i dag åtnjuter. …

Det är som om man här i vårt land inte vill förstå eller erkänna att den kristna religionen innehåller trosföreställningar som inte omedelbart eller kanske inte alls går att förena med det som för dagen är opportunt och politiskt korrekt.

Som sekulariserad svensk som aldrig har haft en religiös skrupel under hela sitt liv kan jag förstå vår pragmatiska inställning till sanningen och till religiösa dogmer. Men jag har också börjat inse att det är vi svenskar som är undantaget och inte, som vi gärna och länge har inbillat oss, normen.

Det är nästan sensationellt att i en nordisk tidning läsa sådan text. Om man som klangmatta har det svenska ärkebiskopsvalet och de senaste årens turer kring den avgående ärkebiskopen Hammar, blir orden ännu tyngre. Förebådar de något gott, att ögon öppnas?


Henrik

Selektiv renlärighetsiver

De senaste veckorna har den kände nokiaprästen Markku Koivisto varit aktuell. Domkapitlet i Tammerfors stift har ställt frågor till honom, som han sedan skulle besvara.

I en artikel på finska (se nedan) har prof. Antti Laato enligt min mening mycket förtjänstfullt påtalat flera viktiga sidor i denna process. En av hans huvudteser är att de olika rörelser och förnyelser som nu finns på olika håll är en utmaning för kyrkan och inte något som kyrkan för lättvindigt skall avvisa.

Jag instämmer.

Särskilt viktigt är nu det arbete som utförs för att en Andens förnyelse skall förändra och förnya vår kyrka. Den förbönsverksamhet och också den övriga hjälpverksamhet som Nokiarörelsen står för, skall man vara ytterst varsam med.

Det är naturligtvis sant att det i många rörelser finns bitoner som man inte är lika glad över som över det som ändå är rörelsens huvudton. Det är viktigt att man i andligt arbete aldrig utnyttjar en människas tillstånd för några syften, det må vara andliga eller andra. Det är också viktigt att en klar skiljelinje dras - genom Guds Ords sunda förkunnelse och undervisning - mellan det själsliga och det andliga.

Men på något sätt får man det intrycket att processen met Markku Koivisto innehåller mycket annat. I ljuset av helhetskyrkans situation förefaller processen ganska selektiv. Flagranta övertramp sker, som man tiger om helt (vilket ju Antti Laato också nämner). Nog är ju teserna om en Gud som inte hör bön mycket längre från sanningen än det som Markku Koivisto predikar.

För min del önskar jag Markku Koivisto all tänkbar välsignelse, och ber att Gud skall bevara verksamheten så att den onde inte får "stjäla, slakta och förgöra" det som Gud vill göra.

Den som ingenting gör, gör heller inga misstag (om inte allt i så fall är ett enda stort misstag!). Den som satsar helt utsätter sig själv för bedömning och utvärdering. I all verksamhet är det lätt att hitta fel och ensidigheter. I stället för denna selektiva pianostämmarmentalitet, som naturligtvis innehåller också berättigad kritik, skulle kyrkans och stiftets ledning i förbön och samtal stöda Markku Koivisto.

Det är för övrigt intressant att Antti Laato i sin kommentar förenar två helt olika fenomen: den andliga, karismatiska förnyelsen, och ämbetsdiskussionen. Jag tror att hans tes om en kyrka som inom sig skall kunna hålla en viss mångfald och t.o.m. en viss brokighet, är riktig. Men viktigt är då också att enligt apostelns ord pröva allt, och behålla vad gott är.

Henrik

Moneutta ja erilaisuuden kunnioitusta

"Kaikki kirkon sisällä voitaisiin tehdä toisin ja varautua siihen todellisuuteen, että kirkollisverovarojen keruu loppuu muutaman vuoden päästä. Silloin tarvitaan moneutta ja erilaisuuden kunnioitusta."

Näin kirjoittaa VT:n eksegetiikan professori, Antti Laato. Handoutissa, joka jaettiin lehdistötilaisuudessa toissa päivänä, prof. Laato peräänkuuluttaa moneutta ja erilaisuuden kunnioitusta.

Julkaisen Antti Laadon handoutin tekijän luvalla.

"Kirkko pelkää kohdata avoimesti toisinajattelevia. Sen tulisi ottaa oppia anglikaanisesta kirkosta. Määritteleehän meidän kirkkojemme välistä suhdetta Porvoon julkilausuma.

Kirkossamme on nyt käynnissä monta ahdasmielistä ja ongelmallista ajojahtia toisinajattelevia vastaan, jotka kuitenkin laajemmassa ekumeenisessa tarkastelussa ovat kristikunnassa rakastettuja. Kirkko on vuonna 2001 käynyt ekumeenisen keskustelun helluntaiherätyksen ja vapaakirkon kanssa karismaattisuudesta. Yhteisessä julkilausumassa lausuttiin, että haluttiin syventää teologista keskustelua karismaattisuudesta:
http://www.evl.fi/kkh/kt/uutiset/mar2001/karisma.htm

Markku Koiviston toiminnassa karismaattinen teologia on viime vuosina tullut kirkolle haasteeksi. Ekumeenisissa yhteyksissä haluttiin etsiä yhteyttä mutta nyt kirkon sisällä on päädytty toisenlaiseen suunnitelmaan: Markku Koivisto halutaan erottaa pappisvirasta harhaoppisena. Kirkko tarvitsee syvällistä teologista ja ennen kaikkea eksegeettistä keskustelua niistä monista Raamatun kohdista, joihin Koivisto vastineessaan vetoaa. Kirkon tulee kohdata avoimesti karismaattisuus ja sen moni-ilmeinen teologia.

Toinen samantapainen prosessi on käynnissä niitä vastaan, jotka virkakysymyksessä ovat perinteisellä kannalla. Piispa Mikko Heikan johtama työryhmä ehdottaa, että jokainen naispappeuteen taipumaton tulee asettaa sukupuolisen syrjintään syyllistyneenä tuomioistuimen eteen tuomittavaksi. Rangaistuksena tällaisesta rikoksesta on “sakko tai enintään yksi vuosi vankeutta”. Samalla Heikan raportissa myönnetään, ettei naispappeuteen taipumattomien mielipide ole heresia. Heitä kuuluisi sen vuoksi rakastaa kirkon sisällä. Ekumeenisissa yhteyksissä kirkko osoittaa ystävällistä asennetta roomalaiskatolista ja ortodoksista kirkkoa kohtaan, mutta kääntää ekumeeniset kasvonsa pois kirkon piirissä toisella kannalla olevilta. Netissä kerätään nimiä sen puolesta, ettei Heikan raportin epäinhimillisiä juridisia toimenpiteitä laitettaisi toimeen kirkossamme:
http://www.rakentaviaratkaisuja.fi/index.php

Kirkollamme on Porvoon sopimus anglikaanisen kirkon kanssa. Anglikaanisen kirkon piirissä on ihan toisella tavalla työstetty karismaattisuuden haastetta. Sen keskuudessa onkin virinnyt kirkkoa uudistava karismaattinen liike: http://www.allsaintsjakarta.org/anghist.htm

Anglikaanisen kirkon piirissä kunnioitetaan myös perinteisen virkakäsityksen kannalla olevia. He saavat toimia seurakunnissa ja heitä vihitään myös kirkon papeiksi.

Kirkko näyttää valitsevan ne, keihin se kohdistaa harhaoppisyytöksensä tai juridiset pakkotoimet polkien omantunnon ja uskonnonvapauden. Hyvänä vertailukohtana voidaan ottaa esim. se, että kirkkoomme on muutamia kertoja kutsuttu piispa John Shelby Spong, jonka yhtenä teesinä on, ettei Jumala kuule rukouksia:
http://www.adherents.com/largecom/epis_12theses.html

Monilla ihmisillä oli tsunami-onnettomuuden jälkeen tarvetta tulla kirkkoon hiljentymään ja rukoilemaan Jumalaa. He olisivat tuskin saaneet lohdutusta, jos kirkon ovelle olisi naulattu Spongin 12 “uuden uskonpuhdistuksen” teesiä, joista 10 ilmaisee ajatuksen: Ei ole persoonallista Jumalaa, jolle rukouksia voisi osoittaa. Kuka kirkossamme on vastuussa siitä, että tällainen opettaja kutsutaan kylään?

Palkitseeko kirkko pahalla työntekijöitään, jotka pyrkivät laajasti ekumeenisesti hyväksytyistä teologisista lähtökohdista käsin rakentamaan kirkkoamme? Tärkeä kontrollikysymys tässä yhteydessä on se, mitä hyvää Markku Koiviston tekemä työ on tuonut hädässä oleville ja apua tarvitseville ihmisille. Tuomitessaan jonkun syylliseksi tuomari ei voi sulkea silmiään ihmisen hädältä eikä hän päätöstä tehdessään voi sivuuttaa sitä kättä, joka on auttanut hädässä olevaa."

Antti Laato, prof (teologinen tiedekunta, Åbo Akademi), pastori (Suomen ev.lut. kirkko)


Ja Antti Laato jatkaa:

"Kirkko on lausunut vuonna 2001 haluavansa syventää teologista näkemystään karismaattisuudesta. Koiviston erottaminen ei ole oikea ratkaisu tähän päämäärään pyrittäessä.

Porissa 26.-27. marraskuuta 2001 pidettiin Suomen. Ev.lut. Kirkon, helluntaiherätyksen ja Suomen vapaakirkon väliset oppineuvottelut karismaattisuudesta. Neuvotteluja johti taitavasti ja syvällisesti piispa Ilkka Kantola. Kirkot päätyivät lausumaan yhdessä julkilausuman, joka julkaistiin 28.11. 2001. Suomen kirkon kotisivuilla asia esitettiin otsikolla: “Karismaattisuus on haaste kirkoille”
http://www.evl.fi/kkh/kt/uutiset/mar2001/karisma.htm

Olin itse mukana näissä neuvotteluissa ja pidin näitä neuvotteluja tärkeänä keskustelun avauksena. Karismaattisuutta ajatellen luterilaisen teologian ongelmana on aina ollut se, ettei sillä ole omassa tunnustuspohjassaan paljonkaan kannanottoja tähän ilmiöön. Karismaattisuus ei yksinkertaisesti ollut kovin ajankohtainen teema Lutherin aikana. Nykyinen karismaattinen liike sai alkunsa vasta paljon Lutherin ajan jälkeen. Karismaattisuus haluttiin kuitenkin myös luterilaisen osapuolen toimesta nähdä oleellisena osana luterilaista teologiaa:

Kirkkokuntien välillä havaittiin eroavuuksia, mutta useassa peruskohdassa kirkkokuntien edustajat löysivät yhteisen pohjan. Kirkkokuntien neuvottelijat totesivat, että kristityn uusi elämä perustuu joka päivä Kristuksen sovitustyöhön ja uskon kautta lahjaksi saatuun vanhurskauteen. Uusi elämä Kristuksessa ilmenee pyhityksenä, jonka tulee kasvaa armon varassa. Kasvuun päivä päivältä sisältyy myös taistelu kristityssä vielä vaikuttavaa syntiä vastaan.

Kirkkokuntien edustajat olivat yhtä mieltä siitä, että Pyhän Hengen synnyttämiä armolahjoja tulee vaalia eikä torjua, mutta niitä pitää myös arvioida seurakunnissa. Neuvotteluissa todettiin, että kirkkokunnat haluavat olla avoimia eri armolahjojen luomille myönteisille mahdollisuuksille.
Yhteisen palvelu- ja todistustehtävän vahvistamiseksi kirkkokunnat aikovat jatkaa rakentavia keskusteluja ja pyrkivät ymmärtämään toistensa eri korostuksia.

Kirkolla on luterilaisen tunnustuksen mukaan velvollisuus ottaa Raamatun tekstit vakavasti. Karismaattisuus ilmiönä on laajasti UT:n ja VT:n kirjoituksissa esillä oleva asia. Edellä mainituissa oppineuvotteluissa luterilainen kirkkomme päätyikin korostamaan karismaattisuuden tärkeää merkitystä kristityn elämässä pitkälti juuri Raamatun tekstien pohjalta:

Neuvottelun osapuolet olivat yhtä mieltä uskonpuhdistuksen keskeisestä sanomasta, uskonvanhurskaudesta. Yksityiskohdissa havaittiin sekä kirkkokuntien välillä että niiden sisällä eroavuuksia, mutta useassa peruskohdassa löytyi yhteinen pohja. Yhteisymmärrys ilmaistiin siinä, että Jumala vanhurskauttaa ihmisen yksin Kristuksen sovitustyön perusteella, uskon kautta ja yksin armosta. Myös keskusteltaessa siitä, mitä uusi elämä Kristuksessa on ja miten se ilmenee, todettiin, että kristityn uusi elämä perustuu joka päivä Kristuksen sovitustyöhön ja uskon kautta saatuun lahjavanhurskauteen.
Uusi elämä Kristuksessa ilmenee pyhityksenä. Sen tulee päivä päivältä kasvaa armon varassa. Uusi elämä on iloa ja rauhaa Pyhässä Hengessä: "Jumalan valtakunta ei ole syömistä eikä juomista, vaan vanhurskautta, rauhaa ja iloa, jotka Pyhä Henki antaa" (Room. 14:17). Samalla tähän kasvuun sisältyy kilvoittelu, s.o. taistelu kristityssä vielä vaikuttavaa syntiä vastaan.
Raamatussa, erityisesti apostoli Paavalin kirjeissä, karismaattisuus tulee näkyviin eri muodoissa. Pyhä Henki synnyttää arkielämässä vaikuttavaa Hengen hedelmää ja varustaa armolahjoin erilaisiin palvelutehtäviin. Pyhä Henki toimii myös sairaiden parantamisen, kielillä puhumisen ja profeetallisen julistuksen ja muiden armolahjojen kautta. Armolahjoja esiintyy seurakunnissamme, mutta niiden asemaan ja merkitykseen sisältyy erilaisia korostuksia. Olimme yhtä mieltä siitä, että armolahjoja tulee vaalia eikä torjua: "Älkää sammuttako Henkeä" (1. Tess. 5:19) Pyhän Hengen lahjat ovat tarkoitetut koko seurakunnan palvelemiseksi, eikä vain yksilön hyödyksi. Sen tähden armolahjojen arviointi kuuluu koko seurakunnalle ja sen kaitsennasta vastaaville. Karismaattisuus voi myös vääristyä, ja siksi sen tulee pysyä terveen raamatullisen uskon hallinnassa.

Yhteisesti lausuttiin myös julki se toivomus, että keskusteluja voidaan jatkaa ja karismaattisuuden teologiaa jatkossakin käsitellä rakentavassa sävyssä:

Neuvotteluissa keskusteltiin mahdollisuuksista, joita yhteiskunnan muuttuminen tarjoaa kirkoillemme ja seurakunnillemme. Vallitsevat kehitystrendit asettavat julistukselle ja seurakuntaelämälle haasteita ja kysymyksiä, joihin meillä ei ole helppoja vastauksia. Haluamme kohdata nämä haasteet tukeutuen terveeseen harkintakykyyn, perustuen Jumalan sanaan ja antautuen Pyhän Hengen johdatukseen. Tahdomme olla avoimia niille myönteisille mahdollisuuksille, joita armolahjat ja niiden vaaliminen tarjoavat kristilliselle elämälle seurakunnissamme ja kirkoissamme sekä niiden lähetys- ja todistustehtävälle.
Pyrimme neuvottelussamme ymmärtämään toistemme näkemyksiä karismaattisuudesta ja etsimään siihen sisältyviä mahdollisuuksia hengellisen elämän uudistamiseksi seurakunnissamme ja kirkoissamme. Käsityksissämme ilmeni erilaisia korostuksia, mutta ilmaisimme tahtomme käydä jatkossakin rakentavia keskusteluja asiasta yhteisen palvelu- ja todistustehtävämme vahvistamiseksi."

3071 besökare...

Det kan kanske intressa någon (?) att veta att 3071 besök registrerats på denna bloggsida nu 25.5.2006, sedan medlet av mars. I mars var medeltalet 18 per dygn, i april 40 och i maj tillsvidare 65 per dygn. Och inalles alltså 3071, i morgon sannolikt över 3100 besök.

Ganska många trots allt, tycker åtminstone


Henrik

Berättigad fråga

Vesa Ollilainen har kommenterat en av mina tidigare kommentarer (alarmerande signaler) - läs hans kommentar, finns under den angivna kommentaren - och jag tycker att hans fråga är synnerligen berättigad. Det kan hända att jag har blivit missförstådd på denna punkt.

För det första instämmer jag i hans påpekande att allt som är fel inte kan eller skall tolereras. För det andra har han rätt i att konstatera att alla förespråkare av den nya ämbetssynen inte argumenterar utgående från en förståelse av Bibeln. Vesa har helt rätt i att både Bibeln och mycket annat med den av många har slängts i "skräpkorgen".

Jag skall försöka precisera vad jag menar, om jag nu kan göra det.

För det första så konstaterar jag att jag inte kan eller vill diskutera med sådana för vilka inte Guds Ord är rättesnöret. Detta är ju en frågeställning som ingen luthersk kristen kan förbigå. Jag tror tyvärr att det många gånger kan handla om annat, och jag tror att de kommande frågeställningarna kommer att blotta att det sannerligen inte gäller bara ämbetsfrågan.

För det andra så är ett av de vägande skälen till denna "öppenhet" det att det är den underliggande frågan, frågan om Guds ords ställning och tolkning, som är den avgörande. Om kyrkan nu skulle spricka, vilket är en uppenbar risk, är jag rädd för att många församlingsmedlemmar inte skulle se sambandet mellan ämbetsfrågan och frågan om bibelordets auktoritet. Det skulle innebära att herdar och hjorden skulle gå olika vägar, vilket inte enligt min mening är rätt väg.

För det tredje så är ämbetsfrågans "översättning" till dagens problematik en fråga som nog är mera svåråtkomlig för en vanlig bibelläsare än många andra frågor. I internationellt ljus, börjande från t.ex. Sverige, finns det evangeliska kristna som i alla andra frågor står fasta, men som på denna punkt inte ser sakerna på samma sätt som vi. Jag tror ju att en av orsakerna till denna förvirring är att man i dagens lutherska kyrkor, inklusive Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, inte vet vad en präst är. Därmed är förvirringen stor. Vi bör undervisa mera om detta.

Men jag fruktar att kommande diskussioner om t.ex. välsignelse av samkönade par kommer att visa att det handlar om mycket mera än en enskild fråga, det handlar oftast om en annan kristendomsförståelse. Jag tror att smärtgränsen för mångas vidkommande går där. Om kyrkomötet godkänner välsignelse av samkönade par, eller godkänner att sådana får en kyrklig vigsel, är det många som kommer att säga tack och adjö.

Det finns också pragmatiska synpunkter. Vi lever enligt min uppfattning i en undantagssituation. Om vi ännu vill verka inom kyrkan och för kyrkans förnyelse med "rättfärdighetens vapen både i högra handen och i vänstra" (2 Kor. 6:7), så innebär det såvitt jag kan förstå någon form av kompromiss. Då vill jag för egen del hellre kompromissa med åtgärder som faller inom det världsliga regementet än det andliga.

Slutligen finns här också en självkritisk prövning inbyggd. Guds Ord är absolut, Guds Ord är sanning, men min förståelse av Ordet är i en mening alltid relativ. Jag kan missta mig, jag kan feltolka och jag vill på allvar ta detta med receptio, dvs också se på hur sanningar mottas av kristna i tiden, liksom även också troheten i förhållande till gångna tiders kristna. Då kommer jag inte ifrån att det finns en del goda teologer som har förstått detta annorlunda. Jag delar inte deras syn, jag tycker inte deras argumentation håller, men jag vill ändå utlämna mig själv åt Guds dom i denna fråga. Och jag vill att vi skall få en större enhet (lekmän och präster) i denna fråga.

Jag tycker att ett viktigt element är av frukten känner man trädet. När Petrus ställdes inför kravet att hedningarna skulle ges tillträde, vägrade han. Herren ingrep själv genom duken som sänktes ner och orden "tag och ät". Och i tillägg fick han bevittna hur Guds Ande, den Helige Ande, föll över hedningarna på samma sätt som det den första tiden skedde med dem (judekristna).

Det finns ett perspektiv här som jag vill överlämna åt Herren - allt skall givetvis vara i Herrens händer. Om det handlar om brist på vishet, brist på förståelse, ovisshet hos många kristna som har viljan att lyda Gud, men inte är säkra på vad Gud vill, så har vi råd att låta HERREN bekräfta detta beslut eller avvisa det i tiden. Jag tycker att denna princip inte är riktad mot någon kristen, utan skall hjälpa alla kristna som bör fråga om detta är i enlighet med Guds vilja. Också de som är för den nya ordningen bör oroas av det faktum att alla kristna inte kan se beslutet som ett på Ordet grundat beslut.

Jag konstaterar avslutningsvis att detta inte skall innebära en hänsynslös granskning av enskilda kvinnliga präster, medan manliga präster skall gå fria, utan att hela frågeställningen skall bedömas i ljuset av vad frukten av detta blir och har blivit. Jag tror att den Guds församling som frågar Herren och ber Honom om ljus, också skall få detta.

Jag anser därför att de som kritiserar t.ex. Keijo Rainermas lista, inte handlar rätt, åtminstone inte vist. Han utgår ju inte från att det handlar om två berättigade sätt att se på frågan, utan han utgår från att folk skall få rösta med fötterna och att det skall visa sig vad som bär frukt. Det är ju klart att en kyrka inte på sikt kan ha två oförenliga läror. På något sätt förefaller det inkonsekvent att å ena sidan stå kvar i en kyrka som har den nya ordningen, och samtidigt hävda det omöjliga i det. I förlängningen blir ju det så, eller blir det inte?

Det ena handlar om att acceptera att en kyrka skall ha två syner på denna fråga, det andra om en praktisk realism, att kyrkan de facto har fattat ett beslut och har en annan syn än vi på denna fråga.

Min position är ett försök att låta Gud bedöma, att söka en större enhet med kristna människor, utan att ifrågasätta Bibelns auktoritet. Den senaste tidens händelser har tyvärr stärkt mig i uppfattningen att vi inte har att göra med en enskild frågeställning, där vi ser olika, utan med ett större paket. Jag tror att detta kommer att bli uppenbart för allt flera.

Min bön är Ps. 119:176 (enligt den gamla översättningen). För det är bara Guds vilja med kvinnor och med män som leder till bestående välsignelse, vilken fråga det än gäller. Vi skall också tillsammans söka svaret, inte männens svar versus kvinnornas svar, utan Guds svar på alla våra frågor. Det blir till välsignelse. Må Gud ha fullmakt att rätta mig där jag har fel, att öppna ögonen, där jag är blind, men också att ge mig fasthet i det som är rätt och kristligt, att inte anpassa mig till tidsandan, att inte söka människors ära, utan Guds. Denna fullmakt kan jag inte ge åt Gud, som har den. Men det är min bön att den skall gälla för mig, i allt vad jag står för, skriver, säger och lär.


Henrik

Får man kritisera?

Av förekommen anledning skriver jag någon rad om "policyn" för denna blogg. En broder har sänt post och satt in linkar till sin egen blogg. Som alla kan se har jag tagit bort dem.
Orsaken är följande: jag ger mig inte in på personliga påhopp, den som vill kritisera får gärna göra det. Handlar det om sakkritik, får det gärna stå här, men insinuationer, värdeomdömen, felcitat osv ser jag ingen anledning att bemöta. Jag har inte ställt mig till förfogande i biskopsvalet för att käbbla med någon.
Den kontakt som jag i detta skede har haft med de andra kandidaterna har varit helt saklig. Så tror jag vi alla hoppas att det skall förbli under hela tiden.

Att denna blogg inte skall uppfattas som en "valkampanj" är en annan sak. Jag kommer att fortsätta på samma sätt även efter valet, oberoende av hur det går. Att frågor som berör kyrkan och också valet nu kommer upp är ju naturligt, men det är på intet sätt den viktigaste frågan. Den viktigaste frågan är hur det skall bli i kyrkan, hur vi skall komma vidare från denna situation.
Och ännu mera vad det innebär att vara en Jesu Kristi efterföljare år 2006.

Henrik

Alarmerande signaler!!

Igår fick jag ta del av Domkapitlets i St. Michels utåltande om biskop Heikkas arbetsgrupps rapport. Det alarmerande är att man skärper tonen ytterligare och skriver något vars laglighet jag ifrågasätter, nämligen att arbetsgivaren kan förpliktiga en arbetstagare att utföra uppgifter som strider mot arbetstagaren övertygelse! Läs gärna dagens Hbl och Tor Wiks utmärkta insändare! Där finns bl.a. en hänvisning till regeringens framställning av grundlagen. Den syn som kommer till utrryck där är densamma som bl.a. lagutskottet (riksdagens) sagt om arbetsarrangemang där man skall försöka undvika konflikter genom arrangemang som inte behöver leda till provokationer. Något annat än sådant som hörs inom kyrkn!


Det är föga smickrande för ett trossamfund att producera sådan text, när det, låt oss säga det ännu en gång, handlar om en trostolkning som majoriteten av kristenheten har omfattat, och dessutom vår kyrka gett legitimitet.

Såhär skriver domkapitlet i St. Michel:

Lisäksi tuomiokapituli ehdottaa seuraavia sanamuotokorjauksia sivulle 61: ”Työnantaja voi velvoittaa naispappeuteen torjuvasti suhtautuvan kirkon työntekijän työtehtäviin, jotka voivat olla henkilön oman vakaumuksen vastaisia” ja ”Työtoveri ei voi kieltäytyä yhteistyöstä tai pyrkiä välttämään sitä työtoverinsa vakaumuksen tähden."

Övers. Dessutom föreslår domkapitlet följande rättelser i formuleringarna, sid. 61: "Arbetsgivaren kan förpliktiga en kyrklig arbetstagare som förhåller sig avvisande till (ordningen) med kvinnliga präster att utföra arbetsuppgifter som kan vara i strid med arbetstagarens egen övertygelse" och "En kollega (arbetskamrat) kan inte vägra samarbete eller försöka undvika det på grund av sin kollegas övertygelse."

Detta är förfärlig text. Mot detta måste varje kristen reagera!

Men vilket eller vilka är alternativet (-n)?

1. Det är alltmera uppenbart att majoriteten av biskoparna och en stor del av de som företräder majoritetens ståndpunkt skulle vilja att de med traditionell uppfattning skall tvingas lämna kyrkan eller arbeta med ont samvete. Det är ju detta som skulle vara följden, om man säger i klartext att någon skall TVINGAS till samarbete, också till sådant som strider mot vederbörandes övertygelse.

2. Det finns en - som jag tror - växande skara av präster och teologer, inklusive teologie studeranden, som tycker att det är meningslöst att längre strida mot en övermäktig front. I första skedet innebär det att man "flyr in" i föreningar och gudstjänstgemenskaper, som biskoparna inte kommer åt. I följande skede kommer det att leda till att man ifrågasätter det meningsfulla i att betala kyrkoskatt åt en kyrka som med önskvärd tydlighet vill bli av med en.

3. Finns det något annat alternativ? Jag tror att det också finns en växande skara av människor som tycker att kvinnoprästfrågan är fel fråga att låta kyrkan splittras. Vi skulle ha råd att ge varandra friheter i det som handlar om övertygelser som utgår från olika förståelser av Guds heliga ord. Detta får då inte innebära att någon tvingas agera mot sitt samvete, mot sitt av Guds ord bundna samvete. Avsikten med detta skulle vara att ge tid till att komma till en större enhet i denna fråga utifrån principen "av frukten känner man trädet".

Denna tredje punkt är min ståndpunkt. Inte så att jag har teologisk "tro" på beslutet, men att jag vill vara realist och dessutom tycker att TVÅNG är fel sätt att lösa konflikter inom kyrkan. I dagens läge är hela samtalet i för hög grad enbart ett samtal mellan teologer.

Jag har ännu inte sett Borgå domkapitels utlåtande, men enligt hörsägen är det kritiskt till Heikkas arbetsgrupps förslag som sådana. I såfall är det mycket glädjande, och en fin signal i denna svåra situation.

Jag är övertygad om att det är den onde som nu vill ta kyrkan i sina käftar, och få oss i luven på varann!
Jag tror säkert att alla situationer som kan tänkas uppkomma kan hanteras, om bara vilja finns. Vi har säkert den kreativitet och "uppfinningsförmåga" som behövs för att finna lösningar som kan upplevas rättvisa och rimliga av personer med olika åsikter. Den stora frågan är dock: VILL VI DET?

Lösningen med att växa tillsammans, innebär på olika sätt ett undantagstillstånd. Hur vi än tänker nu, har vi problem med en grupp människor som har svårt att glädja sig över förslagen till lösning.

Jag är medveten om att situationen inte är optimal. Men jag har mycket funderat över Jesu liknelse i Matt. 13:24 ff:

En annan liknelse framställde han för dem: "Himmelriket är likt en man som sådde god säd i sin åker. 25 Men då folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg. 26 När nu säden sköt upp och gick i ax, visade sig också ogräset. 27 Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån har då ogräset kommit? 28 Han svarade: En ovän har gjort det. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi skall gå och samla ihop det? 29 Nej, svarade han, om ni rensar bort ogräset, kan ni på samma gång rycka upp vetet. 30 Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge.”

Nu ska ingen tro att jag menar att det jag sår är vete, och det min meningsmotståndare sår är ogräs! Det är inte så jag vill tillämpa Jesu ord. Utan jag tänker såhär: Om vi inom kyrkan är oense om vad som är vete och vad som är ogräs, låt då skördens Herre själv visa vad Han välsignar. Då blir snarare frågan: vad i det jag sår är vete, och vad är ogräs?

Vi skall akta oss för att skada Guds verk och som gamla översättningen (1917) översätter Gamaliels råd i (Apg. 5) akta oss så att vi inte "befinnas stridande mot Gud själv".

Jag tycker att vi måste utgå från att ge varandra livsrum, om vi inte vill, att kyrkan skall spricka. Då betyder det också helt andra signaler än de toner som Domkapitlet i St. Michel för fram.

Henrik

I valet och kvalet

Nu har det så klarnat att det blir sju kandidater i biskopsvalet. En lista, enligt uppgift klar, lämnades inte in. Jag tycker att det är beklagligt, att först ställas upp och sedan ändå tas "åt sidan". Jag har inte exakta uppgifter om vad som har skett, och i vilken mån det är valmansföreningen som beslutat detta, eller i vilken mån detta har skett i "samförstånd". Och om samförstånd betyder det som det skall betyda.

Skillnaden mellan honom som nu lämnades utanför valet och oss andra är inte stor. De flesta av oss kommer att gå samma öde till mötes. Bara en person kan väljas till biskop.

Det kan tilläggas att med valet följer också kvalet.

Vi har inte sett så mycket av detta ännu, men vi vet att det kommer. Man kan bara uttala förhoppningen om att samtalen inför valet skall kunna ske i uppbygglig anda, och utan att otillbörliga medel tillgrips.

Det har funnits signaler om att några måhända ser biskopsvalet som ett profant val, som ett - om nu inte ett presidentval så i alla fall något av ett partiledarval. Biskopen har utan tvivel en viktig position. Men det är viktigt att komma ihåg att man väljer en herde, inte en partiledare. Kanske det är relevant att just använda dessa ord nu.

En av de svårhanterliga frågorna är ju att det inte är kyrkans medlemmar som väljer biskop, utan präster och elektorer. Alla får tycka, många har åsikter, många kan vara frågande och undrande, men bara vissa "utvalda" får välja. Om detta är en bra eller dålig ordning får man ha olika uppfattningar om, det kommer dock inte att påverka detta val (i kyrkomötet diskuteras ett initativ som föreslår att stiftsfullmäktige skall välja biskop, vilket skulle innebära en ännu mycket mindre skara).

Det finns risker i valförberedelserna. Målsättningen skall ju vara att verka för kyrkans bästa, om det är vi alla säkert ense. Men när det gäller frågan vad detta konkret innebär kan vi ha delade meningar. Men jag tror nog att det också finns en ganska stor enighet kring förhoppningen att valdebatterna skall väcka intresse för kyrkan och engagera trons frågeställningar på ett positivt sätt.

Men finns också risken för frustration? Om engagemanget finns och väcks, men inte möjligheten att i praktiken påverka utgången?

Min förhoppning är att vi skulle komma in på de väsentliga frågorna, som jag tycker utgår från frågan vad kyrkan skall vara. Massmedia är naturligtvis intresserade av inställningen till ordningen med kvinnliga präster, välsignelse och ev. vigsel av samkönade par. För oss som deltar måste det finnas viktigare frågor. Inte så menat att valet skall ske med släckta lyktor, men så att samtalen kommer in på de stora frågorna och utmaningarna.

En för mig viktig fråga - kanske i motsats till vad folk tror - är att det är viktigt att man ger olika uppfattningar livsrum i kyrkan. Jag tycker inte ämbetsfrågan är en tillräckligt stor fråga för att kyrkan skall spricka. Och jag tror att vägen heter icke våld. Jag anser, vilket jag tidigare sagt, att vi har råd att respektera övertygelser.

Nu skall ingen tro att jag med detta menar att alla åsikter skall florera i en kristen kyrka! Så kan ju inte vara fallet. Tvärtom måste frågorna lösas i ljuset av det som kyrkans bekännelse och värdegrund: Guds Ord.

Men om man förstår Ordet olika, kan det vara bäst att ge tid, för tiden skall visa frågornas verkliga ansikte: av frukten känner man trädet. Och frukt kräver som känt tid. Nu kan detta hanteras totalt fel, det kan fattas som ovilja att ta avstånd från det som är falskt och fel, det kan tolkas som förhalningstaktik osv. Men för den som tror att Gud vill leda sin kyrka innebär det en tid av prövning och bön. Jag tror att det i varje fall behövs en rörelse, där präster och lekmän i långt högre grad än nu finner samförstånd och enhet i detta.

Problemet är att bara en viss grupp tänker så. Jag måste säga att jag upplever den anda som biskop Heikkas arbetsgrupp ger uttryck för som skrämmande. Anpassa dig eller försvinn! Är detta verkligen de enda alternativen ? Det finns också de som säger det bland de konservativa: här finns ingenting att diskutera. Om man med det menar att det som inte är bibliskt, är inte teologiskt, så kan jag instämma. Att jag har min uppfattning om t.ex. ämbetsfrågan vet väl alla. Om det däremot handlar om förståelse av Ordet, är jag beredd att bida.

Jag är övertygad om att det skall visa sig om vad som har Guds välsignelse med sig, och vad som inte har. För det är nog klart att det är just denna aspekt som är den avgörande frågan. Men samtidigt handlar det nog om rätten att leva enligt sin övertygelse. Ingen enhet kan påtvingas en kristen kyrka. Därför är samarbetstvånget något helt ofattbart för mig. Vem skulle vilja stå vid altaret med en dit kommenderad...?

I senaste nummer av Kyrkpressen säger biskop Huovinen att det snarare handlar om när än om kyrkan spricker. Jag är nog böjd att instämma, med tillägget om inte Gud själv griper in.

Återstår att se vad det blir. Och framför allt att knäppa händerna!

Henrik

Pessimism och optimism

Nyligen hemkommen från kyrkomötet och samtal där, konstaterar jag att det kyrkliga klimatet har förändrats. Mer och mer ser man en polarisering mellan åsiktsgrupperna, särskilt företrädd av å ena sidan biskoparna, å andra sidan teologer med traditionell ämbetssyn.

Efter ett öppet och förtroligt samtal med bl.a biskop Eero Huovinen, kunde flera av oss konstatera att kyrkan sannolikt på sikt kommer att spricka på grund av totalt dödläge i fråga om ordinander och präster med traditionell ämbetssyn. En annan av biskoparna sade att ingen biskop kommer någonsin mera att ordna särvigningar. Flera kosntaterade också att sannolikheten för att en person med traditionell ämbetssyn skulle uppföras på förslag till en khdetjänst i en flerprästförsamling börjar minska starkt och närmar sig noll.

Jag konstaterar att för min generation är detta oerhört tunga besked. Vi älskar kyrkan, vi har vuxit upp med denna kyrka, som bokstavligt är fädernas och mödrarnas kyrka.

Men det finns också anledning till optimism. Denna optimism är inte en illusion, utan innebär att en kristen människa alltid har en framtid. Det fanns i kyrkomötet flera ombud, kanske rentav en växande skara, som med sorg såg de låsta positionerna, och som signalerade en annan väg än den av Heikkas arbetsgrupp anbefallda. I rättvisans namn skall sägas att också denna arbetsgrupp ju nog förespråkar pastorala samtal, vad som sedan avses i praktiken kan vara en annan sak. Men många uttryckte sin bestörtning över biskoparnas oresonliga attityder, och tyckte att det borde finnas vägar framåt inom samma kyrka.

Det finns också mycket liv vid sidan av och oberoende av de kyrkliga strukturerna. Våra väckelserörelser är ett gott alternativ. På svenskt håll gäller det närmast SLEF (Evangelieföreningen), som nog vill verka mycket solidariskt med vår kyrka, men som också har en teologiskt och andligt klar profil. På finskt håll finns det gudstjänstgemenskaper och andra gemenskaper i tillägg till de många och starka väckelserörelserna.

En minnesbild ur min erfarenhet har starkt talat till mig. När jag i Medi-Heli försökte göra något för den nedläggningshotade Åbo-helikoptern, förhandlade jag intensivt med ministrar och höga tjänstemän. Det var som att tala med en vägg. Totalt omöjligt, svarade bl.a den ansvarige ministern, själv åbolänning då.

Då tänkte jag: går det inte "övre vägen" så kan det gå "nedre vägen". Jag kontaktade ett par sjuksköterskor i Kimito, som genast anmälde sitt intresse. "Vad kan vi göra?" frågade de. Jag sade: samla namn. När det var jul, nyår och Trettondag, var de yttre omständigheterna att på en månad få någon större skara mycket begränsade. Men det var riksdagsval på kommande och jag tänkte att redan 2000 namn kan ha betydelse. Jag som känner Åbolands skärgård, "världens vackraste skärgård", visste att helikoptern behövs just där!

Jag minns ännu tydligt när namnlistan överlämnades till ministern. Det blev inte 2000 namn, det blev 44 000!! Och ministern hade svårt att ta emot hela högen av adresser...

Inom någon vecka hade allting ordnats, av ministern och hans parti, vilket passade mig mycket bra. Han gjorde faktiskt mycket för Medi-Heli i och med det, med benäget bistånd av dessa två sjukskötare och deras vänner!

Nu har jag tänkt på den kyrkliga situationen. Under en lång tid har samtal förts med kyrkans ledning angående möjligheter att också de teologer som vill hålla fast vid kyrkans bekännelse skulle kuna vara präster i vår kyrka. Att vi skulle försöka samsas om livsrum. att vi kunde få tänka oss någon "gammalkyrklig" prästvigning varje år osv. Jag har frågat, skrivit, några har svarat nej, de flesta tigit. Samtal mellan väckelserörelsernas ledare och några biskopar, under ärkebiskopens ledning, har förts under flera år. Resultatet noll vad sakfrågorna beträffar, men säkert av betydelse på det personliga planet, vilket inte skall föraktas eller undervärderas.

Nu tror jag att diskusionernas tid är förbi. Det för ingen vart. Eller rättare sagt: nu skall samtalen föras "nedre vägen", dvs med kyrkfolket, med Guds folk. Går det inte "övre vägen", så kan det gå "nedre vägen" - även om jag erkänner att detta bildspråk är oriktigt - präster och biskopar är församlingens tjänare - så torde läsaren förstå vad som avses.

Med detta signalerar jag några saker.

Det första kunde man kalla någon form av uppgivenhet, men det är bara en ytlig reaktion.
Den egentliga orsaken är att jag - och många med mig - inte vill att livet skall gå till att diskutera en eller två teologiska frågor. Nu gäller det snarare att arbeta och förkunna Guds ord så att människor finner Livet, tron på Kristus. Då vaknar också behovet på nytt av att konsultera Guds Ord i olika frågor.

Samtal kan alltid föras med alla som vill samtala. Alltid när eller om biskoparna vill oss något, är vi beredda att samtala. Och jag hoppas det gäller även omvänt - när vi har något ärende.

Biskop Huovinen var mycket vänlig i sin pessimistiska bedömning av möjligheten av att komma vidare. Sällan eller aldrig har jag så påtagligt sett biskopens sorg i denna sak, som nu vid några samtal under kyrkomötet (i mindre grupp och privat).

De unga teologerna, som jag har försökt möta i STI och som har diskuterat sin framtid, orkar inte på sikt vänta på något som aldrig kommer. Jag har kanske lurat dem. Jag har försökt mana till tålamod, till bön, jag har försökt låta bli att föreskriva dem några "regler" för hur en bekännelsetrogen bör handla. En del har gått till samvigningar, några av dem har kommit med en ångest och en känsla av att ha svikit, inte minst när de mött sina kamrater som inte för sitt samvetets skull ha kunnat gå den vägen. Men jag har sett som min uppgift att hålla alla optioner levande.

Men nu börjar nog en annan ton växa sig stark inom mig. En av mina goda vänner i kyrkomötet, som tidigare haft samma inställning, sade: "Om kyrkans ledning inte ändrar attityd här kommer jag - i motsats till vad jag tidigare gjort - öppet att uppmana dem att resa till Sverige eller någon annanstans och söka prästvigning där." Jag börjar luta åt detsamma. Vad annat kan man göra? Liberala teologer får nog plats, konservativa teologer vill man inte ha. Behovet av Guds ords förkunnelse är stort. Och större blir det ännu de närmaste åren!

Det är inte vi som säger "ut med er". Det är majoriteten som skulle vilja ha bort oss. Man frågar sig vad väntar vi på?

Mitt svar är: vi väntar på att Gud själv skall beröra oss alla. Vi väntar på väckelse, på förnyelse. Och det finns också något annat som pekar åt samma håll.

Jag tror nämligen att många bland kyrkfolket inte tänker så. De vill ofta ha teologer och präster av "den gamla sorten". Och vill de ha moderna teologer, så finns det gott om alternativa lösningar.

Målsättningen är INTE att bekämpa kvinnliga präster. Teologiska och andliga frågor skall inte avgöras genom maktpolitik.

Målsättningen är att livsrum skall ges också åt dem som har den traditionella synen, utan att detta skall upphäva andras rätt. Jag tror nämligen att kyrkan behöver TID, och att en stor del av det aktiva kyrkfolket inte vill att ämbetsfrågan skall bli den fråga som gör att kyrkan spricker.

Frågan lyder: är man på annat håll villig att låta de båda grupperna leva och verka inom samma kyrka, och att låta folk söka sig till sådana gudstjänster som motsvarar deras önskan? I många andra sammanhang är inte samarbete och integration något problem. Smärtpunkten är framför allt gudstjänsten.

Detta kommer då med tiden att bekräfta Gamaliels gamla ord i Apg. 5:38-39. Är inte detta en realistisk beskrivning av också våra alternativ?

Jag skriver detta med nöd i hjärtat och med förhoppningen att Gud själv skall ingripa och visa oss alla "var vägen går", om och när vi har förstått Guds vilja fel.

Henrik

Ortodoxi och pietism

I samtalen om det kyrkliga läget idag har de senaste månaderna ett viktigt begreppspar gång på gång dykt upp. Det är de två orden ortodoxi och pietism.

Med ortodoxi avses renlärighet, intresset för att Bibelns eget budskap och vår kyrkas bekännelse tas på allvar, i varje ny tid. Den rätta läran innehåller inte bara den rätta kunskapen, utan också Guds ära (doxa) och tillbedjan. Ortodoxi får inte degraderas till att ha riktiga åsikter. Tyvärr har detta alltför ofta skett. Det andra stora missbruket är att begränsa ordet ortodoxi till någon eller några frågor. Det innebär att stå i hela den apostoliska tradition, som vår kyrkas bekännelseparagraf så tydligt slår vakt om. Vi har alla anledning att ständigt spegla oss i Guds Ords spegel!

Men det finns något mera, inte i betydelsen något utöver den rätta tron eller läran (undervisningen), utan något som hör med till ortodoxin, men som ofta lämnas utanför. Det är detta som avses med ordet pietism (fromhet). Man kunde egentligen också säga väckelse, ett ord som inte finns i Bibeln, men en verklighet som hela Bibeln beskriver och ännu mera: förmedlar.

Min gode vän Leif Nummela sade nyligen att det hjälper inte att tala om läran, om åsikter och uppfattningar, om inte människor kommer till tro, om inte livet finns. En troende människa frågar efter vad Gud säger i sitt Ord, den som inte tror bryr sig inte om det.

Det är som att reparera ett äktenskap med paragrafer. Om kärleken är död, om livet är borta.

Man kan också säga att bara pietism utan ortodoxi också är ödesdiger. Det blir som en vindflöjel, som eld utan eldstad och egentligen utan bränsle, kan bli ödesdiger.

Jag tror att mera än att satsa på samtal och argumentation över åsiktsgränserna, borde vi nu satsa på förkunnelsen av Guds Ord, så att människor kommer till tro, och frågar efter Guds vägar.

Att vi alla, var och en, primärt är med i denna bön, inte bara i egenskap av bedjare utan också och särskilt som föremål för dessa böner kan inte tillräckligt starkt understrykas.

Nu är läget sådant att vi måste sätta vårt hopp till Gud allena.

Bara Gud själv kan nu hindra att vår kyrka går mot en oundviklig katastrof. Med detta menar jag inte att jag vill vara blind för allt det goda och hoppfulla som finns i vår kyrka: bedjande människor, gudstjänster och samlingar, cellgrupper och alfakurser, förtroliga samtal, besök hos ensamma, sjuka, utslagna osv. Men i förlängningen ser jag kalla vindar blåsa över kyrkan. En annan god vän, läkaren och kyrkomötesombudet Pekka Reinikainen sade igår efter diskussionen i kyrkomötet, att han tycker att situationen är demonisk. Det är mörkret som är vår motståndare, vårt hot, inte någon människa. Att den onde angriper och använder oss människor är en realitet som skulle få oss alla att nu bli stilla inför HERREN.


Henrik

Några viktiga B:n

Här på kyrkomötet fördes en rätt livlig diskussion om läget i kyrkan med anledning av ett ombudsinitiativ (Kujala) som anknöt till biskop Heikkas arbetsgrupps betänkande.

Intrycket av diskussionen, som så småningom kommer på nätet (se uppgifter på kyrkans hemsida), är att läget är låst. Både vi som har den traditionella ämbetssynen och t.ex. biskop Huovinen gjorde denna bedömning i ett öppet och mycket givande samtal. I ljuset av tendensen att allt flera frågor sköts som processer i domstoler, är läget snart det att många känner sig inringade och ser liten eller ingen framtid på sikt inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

Därför blir mitt första B BÖN.

Nu gäller mer än någonsin behovet av att be för kyrkan. Det kan både de göra som instämmer i lägesanalysen, och de som ser morgonrodnaden. Bön driver aldrig mänskliga intressen, utan alltid Guds. Även en självisk eller en orätt bön blir i Guds hand "rättad".

Det andra ordet anknyter till ordet till Timoteus: BLYGS INTE för vittnesbördet om vår Herre. Nu finns det ingen anledning för dem som vill tro på Bibeln som Guds eviga Ord att sätta huvudet i busken. Denna tro förhånas och förklenas, den ges värdeomdömen som jag inte ens vill upprepa här. Men HERREN säger själv: blygs inte. Träd inte tillbaka, vik inte undan. Snarare skall vi handla som Sven Dufva: "släpp ingen djävul över bron!" (Jag utgår från att detta uttryck förstås rätt, se Ef. 6:12).

Det tredje ordet är förstås BIBELN. Alla världens uppfattningar om metoder att vraka och välja i Guds Ord florerar nu, men Bibelns ord är det som gäller. Därmed naturligtvis sagt att Bibeln skall tolkas, varje läsning är en tolkning, men Skrift skall med skrift tolkas. Vad jag opponerar mig mot är inte olika förståelser av detta Guds Ord, utan likgiltigheten inför behovet att konsultera Ordet i alla frågor. Det är en kristens grundinställning.

Det sista ordet i denna grupp av B:n, som inte på något sätt vill ersätta den viktiga gruppen i Apg. 2:42, är BRÖDER, ett ord som ofta används i NT som synonym för kristna. Ordet "bröder" inkluderar också systrar. Hur viktiga är inte kristna vänner, bröder och systrar, just i denna tid.

På något sätt påminner läget nu om slutfasen i Jesu jordiska liv, när man ställde Honom inför till synes "hopplösa" situationer, med omöjliga alternativ.

Nu skulle en vishet från ovan behövas, som kunde lösa den låsta situation som nu råder. Låt oss nu inte förtröttas, utan frimodigt bekänna tron på Kristus och på Guds möjligheter i våra omöjligheter.

Henrik

Man vill inte besvära sig..

Beslutet i Helsingfors förvaltningsdomstol är fatalt för kyrkan, tycker jag. Det fatala är inte att en enskild prästbroder har förlorat förslagsrum i domprostevalet, inte ens att en annan prästbroder fått förslagsrum.

Det fatala är enligt min uppfattning att vi kommer in i stora svårigheter. En kyrklig instans har prövat behörigheten för en person som sökt en kyrklig tjänst, och en världslig domstol har tillrättavisat den kyrkliga - Domkapitlet - och avgjort frågan. Detta är mycket olyckligt. Även om beslutet erkannerligen gäller enbart domprostevalet i Borgå och nämnda sökande, kan beslutet uppmuntra till fortsatta processer.

Det KAN leda till att ingen med den gamla ämbetssynen uppförs på förslag till en kyrkoherdetjänst, åtminstone inte i flerprästförsamlingar. Då påstår jag att fröet är sått till att kyrkan spricker.

I motiveringarna till beslutet kan man bl.a notera att grundlagens 11§ (religionsfriheten) inte nämns. Även om förslagsställande inte är religionsutövning, så kommer nog lämplighetsprövningen farligt nära åsiktsförtryck, lite i stil med principen "jag ser på din näsa att du kommer att köra för fort". Man hävdar t.ex. att sagde sökande inte har förutsättningar att sköta tjänsten på grund av sina åsikter mm. Men har man undersökt andra sökandens åsikter och prövat om dessa påverkar deras lämplighet att sköta tjänsten (detta inte sagt mot någon sökande, utan om principen).

Min avsikt är inte att uppvigla eller att uppmuntra någon att inte följa domstolsbeslut! Ingen behöver tro det. Man jag anser att denna fråga MÅSTE prövas i högre rättsinstanser, för följderna är annars katastrofala. Flera jurister som jag har konsulterat har förundrat sig över beslutet.

Beslutet gäller inte bara Allan Franzéns person (jag kan förstå att det inte är roligt att figurera i pressen ut och in, upp och ner - har kanske en viss erfarenhet av något liknande), inte heller bara Domkapitlets suveränitet i dylika fall, vilket är en större fråga. Den kan komma att få konsekvenser för kommande val, där församlingarna inte har en chans att få den präst de skulle vilja ha.

Det är ju klart att en präst kan drabbas av att han förlorar i valet och att en annan blir vald. Det är acceptabelt. Men att fällas ut såhär, det kränker nog åtminstone min rättskänsla.


Henrik

Tycka och tänka

I Vbl har en känd prästman skrivit en insändare om de problem som skulle uppstå om en person med den gamla ämbetssynen skulle bli vald till biskop.

Jag ser det inte särskilt meningsfullt att gå i polemik mot en äldre prästbroder, vars förtjänster för vår kyrka och vårt stift jag är den första att erkänna. När uppropet dessutom utmynnar i ett stöd för en annan kandidat, skulle det också kunna uppfattas som någon kritik mot andra. På den vägen vill jag inte gå in. Jag ber sådana som läser detta tipsa folk om denna sida, gärna också om någon fråga eller något ämne som borde behandlas här. För mig känns det mera meningsfullt att ta upp frågeställningar här än att diskutera eller disputera inför allmänheten. Tids nog hinner vi komma in på detaljfrågor också i andra sammanhang.

Vad insändaren i Vbl beträffar kan vi - han och jag - lugnt tillsammans plocka ner många av hindren på listan.

Jag drabbas igen av det att andra berättar för mig vad jag anser. Kanske den enkla arbetsfördelningen kunde vara att jag står för mina åsikter, andra för sina? Detta sagt utan ironi! Det blir bara så, att deras tankar om vad jag tror inte är överensstämmande med vad jag verkligen vill stå för.

När det i insändaren i Vbl talas om "förvaltningsmässig katastrof" är det ännu en gång aktuellt att konstatera två saker.

För det första ser jag i denna situation det som en biskops uppgift att i första hand ansvara för hur de kvinnliga - och de manliga - prästerna är präster, inte att de är det. Den som nu väljs stiger in i en situation, som han inte är ansvarig för. Jag har inte ställt upp för att bekämpa kvinnliga präster, eller förhindra deras verksamhet! Men jag följer min övertygelse och går inte utöver vad jag tror att är rätt utifrån Guds Heliga Ord.

För det andra ser jag inte något principiellt hinder i en "undantagssituation" som vår kyrka befinner sig i nu (i den meningen en undantagssituation att vem som än blir biskop, vad som än sker har vi olika uppfattningar) att sköta förvaltning, utbildning, administration osv helt oavsett om det är manliga eller kvinnliga ordinander. Ämbetsfrågan är en frågeställning som inte skall hanteras genom att försöka försvåra situationen, eller genom administrativa åtgärder försöka blockera någons väg. Min kompromiss är att såvitt det gäller enbart frågeställningen manligt-kvinnligt är jag beredd att göra allt för att det skall bli möjligt. Men till altaret går jag inte. Jag har också tidigare skrivit om detta, och om släktskap mellan olika frågeställningar.

Jag vill tillägga att däremot är det ett hinder att bli präst om man är beredd att sälja trosbekännelsen, förneka försoningen, Kristi uppståndelse osv. Som alla vet är detta ett olyckligt faktum i vår kyrka, förhoppningsvis inte i vårt stift.

Jag erkänner och förstår att situationen inte är optimal, och just detta skall väljarna bedöma! Jag tror dock att detta val egentligen handlar om helt andra frågor. För mig är den viktigaste frågan att kyrkan skall våga och vilja vara kyrka. Att kyrkan skall stå för Guds Ord. I ljuset av detta är kommunreformen och många andra frågor mycket mindre - även om dessa naturligtvis skall lösas. Jag skriver inte mera om detta just nu, jag hänvisar till andra kommentarer på denna blogg.

Man har i olika sammanhang deklarerat att den trostolkning som de som förespråkar den traditionella ämbetssynen har, är en legitim tolkning. Det är inte någon villolära. En övertygelse som är en legitim - inte endast legal - trostolkning behöver jag inte överge.

Vägen är inte, och kommer inte att vara, stängd för den kvinna som vill bli präst i Borgå stift, hur det än går i valet.

Många frågar sig kanske om redan detta är en kompromiss, som inte kan tolereras. Jag handlar enligt min övertygelse, och förutsätter att andra också gör det. Vi har samma Bibel. Det är där vi skall söka svaren.

Kanske vi nu behöver tid - tid att se sammanhang och följder. Vi behöver också frihet, men frihet under teologiskt och andligt ansvar. Jag har aldrig förstått, och kommer aldrig att förstå mig på dem som kräver att folk skall handla mot sitt samvete, eller försvinna, där det handlar om en syn som av alla parter har förklarats vara legitim.

Det måste finnas andra vägar än tvångets, sanktionernas och straffandets väg. Och det måste bli proportion på frågorna, också fast det är biskopsval.

VAD ÄR VIKTIGAST NU? Vilken plats och prioritet har ämbetsfrågan i helheten? Hur ofta kommer det att i praktiken bli konfliktsituationer?

Vi har nu levt i en situation i vår kyrka där 9-10 församlingar (i hela kyrkan) har haft problem!

Dem bör vi lösa. Tillsammans. Men det är kanske 2% av alla församlingar...

Och det kanske också säger något om proportionerna, något som man kan glömma i diskussionernas hetta.


Henrik

Se hur de kristna...

Jag har många gånger den senaste tiden igen tänkt på det gamla omdömet: se hur de kristna älskar varandra! Det var omdömet om den gamla kyrkans kristna, och redan den första tiden! Kristna, som stod inför svåra utmaningar: judekristna, som med modersmjölken fått lära sig att de är Guds folk, och hednakristna, som inte förstod sig på traditioner och begränsningar. I de första kristna församlingarna var det sannerligen en blandad skara.

När jag idag skall skriva "se hur de kristna..." kommer jag inte längre. Ibland, t.ex. idag, frestas jag att tänka "se hur de kristna föraktar varandra", "se hur de kristna grälar med varandra" - jag tror att det är det främsta antivittnesbörd om kristen tro som kan ges vår samtid!

Men inte heller detta - se hur de kristna grälar med varandra - är hela sanningen.

Det finns många exempel på kärlek och högaktning, utöver åsikts- och fromhetsriktningar.

Här skall också sägas, att den första kristna kärleken inte hade sin grund i att man tolererade vad som helst. Inte är det speciellt kristligt att tänka att allt går, man kan sälja hela trosbekännelsen och dess innehåll om man bara "älskar". Man har då själv definierat vad kärlek är, vilket inte är mycket att bygga på!

Men nog finns här anledning till självrannsakan. Man måste öva sig i att inte låta sig provoceras av angrepp, lögner eller förtal.

Under tiden i Medi-Heli tänkte jag ofta på att man möter en mycket större barmhärtighet bland vanliga människor - av vilka många inte åtminstone är bekännande kristna - än inom kyrkan. Den uppfattningen växer sig starkare dag för dag, förefaller det ibland.

Jag tror att ett verkligt vittnesbörd i tiden skulle vara att sluta med förtal, med intriger och smutskastning av andra kristna. Med det avser jag inte att man borde strypa ett teologiskt och andligt samtal. Kanske vi rentav har för dålig beredskap att argumentera i sak, när argumenten tryter - och kanske annars också - blir det lätt personangrepp och allmän aggression. Nej, fram för öppet samtal, inklusive rejäla uppgörelser med falsk teologi! Jag erinrar mig ärkebiskop Martti Simojokis ord: dålig teologi kan bara övervinnas med bättre teologi.

Därför är det fritt fram för saklig kritik, ifrågasättande av åsikter, motargument etc. i det oändliga.

Men jag tror att Jesus sörjer över den "elakhetens surdeg" som förekommer i vår kyrka och i vårt stift.

Om vi ändå vill fullgöra vårt uppdrag som kyrka måste vi finna en annan ton. Annars är vi effektiva i vårt antivittnesbörd.

En gammal fråga:
- Är det möjligt att städa hela London på 15 minuter?
- Nej! Det är omöjligt!
- Det är möjligt om var och en städar sin egen trappa.

Vi kunde ha tidernas chans i denna situation, med alla svåra frågor - inklusive ämbetsfrågan - att demonstrera ett annat sätt att hantera den än det som vi möter i omvärlden.

Vi förbinder oss till varandra, men då gör vi det under förutsättning att vi också förbinder oss att låta Guds Ord vara vårt högsta rättesnöre, i lära och liv.

Om förståelser och tolkningar kan vi alltid diskutera, men inte om Bibeln skall vara vår bekännelses grund. Detta måste vara det odiskutabla utgångsläget.

Henrik

Prejudicerande?

Idag har vi nåtts av beskedet att Helsingfors förvaltningsdomstol har upphävt Borgå domkapitels beslut att ge förslagsrum åt sökanden khde Allan Franzén.
För mig är detta beslut ett sorgebesked, och dessutom förvånande. Jag skall försöka motivera detta kort.

För det första tycker jag att val skall avgöras genom själva valet, alltså av dem som har rösträtt i valet i fråga. Före valet måste man givetvis bedöma sökandes behörighet, och det är ju detta som har skett. Domkapitlets linje, hellre fria än fälla, var nog en riktigare linje (detta inte sagt mot den som besvärade sig).

Jag skulle dessutom tro - och här har jag konsulterat jurist - att lagstiftningen som behandlar förmåga att sköta tjänst inte har tillkommit på grund av handläggning av trostolkningar, utan att den närmast är skriven med tanke på psykisk eller fysisk förmåga att sköta tjänsteuppgifterna (t.ex. handikapp av sådant slag som uppkommit efter sjukdomsattack, demens eller något motsvarande som innebär att vederbörande inte kan sköta sin tjänst). Men härom må juristerna uttala sig.

En annan sak är också att det är skillnad mellan en bedömning av förutsättningarna att sköta en tjänst (en förhandsbedömning) och en faktisk försummelse i tjänsten, som den valde eventuellt gör sig skyldig till (dokumenterade misstag).

Enligt min mening håller vi på att få en helt vild tolkningstradition, där snart sagt allt avgörs av ngn förvaltnings- eller annan domstol.

Såvitt jag förstår - och det är en väsentlig aspekt - är Hfors förvaltningsdomstols beslut inte prejudicerande. En förvaltningsdomstol är inte högsta rättsinstans, och kan väl knappast vara prejudicerande?? Bara en domstol, den högsta i kedjan, kan vara det. Men ofta(st) är inte ens HFD:s beslut prejudicerande, man tar ställning till ett bestämt fall ur en bestämd synvinkel - då och där, t.ex. om ett bestämt förfarande har varit lagenligt.

Vad biskopsvalet beträffar - här noterar jag och uppmärksammar den eventuella läsaren på att detta kan komma att gälla mig - har jag uppfattat lagen lagen så, att behörighetsbedömningen endast går ut på att kontrollera att kandidaterna är präster i vår kyrka.

Domkapitlet tar ställning till valmansföreningens handlingar, ger eventuella direktiv om rättelser, uppmanar ombudsmannen att inkomma med rättelser inom två veckor (var det visst - kolla!) och sedan inför Dk rättelserna.

En annan sak är sedan om någon - t.ex. undertecknad - bedöms som lämplig, om jag och andra har väljarnas förtroende, här brukar ju val ge önskat besked, åtminstone vad tydligheten i svaret beträffar. Vi har nyligen haft ett biskopsval i Åbo där en kandidat hade liknande uppfattningar, och han var givetvis kandidat och deltog i valet, men blev inte vald.

Dessutom är kraven, kanske någon tycker det är märkligt, strängare för kyrkoherde(tjänst) än för biskop.

Att sedan biskopens tjänsteutövning kan bli föremål för rättslig prövning är såvitt jag förstår en annan sak.

Sammanfattningsvis: Behörighetsbedömningen borde vara en bedömning av formella krav, som inte kan tolkas på olika sätt. Lämplighetsbedömningen borde däremot ske först vid valet och då av väljarna. Några domkapitel och förvaltningsdomstolar i vårt land har enligt min uppfattning blandat samman dessa två saker. Det organ som bedömer den formella behörigheten skall väl inte ha en prövningsrätt som de facto kommer att påverka valet, genom att formellt behöriga kandidater "sållas ut"?

Är inte denna utsållning just det val som tillkommer de röstberättigade?

Jag hade tänkt tiga därför att saken gäller mig personligen, men när så många enligt min förståelse felaktiga uppfattningar figurerat i offentligheten (radions nyhetsutsändningar osv.), ville jag skriva något om detta.

