Svårt

När man ska svara på läsarnas frågor i Kp, gör man samma erfarenhet som när man kommer från en morgonlänk:

Svårt att få det nedbantat.


Henrik

Andliga evergreens...

Jag lyssnade igår på en - av allt att döma - bandad gudstjänst från Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping. Gudstjänstens särskilda tema var Lina Sandells psalmer.

Lina Sandell föddes 1832 och dog 1903, denna gudstjänst firades till 100 års minnet av hennes dödsdag.

Några korta kommentarer om en gudstjänst som var en fullträff, förutom kanske litet onödiga moderniseringar av hennes klassiska psalmer, men låt gå, väl framförda de också!

För det första konstaterade predikanten, vars namn undgick mig, att av 10 i topp psalmer, de käraste psalmerna, finns flera av Lina Sandell-Berg. Både i Finland och Sverige finns åtminstone tre kända psalmer av Lina Sandell bland de mest älskade:

- Blott en dag
- Tryggare kan ingen vara
- Bred dina vida vingar

Predikanten konstaterade att också musiken är en av de faktorer som bidragit till att just dessa blivit så populära. Om t.ex. Bred dina vida vingar hade sjungits till samma melodi som Befall i Herrens händer hade psalmen knappast blivit så populär.

Han menar, och det är lätt att instämma, att det givetvis är kombinationen, men också texten och den trygghet som texterna förmedlar, som gör psalmen så älskad ännu nästan 150 år senare.

Ett annat märkligt drag är just hur den hårt drabbade Lina Sandell skriver om trygghet. Hon är egentligen väldigt existentiell och kontextuell i sin diktning. Hennes far, prosten Sandell, drunknade inför hennes ögon i Vättern, när Lina var en liten flicka. Hennes man satt fängslad för olyckliga affärer något år, men ett år som Lina Sandell upplevde mycket tungt.

Ett tredje drag, och inte så smickrande för oss män, men något som inte skall döljas, är hur Lina Sandell ofta skriver om också det moderliga hos Gud. Ursprungligen lydde en textrad i första versen av Blott en dag "Han som har mer än moders hjärta" men efter diverse friseringar (manliga) så byttes orden ut mot "han som bär för mig en faders hjärta". Ändå är det kanske ord som "Som en mor tröstar sin son, så skall jag trösta er" (Jes. 66:13) eller "Kan väl en moder förgäta sitt barn, så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt" (Jes. 49:15, KB 1917) som har påverkat Lina Sandell.

För övrigt har psalmen Blott en dag friserats av författarinnan (år 1872 vill jag minnas), efter att Oscar Ahnfelt skrev en melodi som krävde en stavelse till per rad (originalet var En dag, ett ögonblick i sänder).

Också i psalmen Bred dina vida vingar har vi det moderliga i hönan, som skyddar sina kycklingar under sina vingar (det är alltså inte änglavingar, utan hönans vingar som Lina Sandell skriver om):

Bred dina vida vingar, o Jesu över mig
och låt din lilla kyckling få gömma sig i dig.

Så lydde originalet, som senare friserades.

Men ett memento för många modernister är att när människor anno 2006 i Finland och Sverige väljer favoritpsalmer, särskilt i livsskeden när de behöver tröst och trygghet, då är det Lina Sandells Blott en dag, Tryggare kan ingen vara och Bred dina vida vingar som gäller.

Många förnyelsekommittéer har missat detta. Utan att därmed säga att det inte också finns annat och nyare material som kan vara människor till tröst.

Men säg mig vilken av dagens andliga sånger/låtar som kommer att överleva i 150 år och hålla sig högst på listan!

Henrik

"Egentligen är vi inte överens"

Pelle Poluha, som jag tidigare citerat på denna blogg, har uppmärksammat en ledare i Dagens Nyheter idag (26.6), skriven av politiske cheredaktören P J Anders Linder.

Under rubriken "Egentligen är vi inte överens" skriver P J Anders Linder om den svenska konsensuskulturen på ett sätt som är helt relevant också hos oss, på andra sidan "pölen":

Det har blivit högre och lägre i tak i debatten. Stick-inte-ut-kulturen är fortfarande förfärligt stark i vårt land, men på individ-nivå har det blivit lite friskare takter. I alla fall bland dem som debatterar mer eller mindre på heltid. Vänstern och det politiskt korrekta fortsätter att dominera, men även andra kommer till tals. Världskapitalismvännen Johan Norberg var de stora debattsidornas flitigaste medarbetare 2005; i kulturradikalismens Expressen skriver Marie Söderqvist mot strömmen om familj och fri abort, och i arbetarrörelsens Aftonbladet gisslar Johan Hakelius statskramare och prussiluskor. Det hade inte gått för sig förut.

Och han fortsätter:

Men om det är livligare bland de professionella opinionsbildarna känns det mer dämpat och följsamt än på länge i etablissemanget, där många hellre lyssnar av en opinion än bildar den. Man har inget emot att uppfattas som kontroversiell, bara man inte behöver vara det och riskerar att stöta sig med någon. Partierna trängs i mitten. Chefer i förvaltning, storföretag och akademi är lena i mun som kyrkoherdar, och kyrkoherdarna låter som socialsekreterare.

Tänkvärt.

Henrik

Den Enda Frågan

Jag har förundrat mig över hur alla, både meningsfränder och meningsmotståndare, både kyrkligt aktiva och kanske mindre aktiva, är upptagna av Den Enda Frågan.

- Vad tycker du om kvinnliga präster?
- Hur tänker du göra, om du blir vald till biskop, med kvinnliga präster? Skulle du viga?
- Tänker du installera kvinnliga kyrkoherdar?
- Samarbetar du med kvinnliga präster?

Alla uttryck för Den Enda Frågan kommer inte i frågeform.

- Han är en kvinnohatare!
- Han har nog kapitulerat.

Och olika diskussioner, nästan i alla läger, går ut på att man måste ha en biskop som säger ja till beslutet år 1986. Det förefaller som om många av dem som motsätter sig beslutet också skulle utgå från detta. Det är inte rätt, tänker man, men det går inte att ha en biskop som motsätter sig detta beslut. Eller "hur skulle du klara av de frågor som då uppstår?"

Varför inte? Varför skulle det inte gå? Den traditionella synen är legitim, det är ingen villolära, det erkänner de flesta, också de som kämpat för den nya ordningen.

När jag har försökt säga att jag tycker att vi i en situation där vi är oense, skulle ge frihet åt alla att verka enligt sin övertygelse, att låta både kvinnor och män bli präster, säger man: nu har han ändrat sig (vilket alltså inte är sant).

Värst känns det när man - från båda hållen - får läsa vad man anser, utan att riktigt känna igen sig.

Jag tror inte ämbetsfrågan kan eller skall lösas så att någon med våld skall försöka börja bekämpa några. Läro- och bibelfrågor måste lösas genom studium, bön och samtal. Gud skall upplysa sitt folk och ge ljus åt dem som ber Honom därom!

Jag menar inte att vi kan strunta i vissa frågor, och ta andra på allvar.

Men jag tycker att vi måste kunna tala om något annat än denna enda fråga.

(Är det självklart att säga, att vi också borde kunna tala om denna fråga, på ett sakligt sätt, och också diskutera kyrkomötets beslut i ljuset av NT? Om det skall vara ett samtal, måste bägge parters argumentation få komma fram.)

Det som jag däremot tycker är att denna fråga inte får bli kyrkans huvudfråga. Människor blockeras av att vi i kyrkan bara talar om Den Enda Frågan.

Eller för att säga det tydligare: fel fråga har blivit Den Enda Frågan. Och det handlar inte bara om VAD vi som kristna skall tänka om det speciella prästämbetet, det handlar också om vilken plats vi ger den frågeställningen.

Jag tror nog att mycket stora frågor döljer sig bakom denna frågeställning, det är - vilket jag skrivit tidigare - fråga om vad Guds Ord säger, och också om Guds Ord skall vara auktoriteten.

Men det som också fattas idag är ENHETEN, samsynen, mellan troende människor. Nu är det långt prästernas och teologernas diskussion. Däremot är det inte bara männens diskussion, vilket ofta hävdas. Många kristna kvinnor är är emot eller åtminstone tveksamma till nyordningen.

Men det finns viktigare frågor. Gudsfrågan, varje människas frälsning. Behov av hjälp och tröst när man drabbas av det svåra i livet. Är vårt stift en Jesusrörelse, där den viktigaste person som har vandrat på denna jord, som har sagt att Han är den enda Vägen till Fadern, som har sagt att Han är världens ljus, får stå i centrum??

Tyvärr tror jag att människor inte upplever vår kyrka så. Några säger si, andra säger så, folk debatterar och grälar, och sökande människor drunknar i allt virrvarr.

Under ett samtal häromdan med min gamla far, vid hans sjukbädd , knäppte han plötsligt sina händer och bad Gud om väckelse, i vårt land, i vår kyrka.

Jag tror att detta är vad som nu behövs. Min käre far, som inte kände Kristus som barn och som ung, och som kom till tro strax före kriget, hade frågat om olika frågor i kyrkan, också litet om biskopsvalet. Och sedan såg han vad som nu fattas! Väckelse! Andens, Guds eget ingripande!

Till väckelsernas sanna kännetecken hör alltid ett överraskningsmoment. "Generalerna förbereder alltid föregående krig", heter det. Jag undrar om inte det om det andliga livet kunde sägas något liknande. Vi väntar ofta på att Gud skall göra så som Han tidigare har gjort, inte bara i sak, utan även till formen. Kyrkans förnyelse skall ske som det en gång skedde.

Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger HERREN. Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar. Jes. 55:8

Vi behöver ingen kopia av gamla tider, vi behöver Guds original. En Andens väckelse idag!

Detta borde vara vår största passion, både inför biskopsval och allt annat.

Och en bra bön i alla frågeställningar har psalmisten i den längsta psaltarpsalmens sista vers (Ps. 119:176).


Henrik

"Om någon säger något mot Människosonen..."

"Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse."

Så säger Jesus enligt Matt. 12:32. Och han fortsätter: "Men den som talar mot den helige Ande skall inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande."

Vår kyrkliga variant förefaller att vara något annorlunda.

Om Jesus får man säga vad som helst.
Säger man något mot en biskop, blir man inte förlåten, utan avstängd.

Med sorg i hjärtat läser jag om att Markku Koivisto har blivit avstängd från prästämbetet för fyra månader. Orsaken är att han uppträtt på ett sätt som är ovärdigt den som är innehavare av prästämbetet.

Man kan inte försvara osakliga, för att inte säga osanna påståenden om biskopar. Såväl NT som vår kyrkoordning talar om att högakta och respektera sina förmän. Jag försvarar verkligen inte eventuella övertramp, skriver eventuella därför att jag inte har tillgång till alla fakta. Det kan hända att det går att entydigt bevisa att MK har farit fram med osanning, sådant som inte är sant. Det kan också hända att det - åtminstone till en del - handlar om bedömningsfrågor, om sådant där man är av olika uppfattningar om vad som är sanning.

Men min fråga lyder: är det verkligen det enda man kan göra nuförtiden, att avstänga (selektivt) vissa präster från deras ämbete?

Hur befrämjar detta enheten i stiftet och förtroendet för biskop och domkapitlet??

Jag tycker att vi inom kyrkan på nytt måste börja kunna samtala med varandra. All argumentation blir så lätt personlig konfrontation, i stället för att behandla sakfrågor. Men en förutsättning för att kunna tala om sådant som man är oense om, är att de personliga realtionerna sköts väl och prioriteras.

Kan och skall inte just kyrkan gå i spetsen för en sådan livsstil?? En livsstil, som försöker lösa konflikter, som försöker samtala sig samman, som vågar möta andra åsikter?

Det är inte detsamma som att acceptera och svälja allt. Sådant sker ju också, och oftast utan diskussion.

En kommunikativ livsstil, så långt det går. Och gärna litet längre...


Henrik

Vad sägs om detta?

COLUMBUS, OHIO (6/21/06)-While addressing a morning Eucharist at the 75th General Convention of the Episcopal Church, Presiding Bishop-elect Katherine Jefferts Schori declared, "Our mother Jesus gives birth to a new creation. And you and I are His children."

With Jefferts Schori as the leader-to-be of the Episcopal Chuch, it seems that the church will move beyond gender-inclusive language to transgender-inclusive language.

Yesterday however, the Episcopal Church's House of Bishops refused to even consider a resolution that would affirm the exclusive Lordship of Jesus Christ as "the only name by which any person may be saved." The Rev. Canon Eugene McDowell of the Diocese of North Carolina explained, "This type of language was used in 1920s and 1930s to alienate the type of people who were executed. It was called the Holocaust."

Perhaps Episcopalians would be more receptive of a resolution affirming the supreme transexuality of Jesus.

---
Kanske denna text inte ens behöver någon kommentar annan än denna:

är detta kristendom?


Henrik

Såsom i en spegel?

I dagens Hbl (söndag) finns en artikel, skriven av Erik Wahlström, tidigare chefredaktör Hbl. Den har rubriken Kvinnornas GUD.

Ovanför rubriken står det ordet VETENSKAP, som kanske nog är en delvis missvisande rubrik. Man kunde snarare ha skrivit debatt, eller kanske till och med trosbekännelse. Ingen skall dock i detta inläsa något förnedrande. Ingen intention finns hos mig att förringa skribenten eller hans artikel. I hög grad, men inte helt, bygger den ju dessutom på vad andra skrivit, bl.a på redaktörerna (Outi Lehtipuu och Pauliina Kainulainen) som tillsammans med några andra skrivit boken Näen Jumalan toisin.

Rubriken Kvinnornas Gud tror jag att egentligen är missvisande. I en mening är den ju saklig, därför att den behandlar feminismens gudsbegrepp. Men i en annan mening är den säkert missvisande. Många kristna kvinnor tar nog avstånd från den syn på Bibeln och på Gud som den renodlade feministteologin står för. Och omvänt, tyvärr har också många män en syn på Guds Ord som är i linje med den syn som framkommer i boken Näen Jumalan toisin.

Gränslinjen går dock inte alls mellan kvinnor och män, utan mellan kvinnor och män och kvinnor och män.

Jag tror att en av artikelns stora nervknutar finns i olika syner på Bibeln, som kan beskrivas med orden spegel eller Guds uppenbarelse. Med andra ord: är Bibeln bara en spegel av sin tillkomsttid, en spegel av samhället i varje tidsskede, eller är den en uppenbarelse, ett uttryck för vad Gud har kungjort för sina tjänare?
Att Bibeln är skriven "på människosätt" är utom all diskussion.

Wahlström skriver:

"Bekymrade troendes brottning med de här texterna påminner ibland en utomstående iakttagare om en person som sitter i ett hörn och slår sig själv i huvudet med en hammare. Han försöker rikta in slagen så att de gör så lite ont som möjligt. Men vem har bett honom att alls slå sig i huvudet? Han kan sluta när han vill. Han behöver inte ta Bibeln så allvarligt."

Och litet senare:

"Ett bra sätt att sluta slå sig i huvudet med en hammare är att utgå ifrån att varje text i Bibeln är ett barn av sin tid - i själva verket många tider som omspänner 1800 år - och måste bedömas i sin historiska kontext. Man har alltså rätt att ignorera ställen som är irrelevanta i dag.
Men domaren som avgör vilka ställen som är irrelevanta är man själv. Det är just denna fria attityd som mannen vars tro 'bygger på fast biblisk grund' avskyr."

Låter detta bekant? Sannerligen. Wahlström är bara ärligare och lindar inte in det i förmildrande eller frommare fraser. Tre satser, som man ofta hör i den kyrkliga debatten idag.

(1) Man behöver inte ta Bibeln så allvarligt.

(2) Man har alltså rätt att ignorera ställen som är irrelevanta idag.

(3) Domaren som avgör vilka ställen som är irrelevanta är man själv.

Tre klara slutsatser. Men föga vetenskapliga, utan subjektiva, ett slags eget credo.

När Wahlström (läs hela hans artikel för att ge honom rättvisa!) talar om mansgrisen Jahve, är det mitt i all sin hemskhet en logisk konsekvens av den selektiva metod han följer, där han själv är domaren som avgör vad som är irrelevant. Man kan kanske fråga sig varför den kloke och beläste skribenten inte konsulterar det myckna seriösa som skrivits i ämnet, om vi t.ex. tänker på NT:s kvinnosyn och gnosticism? Allt från prof. Jukka Thuréns installationsföreläsning (finns publicerad i Teologisk tidskrift) till mycket annat.

Jag kan inte låta bli att komma med några små slutsatser.

Vad Wahlström beträffar kommer jag osökt att tänka på vad som sades om filosofen Hedenius i Sverige: "Han är olyckligt kär i Gud." Jag ber om ursäkt om uttrycket är för personligt, och för känsligt. Min avsikt är bara att försöka uttrycka det faktum att den gode Erik Wahlström inte är en kyligt arbetande, logisk vetenskapsman.
Han är inte "en utomstående iakttagare", och inte heller en som "kan sluta när han vill."

Han avslöjar sig snarare som en religiös brottare, som brottas med sådant som han inte kan bli fri från. Det väcker hos mig respekt och sympati, hur underligt det kan låta med tanke på det han skriver.

Men samtidigt, indirekt, var det han skriver om för mig något av ett kvitto. Det (be)visar att mycket och aktuellt bollande med gudsbilder, med feministiska ståndpunkter, är ett självval, ett ställningstagande oberoende av och utanför de bibeltexter, som kyrkan redan i sin bekännelseparagraf bundit sig vid.

Naturligtvis gäller att Skrift skall med skrift tydas, och att Bibeln skall läsas utifrån sitt centrum, Kristus. Varje text skall förstås utifrån sin tidshistoriska kontext.

Men detta sistnämnda är inte allt. Aposteln Petrus har med några centrala ord uttryckt vad den kristna Kyrkan bekänner:

Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få. De undersökte vem eller vilken tid Kristi Ande i dem visade på, när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa. Och det blev uppenbarat för dem att det inte var sig själva utan er de tjänade med sitt budskap. Detta har nu förkunnats för er genom dem som i den helige Ande, sänd från himlen, predikade evangeliet för er. Och detta önskar änglarna att få blicka in i. 1 Petr. 1:10-12

Det var inte några utstuderade myter vi följde, när vi förkunnade för er vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät. Ty han blev av Gud, Fadern, ärad och förhärligad, när en röst kom till honom från den upphöjda Härligheten: "Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje." Den rösten hörde vi själva från himlen, när vi var med honom på det heliga berget. Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Framför allt skall ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen utläggning. Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud. 2 Petr. 1:19-21

"Kvinnornas Gud" är inte Bibelns Gud. Bibelns Gud är heller inte "männens Gud".

Vi kommer inte längre än till Bibelns "Jag är den jag är", dvs svaret finner vi bara genom Guds självuppenbarelse i Kristus, Honom som Moses och profeterna har skrivit om, Honom, som apostlarna hade funnit. Eller skulle man inte också skriva att Kristus hade funnit apostlarna. Det är nog den historiska sanningen.

I apostlavalet finns också nyckeln till att vi till Moses och profeterna kan foga det apostoliska vittnesbördet.

Det är detta ord, detta Guds Ord, som har tänt människor i alla tider, som har vunnit deras hjärta och förvandlat deras liv. Det är ett obestridligt faktum.

Det är om detta Ord det sägs att det är "mina fötters lykta och ett ljus på all min stig".

Henrik

Några viktiga lagrum

Ur Grundlagen

- - -

11 §
Religions- och samvetsfrihet
Var och en har religions- och samvetsfrihet.

Till religions- och samvetsfriheten hör rätten att bekänna sig till och utöva en religion, rätten att ge uttryck för sin övertygelse och rätten att höra till eller inte höra till ett religiöst samfund. Ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning.

12 §
Yttrandefrihet och offentlighet
Var och en har yttrandefrihet. Till yttrandefriheten hör rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta. Närmare bestämmelser om yttrandefriheten utfärdas genom lag. Bestämmelser om sådana begränsningar i fråga om bildprogram som är nödvändiga för att skydda barn kan utfärdas genom lag.

Handlingar och upptagningar som innehas av myndigheterna är offentliga, om inte offentligheten av tvingande skäl särskilt har begränsats genom lag. Var och en har rätt att ta del av offentliga handlingar och upptagningar.

- - -


Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män 8.8.1986/609
I enlighet med riksdagens beslut stadgas:
1 §
Lagens ändamål
Denna lag har till ändamål att hindra diskriminering på grund av kön och främja jämställdheten mellan kvinnor och män samt att i detta syfte förbättra kvinnans ställning i synnerhet i arbetslivet.
2 §
Begränsningar i lagens tillämpningsområde
Stadgandena i denna lag tillämpas inte
1) på verksamhet som ansluter sig till evangelisk-lutherska kyrkans, ortodoxa kyrkosamfundets eller andra religiösa samfunds religionsutövning, ej heller
2) på relationerna mellan familjemedlemmar eller på andra förhållanden i privatlivet.
På sådan verksamhet i riksdagen som ansluter sig till riksdagsmannavärvet tillämpas inte 10 och 11 §§, 14 a § eller 17 och 19 §§. Stadgandena i 10 och 11 §§ tillämpas inte heller på republikens presidents verksamhet. (17.2.1995/206)
3 mom. har upphävts genom L 17.2.1995/196. (17.2.1995/196)

Kommentar:

1. I Grundlagens 11 § omtalas den s.k. negativa religionsfriheten, dvs. att "ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning". Detta stadgas trots att man redan sagt att "till religions- och samvetsfriheten hör rätten att ---höra till eller inte höra till ett religiöst samfund."

2. I den andra ovanciterade lagen, Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män, stadgas i 2 § att "stadgandena i denna lag tillämpas inte på verksamhet som ansluter sig till evangelisk-lutherska kyrkans--- religionsutövning."

Alla människors lika värde finns väl dokumenterat i NT, t.ex. i det ofta citerade ordet av Paulus i Gal. 3:28. Detta gällde i församlingen även om det inte till alla delar gällde i samhället (t.ex. träl - fri).


Henrik

Frågor och svar

Några har frågat mig om jag inte kommer att svara på John Forsbergs frågor i kyrkpressen.
Svaret är att jag nog skall försöka svara, men att det är omöjligt för mig att svara enligt de direktiv som han ger: inga motiveringar, inga förklaringar (slingrande), men ändå förklara hur man kan lösa de frågor som uppstår!!

Det skulle vara enkelt, formellt sett, att svara med en rätt tipsrad: 1a, 2b, 3a, 4a osv, men när man fördjupar sig i problematiken märker man att vissa frågeställningar är svårare än vad man först tror. Därför, och också av andra skäl, skall jag arbeta litet med svaret. Korta svar kräver lång tid, långa svar kortare tid.

Min syn är densamma som förr.

1. Jag utgår från att man i detta läge bör kunna hitta en praktisk lösning som innebär att alla enligt sin övertygelse kan vara präster i vår kyrka (alltså båda åsiktsgrupperna i ämbetsfrågan).

2. Vidare konstaterar jag att biskopen har en prövningsrätt, både enligt kyrkolagen och kyrkoordningen samt liksom alla andra samvetsfrihet enligt grundlagen och "jämställdhetslagen" (Lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor).

3. Och det viktigaste av allt: en biskop bör bygga sina beslut på Guds Ord och kyrkans bekännelse.

4. Om man därtill ännu fogar ett önskemål om att allt skall kunna ske så medmänskligt och praktiskt smidigt som möjligt, börjar alla ingredienserna vara klara.

Men skriv ner detta på ett sätt som inte konservativa missuppfattar (vilket kanske redan skett) eller meningsmotståndare utnyttjar, se där är utmaningen!

Henrik

Du med och jag med...

I diskussionerna om kyrkans framtid är det enligt min mening med att som konkret målsättning försöka hålla fast vid principen "du med och jag med".
Men genast dyker det upp två frågor:

(1) Får alla vara med, nota bene, enligt sin övertygelse?

(2) Vill alla vara med, i en kyrka som är så pluralistisk och som redan har tagit negativ ställning till de konservativa, senast nu i fallet Vesa Pöyhtäri i Uleåborg (Domkapitlet gav en skriftlig varning).

Vad den första frågan beträffar har jag många gånger försökt säga att jag tycker att man måste ha mycket starka skäl till att medverka till att bryta ner den gemenskap som under sekler har fötts. Man kan naturligtvis (med rätta) hävda att gemenskapen bryts när avsteg från Guds Ord sker. Frågan är dock om inte situationen nu är för oklar. Det finns många församlingar där full frihet råder, där Guds Ord förkunnas och utlevs enligt vår kyrkas bekännelse. För sådana församlingar och dess medlemmar är allt tal om behovet av nya gemenskaper obegripligt. Ingenting hindrar en att verka efter bästa förmåga, att be och arbeta!

Men det finns en växande skara som ställer sig frågande till den målsättning som åtmisntone jag ännu vill hålla fast vid. Är det någon idé att förhandla om prästvigning i en kyrka som så tydligt signalerar likgiltighet och ovilja till att förstå. På allt flera orter är nya gudstjänstgemenskaper, eller väckelserörelser med alternativa gudstjänster i "traditionell" anda, ett allt mera lockande alternativ.

Jag anser att vi måste få ett slut på processandet mot präster som vill hålla fast vid kyrkans bekännelse. Finns där andra aspekter med, är det inte domstolsbeslut och varningar som gäller, utan samtal och gemensamma försök till förståelse. Det är märkligt att just kyrkan skall gå i spetsen för ett tänkande som inte vill värna om samvetsfriheten, medan man i samhället i övrigt ofta har drivit denna aspekt.

I vårt program, jag vill gärna säga "vårt", inte bara "mitt", ingår förhoppningen att man skall finna lösningar som innebar att man kan bevara åtmisntone den yttre enheten. Kyrkan kommer säkert att profileras på olika sätt, så att personer med gemensam övertygelse söker sig samman över församlingsgränserna. Detta sker redan.

I allt detta är det viktigt att komma ihåg att det inte är vi, utan Herren själv, som leder sin kyrka. Därför bör vår bön vara att Herren inte "skall flytta ljusstaken från dess plats", utan att vår kyrka ännu får nåd att besinna sig, och att vi, en och var, får del av den Andens förnyelse som vi så nödvändigtvis nu behöver.

Henrik

Svårare än prästexamen

Biskop Sven Danell, f.d. biskop i Skara, skriver om Joh. 21 och de tre svåra frågorna, eller kanske rättare sagt den svåra frågan x 3, att de är "svårare än prästexamen".

Frågan lyder som känt "Älskar du mig?", och den som ställer frågan är Kristus.

Detta är herdefrågan, biskopsvalsfrågan, framom alla andra. I Joh. 14:23 ff ser vi också konkret hur Jesus sammanbinder kärleken till Honom med Ordet:

" 23 Jesus svarade: "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. 24 Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig. 25 Detta har jag talat till er, medan jag är kvar hos er. 26 Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er."

Här finns nog för oss alla det mest centrala, och den allra nödvändigaste frågan att svara på, detta är Huvudfrågan framom alla andra frågor.

Henrik

Här igen!

Ett serverfel gjorde att vi var utslagna ett dygn, men allt tycks vara frid och fröjd igen - åtminstone vad tekniken beträffar...

Henrik

kontroll

strejkar

Huvudfrågan

Det är är märkligt att också vi inom kyrkan tycks vara fokuserade på en enda fråga inför biskopsvalet. Finns det verkligen ingenting annat vi borde tala om? Eller har vi gått med på att agendan skrivs av media..

Henrik

P.S. Vi kan och skall tala om också denna fråga -fram för öppenhet - men proportionerna är nog fel nu!

Tf ...

Jag förenar mig i Paul von Martens' allvarliga fråga i senaste nummer av kyrkpressen (läs den!).

Vad vill Gud säga oss när vi har en tf domprost (eller kanske inte ens det), en tf biskopsgård (eller inte ens det), en tf domkyrka (eller egentligen inte ens det). Skall vi få en tf biskop snart också? Fattas ännu att vi har ett tf stift, för att inte med den här farten och andan säga fd..

Förr skulle folk ha frågat: vad vill Gud säga oss?

Frågan är nog lika relevant idag.

Henrik

Spelet hårdnar

En gammal prästman ställer i kyrkpressen några öppna frågor till mig. Han antyder att jag försökte slingra mig i radioprogrammet när Gustav Björkstrand ställde några frågor till mig.

Han ber mig svara med ja eller nej, och säger att jag inte skall komma med motiveringar eller slingrande förklaringar, där hade vi det igen. Men sedan säger han att jag skall förklara (!) hur vissa situationer som han ser som problem skall lösas.

Jag står således inför en svår uppgift när det gäller att följa dessa direktiv.

Först av allt skulle jag nog gärna be honom lyssna på programmet en gång till, jag anser att jag inte försöker slingra mig, utan att detta är ett förnedrande invektiv. Borde också jag kanske ha svarat på denna fråga såsom någon svarade på en annan fråga att jag väntar tills utredningen är klar, och att jag gärna deltar i den och tar ställning sedan när den är klar???

Jag försökte redan försonligt svara nämnda präst när han i Vbl för några veckor sedan nämnde hur många problem som skulle uppstå om en man med mina åsikter blev vald till biskop. Jag sade då och upprepar det nu att jag inte tänker ge mig in i polemik med andra kristna, präster eller lekmän. Däremot är jag villig att motivera min syn och lyssna på andras motiveringar. Detta kan säkert ske vid träffen eller träffarna med elektorerna.

Jag tycker att kyrkan i detta läge borde ge livsrum åt alla präster, både män och kvinnor att leva enligt sin övertygelse. Att tvinga någon till något som strider mot någons samvete och övertygelse medför ingenting gott. Detta måste då inkludera både ordination och tjänstgöring.

I en situation när vi ser olika, tycker jag att vi kommer framåt bara om var och en står inför Gud med sin syn, utan att provocera, förakta eller bekämpa någon.

Jag vill inte gå mellan någons samvete och hans eller hennes Gud. Jag hoppas också jag får samma rätt som jag är beredd att ge andra. Knappast vill väl någon ha en ordinator som tycker att han handlar fel när han viger eller åtminstone inte har tro på att det är rätt. I en kyrka där alla biskopar (plus några pensionerade) viger kvinnor, är vägen inte stängd för någon.

Alternativet, att de som har den traditionella synen inte blir prästvigda, om de inte lovar att handla mot sitt samvete, tycker jag minsann inte är någon kristligare lösning. I en tid när man t.ex. inom hälsovården betonar de anställdas rätt att ha en övertygelse och leva enligt den, går trossamfundet kyrkan (!) i spetsen för dem som vill gå intoleransens väg (för det är ju det som det verkligen handlar om). Man börjar förfölja minoriteter, som håller fast vid en syn som har förklarats legitim och som delas av många kyrkor, samtidigt som man beskyddar och hälsar uppenbara heretiker. Det kan kännas som hårda ord, men handen på hjärtat, är det inte sant?

Vad är det som hindrar att vi ger varann friheter?

Man bör dessutom komma ihåg att en ordination eller en installation (som för övrigt en präst kan förordnas att sköta både för kvinnors och mäns vidkommande) är en engångshändelse, som sådan naturligtvis viktig. Men långt viktigare än vem som viger till tjänst är det att alla bereds möjlighet att verka som präster, att var och en får söka tjänster, utnämnas, väljas osv enligt församlingens önskemål.

Situationen är heller inte så svart-vit som man ibland vill framställa den. Många av oss står, om inte dagligen, så varje vecka i kontakt med varann över åsiktsgränserna, vi samtalar, planerar, ber, konsulterar varann, diskuterar, utbilda osv. I kyrkomötesarbetet är jag med om andakter som kvinnliga präster leder, sitter i utskott där en kvinnlig präst ofta leder ordet osv. Är med i olika arbetsgrupper tillsammans med kvinnliga präster. Detta gäller i tillämplig mån många av oss. Det är främst altargemenskapen som är problemet, där vi ser olika. Anneli Aejmaeleus skriver i Teologisk tidskrift att hon absolut inte skulle vilja stå vid altaret med någon som inte är övertygad (minns inte exakt hennes formulering). Hennes ord visar att också där finns en gemensam förståelse av situationen, som ingendera parten upplever som ett ideal, men som är ett ärligt medgivande av vad problemet rör sig om.

Naturligtvis är situationen inte optimal, när kyrkan inte är enig. Men bättre är frihet och respekt för oliktänkande än tvång och diktat!

Jag lovar, om det blir aktuellt, att försöka se till allas rätt, att försöka ta ansvar för helhetssituationen. Men jag måste, liksom alla, handla enligt vad jag tror att är rätt. Det hoppas jag att alla andra också gör. Må Bibeln vara vårt rättesnöre. Inga administrativa åtgärder kommer däremot att vara något hinder, för frågan skall inte lösas så. Och alla praktiska problem kan nog lösas, det enda som behövs är vilja! Kreativitet när det gäller finns det nog.

Jag hoppas att vi inför biskopsvalet och efter det skulle se på kyrkans utmaningar. Kvinnoprästfrågan är inte den norm, enligt vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas. Jag förstår dock avsikten med att man ständigt tar upp den i olika sammanhang, alltför väl, kunde jag tillägga. Min fråga är: tror vi verkligen att detta är den fråga som hela biskopsvalet skall koncentreras kring? Vi har i vårt stift oförenliga åsikter, som en biskop måste försöka hantera på något sätt. Vem som än blir vald kommer att stå inför dessa frågor. Frågan är: ryms alla med? Hur skall vi finna en lösning som alla kan leva med, som inte heller lämnar de konservativa utanför?

Det har talats om spelregler. Med spelregler menas tyvärr ofta det att inte alla får vara med och spela. Jag hänvisar till Antti Laatos artikel om behovet av att kyrkan förkovrar sig i sin förmåga att inom sig hysa olika profileringar i linje med den anglikanska kyrkan.

Detta är egentligen inte min teologi. Detta är ett försök att inte genom förhastade slutsatser bryta sönder något som har byggts upp under sekler. Kanske är det för sent, kanske är det idealism. Men jag skulle vilja försöka i väntan på att Gud själv skall gripa in och leda oss till större samförstånd och enighet, vilket bara kan ske genom en djupare förståelse av Guds heliga Ord.

Om denna linje, som vill ge båda åsiktsgrupperna en möjlighet att verka som präster enligt sin övertygelse, väcker förtroende, får valet utvisa.

Det finns tecken på att spelet hårdnar. Det är också ett tråkigt faktum att man många gånger möter större barmhärighet utanför kyrkan än innanför den.

Alltså: frihet för alla att verka enligt sin övertygelse (om det handlar om förståelse av bibeltexter).
Ansvar för alla att verka för försonlighet, så långt det är möjligt, och riktigt.
Skyldighet för minoriteten att väja för majoriteten vid intressekonflikter.
Vad därutöver behövs, vilket är det största behovet, finns skrivet i 1 Kor. 13, börjande från föregående kapitels sista vers.

Varför skulle inte detta kunna fungera? Vad är bättre i en modell som tvingar till sådant samarbete, som innebär kränkning av någons samvete? Jag tror att gemenskapen föds och växer endast i frihet.

Jag tror att framtidens kyrka måste förändras mycket. Den måste bli enkel, den måste bestå av små gemenskaper, den måste kunna möta olika slags människor. Men det måste Gud själv göra. Ingen av oss kan lyfta sig i håret...

Men kvinnoprästfrågan är fel fråga och en för liten fråga att låta kyrkans enhet äventyras.

Henrik

Anmärkningsvärt

I dagens Helsingin Sanomat finns på sid C1 en artikel om rockmusik, om Black Metal-kulturen osv. Man berättar bl.a om Kristian "Varg" Vikernes som var medlem i det satanistiska bandet Burzum (enda medlem för övrigt). Den norska Black Metal-världen var tydligt satanistisk.

Vikersnes sitter nu i inne, dömd till 21 års fängelse för mord och kyrkbränder (bl.a träkyrkan Fantoft år som brann 6.6.1992, idag för exakt 14 år sedan); sammanlagt brann 44 kyrkor under fyra år.

Det anmärkningsvärda i detta sammanhang är - enligt Helsingin sanomat - att den yngling som sitter anhållen för branden i Borgå domkyrka säger sig ha Vikernes som förebild.

Jag understryker att detta är uppgifter som jag inte har kunnat kontrollera annat än genom att läsa Helsingin Sanomat. Om detta stämmer är branden i Borgå sannolikt (om dock inte säkert) mera än ett hugskott, en spontan dumhet av förbipasserande ungdomar.

Det är samtidigt ett allvarligt memento gentemot den skämtsamma inställning till mycket av det ockulta som förekommer i subkulturen idag. Många anser dessa kopplingar vara övertramp och överdrivna. Men den myckna förekomsten av djävulstecken, religiös och ockult terminologi, tatueringar med onda symboler etc är ett tecken på det värdevakuum som många lever i idag, ett vakuum som börjar som ett sådant, men som fylls av annat mindre ärbart.

Man kan dock fråga sig - utan att i detta skede dra för långtgående slutsatser - vem det är som vill nedvärdera fiendens betydelse om inte Fienden själv?

Henrik

Back to basics

Igår fick jag ett brev (mail), av en god vän, som inte kunde ha kommit lämpligare. En kväll med diskussioner om sådant som man alltid tar upp inför biskopsvalet, ämbetsfrågan, välsignelse av samkönade par...

Jag återger hans (Paul von Martens) brev utan övriga kommentarer, för det behöver inget tillägg!


Broder Henca.

Jag är övermåttan bedrövad, sorgsen nästan ända till gråt över det elände som präglar de kyrkliga frågeställningarna i offentligheten, också inför biskopsvalet.

Frågeställningarna är helt perifera, angår inte kristna mäniskors liv, har inte vuxit fram ur kyrkans eget liv utan är påtvingade kyrkan av dem som behärskar den så kallade allmänna opinionen.Vi måste därför gå tillbaka till Jesus och se vad det var människor kom till honom för att få hjälp med, och vad det var har sträckte ut sin hand för att hela, vårda,ta hand om och förbarma sig över.

Det allra viktigaste av kyrkans liv äger rum i mötet mellan mänsklig nöd, lidande, förtvivlan, ensamhet, hopplöshet och Jesus ingripande. Du är son till en läkare, du har själv engagerat dig för blixtsnabb hjälp i olyckssituationer, du vet mycket väl att det är otaliga människor varje dag som drabbas av ett nära dödsfall, av ett skrämmande sjukdomsbesked, av en sönderslitande nyhet om en nära person, där är det ju Herren arbetar, om Han är samme Herre som vi möter i evangelierna. Inte skulle han ha tid med Sexpos och andra sexualfixerades "kärleksdiskussioner".

Hur skulle det vara att i den fortsatta diskussionen om kyrkans liv och uppgift strunta i frågeställningar som inte har sitt ursprung i Guds frälsande ingrepp i den enskilda människas faktiskt ofta så tunga och svåra liv.

Hur skulle det vara att trötta ut journalisterna och de samhällsmedvetna så kallade kristna gemenskapsbyggarna med envist tal om Jesus, vad han sade, vem han mötte, vad han lovade, vilken gemenskap han byggde upp, vad han välsignade och vem han lovade att alltid vara hos.

Förlåt att jag besvärar dig med detta men jag är så trött på all den ljudliga inställsamhet som har blivit vår kyrkas mest synliga och uppseendeväckande kännetecken. Herren lät aldrig dem som ville snärja honom bestämma frågeställningen.
Den starkes privilegium är att ställa frågan, den svages lott är att besvara den.
Måtte Pingstens gåva också vara vår Kyrkas.

Paul

Kan man leva i en pluralistisk kyrka?

En av de brännande frågorna för många av oss lyder: kan man leva i en pluralistisk kyrka? Skall inte kyrkan tvärtom betona enheten, en konsensus i lära och liv? Om urkyrkan heter det ju så, på olika sätt uttryckt. Ett hjärta och en själ. Och det klassiska ordet i Apg 2:42 där det heter att man höll fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.

Det är klart att en kyrka med så högt till tak att det inte finns något (!) som är odiskutabelt, kanske med undantaget att det ska handla om något religiöst, inte kommer att hålla ihop i längden. Det måste finnas ett grundkontrakt, något som inte ifrågasätts, något som är rättesnöret. Och det finns det ju för kyrkans del: Bibeln. I vår kyrkas bekännelseparagraf, både i kyrkolagen och kyrkoordningen, (bör läsas som kyrko-ordningen, även om man ibland kanske vore frestad att läsa kyrk-oordningen...) omtalas vad som är kyrkans lärogrund: den tro som uttrycks genom de tre kristna trosbekännelserna och vår kyrkas bekännelser (bl.a Confessio Augustana), nämligen att all lära i kyrkan skall bedömas i ljuset av Guds heliga Ord.

När man ser på det verkliga livet måste man ju konstatera att vi är långt ifrån detta. Gång på gång heter det att frågor skall utredas, att man inte kan svara på sådant som Bibeln helt tydligt säger, innan utredningar (ofta med andra slutsatser) blivit klara. Och när man jämför vad som under årens lopp sagts om samma frågor blir man ju rätt förvirrad.

Kan man leva i en sådan kyrka?

På sikt tror jag att svaret är nej. Kyrkan måste bli och vara en bekännelsekyrka. Men jag tror också att det finns mera centrala och mindre centrala frågeställningar.

Det gamla, visa uttrycket: in necessariis unitas, in non-necessariis libertas, in omnibus caritas (enhet - i det nödvändiga, frihet - i det sekundära, kärlek - i allt) gäller, säkert i högre grad än man har kunnat strukturera detta i våra arma sammanhang. Enligt min bedömning finns det en dubbel risk till missbruk: antingen blir alla frågor lika viktiga, det finns ingenting att diskutera, olika synpunkter eller betoningar accepteras inte, eller så blir fel frågor de primära frågorna, såsom de ofta blir i debatter. Detta gamla uttryck, som tillskrivs Augustinus, men snarare torde härstamma från en tysk 1600-tals teolog som heter Rupertus Meldenius, skulle kunna skapa mycket reda ännu idag.

Problemet är alltså inte att kyrkan saknar en lärogrund, utan att lärogrunden inte utgör grunden.

Men vilka är då alternativen? Det finns egentligen ingenting som hindrar kyrkan från att idag betona bekännelsen i mycket högre grad. Det centrala är att kyrkan i sin undervisning är genuint kristen. Avsikten skall inte vara att försöka röja bort människor, vars tro någon vill ifrågasätta, snarare att förkunna tron så att människor dras till trons centrum.

Men borde man inte ha en kyrka som bara består av sant troende? I princip är ju svaret ja, Kyrkan består bara av sant troende. Men problemet blir när vi skall börja bedöma tro mot tro. Dock handlar det ju nog också om uppenbara avsteg från kyrkans bekännelse, sådant som måste kunna konstateras.

Någon sade angående en "ren" bekännarkyrka: om du vill ha en ren kyrka, måste du skriva ut dig ur vår kyrka och grunda en egen kyrka bara för sant troende. Men sedan skall du inte själv ansluta dig, för då är den redan oren...

Även om det är sant att man inte skall leka med ord, allra minst om allvarliga saker, innehåller detta något mycket väsentligt. För mig är det viktigast att bekännelsen är klar: sedan kämpar vi medlemmar med olika skeden i vårt liv, och med förståelsen av olika frågor. Men i tillägg till detta är det nog viktigt att uppenbara förnekelser av t.ex. trosbekännelsens klara dogmer, måste avvisas. Skulle redan detta ske, vore vi långt på väg åt rätt håll.

I dagens läge tror jag att vi lever i en brytningstid. Det kommer säkert inte att förbli såhär. Det kommer att ske en polarisering, så att de som bejakar "den allmänneliga kristna tron" söker sig samman, och de som inte bejakar denna, kommer att tappa motivationen för att höra till en kristen kyrka. Jag tycker att tendenserna redan är helt synliga.

Viktigt är dock i detta skede, och kanske just särskilt i detta skede, att signalera inklusivitet, en vilja att kalla alla människor, att inte avvisa sökande människor, utan tvärtom engagera sig i deras livssituation, och visa dem respekt och omsorg.

Vår kyrka är på många sätt ett missionsfält. Den har varit och är ännu ett användbart instrument i att nå människor med det kristna evangeliet. Men den är detta bara i den mån kyrkan själv - i förkunnelse och handling - vill hålla fast vid det bibliska budskapet.

I alla sammanhang som man talar om kyrkan, måste man se dess berättigande ur evangeliets synvinkel. Det handlar om människors frälsning, den största av alla frågor. Om kyrkan skall vara en kristen kyrka kan det inte innebära att allt skall vara gångbart och rumsrent. Det måste innebära kristocentricitet, och kristocentricitet måste också innefatta vad Kristus har sagt.

Därmed kan man sammanfatta situationen med de ord, i ovannämnd anda, som sades vid världsmissionsmötet i Jerusalem kring år 1920: "Kristus är vårt mål, Kristus är vårt motiv. Vi kan inte ge något mer, och vi må inte ge något mindre!"

Henrik


P.S. Är farten för hög? Min fru säger att hon inte hinner läsa i den takt som jag skriver...

I rättvisans namn...

Fick en omedelbar reaktion på min senaste kommentar, som jag publicerar i rättvisans namn:


Nej, nej Henrik, jag uppmanar nog inte till att pruta på de kristliga
kraven, tvärtom. Tydligen kan man skriva oklart fast man försöker vara
tydlig.
Allt gott!
Birgitta (som inte riktigt vet hur man ska svara på en blog)

Pruta lite?

Birgitta Jernvall Ingman, känd och välskrivande journalist, numera pensionär, skriver om biskopsvalet bl.a med följande ord:

Hur som helst borde de som utser biskopen också en stund tänka på vilka signaler deras val ger till de många så kallat positivt fjärmade bland kyrkans medlemmar. Ska kyrkan vara en motkraft till de strömningar som råder i samhället eller ska också kyrkan välja sin ledare enligt dagens allmänna kompetenskriterier - och vid behov pruta lite på de specifikt kristliga kraven.

Birgitta Jernvall Ingman, Hbl 1.6.2006

Hennes ord har fastnat i mitt sinne. I den meningen har hon träffat rätt. Men när jag tänker på att hon skriver om valet av stiftets biskop blir jag nog fundersam.

Ska kyrkan vara en motkraft till de strömningar som råder i samhället, frågar hon. Svaret måste väl vara beroende av vilka strömningar hon tänker på. Jag tror att jag förstår vad, för att kanske också tänka vem, hon avser. Man kan svara på hennes fråga på olika sätt.

Nej, kyrkan ska inte vara en motkraft, kyrkan ska vara uppbygglig och hjälpa människor att orka, att tro på framtiden, att vara konstruktiva och inklusiva. Kyrkan skall i sin förvaltning uppfylla allmänna krav på rättvisa, medbestämmande och insyn.

Men man kan verkligen också ur ett nytestamentligt perspektiv säga att det finns strömningar i tiden som kyrkan ska vara en motkraft till. Kyrkans värderingar är i många fall annorlunda. Jag kommer att tänka på en av bönerna i vår handbok:

Allsmäktige, evige Gud. Vi ber dig för din kyrka i hela världen. Bevara den i ditt namn, så att den inte söker sin trygghet i den kraft som är av denna världen, utan låter sig ledas av sanningens Ande.

I den mening som motkraft fångar detta perspektiv, skall kyrkan verkligen vara en motkraft och stå för något annat.

Och när hennes kolumn avslutas med uppmaningen att vid behov pruta lite på de specifikt kristliga kraven så anmäler jag avvikande åsikt.

För det första bör inte kompetenskriterier och kristlighet sättas mot varandra, vilket kanske inte var avsikten.

Men för det andra uttrycker orden något för mig skrämmande: pruta på de specifikt kristliga kraven låter nog totalt främmande för det jag tycker att kyrkan skall gå in för vid val av stiftets biskop, vem som än blir vald.

Henrik