Kyrkomötet 3

Idag har kyrkomötet behandlat flera initiativ, främst olika stiftsinitiativ (=initiativ från de olika stiftens stifstfullmäktige).

Bl.a frågan om val av ärkebiskop, hur det skall fördelas mellan stiftet (ärkestiftet) och övriga, detta med tanke på ärkebiskopens rikskyrkliga uppgifter.

Efter att ärkebiskopens arbetsbörda äntligen lättade genom att en annan biskop i ärkestiftet delar ansvaret, detta skedde enligt mitt minne år 2000, har lagstiftningen ang val av ärkebiskopen justerats litet. Nu handlar det enligt Hfors stiftsfullmäktige om att man borde betona ärkebiskopens rikskyrkliga uppgifter och därigenom ge mera rösträtt åt andra kretsar inom kyrkan så att inte bara biskopen i ärkestiftet i praktiken är den enda som kan bli ärkebiskop i framtiden (genom att han har "hemmaplansfavör").

Jag tror inte att man i detta skede går in för att ändra lagen igen, den har inte prövats en enda gång ännu sedan lagändringen, och framför allt tror jag att förändringarna sker först i samband med att hela kyrkans lednings "rollfördelning" ses över. Särskilt gäller detta biskopsmötet och dess sammansättning, fördelningen av biskoparnas uppgifter osv. Efter detta kan ev valets agenda ses över.

För mig är det teologiskt angeläget att ärkebiskopen är en biskop och präst i den meningen att han har pastoralt ansvar över konkreta församlingar och att han förkunnar evangelium och förvaltar sakramenten. En enbart adminstrativ ärkebiskop, en verkställande direktör för kyrkan, är inte en bra tanke.

Idag diskuterades också en andra gång de tjänstemannarättsliga bestämmelserna.

Idag riktades ganska mycket kritik mot förslaget. Stig Kankkonen framhöll att det åtminstone kan anses oklokt att göra en framställning från kyrkostyrelens sida till kyrkomötet med nästan helt samma innehåll som det paket som förkastades i fjol! Både han och andra talare (Lasse Marjokorpi, Keijo Rainerma, Aino Vesti, Pekka Lahdenperä och jag) framhöll att framställningen bygger på tjänstemannarättsligt tänkande, som i hög grad påminner om den kommunala tjänstemannarätten, medan den teologiska grunden, kyrkans och prästämbetets andliga grund och argumentation nästan helt är borta.

Min tolkning är att kyrkomötet var ovanligt stilla, och att debatten trots allt var mycket behärskad. Däröver är jag glad.

Men alla är inte glada, inte heller inom vår grupp. Åsikterna är delade.

Man beskyller nu oss för att tala i allmänna ordalag utan konkretisering, vilket nog förvånar mig litet efter de exempel som nämndes. Men vi kan och kommer att återkomma till exemplen. Både juridiskt (enligt experter) och framför allt teologiskt är framställningen otillfredsställande.

Nu gick den vidare till Lagutskottet, som ska begära utlåtande av Konstitutionsutskottet, vilket innebär att frågan inte kan avgöras i höst. Man lär också ska höra sakkunniga, vilket är en viktig del av processen. Av reaktionerna att döma går paketet inte igenom om det framförs i denna form. Men det är bara min bedömning, ingen provröstning eller dyl har ju förrättats.

MIn kritik av paketet är ju framför allt dess ensidigt tjänstemannarättsliga synsätt. Prästen är en tjänsteman, med rättigheter och skyldigheter. I paragrafskrivningen finns tydliga tendenser (liksom i fjol) att skriva ut biskopsmötets redogörelse i paragrafform. Man talar om förutsättningar för att avsätta präster osv och en enligt min mening tydlig förskjutning när det gäller "försummelse av prästerliga skyldigheter", trohet mot kyrkans ordning och annat som har lyfts in.

Jag tror att enda chansen för många av oss att kunna godkänna något i denna riktning är att kyrkan får en egen tolkning av diskrimineringen, en paragraf som skrivs in och skyddar präster och andra mot värderingar i samhället som inte är i linje med kyrkans trostolkning.

Nu går frågan vidare, och mycket återstår. Kanske går det inte att förbättra detta paket, kanske måste man börja om.

Många åsikter finns, och jag har också mycket text av jurister och juridiska auktoriteter som skall lyftas in i diskussionerna. Genom att många redan hade yttrat sig och det idag handlade om remissdebatt ("vägkost" för utskotten) talade jag idag ganska personligt om behovet av att finna alternativ till "tvångslinjen" i samarbets- och andra frågor.

I morgon torsdag behandlas bl.a budgeten, och de projekt som ska få understöd (bl.a frågan om det s.k. He-Ta projektet skall beviljas anslag i budgeten). Många röster från fältet har vädjat till oss om att inte godkänna det. av diskussionerna att döma har frågan inte så god prognos; väldigt många är tveksamma. Också den snäva tidtabellen har kritiserats.

Jag är rädd för att stora enheter lätt slutar i kaos (som en sade: likt Sampobanken). Vi har inte så positiva erfarenheter av nödcentralerna, av sjukhusdistrikten osv. Det blir inte alltid ekonomiska inbesparingar, utan ibland för stort för att kunna administreras effektivt. Mera om detta i morgon.

Henrik