MEN FÖR SÄKERHETS SKULL: det kan vara skäl att kontrollera saken med t.ex. Domkapitlets lagfarne assessor. Han kan säkert ge hållbara svar. Jag är ju trots allt teolog och inte jurist.

Henrik

Vad det frågas efter

Vad det frågas efter är


- inte vad du varit, utan vad du kan bli,
- inte vad du har gjort, utan vad Kristus har gjort för Dig!


Månne inte dessa gamla sanningar gäller i både den ena och den andra livsstuationen, oss alla?

Henrik

Handlingarna inlämnade

Handlingarna för biskopsvalet har idag lämnats in till Domkapitlet i Borgå stift. Detta innebär att min kandidatur nu är officiell. Min bön är att Herren från första till sista stund skall hålla valet i sina goda händer. Detta har jag bett om och ber även i fortsättningen.

Henrik

Anomi - "social disorder"

I nyheterna berättas idag om incidenter som är ganska exceptionella för vårt land.

150-200 ungdomar (enligt en uppgift som jag inte kan kontrollera talas det också om unga vuxna) satte eld på magasinen mitt emot riksdagshuset i Helsingfors. När brandkåren anlände för att släcka branden, som delvis tänts med hjälp av bränsleflaskor ("Molotovcocktails") blev de förhindrade och angripna! Det resulterade i att brandmännen måste dra sig tillbaka (!) och invänta hjälp av polisen. Ungdomarna angrep sedan polisen med bl.a stenar, och 17-20 poliser skadades i samband med kravallerna.

När en ambulans skulle undsätta en skadad (i Kajsaniemi eller Brunnsparken, båda uppgifterna har förekommit) stoppades den och förhindrades genom att ungdomar klättrade upp på taket, kastade stenar och vägrade låta ambulansen undsätta den hjälpbehövande.

Vid magasinen skades också en polisbil, två brandbilar och en väktarfirmas bil.

Vad är detta??

Den franska sociologen Émile Durkheim skrev år 1897 boken Suicide där han använder termen anomi. Med detta menas inte brist på respekt för regenter, eller myndigheter, som närmast är anarki, utan brist på normer, oförmåga och avståndstagande från lag och rätt. Den gamla vilda västerns lagbrytare var inte anomister, snarare antinomister: man erkände lagen, men bröt medvetet mot den.

Durkheim ansåg att anomin hänger samman med alienation (främlingskap) och meningslöshet.

Också Dostojevski är inne på samma tema i sina klassiska verk (Bröderna Karamazov och Brott och straff). Också Albert Camus och t.ex. Martin Scorseses Taxi Driver är inne på samma linje.

Å ena sidan är det uppenbart att ett samhälle måste reagera bestämt och målmedvetet. Angrepp på räddningsmyndigheter är något av det mest omänskliga som finns - principen att räddningsväsendet står utanför konflikter och partiskhet är en allmänt erkänd och odiskutabel princip. Jag tvekar inte när det gäller att stöda det lagliga samhällets rätt och ansvar i dylika frågor.

Men samtidigt kommer man inte ifrån att detta är ett symptom på unga människors illamående och bör hanteras också som sådant. Anomi uppkommer när skillanden mellan personliga förväntningar, ideal och målsättningar krossats och när samhällets värderingar har förändrats. Globaliseringen är utan tvekan ett av de fenomen, som resulterar i dylika totalt missriktade reaktioner.

Det anmärkningsvärda är att anomi är ett ord som i Nya testamentet präglar det antikristliga skedet. I Matt. 24 heter det att genom att "anomin (laglösheten) ökar skall kärleken hos de flesta kallna." Och i 2 Tess. 2 där ordet förekommer, sammankopplas det med Antikrist och hans framträdande.

Den unga generationen har tappat värdegrunden, de har ingenting att leva för. Detta gäller naturligtvis inte alls alla. Men det gäller en allt större minoritet, och är en förvarning om vad som komma skall.

Jag menar att detta också är ett uttryck för min generations svek. Vi har försummat att ge vidare det arv som hela vår kultur vilar på. Men det avses inte att institutioner, lösningar och strukturer skall kopieras för kommande generationer. Mycket nytänkande och ifrågasättande behövs. Också om detta stöter på motstånd och åtminstone misstänklighet från vår sida.

Men jag avser livsgrunden. "Ty en annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, nämligen Kristus Jesus." Detta är sannerligen ingen fras. Låt mig här anknyta till och påminna om Timo Laatos artikel (se nedan) om värdesamtalet. Och hans träffande bild: om man river bort korset i vår nationella symbol är det bara ett skynke, en trasa kvar.

Har vi inte fått beviset på detta nu igen?

Henrik

Vad ser du?

Vad ser du? Den frågan har alltid fascinerat mig av flera orsaker.

För det första handlar det om en protest mot blindhet. Man kan vara blind utan att vara blind. Man kan gå genom livet utan att reflektera över vad man ser. Orden handlar också om en vädjan att inte se allt för ytligt, utan försöka se det som finns, fastän det kanske inte genast syns. Jag tror att det särskilt är en kristen människas utmaning, att försöka analysera och bearbeta det som möter. Också i Bibeln uppmanas vi att inte se till det som är för ögonen, till det yttre, utan se djupare, till hjärtat.

Såhär till Valborg har jag redan många år fäst mig vid en sak, sett något, mycket konkret och tydligt. Valborgsmässoaftonen börjar med "glädje". Glada människor, förväntansfulla unga, rena kläder, festklädda, uppklädda, på väg mot vårens höjdpunkt.. Några timmar senare: gråtande människor, spyende unga, sönderrivna och smutsiga kläder. Någon har ramlat. Någon har gjort ner sig. Andra slåss. Många är förtvivlade, kvällen och natten blev inte det man väntade.

Och orden ur Psalm 4 har ringt i mina öron, utan någon skadeglädje, eller fariseistiskt högmod: Du ger mig glädje i hjärtat, större än andras, när de får säd och vin i myckenhet.

Det bara är så sant!

Och jag har tänkt: tänk om de skulle få nåd att upptäcka detta en dag!

För det andra handlar frågan 'vad ser du' om ett urval. Jesus säger att en god människa bär ur sitt goda förråd fram vad gott är, en ond människa vad ont är (Matt. 12:35). Det första, och viktigaste urvalet är just denna: det goda, det onda. Man kanske finns det också andra urval. Positivt och negativt behöver inte vara detsamma som Jesus talar om i den citerade versen, även om beröringspunkter finns. Jag har märkt, både med mig själv och andra, att det finns människor - och också tider hos samma människa - när det mörka, det negativa tycks vara det som man i första hand. Någon har alltid något tråkigt att berätta. Det är nästan alltid sant, men det är inte hela sanningen. Det handlar också om vad man vill se, inte bara om vad man ser. Andra människor är mycket positiva, de har alltid någon god nyhet, något uppbyggligt att komma med. Hur gärna ville jag inte vara en sådan människa!!

Men jag har också - det är väl då det tredje - grubblat en del över om det att alltid se något positivt i allt, är ett ideal. Det kan också vara ett urval, en delsanning, som inte är hela sanningen. Det finns onekligen sådant som är obekvämt, ovälkommet, kritiskt, som måste vi måste se, och som måste avslöjas.

Men kanske det finns en dimension till. Är det månne så, att vi har olika uppgifter, med olika gåvor och anlag. En del är satta - kanske mer än andra - att vara "väktare på muren", andra kanske är som Barnabas, vars namn betyder Tröstens (eller Uppmuntrarens) son. Det viktigaste är ju att Kristi kyrka är medveten om faror som hotar, men också och kanske särskilt i vår tid får tröst och uppmuntran.

Jag har förvånat mig över att många aldrig låter sig uppröras av sådant som är perverst och falskt i vår kyrka, i tiden, i världen. Det är som om man skulle vänja sig vid allt, och alltför fort!

Jag har också sörjt över att en del personer alltid bara ser något mörkt och dystert, som om livet inte hade någon ljuspunkt alls.

Och jag själv är säkert ofta i någotdera diket..! Sorgligt, men sant.

Även om det inte är en synonym till alla delar, ligger det någonting i att vi låter oss varnas för dessa två diken: sanningslösa kärleksapostlar och kärlekslösa sanningsapostlar.

Det stora perspektivet är ändå obotligt optimistiskt! Det är att se Guds rikes verklighet, hur detta förverkligas. Men Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att det kan förnimmas (observeras) med ögonen (Luk. 17:20).

Den kristna förkunnelsen måste alltid i en mening vara polemisk. Den måste konfrontera människan med det som hotar att förföra henne.

Päivikki Antola, professor emerita från Joensuu universitet, säger - i motsats till vad sådana som inte går i kyrkan säger, utan att veta - att man nästan aldrig hör någon predika mot synden, om att göra bättring, att omvända sig. Ingen omvändelse behövs heller, för "det finns ingenting att omvända sig från".

Gudsmötet leder alltid till att människan ser sin ovärdighet, sin orenhet, och när hon gör det ser hon också sitt behov av förlåtelsen.

Det är spännande att leva. Det är intressant att försöka se det som inte syns, men finns!

För detta behövs öppnade ögon, ögon som Någon öppnar.

VAD SER DU?

Henrik