Processerna
Den senaste tidens kyrkliga händelser har i alltför hög grad präglats av olika rättsprocesser.
Jari Rankinen åkte till Afganistan i väntan på att hans öde - eventuell avstängning eller något ännu värre - skall avgöras.
Vesa Pöyhtäri får så småningom veta vilka åtgärder domkapitlet i Uleåborgs stift skall vidta mot honom.
Ari Norro är misstänkt för diskriminering, och t.o.m. en förtroendevald, Pirkko Ojala, ordf. för SLEY:s lokalavdelning i Hyvinge, är misstänkt för diskriminering.
Man kan ju inte skratta åt detta, för det handlar om stort lidande och om en förföljelse från kyrkans sida. Och ändå är det något farsartat över detta. Tänk t.ex. att en dam, en frivllig, förtroendevald dessutom, som fyllt 70 år, skall som tack för sin tjänst hamna in i en process som är oerhört tung för henne och hennes närmaste. Hon är misstänkt för att diskriminera kvinnor (en kvinnlig präst i församlingen).
I alla dessa fall handlar det om personer som har den syn som kyrkan haft i århundraden. Dessa personer har inte ändrat uppfattning, inte åsikt. De har inte drivit ut någon kvinnlig präst (i Hyvinge var det den kvinnliga prästen som valde att gå). De har talat om och handlat enligt sin övertygelse, den som klämmen från kyrkomötet ger uttryck för. I alla ovannämnda fall var deras övertygelse och dess konsekvenser känd av alla parter. Dessutom har man försökt undvika att situationer som dessa skulle uppkomma.
Frågan är om inte detta närmar sig provokation.
Jag är dock den första att beklaga att en kvinnlig präst skall ställas inför den situation som den kvinnlig prästen i Hyvinge hade blivit sänd till. Så får inte någon part hantera frågan. Men man hade försökt undvika alla konfrontationer.
Det är skamligt med dessa processer, tycker jag. Nog kunde de lösas på annat sätt.
Det senaste är att khden i Kankaanpää, Keijo Rainerma, har fått två besvär på nacken. De har inlämnats till domkapitlet i Åbo stift. Inte ens Keijo Rainerma visste igår vad de gick ut på (i en kristen kyrka talar man ju inte först med varann..), men han misstänker att de har något att göra med vikarieutnämningen under hans tjänstledighet från kyrkoherdetjänsten. Det tragikomiska är, om detta stämmer, att domkapitlet inte beaktade ett enhälligt kyrkoråds förslag utan utnämnde en annan (av kaplanerna) till t.f. khde. Rainerma jävade sig för övrigt och deltog inte i det enhälliga beslutet.
Ovanstående uppgifter om Rainerma är alltså preliminära, och måste kunna bekräftas. Besvär har inlämnats, men vad och varför, och av vem, är delvis oklart. Om de gäller en situation som genom domkapitlets beslut inte är relevant, frågar man sig vad det meningsfulla i detta handlar om.
Vad tycker du, bästa läsare om detta? Är det så en kristen kyrka skall agera?
Kan ingen stoppa eländet?
Reagera!
Henrik
Jari Rankinen åkte till Afganistan i väntan på att hans öde - eventuell avstängning eller något ännu värre - skall avgöras.
Vesa Pöyhtäri får så småningom veta vilka åtgärder domkapitlet i Uleåborgs stift skall vidta mot honom.
Ari Norro är misstänkt för diskriminering, och t.o.m. en förtroendevald, Pirkko Ojala, ordf. för SLEY:s lokalavdelning i Hyvinge, är misstänkt för diskriminering.
Man kan ju inte skratta åt detta, för det handlar om stort lidande och om en förföljelse från kyrkans sida. Och ändå är det något farsartat över detta. Tänk t.ex. att en dam, en frivllig, förtroendevald dessutom, som fyllt 70 år, skall som tack för sin tjänst hamna in i en process som är oerhört tung för henne och hennes närmaste. Hon är misstänkt för att diskriminera kvinnor (en kvinnlig präst i församlingen).
I alla dessa fall handlar det om personer som har den syn som kyrkan haft i århundraden. Dessa personer har inte ändrat uppfattning, inte åsikt. De har inte drivit ut någon kvinnlig präst (i Hyvinge var det den kvinnliga prästen som valde att gå). De har talat om och handlat enligt sin övertygelse, den som klämmen från kyrkomötet ger uttryck för. I alla ovannämnda fall var deras övertygelse och dess konsekvenser känd av alla parter. Dessutom har man försökt undvika att situationer som dessa skulle uppkomma.
Frågan är om inte detta närmar sig provokation.
Jag är dock den första att beklaga att en kvinnlig präst skall ställas inför den situation som den kvinnlig prästen i Hyvinge hade blivit sänd till. Så får inte någon part hantera frågan. Men man hade försökt undvika alla konfrontationer.
Det är skamligt med dessa processer, tycker jag. Nog kunde de lösas på annat sätt.
Det senaste är att khden i Kankaanpää, Keijo Rainerma, har fått två besvär på nacken. De har inlämnats till domkapitlet i Åbo stift. Inte ens Keijo Rainerma visste igår vad de gick ut på (i en kristen kyrka talar man ju inte först med varann..), men han misstänker att de har något att göra med vikarieutnämningen under hans tjänstledighet från kyrkoherdetjänsten. Det tragikomiska är, om detta stämmer, att domkapitlet inte beaktade ett enhälligt kyrkoråds förslag utan utnämnde en annan (av kaplanerna) till t.f. khde. Rainerma jävade sig för övrigt och deltog inte i det enhälliga beslutet.
Ovanstående uppgifter om Rainerma är alltså preliminära, och måste kunna bekräftas. Besvär har inlämnats, men vad och varför, och av vem, är delvis oklart. Om de gäller en situation som genom domkapitlets beslut inte är relevant, frågar man sig vad det meningsfulla i detta handlar om.
Vad tycker du, bästa läsare om detta? Är det så en kristen kyrka skall agera?
Kan ingen stoppa eländet?
Reagera!
Henrik
upplagd av Henrik Perret
12:53
9 kommentarer:
Visst är det fråga om att provocera. Den kyrkliga ledningen vill ha bort oss ur kyrkan så att de får fortsätta att "leka kyrka" på sitt sätt. Frågan är om vi ska låta oss provoceras, eller om vi ska tiga och lida. Jag vet inte, men kanske finns det en tredje möjlighet? Vad skulle hända ifall alla (eller så många som möjligt) gammaltroende skulle möta upp till en storsamling och gemensamt deklarera att vi inte låter oss provoceras - kyrkan är vår och här vill vi vara, men vi sitter inte heller tysta och lider skingrade i våra olika hörn. Vi finns, vi tror, vi lever, och VI ÄR MÅNGA! Är detta möjligt, är detta önskvärt och skulle detta fungera? Jag bara frågar - väl medveten om att det finns många och svåra frågor och många att lösa också bland och mellan oss s.k. gammaltroende. Finns det något svar?
Kristian Nyman
Av
Anonym, Klockan
söndag, augusti 26, 2007 9:36:00 em
Mitt förslag är att ifall man gör en storsamling och deklarerar något så skall det vara något positivt. T.ex. att vi bildar en missionsprovins. Visst kan man säga att det är kyrkans ledning som har "provocerat" fram en sådan deklaration, men knappast är det något de önskar. Att bara samla för att protestera är ju inget nytt dessutom är det ju hög tid att gå från protest till handling så vi kommer ur dödläget. Visst finns det frågor att reda ut mellan gammaltroende. Den viktigaste som jag ser det är att vi inte skall samarbeta med falska lärare (dvs de som har fört in nyordningar) vi har heller ingen skyldighet att vädja till dessa om levnadsutrymme inom kyrkan. De har inte lyssnat på oss då vi förmanat, alltså måste vi gå vidare. Jag tänker här på orden "Om biskoparna vägrar viga...". Alternativet är att vi fortsätter protestera och vädja i det oändliga.
Egentligen har vi ju redan en missionsprovins i Finland genom samarbetet med Missionsprovinsen i Sverige, tre finska teologer har blivit prästvigda i Missionsprovinsen för tjänst i Finland.
mvh Roger Pettersson
Av
Anonym, Klockan
söndag, augusti 26, 2007 10:13:00 em
Hej Kristian och Roger!
Tack fö Era kommentarer!
Jag delar Kristians syn på det tredje alternativet, också med Rogers betoning av ngt positivt. Jag tror att båda tonerna behövs, också det som Kristian skriver om. Vi kan verkligen hävda att vi har hemortsrätt, alla försök till omtolkningar och styrningar av klämmens (fr 1986) intention till trots.
Men jag tror att det är viktigt att vi är upptagna med mission och evangelisation, att förkunna Guds Ord.
Om en missionsprovins är svaret vet jag inte, ett svar är det säkert. Tre nya präster prästvigs i höst så då är det 6 finländare.
Också andra storinitiativ är på gång, mera därom när det blir offentligt.
Nu behövs bön och förkunnelse, vi skall nu marschera och inte fastna i fel frågeställningar. Vi skall inte heller låta oss bli beroende av de alternativ som serveras oss.
Samtidigt skall vi söka frid och inklusivitet där det kan ske under sanningens förtecken.
Jag tror att nyckeln i kyrkogemenskapen inte är organisationen, utan notae Ecclesiae. Dem skall vi söka och hålla fast vid.
Men vi behöver en Andens väckelse, i den form som den Helige Ande själv vill ge oss den.
Guds tankar - "så hög som himmelen är över jorden.... - dem ska vi be om, de skadar ingen och uppbygger.
Henrik
Av
Henrik Perret, Klockan
söndag, augusti 26, 2007 10:36:00 em
Jag tänkte, i all hast när jag satt och skrev, närmast att deklarerandet skulle ske inte så mycket med ord som just genom det att man samlas. Det positiva vi har - det är ju Evangeliet, och det är ju det som i första hand bör deklareras i ord. Detta är kanske bara fantasier och inte alls praktiskt genomförbart, men tänk: En stor skara människor som kommer samman (på Olympiastadion?). Alla (de närvarande, media och kyrkans ledning) vet att dessa människor kommer samman för att de vill hålla fast vid det som kyrkan är och det som kyrkan har och för att de vill stöda de av oss som har blivit förföljda i samband med dessa provokationer. Evangeliet förkunnas, sånger sjungs och sedan avdelas tid till gemensam bön för vår kyrka och den situation vi nu befinner oss i. Inga diskussioner, inget gräl utan fokus på biblisk förkunnelse och på bön.
Jag tror att detta skulle kunna vara en kraftig signal till alla berörda. Det skulle signalera att vi är många. Att vi vill leva och verka i kyrkan. Och framför allt att det viktigaste och det som förenar oss och som motiverar oss till kamp för kyrkan och dess framtid är just Evangeliet (och inte en obotlig grälsjuka som många nu tycks tro).
Men detta är som sagt kanske bara fantasier, om än fromma sådana. Men sedan en annan tanke som är betydligt lättare att genomföra. Vi har stora och mäktiga löften i Guds ord när det gäller bönen, och vi har många gånger uppmanats att be för situationen i kyrkan. Men tänk om vi kunde komma överens om att, t.ex. under september månad, en given tid varje dag - låt oss säga mellan 22 och 22:15, sätta oss ner, var och en där vi finns, tända ett ljus ("det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret") och be till Herren för vår kyrka, våra biskopar och vårt folk. För gemensam bön sätter stora krafter i rörelse (Herren har lovat det!), och det är ju faktiskt bara Han som kan stoppa den utveckling som vi ser just nu och s.a.s. svänga skeppet. Hur låter detta förslag?
Kristian Nyman
Av
Anonym, Klockan
måndag, augusti 27, 2007 8:02:00 fm
Förslaget om bön är gott, tidpunkten kan ju diskuteras. Ändå menar jag att när vi ber så behöver vi inse vårt ansvar som kristna. Vi ber för kyrkan, biskopar, präster, folket m.m. Men vi skall också lyda den kallelse vi har som lemmar i Kristi Kyrka. Missionsbefallningen är här en given uppgift och till den hör prästämbetet. Vi kan inte ta missionsuppdraget på allvar om vi underlåter att församlingsmedlemmar får rätta herdar. Därför är det viktigt att vi inte fastnar i denna problematik utan att vi går vidare. Vi får be att vi får kraft att ta de steg som krävs.
mvh Roger
Av
Anonym, Klockan
måndag, augusti 27, 2007 12:48:00 em
Jag är rädd att det jag skriver kan verka negativt i motsats till de optimistiska förslagen, men jag måste lyfta ett varningens finger. Först vill jag varna för att stirra på mängden. I Sverige samlades man just till stora manifestationer i Linköping. Det blev en hänförelse, men många droppade av vartefter. Det går inte att bygga en församling på att gemensamt vara emot något. Herren har lovat vara med dem som håller sig till hans ord, trots att skaran ska vara liten i de yttersta dagarna - inte för att det är en stor skara.
För det andra vill jag påpeka att bön i förening med olydnad inte har något löfte om välsignelse. Var finns beredskapen att lyda? Många av dem som nu våndas är inte beredda att följa Bibelns klara ord om att dra sig undan gemenskap med falska lärare, utan som Roger skriver, är man nöjd med att få existensrum tillsammans med dem. Det är direkt olydnad. Om vi vill lyda Guds ord ska vi be och verka för att den falska läran drivs ut, fullständigt, eller om det inte lyckas (Tit 3:10), skilja oss från dem. Den som Gud förbannar ska vi inte välsigna eller samverka med.
Vänligen, Ola
Av
Anonym, Klockan
måndag, augusti 27, 2007 5:37:00 em
"Vi kan verkligen hävda att vi har hemortsrätt, alla försök till omtolkningar och styrningar av klämmens (fr 1986) intention till trots." vill just påstå att det är denna kläm som är så väldigt beklämmande angående folkkyrkan. Skall man verkligen behöva pressa in Guds klara ord i en kläm?
NEJ VIST INTE!!
Den "kyrka" som pressar in Guds ord i klämmar är ingen Kyrka längre.
Paulus säger "Vad ni har lärt och tagit emot, hört och sett hos mig, det skall ni göra. Då skall fridens Gud vara med er."(Fil 4:9). Det torde bara vara i lydnad som det brister för bibelställen är ju så tydliga när det gäller detta, VI ska inte ta del i detta gyckelspel med prestinnor, villoandar och oskickade "biskopar".
Kan vi med gott samvete "verkligen hävda att vi har hemortsrätt" i en så avfallen kyrka, är det inte lite sen på tänkt? Vad finns det kvar att värna om? En "kyrka" som förlorat bibeltrohet är ingen bibeltogen kyrka!!
Skall vi då ta vårt kors och följa Bibel? dess väg innebär ju som tydligt framgår, ut ur "kyrkan"?¨som Ola lyfte fram. Eller vem tror att Paulus skulle ha stannat för att upprätta vår "kyrka" med de motstånd och nederlag som har skett under de senaste 200 åren?
-Ja bröder vi skall samlas för ett gemensamt uppbrott och med gemensamma krafter be om Hans välsignelse och ledning, när vi lyder Hans ord och drar ut ur den "stora skökan"
mvh David Åkerlund
Av
Anonym, Klockan
onsdag, augusti 29, 2007 12:54:00 fm
"för det handlar ... om en förföljelse från kyrkans sida."
Förlåt men jag måste skriva på finska.
Mahdoinko ymmärtää oikein, että kirkko tässä jäseniään vainoaisi? Mikä kirkko se oikein olisi joka ei jäseniään ja pappejaan puolustaisi?
Oikeiden pappien puolustuksesta tässä on kysymys eikä vainosta. Esimerkiksi Pöyhtäri julkisesti kehoittaa kuulijoitaan olemaan menemättä kolleegansa pitämään jumalanpalvelukseen, koska siellä ei hänen mielestään ole oikeaa pappia läsnä. Tämä kolleega on seurakunnan kutsuma ja kirkon virassa oleva pappi.
Eikö tällainen kehoittaminen ole kirkon ja seurakunnan halveksimista? Pitäisikö tähän olla puuttumatta? 20 v on naispuolisia pappeja halveksittu ja syrjitty. On jo korkea aika, että kirkko ottaa vastuuta työntekijöistään ja tarttuu asiaan.
"Vastustajat" saavat ponnen mukaan jatkaa työtä kirkossamme, mutta kirkon sääntöjä kunnioittaen, kirkkoa ja seurakuntaa halveksimatta. Jos naispuolisen kolleegan hyväksyminen tuottaa vaikeuksia, niin se asia tulee jättää Jumalan huomaan, eikä vilpittömänä uskossa työtä tekevää kolleegaana sorrettako.
Raamattuani olen lukenut ja vaatimaton maallikkokäsitykseni on että lähetyskäskykin on annettu kaikille, ei vain miehille.
Av
Isukki, Klockan
onsdag, augusti 29, 2007 12:47:00 em
Kiitos "Isukki" kommentistasi!
Puolustan perinteistä virkakäsitystä, joka on ollut meillä "virallinen" kantamme aina v. 1986. Mielestäni on myös saatava elää sen vakaumuksen mukaisesti.
Kristuksesta todistaminen, evankeliumin etäänpäin vieminen on annettu kaikille kristityille (1 Piet. 2:9), seurakunnan paimeneksi kirkko on aina tähän päivään kutsunut miehiä UT:n tekstejä seuraten.
Jään kysymään onko naispappeus Raamatusta nouseva kysymys, vai onko niin että ajatus miesten ja naisten tehtväien samuudesta tulee muualta?
Haluan kunnioittaa niitä joilla on toisenlainen vakaumus. Haluan myös rukoilla Jumalalta että Hän näyttäisi meille kaikille mitä Hän siunaa, mitä ei. Siis haluan noudattaa Gamalielin neuvoa (Ap. t. 5:34-39).
Missään nimessä ei pidä halveksia muita. Itse tekisin niin että laittaisin asian "kellumaan". Pääasia ettei riidellä, ja jokainen saisi toimia vakaumuksensa mukaan, pappi hän toimii yleensä virkatehtävissä yksin. Hän voi myös käyttää maallikoita esim ehtoollisjumalanpalveluksissa.
Minusta tulisi voida nähdä että ns perinteisellä kannalla olevat eivät halua kiusata muita. Jos ylilyöntejä on tapahtunut, niitä en puolusta.
Vainoamisella tarkoitin toimenpiteitä jotka vaikuttavat perheiden toimeentuloon, lähetystyöhön (lähetysavustukset) jne. Kyllä hyvällä tahdolla voisimme hoitaa asiat aivan toisella tavalla. Kieltämättä on valitetavaa ettei kirkko ole yksimielinen tässä kysymyksessä. Mutta piispat ovat myös todenneet ettei ns perinteinen kanta ole harhaoppi. Miten voi siis tuomita ja syyttää kirkon pappeja siitä mikä on oikein, ja olola puuttumatta siihen että uskon pääkohdatkin kielletään?
Nyt näyttää siltä että seuraava kysymys odottaa jo kulman takana: kysymys samaa sukupuolta olevien parien siunaamisesta. Mitä siitä ajattelet? Onko niin että muutaman vuoden päästä ne jotka puolustavat heteroseksuaalista avioliittoa eivätkä suostu siunaamaan "homoliittoja", saavat sanktioita?
JUmalan Sana olkoon kirkkomme johtotähti. Jos ymmärrämme Sanan eri tavalla, rukoilkaamme, keskustelkaamme, ja kunnes yksimielisyys löytyy, olkaamme herrasmiesmäisiä toisiamme kohtaan.
Jos siitä on kysymys.
Näillä ajatuksilla, kiireiden kesk.
yst terv
Henrik
Av
Henrik Perret, Klockan
onsdag, augusti 29, 2007 1:12:00 em
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida