Vad ger svaren så här långt?
I de diskussioner som hittills förts under biskopsvalet , är det några tankar och åsikter som oroar mig (andra har sedan bekymmer med det jag har sagt).
För det första undrar jag vilken vår syn är på andra religioner, och vad och under vilka förtecken vi skall missionera och evangelisera bland sådana som inte är kristna. Jag är sorgsen över att ingen hade svarat på valmaskinens fråga fyra med alternativ ett! Vi talar ju inte här om hur vi skall förhålla oss till andra människor, bekännare av annan tro eller ateister, med vilken attityd vi skall närma oss dem, utan vad vi tror om Jesus: är han den bästa (mest fulländade) eller den enda vägen till Gud? Är Han det enda namnet, eller finns det andra namn som kan rädda oss, frälsa oss? Bör vi missionera? Gäller missionsbefallningen endast om människor inte upplever att vi "prackar vår tro" på någon??
Att vi skall förhålla oss till alla människor med respekt och uppträda taktfullt är för mig (liksom för alla kandidater) en självklarhet, som jag inte ens skulle behöva nämna i sammanhanget.
Nu handlar inte detta om hur man "råkat" svara. Jag söker inga billiga poäng på grund av någon formulering, där den som svarat avsett en litet annan aspekt. Alla skall få tid att svara. Men frågan får ingen av oss komma förbi. Den är livsviktig. För om vi missar där så är kyrkans ryggrad bruten. Jag har fått flera berättigade reaktioner på grund av detta, men jag tror att det är viktigt att först reda ut vad var och en menar. Jag medger dock att jag tycker att svar nr 1 i all sin rättframhet är det enda tänkbara svaret, om man verkligen talar om kristendom i förhållande till andra religioner. Jesus är den enda vägen, det enda Namnet (Apg. 4:12).
För det andra förvånar det mig vilken ställning kyrkomötet får hos lutherska teologer och präster. Om kyrkomötet besluter det eller det, så är det bara att lyda, också om det gäller något som i Guds Ord är klart utsagt! När det gäller välsignelse av homosexuella par har flera kolleger konstaterat att man då måste acceptera det. Detta kan jag inte för mitt liv förstå. Var det inte en viss Martin som lärde oss att kyrkomötet kan ha fel...?
För övrigt: om man utgår från denna tes, att kyrkomötet förverkligar Guds vilja när man under bön har arbetat med olika frågor: vilket kyrkomöte var det då som var uttryck för Guds vilja t.ex. i ämbetsfrågan? Frågan behandlades fyra ggr och först fjärde gången uppnåddes kvalificerad majoritet. Varför dög inte det första beslutet? Eller andra? Eller tredje?
Inte kan lärofrågor behandlas så att man sträcker upp händerna efter kyrkomötets behandling.
Och så märker man ju att det är svårt att säga ja eller nej, man gömmer sig bakom formaliteter som utredningar och frågeställningar. Är inte frågan om homosexuella relationer (utlevda) tillräckligt klart behandlad i Nya testamentet? På den frågan bör man kunna få ett rakt svar.
Henrik
För det första undrar jag vilken vår syn är på andra religioner, och vad och under vilka förtecken vi skall missionera och evangelisera bland sådana som inte är kristna. Jag är sorgsen över att ingen hade svarat på valmaskinens fråga fyra med alternativ ett! Vi talar ju inte här om hur vi skall förhålla oss till andra människor, bekännare av annan tro eller ateister, med vilken attityd vi skall närma oss dem, utan vad vi tror om Jesus: är han den bästa (mest fulländade) eller den enda vägen till Gud? Är Han det enda namnet, eller finns det andra namn som kan rädda oss, frälsa oss? Bör vi missionera? Gäller missionsbefallningen endast om människor inte upplever att vi "prackar vår tro" på någon??
Att vi skall förhålla oss till alla människor med respekt och uppträda taktfullt är för mig (liksom för alla kandidater) en självklarhet, som jag inte ens skulle behöva nämna i sammanhanget.
Nu handlar inte detta om hur man "råkat" svara. Jag söker inga billiga poäng på grund av någon formulering, där den som svarat avsett en litet annan aspekt. Alla skall få tid att svara. Men frågan får ingen av oss komma förbi. Den är livsviktig. För om vi missar där så är kyrkans ryggrad bruten. Jag har fått flera berättigade reaktioner på grund av detta, men jag tror att det är viktigt att först reda ut vad var och en menar. Jag medger dock att jag tycker att svar nr 1 i all sin rättframhet är det enda tänkbara svaret, om man verkligen talar om kristendom i förhållande till andra religioner. Jesus är den enda vägen, det enda Namnet (Apg. 4:12).
För det andra förvånar det mig vilken ställning kyrkomötet får hos lutherska teologer och präster. Om kyrkomötet besluter det eller det, så är det bara att lyda, också om det gäller något som i Guds Ord är klart utsagt! När det gäller välsignelse av homosexuella par har flera kolleger konstaterat att man då måste acceptera det. Detta kan jag inte för mitt liv förstå. Var det inte en viss Martin som lärde oss att kyrkomötet kan ha fel...?
För övrigt: om man utgår från denna tes, att kyrkomötet förverkligar Guds vilja när man under bön har arbetat med olika frågor: vilket kyrkomöte var det då som var uttryck för Guds vilja t.ex. i ämbetsfrågan? Frågan behandlades fyra ggr och först fjärde gången uppnåddes kvalificerad majoritet. Varför dög inte det första beslutet? Eller andra? Eller tredje?
Inte kan lärofrågor behandlas så att man sträcker upp händerna efter kyrkomötets behandling.
Och så märker man ju att det är svårt att säga ja eller nej, man gömmer sig bakom formaliteter som utredningar och frågeställningar. Är inte frågan om homosexuella relationer (utlevda) tillräckligt klart behandlad i Nya testamentet? På den frågan bör man kunna få ett rakt svar.
Henrik
3 kommentarer:
Till den djupa lydnaden för Kyrkomötet: det är ju en eller par specifika frågor där de flesta kandidaterna böjer sig djupt i stoftet för det som kallas "gemensamt beslut" (vilket ju i verkligheten inte behöver vara mer än enkel majoritet). Denna (dessa) frågor råkar vara på linje med det som samhället för stunden kräver, det som som är uppe i media just nu. Då är lydnaden absolut.
Tänk om vi fick se ens något av denna väldiga respekt inför bekännelseparagrafen, den paragraf som hur som helst kommer föra alla andra i kyrkolag och -ordning! Till biskopens konkreta plikter hör ända att vaka just över prästers och anställdas lära - det är vad stadgarna nämner om uppgifterna, snarare än det trevliga pratet om att vara stöd, inspiratör, "bollplank", diskussionspartner mm mm.
Av Anonym, Klockan fredag, augusti 25, 2006 8:01:00 em
Skriften lycka och Skriften plåga
"Dessutom är kyrkolagsystemet i sig motstridigt, för i den religion som lagen definierar ingår nämnda Sola Scriptura-princip. Därför är det så, att fastän lagen tvingar biskoparna att ansvara för att församlingarnas verksamhet fungerar klanderfritt, så ger den ändå inte biskoparna eller någon annan enskild institution ensamrätt att tolka Bibeln, och genom detta att tolka lagen. Kyrkans konstitution fungerar enligt två ömsesidigt uteslutande principer. Å ena sidan är kyrkolagsystemet byggt på tanken, att kunskap om Guds vilja är objektiv, oföränderlig och i biskopsinstitutionens ägo. Samtidigt utesluter Sola Scriptura-principen att en sådan kunskap finns. På så sätt kan till exempel en präst, som bestrider kyrkoherdens eller biskopens åsikt om en rätt ledning av församlingsförvaltningen, enligt religionen ha helt rätt."
Min (provisoriska) översättning ut TL Per Lindblads artikel "Vastuu seurakuntien turvallisuusjohtamisesta" i Teologisk Tidskrift 2/06 s. 145. Ibland får man insikt från oväntat håll. Jag förstår att Lindblads artikel har ett helt annat ärende än det jag tar upp här, han behandlar arbetsskyddet i församlingarna, vilket i sin tur uttytt betyder frågor kring kvinnliga präster. Ändå belyser citatet just det som Henrik pekar på: Är kyrkomötet (biskopsmötet, osv.) absolut auktoritet (i den kristna läran)?
Citatet gör det klart, att om vi verkligen menar att Skriften är auktoritet (vilket är Kyrkolagens mening), då underordnas alla andra auktoriteter. Detta är emellertid ett ständigt dilemma, och två naturliga utvägar erbjuder sig:
1) Ge biskopen (eller ngn institution) "ensamrätt att tolka Bibeln", eller
2) Ge ingen någon rätt att tolka Bibeln, det ena är lika gott som något annat ...
Jag tror nu att lutherska kyrkans skatt - och dilemma - är att INTE slå in på någon av dessa två lockande vägar (alt. 2 har oroande likheter med vårt nuläge). Det innebär en ständig kamp för sanningen, men det är också den rätta (smala) vägen.
Av Anonym, Klockan lördag, augusti 26, 2006 2:29:00 em
Till detta kan bara sägas, att t.ex. de frågor som i praktiken förutsätter ändring av gällande kyrkolag och/eller kyrkoordning kräver kvalificerad majoritet, dvs 3/4. Men ändå gäller principen: kyrkomötet kan ha fel.
Se vidare särskild kommentar.
Av Henrik Perret, Klockan lördag, augusti 26, 2006 9:11:00 em
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida