Den selektiva rättskänslan
Igår publicerade Kotimaa på sin hemsida en nyhet angående Helsingfors kyrkliga samfällighets planer inför fördelningen av missionsanslag försöka utreda var de olika missionsorganisationerna står i aktuella frågor. Främst gäller detta naturligtvis inställningen till kvinnliga präster, om respektive organisation samarbetar fullt ut i alla sammanhang.
Jag finner utvecklingen i högsta grad oroväckande.
Om det hade gällt en anhållan om medel för ett seminarium om ämbetsfrågan, och man hade befarat att uppläggningen inte hade varit sådan man önskat, kunde man ändå förstå logiken. Men nu handlar det om kyrkans huvuduppdrag, att sprida evangeliet om Kristus, att utöva barmhärtighetstjänst (diakoni) och undervisa mm. I denna verksamhet är det ju inte ämbetsfrågan som förkunnas.
Som medlem av samfälligheten finner jag Gemensamma kyrkorådets planer orättfärdiga. De motsvarar inte medlemmarnas åsikter eftersom samtliga organisationer har stöd i samfälligheten, de konservativaste tom på flera håll ett växande stöd. GKr:s medlemmar får inte behandla kyrkans pengar som sina egna.
Samtidigt konstaterar jag att den linje som nu vuxit fram sedan biskopsmötets direktiv visar sig vara i högsta grad kontraproduktiv. Den har lett till ett ökat antal konfrontationer, personliga tragedier och konflikter. Ingen behöver säga åt mig att det inte går att ordna en församlings verksamhet så att olika åsikter kan rymmas - också sådana som man själv inte bejakar.
Jag menar att vi absolut måste finna en ny väg, med respekt och kärlek. När jag lyssnar till olika kyrkliga deklarationer, sagda med eller utan biskoplig pondus, i broschyrer, i TV-snuttar, i intervjuar osv finner jag dessa högst selektiva. De talar så vacker om allas frihet, om åsiktsfrihet, om respekt för varje människa. Men det gäller ju inte i kyrkan. Det är inte orden i sig som nödvändigtvis är orätta, det är andan som är fel.
Kyrkans förföljelse av åsiktsminoriteter, parad med att man blundar för de verkligt stora förnekelserna av trosfrågan, kommer att bli kyrkans öde ännu. Om vi, skriver vi, inte kan sluta käbbla och finna nya vägar, kommer vi att smulas sönder av detta och många kommer att strunta i kyrkan. Vi är en effektiv antireklam för vårt budskap.
Jag har försökt tänka och be över denna fråga. Tillsvidare har jag inte funnit något annat svar än att låta kristna människor, inklusive präster, på denna punkt följa sitt samvete - helt i enlighet med kyrkans beslut år 1986 som också följdes av en kläm, som känt. Det är inget ideal, men jag tycker det är den minst onda lösningen. Den som inte vill höra en på en konservativ präst kan välja en annan gudstjänst, eller be om en annan präst till förrättningar.
En ljuspunkt finner jag i khde Aino Vestis inbjudan till kaplan Jari Rankinen att medverka vid virsiseurat (psalmkvällar) i Masku prästgård. Hoppas jag får vara med, om den kan förverkligas för Jari Rankinens del - Jari kommer att resa till Afganistan, men skall enligt planerna vara hemma någon vecka ibland.
Det är inte en så stor samling, antar jag. Men den är så principiellt riktig och viktig. Den är en moteld till den splittringens och förföljelsens eld som tänts.
Den är inte ett uttryck för "svar på alla frågor". Den är ett uttryck för en välvilja, till acceptans, till att bejaka det större och det förenande, i stället för en selektiv rättskänsla, som kanske inte ens är en rättskänsla, men som i alla fall utväljer småfrågor, och låter dessa få oproportionerligt stora konsekvenser. Hur skall t.ex. församlingarnas missionsavtal med organisationerna kunna hålla i detta perspektiv? Skall organisationer som drabbas kalla hem missionärer och lägga ner missionsarbete på grund av dessa beslut? Förpliktigar inte det att det handlar om kyrkans missionsorganisationer till något? (SLEY har för övrigt också en kvinnlig präst i missionsarbete i Japan).
Ute i missionsarbetet finns många barnfamiljer, många ensamstående kvinnor osv. Vem vill man egentligen gå åt?
Jag ser det som vars och ens rätt att i ämbetsfrågan stå för och argumentera för sin övertygelse. Men detta måste ske kristligt och värdigt. Jag hoppas att såväl beslutsfattare i olika kyrkliga organ som församlingsmedlemmar skall orka bevara sin saklighet i denna mycket upprivande tid.
Henrik Perret
Jag finner utvecklingen i högsta grad oroväckande.
Om det hade gällt en anhållan om medel för ett seminarium om ämbetsfrågan, och man hade befarat att uppläggningen inte hade varit sådan man önskat, kunde man ändå förstå logiken. Men nu handlar det om kyrkans huvuduppdrag, att sprida evangeliet om Kristus, att utöva barmhärtighetstjänst (diakoni) och undervisa mm. I denna verksamhet är det ju inte ämbetsfrågan som förkunnas.
Som medlem av samfälligheten finner jag Gemensamma kyrkorådets planer orättfärdiga. De motsvarar inte medlemmarnas åsikter eftersom samtliga organisationer har stöd i samfälligheten, de konservativaste tom på flera håll ett växande stöd. GKr:s medlemmar får inte behandla kyrkans pengar som sina egna.
Samtidigt konstaterar jag att den linje som nu vuxit fram sedan biskopsmötets direktiv visar sig vara i högsta grad kontraproduktiv. Den har lett till ett ökat antal konfrontationer, personliga tragedier och konflikter. Ingen behöver säga åt mig att det inte går att ordna en församlings verksamhet så att olika åsikter kan rymmas - också sådana som man själv inte bejakar.
Jag menar att vi absolut måste finna en ny väg, med respekt och kärlek. När jag lyssnar till olika kyrkliga deklarationer, sagda med eller utan biskoplig pondus, i broschyrer, i TV-snuttar, i intervjuar osv finner jag dessa högst selektiva. De talar så vacker om allas frihet, om åsiktsfrihet, om respekt för varje människa. Men det gäller ju inte i kyrkan. Det är inte orden i sig som nödvändigtvis är orätta, det är andan som är fel.
Kyrkans förföljelse av åsiktsminoriteter, parad med att man blundar för de verkligt stora förnekelserna av trosfrågan, kommer att bli kyrkans öde ännu. Om vi, skriver vi, inte kan sluta käbbla och finna nya vägar, kommer vi att smulas sönder av detta och många kommer att strunta i kyrkan. Vi är en effektiv antireklam för vårt budskap.
Jag har försökt tänka och be över denna fråga. Tillsvidare har jag inte funnit något annat svar än att låta kristna människor, inklusive präster, på denna punkt följa sitt samvete - helt i enlighet med kyrkans beslut år 1986 som också följdes av en kläm, som känt. Det är inget ideal, men jag tycker det är den minst onda lösningen. Den som inte vill höra en på en konservativ präst kan välja en annan gudstjänst, eller be om en annan präst till förrättningar.
En ljuspunkt finner jag i khde Aino Vestis inbjudan till kaplan Jari Rankinen att medverka vid virsiseurat (psalmkvällar) i Masku prästgård. Hoppas jag får vara med, om den kan förverkligas för Jari Rankinens del - Jari kommer att resa till Afganistan, men skall enligt planerna vara hemma någon vecka ibland.
Det är inte en så stor samling, antar jag. Men den är så principiellt riktig och viktig. Den är en moteld till den splittringens och förföljelsens eld som tänts.
Den är inte ett uttryck för "svar på alla frågor". Den är ett uttryck för en välvilja, till acceptans, till att bejaka det större och det förenande, i stället för en selektiv rättskänsla, som kanske inte ens är en rättskänsla, men som i alla fall utväljer småfrågor, och låter dessa få oproportionerligt stora konsekvenser. Hur skall t.ex. församlingarnas missionsavtal med organisationerna kunna hålla i detta perspektiv? Skall organisationer som drabbas kalla hem missionärer och lägga ner missionsarbete på grund av dessa beslut? Förpliktigar inte det att det handlar om kyrkans missionsorganisationer till något? (SLEY har för övrigt också en kvinnlig präst i missionsarbete i Japan).
Ute i missionsarbetet finns många barnfamiljer, många ensamstående kvinnor osv. Vem vill man egentligen gå åt?
Jag ser det som vars och ens rätt att i ämbetsfrågan stå för och argumentera för sin övertygelse. Men detta måste ske kristligt och värdigt. Jag hoppas att såväl beslutsfattare i olika kyrkliga organ som församlingsmedlemmar skall orka bevara sin saklighet i denna mycket upprivande tid.
Henrik Perret
upplagd av Henrik Perret
11:23
3 kommentarer:
Frid,
Jag lämnade att undra över varför det är så speciellt riktigt och viktigt att sätta upp en dylik moteld som föreslås i Masku. Mot vem är det meningen att man skall lägga upp en front? Vad skulle ett sådant möte manifestera? Vilken är ämbetssynen egentligen?
En av orsakerna till att bibeltrogna präster inte har samarbetat med kvinnliga präster är ju för att visa att den väg de valt är mot Guds Ord. Även de som som är för samexistens bryter mot Guds uttalade vilja om de förespråkar att ämbetet också är öppet för kvinnor.
mvh Roger
Av
Anonym, Klockan
måndag, augusti 13, 2007 10:39:00 em
Jag hade inte tänkt vara anonym, men efternamnet lämnade bort. Jag ville kommentera detta eftersom vi som har den traditionella ämbetssynen inte skall i kampen för existensberättigandet ge avkall på vår syn. Genom att stå för vår åsikt i praktiken är vi rejäla och alla vet var de har oss.
h Pettersson
Av
Anonym, Klockan
måndag, augusti 13, 2007 10:46:00 em
Hej! Tack, Roger för din kommentar. I mångt och mycket tänker vi nog lika.
Samtidigt ser jag ju att vi ser olika på vissa saker. Denna fråga tycks komma upp med jämna mellanrum.
Mitt resonemang är ganska pragmatiskt. Jag tror att vi måste visa att vår tveksamhet till nyordningen utgår från en förståelse av Bibeln. Därför försöker jag gå den svårare vägen (som bl.a Giertz) genom att visa att denna fråga skiljer oss på grund av att vi inte har biblisk mark under fötterna.
Däremot förnekar vi inte (åtminstone inte jag) att det finns mycket som förenar. Men detta gäller bara till en del. På båda sidor av debatten i ämbetsfrågan finns människor vars övriga teologi jag har stora frågetecken för - och mer än det.
Men det gräl och de ordstrider som uppstått på grund av kvinnoprästfrågor är för många ett antivittnesbörd. Därför försöker jag konsekvent (?)visa att jag inte kompromissar med det som jag inte finner hållbart, men bejakar det som jag kan stöda. Till det senare hör sång och bön mm.
Jag skriver nog - i ärlighetens namn - detta mera för eventuella "undrare" än för dem som är ganska deciderat av den ena eller andra åsikten.
Det år svårt, tycker jag, att behålla proportionerna, och därför försöker jag - och nu närmar jag mig det riskabla, risken att bli misstolkad - på något sätt indela frågor i huvudfrågor och bifrågor i det praktiska umgänget. Ämbetsfrågan är som detaljfråga liten, men den bakomliggande bibelfrågan är viktig. Men det finns också andra bibeltolkningsfrågor än ämbetsfrågan där man ser olika, men ändå har gemenskap på något eller flera plan.
"Var och en vare fullt viss i sitt sinne."
Motelden är inte en lösning av ämbetsfrågan, utan ett övervintringsskede trots ämbetsfrågan. Den vill protestera mot den förföljelse som nu är på gång mot alla som har samvetsbetänkligheter.
Jag menar naturligtvis inte att man löser ämbetsfrågans teologi genom att strunta i den och syssla med annat. Förutsättningarna för att "bli hörd" (gäller båda parter) är att börja i trons centrum. Åtminstone jag tycker att detta är det mest ofrånkomliga av allt.
Inte vet jag om jag fick sagt så mycket, den som förstår, förstår, den som inte förstår, förstår inte.
Mycket välsignelse önskas alla som vill sprida tron på Kristus och på hans Ord. Också om vissa slutsatser och betoningar blir olika.
Henrik
Av
Henrik Perret, Klockan
tisdag, augusti 14, 2007 9:00:00 em
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida