Skismaattinen vai hereettinen?

Skisma on halkeama, repeämä, hajaannus, “minkä syynä on kieltäytyminen alistumista kirkolliseen johtoon ja olemasta yhteydessä kirkon jäseniin.” (Teinonen).

Hereettiset piispat tai papit esittävät harhaoppeja, kieltävät jonkin uskontotuuden, opettavat Raamatusta ja tunnustuksesta poikkeavalla tavalla.

Heresia on vakavampi asia kuin skisma. Skismat saattavat johtua heresioista.

Jos, tai kun, on pakko valita, valitsisin skismaattisen papin tai piispan hereettisen papin tai piispan edelle, riippuen tietysti siitä, mistä on kysymys.

Nyt kirkkomme tarvitsee esirukoilijoita. Kun liikkuu kentällä, huomaa, että monet ovat huolissaan kirkon tulevaisuudesta.

Syinä ovat skismat ja heresiat.

Henrik

Ingen utvisning

Ingen utvisning! Det gäller den egytptiska farmodern Evelyne Fadaye. Jag har ännu inte läst något om ryska mormodern.

Jag tror att bl.a ärkebiskoparna Paarmas och Leos (ort.) vädjan har bitit. Republikens president Tarja Halonen och även president Martti Ahtisaari har tydligt uttryckt att Fadayel bör få stanna.

BRA!

Sen finns det ju andra slag av utvisningar som kyrkan kunde hindra. Man skulle hoppas på att olika frågor får rätta proportioner. I fallet Fadayel segrade förnuftet och rättvisan.

Också i inomkyrkliga frågor kunde man lägga ner onödiga konfrontationer. Om nu några vill samlas till gudstjänster, fira nattvard, bedja och sprida kristen tro dessutom i enlighet med ev.luth. kyrkans bekännelse, borde det inte få bli ett problem.

Så också där hoppas man på “ingen utvisning”.

Henrik

P.S. Nu läser jag på MTVs hemsida att beslutet också gäller den ryska mormodern. Tidigare läste jag Hbls hemsida (kanske slarvigt?). Polisen kommer inte att verkställa utvisningen bl.a med hänvisning till en kommande lagändring.

Kumpaa tulee totella?

Professori Kari Enqvist, Helsingin yliopiston kosmologian professori, kirjoittaa Helsingin Sanomissa tänään:

“Lapsikaste on kirkolta moraaliton käytäntö”.

Professori on kyllä oikea professori, mutta tällä kertaa hän kirjoittaa asioista joista hän ei tiedä. Älkää salliko lasten tulla...! Kenen asialla?

Professori ei tunne kristinuskoa. Surullista on lukea mitä hän kirjoittaa rukouksesta. Toivottavasti aikaa on vielä sekä professorille että meille muille kokea rukouksen voimaa.
Mutta jään miettimään, tunteeko herra professori mitä lapset ajattelevat?

“Tarkoitan lapsia. Heidät liitetään kirkon jäseniksi, vaikka he eivät jumalista ymmärrä tai piittaa.”

Minulla on aivan toisenlaisia kokemuksia lapsista. Kyllä lapset piittaavat Jumalasta. Puhuuko professori lasten ajatuksista, vai sittenkin omista ajatuksistaan, omista ennakkoluuloistaan?

Jeesus sanoo:

"Minulle on annettu kaikki valta taivaassa ja maan päällä. Menkää siis ja tehkää kaikki kansat minun opetuslapsikseni: kastakaa heitä Isän ja Pojan ja Pyhän Hengen nimeen ja opettakaa heitä noudattamaan kaikkea, mitä minä olen käskenyt teidän noudattaa. Ja katso, minä olen teidän kanssanne kaikki päivät maailman loppuun asti."

Kari Enqvist sanoo:

Älkää kastako! Lapsikaste on kirkolta moraaliton käytäntö.

Kumpaa tulee ennemmin totella?

Jeesusta vai Kari Enqvistiä?

Henrik

Biskopsvigning

Det var inte svårt att se glädjen hos många över att ha fått en “egen” biskop idag i Det Heliga Hjärtats kapell, när Missionsprovinsens biskop Arne Olsson vigde Matti Väisänen till ny biskop för Missionsprovinsen i Sverige och Finland. Matti Väisänen skall arbeta inom Lutherstiftelsen.

Kyrkan var till brädden fylld av folk, bland dem min fru och jag. Psalmsången ekade så att jag nästan hade svårt att uthärda ljudet. Biskop Arne Olssons tal var centralt och kristet, han utgick från samma bibelord som John Vikström när jag prästvigdes för snart 40 år sedan..

Också biskop Walter Obares predikan över missionsbefallningen var fin – som alltid.

Allt var bäddat för en fin andlig högtid, vilket det också var. Det var kö till nattvarden, nästan smått irriterande med all trängsel. Lutherstiftelsens folk hade förberett sig mycket bra, kör och orkester och en regi kring mässan som var fin.

Och ändå var jag – i motsats till de allra flesta andra – inte odelat glad.

Jag frågar mig varför.

En del av sanningen – detta är ju en blogg där man får skriva ner sina subjektiva känslor – kanske finns i Esra 3:12

“Men många av prästerna och leviterna och huvudmännen för familjerna, de gamla som hade sett det förra huset, grät högt när de såg grunden läggas till detta hus. Många andra jublade och var så glada att de ropade med hög röst.”

Den andra sidan av samma sanning är att jag saknar så många vänner från “den gamla kyrkan” - som ännu är – både sådana som redan gått före oss, och sådana som lever ännu. Det är där jag vuxit upp, det är den kyrka jag försökt tjäna, och det är den kyrkan, som allt oftare visat oss på dörren.

Det är min smärta.

När jag ser de unga familjerna och de unga vuxna, för sådana fanns det gott om, förstår jag hur intigt och obetydligt argument det är att komma dragande med “kyrkans ordning”, med “biskopsmötets redogörelse” o. dyl. Deras värde som argument för de unga är fullkomligt lika med noll, med hur många decimaler som helst!

Kyrkan måste ha ett andligt budskap, grundat på Kristus och hans Ord för att ha en chans att göra intryck, att vinna sina egna medlemmar.

“Om inte kyrkan grundar sig på Bibeln, har den ingenting att bygga på. Man kan inte tala om nåd, om man inte grundar det på Bibeln”. (Walter Obare).

Jag har nog vissa teologiska frågetecken, som jag skriver ner till mina syskon inom Luther-stiftelsen.

1. Jag ser det som en brist, som kan rättas till, att LS i första hand “suger upp” medlemmar från andra kristna rörelser. Inte så att inte folk skulle få komma med, men så att evangelisationen, det att människor utifrån kommer till tro på Jesus, måste vara det primära, pulsen, i en kristen väckelses liv.
2. Det andra jag saknar – det betyder “det jag inte har sett eller hört” - är en missionscentrerad teologi. Teologi finns nog, men missionen ligger lågt – förefaller det. Jag minns när       Studentmissionen började; då var det nästan så att man måste ha kallelse att stanna hemma, så många for ut och arbetade i missionens tjänst. Somliga är ännu ute...
3. Det tredje är en klar och målmedveten teologi när det gäller det allmänna prästadömet. Professor Miikka Ruokanen berättade att över 90% av ledarna i Kinas evangeliska kyrka är lekmän, vissa församlingar på 100 000 medlemmar har bara 1 pastor! Jag upplever Luther-stiftelsen som alltför prästcentrerad, även om en klar ämbetsteologi är en av grundpelarna i en kristen kyrka, men denna ämbetsteologi måste leva sida vid sida med en teologi om lekmännen, deras ledarskap, medverkan, påverkan.
   

Ändå säger jag i klartext att jag välsignar mina vänner i Luther-stiftelsen. Jag säger inte att detta är svaret, men säkert en del av svaret, eller ett svar. Alla som tror på Kristus och på Bibeln som Guds Ord, har min välsignelse. Också om jag inte i alla frågor drar samma slutsatser, ännu åtminstone.

Samtidigt hoppas jag att vår kyrka kan “hantera” denna situation rätt. Det handlar nästan uteslutande om kyrkans medlemmar, som vill förbli det. Att avvisa med reglementen, direktiv och åtgärder är bara kvittot på vår fattigdom.

Det underliga är att det stora problemet för kristna människor och kyrkor och kyrkoledare oftast är andra kristna, inte människor som inte tror, inte heller tyvärr en uppgörelse med heresier och otro inom kyrkan, utan alltid en kritik av dem som vill samlas kring Guds Ord.

Vi skall se vad som nu händer. De glada unga “lutheranerna” ledda av sin nye, något äldre biskop, verkar svårstoppade.

Och varför skulle de stoppas?

Alla behövs nu, om Kristus skall bli trodd och bekänd och mottagen.
Och alla som tror på Kristus och bevarar Kristi Ord, har en framtid. Han har välsignelser att ge åt alla som åkallar Honom.

Henrik

Vad skulle du göra om någon smädar Jesus?

I dagens Helsingin sanomat skriver en redaktör, Jukka Huusko, om en intervju med en imam i Jemen. Han försökte förhöra sig om förhållandet mellan islam och terrorismen.

Samtidigt kom en student in med en bricka te och imamen vände sig snabbt mot studenten och fråga honom: vad skulle du göra om någon smädade Jesus?
- Jag skulle bli arg och kämpa mot detta, svarade han.
Redaktören påpekade att imamen säkert försökte skapa ett närmande mellan sig och redaktören. Imamem trodde nämligen att redaktören, som kom från Finland, skulle bry sig om Jesus.
Redaktören påpekar dock att ingenting kunde ha varit mera fel. Han bryr sig inte ett dugg om Jesus blir smädad eller inte.

Samma situation upprepas i en annan koranskola. De muslimska studenterna försökte omvända redaktören, Huusko, utan att lyckas. Diskussionerna fortsatte med tolken, som var en vän till honom. Att smäda Gud eller Mohammed är inte yttrandefrihet. Också Jesus var en profet, sade de.

Redaktören skriver att man i Europa smädar Jesus och att han både medvetet och omedvetet smädat Jesus. I Europa kan man “respektera religionernas mytiska gestalter och deras läror man kan respektera dem,  att smäda dem är kanske inte så fiffigt.” Men det finns viktigare saker att göra än att låta sig provoceras av detta...

Läs gärna hela kolumnen (HS 20.03.2010).

Man kan anmäla avvikande åsikt. Jag är av annan mening, bäste redaktör! Man kan förfasa sig över den likgiltighet och också okunnighet, brist på att ha satt sig in vad det gäller, som hans kolumn ger uttryck för.

Men ändå: faller inte detta tillbaka på oss kristna.

Hur skulle de kunna tro om ingen predikade?

Och så följer hela kedjan av kallelse och sändning, om villighet och lydnad, om att träda upp i tid och otid.

Människors apati inför Jesus är en spegelbild av hur vi kristna agerat.

Att predika är inte detsamma som att ställa upp en stor predikstol på torget och tala till folket. Det kan snarare handla om att sitta ner vid en kopp kaffe, ett skicka ett mail, att ringa upp, att lyssna till en medmänniska. Men om hjärtat brinner, så kommer nog samtalet in på Jesus, snarare förr än senare..

Vad skulle du göra om någon smädare Jesus?

Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.

Så skulle jag be, och så skulle jag försöka ge dem ett alternativ.

Skall vi inte? Idag! Åt någon!?

Henrik

De verkliga hjältarna

Jag har när tillfälle getts mig, följt med de paraolympiska spelen.

Unga människor med ett ben, eller med förlamade ben, åker slalom. Personer med bara ett ben åker också slalom.
Blinda tävlingsskidar. Personer med en arm likaså.

Jag är helt förstummad! Människor, som är en predikan om att övervinna svårigheter, intill det “omöjliga”, att inte ge upp.
Kolla TV!

Det är sevärt!

Och det handlar inte om “social slalom”, medlidandesutförsåkning. Häng med om du kan. Inte ens den bästa amatör har stora chanser mot dessa.

Det är något oerhört!
Människor utan ben sitter på en liten kälke och får skida hela sträckan bara med armkraft. Uppför alla motlut, nerför, svängar...

Hatten av för sådana hjältar!

Henrik

Kvinnlig Jesus?

Tidningen Kotimaa berättar att Jesus-gestalten i Via Crucis (påskens drama, som spelas i centrum av Helsingfors varje år) inför påsken i år skall spelas av en kvinnlig skådespelare, den japanska Yuko Takeda.

Det första man måste säga om detta är att det är historiskt fel. Jesus var en man, inte en kvinna. (Varför vet jag inte, men så var det).

Kan Maria, Jesu mor,  spelas av en man? Kan Mannerheim spelas av en kvinna? Eller kan moder Teresa spelas av en man? Nej, för moder Teresa var en kvinna, Agnes Gonxha Bojaxhiu hette hon egentligen.

Mannerheim var inte Jesus, inte heller var moder Teresa Jesus.

Ingen människa kan i den meningen “spela Gud”, men man måste väl ändå respektera den historiska sanningen.

Eller måste man?

Det beklämmande är ju att just den frågan ställs av vår tids aktörer.

Klart är i alla fall att både män och kvinnor är lika beroende av den verklige Jesus, Guds Son och världens Frälsare.

Jag har åtminstone aldrig kunnat tänka att Jesus skulle stå männen närmare för att han föddes som man. De historiska källorna, av vilka evangelierna utgör de viktigaste, bekräftar ju detta. Jesus valde tolv apostlar och de var män, men Han uppenbarade sig först för kvinnorna vid graven. Det var kvinnor som fick gå med påskbudskapet till männen, inte tvärtom. Att männen, apostlarna, inte kunde tro utan betvivlade kvinnornas ord, är också historisk sant. Vem skulle ha trott? Kanske ingen, men kvinnornas ord var ändå sanna!

Varför riva upp evangeliernas mycket trovärdiga berättelser. Trovärdigheten bekräftas av de många detaljerna och det faktum att kyrkans blivande ledare framställs i mycket mänsklig dager.

Regissören söker kanske publicitet med detta. Men det finns nog mycket don’t disturb me with facts över hennes lösning.

Henrik

Babyfabriken!

Har suttit och sett på ett program om livmoderuthyrning, som upprörde mig mycket.

Det handlade om barnlösa par, som ville skaffa ett barn. En frivillig föderska hyrde sin livmoder. Hon gick och bar på barnet som inte var hennes, inte skulle bli hennes och som sannolikt aldrig får veta om henne. För “jobbet” får hon 4000 €, som hon vill använda för sina (egna) barns studier.

Nu har nästa diskussionsmämne kommit in genom TV-apparaten i finländarnas vardagsrum. Livmoderuthyrning, 4000 €/ 9 månader...

Men sen kom komplikationerna. En föderska sade att “han är väl litet mitt barn också”, och fick veta att så inte är fallet. Den “hyrda” mamman hade redan i början av processen skrivit på ett papper där hon avstod från alla anspråk. Och de är så fattiga att de inte har råd att börja processa.

Vad ska hon tänka, när hon ligger ensam vaken på nätterna?

Ett annat par hade “beställt” ett barn, deras relation var dålig, och de ville ha ett “gemensamt” barn. Innan barnet föddes, lämnade kvinnan sin man. Därmed fick han inte hem det barn som hade fötts, först efter flera månaders byråkrati fick han – men inte alla motsvarande – hem sin son. Barnets farmor fick vara flera månader i Indien, där allt detta hände.

Ett homosexuellt par ville ha 1-4 barn, två kvinnor gjordes gravida genom konstgjord befruktning, men efter 3 veckor fick de missfall. Männen blev med sina minnen, och sin bitterhet över att allt blev noll.

Redaktörerna fick fram bevis på den industri detta blivit. En gömd kamera dokumenterade en falsifierad situation, där kvinnan bara hade mått illa och varit trött, och de fick också löfte om barn genom konstgjord befruktning och föderska. (De använde sig dock inte av den möjligheten).

Sedan bara förfalskade födelseintyg – där en läkare skriver att barnet är fött på ett visst sjukhus och där mamman försäkrar att hon fött barnet på en klinik i Indien – och så är allt klart.
Och allt är lögn.

FÖRFÄRLIGT. Kanske inte alla tycker så först, men när man börjar nysta upp situationen så mår man nog ganska illa.

Den första frågan gäller BARNET. Ett barn som kanske får veta om detta, utan att veta vem som burit henne eller honom. Eller ett barn som bara har en far eller en mor, biologiskt, eller ingendera.

Tänk på hur många dokument vi har om människor som offrar nästan allt för att få veta sanningen om sin far eller sin mor!!

När jag besökte riksdagen för något år sedan i samband med lagutskottets behandling av adoptionsrätt för samkönade par, berättade många för mig att man i riksdagen på allvar redan diskuterar livmoderuthyrning.

Vart är vi på väg?

Människans egna lösningar har så ofta visat sig bli en förbannelse.

Jag talar inte mot konstgjord befruktning när det gäller gifta par. Men svaret är inte en främmande kvinnas livmoder. “De två ska bli ett kött.”

Adoption är ett av de alternativ som finns. Och många fina behandlingsmetoder för makar finns i vår tid.

Den indiska läkaren talade om “komponenter” som behövs för produkten, hör fabrikens uppgift är att sammanföra komponenterna så att produkten blir färdig.

“Babyfabriken”. Vilken hemsk tanke!

Jag tror att just Indien behöver vår hjälp mycket konkret. En ung kvinna ska inte behöva ställa upp på detta för att ha råd att utbilda sina barn!

Indien ropar igen – människovärdet kränks genom slavarbete, underbetalda anställda, många gånger också barn (!!), och en mängd andra problem.

Jag har svårt att tro att en ung kvinna kan bära ett barn i sin kropp i nio månader, och sedan bara lämna ifrån sig det för 4000 euro. Utan att fundera på hur barnet har det senare i livet...

Det är så tragiskt! Att något så fint som ett barn, graviditeten och allt som hör dit, skall förstöras genom denna industri är ... – vad ska man sen använda för ord?!

Gud som haver barnen kär
se till mig som liten är.

Så vill jag be ikväll, för både små och större barn på olika håll i vår värld.

If something goes wrong, call the operator.

Henrik

Oi Suomi...

http://www.yle.fi/uutiset/teemat/talvisodasta_70_vuotta/2010/03/
tanner_kertoo_raskaista_rauhanehdoista_1527183.html

Kannattaa kuunnella.

Henrik

P.S. Linkki toimii periaatteella kopioi + liitä.

70

Idag har det gått 70 år sen vinterkriget slutade.

Min föräldrageneration fick betala ett högt pris. När freden kom, flaggade man på halvstång på grund av de villkor som ställdes.

Krig är något ingen önskar.
Men heder åt dem som då hade ett ofrånkomligt val.

En nära släkting till min mor hade skrivit ett brev på sin födelsedag (han fyllde 20 år i januari 1940). Några dagar senare stupade han..

Det är nog viktigt att inte glömma detta. Och samtidigt försöka leva så att de erfarenheterna inte måste återupplevas.

Henrik

X-factorn

Nya format dyker upp hela tiden. Nu är X-factor Suomi aktuell. Det handlar som känt om framgångsfaktorn, att lyckas, att ha framgång.

En annan X-factor i vår tid är trevlighetsfaktorn. Graden av trevlighet avgör. Man frågar inte vad en person står för, vad han eller hon förkunnar, utan om han är trevlig. Borta blir då alla de udda sanningens vittnen genom kyrkans historia, som säkert varit litet udda och svårsmälta, men som varit trogna sanningen.

Framgång och trevlighet är ju i och för sig goda saker.

Men Jesu X-Factor var en annan. Det var korset, som X-tecknet ofta fått stå för, kanske det kors, som Jesus tar upp, där Han stapplade fram på lidandets väg.

Var och en av oss ville vandra sin egen väg.

Det är så oerhört träffande, som skrivet för vår narcissistiska tid.

Korsets, lidandets och självförnekelsens väg är svår. Men det handlar om ett lidande på Guds väg.

Min egen väg, eller Guds väg.

Där – på Guds vägar - finns välsignelsen.

Henrik

It was all about Miikka..

Ärkebiskopsvalets resultat förvånade en del, andra var inte så förvånade. Jag hörde till de senare.

På något sätt har jag fått intrycket att it was all about Miikka. En del ville ha honom, andra ville inte ha honom. Jag förnekar inte att också Kari Mäkinen har hängivna anhängare, men jag tror att diskussionerna har rört sig mera kring Miikka Ruokanens person. Jag är nästan beredd att påstå att resultatet kunde ha blivit ett annat om Häkkinen och Mäkinen varit “på slutrakan”.

Miikka väcker sympati och antipati, det senare närmast bland dem som är utlämnade åt massmediernas ganska ensidiga rapportering, som ibland tom. blivit svartmålning.

Jag understryker är att detta är en tolkning, och att avsikten inte är att undervärdera Kari Mäkinen som person.

Jag tror i alla fall att detta var ett historiskt val. Det kan dröja länge innan de frågeställningar som Miikka Ruokanen tog upp så starkt betonas i ett ärkebiskopsval, kanske också i ett biskopsval. Här hoppas jag att jag har fel! Och tillfällen att bevisa att jag bedömer detta fel är många. Flera biskopsval är på kommande, redan nu vet vi om två, men flera blir aktuella ganska snart.

Om man ser på valresultatet och sedan beaktar att Luther-stiftelsen kommer att få en egen biskop om någon vecka, kan denna trend förstärkas.

Mycket hänger nog nu på i vilken mån livsrum ges åt konservativa (detta skällsord) kristna. Om dörrren stängs och om ärkebiskop Mäkinen fortsätter den policy som biskop Mäkinen drivit bl.a i Vammala (Sastamala) och Kankaanpää,  så kommer nog polariseringen att bli mycket tydlig. Tyvärr.

När biskop Mäkinen också signalerat dubier inför trosbekännelsen, något som han senare nog hävdade att var ett missförstånd – åtminstone till flera delar – gör nog detta att det finns många kristna inom kyrkan som inte kan följa den nya ärkebiskopen i allt.

Jag tycker i alla fall att den nyvalde ärkebiskopen måste få en rejäl chans. Men jag kan inte förneka att jag är orolig för vart detta valresutat skall leda. Valet har, precis som biskop Mäkinen antytt i sina kommentarer, också blivit en markering för folkkyrkan. Också MTV:s kommentarer fokuserade på det faktum att kyrkfolket kanske inte är så nöjda, men däremot är “folkkyrkofolket” mera till freds.

Men det är i alla fall klart att ingen ärkebiskop eller biskop kan ensam förändra så mycket. Detta skulle givetvis också ha gällt Ruokanen.

Men det är otvivelaktigt svårt för många troende kristna att acceptera Kari Mäkinens syn på välsignelse av partnerskap. Det är inte den sexualetiska frågan som utgör problemet, utan den bakomliggande frågeställningen vad som skall leda kyrkan i besluten.

Jag är nog beredd att säga som prof. Antti Laato, att om detta “nej” i Bibeln blir ett “ja”, finns det inget nej i Biben som inte kan bl ett ja.

Kyrkan får inte tappa bort sitt så säger HERREN.

Detta är den stora oron, och den gäller långt flera och mycket mera än en enskild biskop.


Henrik

Kari Mäkinen ny ärkebiskop

Kari Mäkinen fick 593 röster, Miikka Ruokanen 582.

Nu väntar vi på “taitava sovittelija”, “keskustelija” osv. Jag önskar Kari Mäkinen och Miikka Ruokanen Guds välsignelse och hoppas på en lyhördhet hos alla för Överherdens röst.

Henrik

Tro på jorden?

“Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?" Luk. 18:8

Man måste instämma med vår handboks ord i familjegudstjänstformuläret:

Nu är Guds tid.

Han måste hålla i sin Kyrka.

Sak. 4:6: “Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot.”

Detta är bra att minnas just idag.


Henrik

Nöjd och besviken

Ikväll var det direktsänd ärkebiskopspanel med kandidaterna Miikka Ruokanen och Kari Mäkinen.

Kvällens saldo blev tillfredsställelse, nöjd över det som Miikka Ruokanen sade, om också på vissa punkter besviken.

För Kari Mäkinens vidkommande överraskades jag positivt av att få höra honom resonera, han har mera varit ganska tystlåten (närmast i kyrkomötet), men kom nu ut med tydliga och tänkvärda ställningstaganden. Att vi teologiskt inte ser lika i allt är ju en annan femma.

Bra klarade sig för övrigt också Kari Mäkinens fru, som helt ex tempore skulle svara på frågan vad de gör om Mäkinen förlorar (respektive vinner). Mänskligt och sympatiskt.

En besvikelse är det dock att både är så fastlåsta vid “den hårda linjens politik”. Kyrkan skulle nog behöva alla sina medlemmar, de väckelsekristna medlemmarna är ofta starkt engagerade i församlingarna, de bär ansvar, de ber, de ställer upp när det ordnas talkon och de deltar i olika projekt. De präster, som kommer från de olika väckelserörelserna, är hängivna, och fina unga män. Men de tycks vara ett större problem för kyrkan än de som inte kan läsa trosbekännelsen utan “korsade fingrar”. Man får ha vilka åsikter som helst, utom...

Jag vet att jag sagt det förut.

En besvikelse var det också att höra den stora tveksamheten inför Afganistan – jag tycker att Kari Mäkinen så civiltjänsgörare som han (också) är, hade mer vettigt att säga när han underströk att kyrkan skall vara där det är hårt och finns nöd (ungefär så). Prästen är ju inte där för att kriga eller döda, utan för att hjälpa människor som är utsatta och ansatta.

Men Miikka Ruokanens betoning av det andliga, hans genomtänkta svar och goda framställningsförmåga, gör nog intryck. Hans medvetna “kristen – i tiden” är bra.

Det har också varit bra att debatten, särskilt kandidaterna emellan, förblivit saklig. Från andra håll, bl.a från media, har “oversimplifications”, etikettklistrande, förekommit. Och kanske väntar ännu något smutskastande. Det känns bekant för övrigt.

Jag delar inte Ruokanens syn i allt, men har meddelat att jag stöder honom. Han kan samla olika personer och han har en vilja att lyssna. Hoppas att det gäller efter ett framgångsrikt val också.

Jag delar inte heller Mäkinens syn och sörjer över att han drivit en ganska hård linje mot vissa bröder, men jag måste också ge ett erkännande för flera goda och genomtänkta yttranden. Han är nog en tänkare, och en person med många fler strängar på sin lyra än vad många vet.

Det jag väntar av en (ärke)biskop är främst att han skall vara en herde, att han ska lyssna till Överherden och samtidigt till människor. Han behöver mycket förbön och nåd, för att kunna ha ryggrad i en situation när det är politiskt inkorrekt att vara kristen.

Det är ingen avundsvärd uppgift som väntar den som blir ärkebiskop. Luther uttrycker det färgstarkt: en biskop skall vara alla själars försvarare mot Satan.

Det kan han bara göra om han är iklädd “Guds vapenrustning” (Ef. 6), där finns ju allt tro, beredvillighet, bön, Ordet...

Det enda sättet att samla, vilket är en biskops första uppgift, är att förkunna Guds Ord.

“När han har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de inte känner igen främlingars röst." Joh. 10:4,5

..fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst.

Den Rösten väntar vi på också efter ärkebiskopsvalet.

Henrik

Broder Jakob

Jag har ibland känt en maning att kontakta för mig helt okända personer. Ännu oftare har jag fått vissa människor på min bönelista, ofta utan att själv har fattat sammanhanget.
Det kan komma plötsligt över mig, människor som jag läser om, eller möter i TV, eller som jag hör om. Jag har fått så mycket uppmuntran och bekräftelser på att Herren är i detta, också under de senaste dagarna.

Jag gläds över tonen i Klaus Härös film (som alla måste se!). Pastor Jakob hade stilla vuxit till ett slags hjälte, en blind, osjälvisk pastor, som lever för att hjälpa, genom att be för sina medmänniskor. Men Klaus Härö låter honom bli avklädd sina hjältekläder, han blir mindre och svagare och på ett sätt obetdligare än man tidigare trott. (Du måste ha sett filmen för att förstå vad jag nu skriver).

När “broder Jakob”, mera känd för de flesta finländare som pastor Jakob, han som fick post, i slutet av filmen låter förstå att han nu fattar att han inte fanns till för att be för alla dem som skrev till honom om sin nöd och sina bekymmer, utan att de fanns till för honom, pastor Jakob, som hade fått dessa nödställda människor som gåva av Gud, då förstår jag mycket som jag inte tidigare förstod.

Det var inte de som behövde honom, det var han, pastor Jakob, som behövde dem!

Jag tror att många präster och många andra kristna känner igen sig. Det är därför vi är präster. Gud har nog alternativ. Men varje människa, som Han låter oss komma i kontakt med, är en Guds gåva till oss.

Vilket starkt evangelium!

Broder Jakob!

Henrik

Så säger HERREN eller säger HERREN så?

De senaste decennierna har kyrkan präglats av en teologisk oenighet som växer i styrka.

De flesta frågor som utreds slutar på samma sätt: det finns olika uppfattningar inom vår kyrka, vi måste leva med detta faktum. Den enda vi är eniga om är att vi är oeniga i de flesta teologiska frågor. Förr var man ense om “centrum” i teologin, Jesu person och verk, nu är man oense också om det.

När jag häromkvällen satt och lyssnade till en av centralgestalterna inom exegetiken, emeritusprofessorn Heikki Räisänen, konstaterar jag att det inte är någon tillfällighet att han varit prästutbildare i 40 år. Hans syn på Bibeln, på Credot osv har haft genomslagskraft.

Nu är vi här.

Ibland undrar jag hur det går att få ihop två verkligheter, om det nu är två verkligheter: en motstridigt dokument, där också bilden av Jesus är mycket kontroversiell och å andra sidan den bok som har förvandlat miljoner människors liv, gett dem nytt hopp.. Hur går det ihop?

Prof. Räisänen är en intelligent och skicklig teolog, det kan knappast någon förneka. Men hans stundom “nihilistiska” teologi, hans stora frågetecken inför kyrkans Credo (trosbekännelserna), gjorde på mig ett vemodigt intryck. För det handlar nog inte om “nödvändiga slutsatser”, utan om “tro mot tro”.

Nu kan ju argumenten bemötas på många olika plan. Prof. Räisänens nya bok om Nya testamentets teologi kommer sannolikt att utges också på finska (originalspråket är engelska). Diskussionerna fortsätter säkert.

Men min enkla fråga blir denna:

Hur kan detta polyfona dokument, som innehåller motstridigheter och oförenliga uppfattningar om också helt centrala frågeställningar, ha en genomslagskraft och “tända människor” för Kristus? Hur kan människor, som ligger för döden, finna tröst och höra Guds tilltal i detta Ord?

Nu lever vi i en tid när kyrkan har mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att våga säga så säger HERREN. Det sker numera nästan enbart i samband med textläsning. I utläggningar och utlåtanden finns mycket mera av “säger Herren så?” eller kanske dess gamla formulering “skulle då Gud ha sagt?”

Det som ännu för några decennier sedan skulle ha tett sig omöjligt att förneka, är idag allmänt accepterat.

Bibelförklaringen ger idag mera inryck av att vara bibelbortförklaring.

Vi har nu i några år diskuterat etiska frågor, bla. sexualetik. Snart följs de etiska frågorna (om liv och död, om människans rätt att bestämma över sitt eget liv och andras liv) av dogmatiska frågor: är Jesus den enda vägen till Gud? Har vi som kristna rätt att bedriva missionsarbete bland andra trosbekännare? Finns det något helvete att frälsas från? Finns det något evigt liv att få del av?

Jag ser inte credot som en prestation, utan som en presentation. Det är när vi hör det budskap, som kyrkans Credo är en sammanfattning av, som tron tänds.

Den Helige Ande är ingen skeptiker, sade Martin Luther.

Andens bekännelse är: så säger Herren.

Hör vi den rösten idag?

Paulus kunde till och med säga till Agrippa: “Tror du på profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror." Apg. 26:27

Och han säger själv: “Men det bekänner jag för dig att jag enligt 'den vägen' som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna. Och jag har samma hopp till Gud som de, att både rättfärdiga och orättfärdiga skall uppstå en gång.” Apg. 24:14,15.

“Tror du? Jag vet att du tror.” “Jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna”.

Och aposteln säger: “Men såsom det är skrivet: "Jag tror, därför talar jag ock", så tro också vi, eftersom vi hava samma trons Ande; därför tala vi ock” 2 Kor. 4:13.

Henrik