Eld i kyrkan

Denna morgon har vi nåtts av ännu ett upprörande besked: Gruvsta kyrka i Vanda har eldhärjats svårt och bl.a altartavlan och orgeln är helt förstörda.

Många av oss sänker våra huvuden i bön och deltar i de församlingars sorg som omedelbart drabbas: Vantaankoski och Vanda svenska. Gruvsta kyrka var under mina år som studentpräst den närmaste kyrkan, som jag även hade tillfälle att besöka.

Dessa kyrkbränder är anstiftade av sjuka personer. Men de är samtidigt ett uttryck för en växande trend i samhället, som för de flestas del tar sig helt andra uttryck.

Bakom dessa döljer sig ofta besvikelser. Besvikelsen kan ha sin grund i ett slags humanism, med vilken inte avses en medmänsklig inställning till livet och människorna, detta är ju något helt annat. Detta slag av humanismen, som är aktuell i hela Europa och i den övriga västvärlden, vill att förhållandet mellan Gud och människa på alla plan skall brytas. Kyrkor skall stängas, religionsundervisning skall bort, allt som luktar gynnande av kristendom skall bekämpas. Humanismen har också i många fall en ny etik, som utgår från det som människan upplever som lycka och rättvisa, som rätt och meningsfullt. Hit hör bl.a rätten att ta sitt eget liv, att välja sin samlevnadsform utan inblandning av någon överhet, inställning till alkohol och andra medel osv.

Naturligtvis är det inte så att alla människor kan dras över en kam, men treden, att människan är alltings mått, är densamma.

Samtidigt läste jag en annan notis om en kyrkoherde i vårt västra grannland som tycker att tomma kyrkor skall stängas. Nu sitter många förtroendevalda i olika organ och besluter om dyra ekonomiska investeringar utan att själva någonsin besöka någon kyrka.

Här hemma finns det också en del aktivitet som drivs av sådana som själva aldrig sätter sin fot i kyrkan. Till det enligt min mening tvivelaktiga hör t.ex. att försöka flytta ut förtroendevalens röstningsplatser till köpcentra och marketplatser. Den som inte ens orkar gå till kyrkan för att rösta, kan gärna låta bli. Det är ju egentligen demokratiskt att låta dem som är med bestämma om förhållandena i kyrkan.

En annan, och egentligen viktigare sak, är att kyrkan måste vara bekymrad över dem som inte finner sitt hem i kyrkan. Jesus talar om den gode herden, som lämnar de 99 fåren för att söka efter den ena borttapade fåret. Denna anda, för att inte säga Ande, borde gripa kyrkan.

Fortfarande tror jag att vägen framåt inte skall vara att blåsa liv i folkkyrkan. Dess tid är i hög grad över. Med det avser jag på intet sätt att blunda för de stora möjligheter som kyrkan ännu har, och glädjas över de seder som lever kvar och de möjligheter som dessa erbjuder.

Det handlar snarare om att kyrkan måste bli en missionerande kyrka. Med det menas att det måste finnas eld i kyrkan, men på ett helt annat sätt än vid de tragiska kyrkbränderna! Kyrkan måste vinna människornas förtroende, och visa omsorg om människan i ord och handling. Detta sker dock inte alltid genom att följa det recept för kyrkans förnyelse som människor serverar (detta inte förklenande sagt eller avsett!).

För kyrkan gäller detsamma som för den goda journalistiken: att ge människorna de inte visste att de ville ha, skrev Barbro Teir för något år sedan. Knappast kan det sägas bättre.

Människan avvisar ofta först det som är genuint kristet. Och ändå är det just det som tänder, som fascinerar, som engagerar. I en gammal tid varnades det ofta för väckelsekristendom därför att den "skrämmer bort människor från kyrkan". Med facit i hand från flera hundra år kan man hävda motsatsen. Där väckelser varit verksamma har människor samlats i stora skaror. Det är en sådan eld, väckelsens eld, som kyrkan nu behöver. Inte nödvändigtvis på det sätt som någon av oss förväntar oss det - en sann Andens väckelse innebär alltid överraskningar, också för dem som flitigast ber om väckelse. Det är Guds tankar om kyrkans framtid som nu behövs.

Det känns nästan svårt att byta kategori och använda samma ord, elden, i två helt motsatta betydelser.

Elden, såsom vid de kyrkobränder (Borgå domkyrka, Gruvsta kyrka) vi nu tvingats bevittna, hemsk och obehaglig, ond, förbrännande, elden som förorsakar sorg och förtvivlan och ångest för många.

Men också elden, väckelsens och kärlekens eld, upprättande, förnyande och inspirerande, oemotståndlig och outtröttlig. En sådan eld give oss Gud, den Treenige! Bara den elden kan rädda kyrkan från undergång.

Henrik