Svaghet och styrka
Eirik Hornborg, känd finländsk historiker och politiker, skriver några både välformulerade och tänkvärda ord om kyrkan under 300-talet.
“Kristendomens seger kunde icke undgå att i viss mening bli dess nederlag. Varken individer eller massor kunde frigöra sig från nedärvda föreställningar, som äro sammanvuxna med hela deras själsliv. Redan under kamp- och förföljelsetiderna hade hedniska åskådningar trängt in i kristendomen, men efter den yttre segern blev detta fallet i en sådan utsträckning att lärans natur i viss mån förvanskades. Kring en bevarad kärna gjöts ett mäktigt skal av främmande tillsatser. Betecknande för denna process är helgondyrkan och dess följdföreteelse bilddyrkan, som innebär den primitivaste hedendoms naiva omklädning i “kristen” dräkt.
Samtidigt förvärldsligades kyrkan. Gudstjänsten begynte firas med en prakt och en glans, som skarpt stack av mot enkelheten och innerligheten i kamptidens kult, då man ofta nödgades inskränka sig till hemliga sammankomster i enskilda hus, i ruiner eller i katakomberna, och det högre prästerskapet levde som stormän. Den ursprungligen motsättningen mellan kyrkan och världen hade efterträtts av en sammansmältning, där i många avseenden världen hade kommit att dominera.
Och likväl levde något av den kristna etikens kraft och höghet. Uppfattningen av människorna blev en annan. Inför Gud voro alla lika, och var någon förmer, så var det den fattige och olycklige i sin ödmjukhet, icke den rike och lycklige i sin stolthet. Om också detta betraktelsesätt oftast var teoretiskt, så var det likväl i princip erkänt. Kristendomen bidrog till att utplåna det forna slaveriet och gjorde sannolikt slut på gladiatorstriderna.
Vården av nödställda och sjuka övertogs av kyrkan, och mitt i tidens barbari och hårdhet spirade en kärleksverksamhet upp, som höll humanitetens idé vid liv under de vildaste tidevarv. Med alla sina skröpligheter den makt, som främst företrädde kulturen under de mörka århundraden, som följde efter det romerska rikets sönderfall.” (Eirik Hornborg, Världshistorien I, Gamla tiden, s. 299-300).
Jag citerar Hornborg därför att jag tycker att hans ord bitvis är smått profetiska. Han tecknar bilden av kyrkans situation då, som samtidigt blottar kyrkans kamp i tiden, och idag.
Man kan formulera sig annorlunda, men Hornborg fångar skarpt problemet för kyrkan: ju starkare kyrkan är i världen, desto svagare är kyrkan andligt.
Detta är angeläget och gäller oss alla. Att bli “starkare i Herren och hans väldiga kraft” (Ef. 6:10) kan handla om att acceptera svaghet och förödmjukelse.
“När jag är svag, då är jag stark.” 2 Kor. 12:10
Det gäller både kyrkan och oss kristna som individer.
Henrik
P.S. Rubriken hade fallit bort, tillagd 12.5.
“Kristendomens seger kunde icke undgå att i viss mening bli dess nederlag. Varken individer eller massor kunde frigöra sig från nedärvda föreställningar, som äro sammanvuxna med hela deras själsliv. Redan under kamp- och förföljelsetiderna hade hedniska åskådningar trängt in i kristendomen, men efter den yttre segern blev detta fallet i en sådan utsträckning att lärans natur i viss mån förvanskades. Kring en bevarad kärna gjöts ett mäktigt skal av främmande tillsatser. Betecknande för denna process är helgondyrkan och dess följdföreteelse bilddyrkan, som innebär den primitivaste hedendoms naiva omklädning i “kristen” dräkt.
Samtidigt förvärldsligades kyrkan. Gudstjänsten begynte firas med en prakt och en glans, som skarpt stack av mot enkelheten och innerligheten i kamptidens kult, då man ofta nödgades inskränka sig till hemliga sammankomster i enskilda hus, i ruiner eller i katakomberna, och det högre prästerskapet levde som stormän. Den ursprungligen motsättningen mellan kyrkan och världen hade efterträtts av en sammansmältning, där i många avseenden världen hade kommit att dominera.
Och likväl levde något av den kristna etikens kraft och höghet. Uppfattningen av människorna blev en annan. Inför Gud voro alla lika, och var någon förmer, så var det den fattige och olycklige i sin ödmjukhet, icke den rike och lycklige i sin stolthet. Om också detta betraktelsesätt oftast var teoretiskt, så var det likväl i princip erkänt. Kristendomen bidrog till att utplåna det forna slaveriet och gjorde sannolikt slut på gladiatorstriderna.
Vården av nödställda och sjuka övertogs av kyrkan, och mitt i tidens barbari och hårdhet spirade en kärleksverksamhet upp, som höll humanitetens idé vid liv under de vildaste tidevarv. Med alla sina skröpligheter den makt, som främst företrädde kulturen under de mörka århundraden, som följde efter det romerska rikets sönderfall.” (Eirik Hornborg, Världshistorien I, Gamla tiden, s. 299-300).
Jag citerar Hornborg därför att jag tycker att hans ord bitvis är smått profetiska. Han tecknar bilden av kyrkans situation då, som samtidigt blottar kyrkans kamp i tiden, och idag.
Man kan formulera sig annorlunda, men Hornborg fångar skarpt problemet för kyrkan: ju starkare kyrkan är i världen, desto svagare är kyrkan andligt.
Detta är angeläget och gäller oss alla. Att bli “starkare i Herren och hans väldiga kraft” (Ef. 6:10) kan handla om att acceptera svaghet och förödmjukelse.
“När jag är svag, då är jag stark.” 2 Kor. 12:10
Det gäller både kyrkan och oss kristna som individer.
Henrik
P.S. Rubriken hade fallit bort, tillagd 12.5.
7 kommentarer:
Det är märkligt att så många har en enorm lust av att kritisera 300-talets kristenhet och ändå utgå från sådana kristna sanningar som dessa "stormän" drivit igenom. Dessutom förekom vörnaden av helgon redan i slutet av 100-talet på många håll.
Av Anonym, Klockan måndag, maj 11, 2009 12:44:00 fm
Eller rättare sagt: "stormännen" fick ofta sätta liv och hälsa på spel för att sanningarna skulle bevaras.
Av Anonym, Klockan måndag, maj 11, 2009 12:48:00 fm
Hej, förlåt, men vem har en "enorm lust av att kritisera 300-talets kristenhet"?
Man kan nog läsa Hornborgs text på annat sätt!
Det var ju heller inte det som var poängen i mitt inlägg.
Hälsn. Henrik
Av Henrik Perret, Klockan måndag, maj 11, 2009 12:52:00 fm
Åtminstone jag förstår att det inte var poängen, men visst finns det drag av protestantism i dålig mening i det i övrigt insiktsfulla, t ex i meningen: "Gudstjänsten begynte firas med en prakt och en glans, som skarpt stack av mot enkelheten och innerligheten i kamptidens kult". Jag menar att det inte finns någon anledning att ställa dessa båda mot varandra! De yttre omständigheterna förändrades och då var det naturligt att man mer ville likna det som gällt för Jerusalems tempel. Den bibliska kritiken mot det som förekom där riktades ju alltid mot de fall när det blev form utan innehåll, allt annat är ett missförstånd.
Av Fredrik Fernbom, Klockan onsdag, maj 13, 2009 8:15:00 fm
Hornborgs resonemang påminner bra mycket om Adolf Harnacks bedömningar i Das Wesen des Christentums (1900). Undrar om det inte är därifrån Hornborg har plockat sina bedömningar...
Jag skrev en gång en liten artikel där jag pekade på slående likheter mellan Harnacks klassiker och Speners Pia Desideria.
Av Sven-Olav Back, Klockan onsdag, maj 13, 2009 7:34:00 em
Hej, låter ju intressant, inte osannolikt. Både tidsmässigt och i linje med det "ideologiska klimatet" när man i vårt land sökte sina koordinater från Tyskland.
Ska kolla vid tillfälle. Var har du skrivit om detta förresten?
hälsn Henrik
Av Henrik Perret, Klockan onsdag, maj 13, 2009 7:39:00 em
Angående Fredriks kommentar: inte sätter jag heller likhetstecken mellan en praktfull mässa och en äkta, genuin kristen mässa, men jag tycker nog att Hornborg har en poäng.
Kanske också en poäng som är viktig i vår tid när vi så gärna vill betona banden till samhället. Inte heller det illa i sig, men risken för påverkan i negativ mening och i fel riktning finns.
Naturligtvis ska kyrkan leva i världen, och kan och ska ta intryck, men ändå finns det ngt i detta att den förföljda kyrkan ofta är "nära centrum"...
Henrik
Av Henrik Perret, Klockan onsdag, maj 13, 2009 7:43:00 em
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida