"Privat en kristen, offentligt en agnostiker"
För något år sedan kom jag över en artikel som anknyter till en bok av Nancy Pearcey, som heter Total Truth - Liberating Christianity from its Cultural Captivity.
Nancy Pearcey skriver:
”An evangelical Christian who works on Capitol Hill once told me that God put him there just so he could share the gospel with his colleagues. Sadly, he’s not alone in thinking that God cares only about saving souls, and is uninterested in the legislative battles raging in Congress, much less in renewing the culture through the arts, academia, and entertainment._True, most orthodox Christians think that God hates abortion and is not so thrilled about same-sex marriage. But beyond those “culture-war” issues, many of them have no idea that their faith has implications for all public policies, from welfare to transportation to taxation. They are privately spiritual, but publicly agnostic.
Det är dessa ord som jag tänkt mycket på: They are privately spiritual, but publicly agnostic.
Till dagens kultur, till tidens melodi, hör att privatisera religionen. Detta har ju bl.a Irina Krohn drivit. Religionsundervisningen skall bort ur skolorna, dagklubbarna, åldringshemmen, från alla "offentliga rum". Religionen är en privatsak. Och man kan tillägga: därmed marginaliseras den.
Jesus sade inte så. Han sade: predika evangeliet för allt skapat! Gå ut och gör alla folk till lärjungar! Inget lov behövs av någon annan än av Kristus: åt mig har getts all makt...
Men är inte bilden ganska träffande? Kristna, som deltar i gudstjänster och samlingar, som går till sina bibelgrupper och kurser, sina bönesamlingar och annat, men som sedan under veckan på något sätt "sjunker in" i det anonyma samhället, där alla är lika. Ingen sticker ut, ingen är annorlunda, det blir inte tal om tro eller något...
Man skall inte generalisera. Det finns säkert mycket annat. Men för många är det kanske så, på arbetsplatsen, studierna, i vardagslivet.
Det finns exempel på grupper som kan lobba mycket bättre än vi kristna. Som syns, hörs och märks. Som har en målmedveten strategi.
För ett par decennier sedan kom många muslimska invandrare till England. När deras ledare i respektive hemland insåg detta, sände de radikala imamer och lärare till England, bekostade byggande av moskéer och utbildningscentra. Ingen kollade vad som sades och lärdes. Där fostrades många blivande, målmedvetna kämpar, som har brittiskt medborgarskap, men som i första hand - enligt egen utsago - är muslimer. De är beredda att dö för sin tro, om så skulle behövas. De växer i antal. De kristna familjerna diskuterar barnbegränsning och abort, muslimerna får barn och ökar i antal så att vissa traditionellt "kristna" länder i Europa snart kanske får muslimsk majoritet (t.ex. Frankrike).
De har agerat mycket mera målmedvetet än vi kristna.
En annan grupp, som jag inte vill polemisera mot, men som har etiska värderingar som jag inte som kristen kan dela, är SETA. För ett par decennier sedan var det en liten grupp, några vågade sig ut och marscherade, en liten grupp som folk hånskrattade åt. Idag har en målmedveten verksamhet burit frukt. I massmedier, i arbetsgrupper, i strategiska grupper och sammanhang, finns en representant för de sexuella minoriteterna som målmedvetet har påverkat den allmänna opinionen i ett på förhand sett ganska hopplöst utgångsläge! Lagstiftning, grundinställningen i samhället, allt har svängt.
Det finns andra grupper som har agerat målmedvetet och som lyckas.
Nu vill jag varken frånta någon rätten att agera eller börja polemisera mot enskilda människor.
Jag konstaterar bara att den kristna rösten knappt hörs i vårt samhälle. Och hörs den handlar det ofta om att bekräfta självklarheter, sådant som alla redan tycker, om man litet karrikerar.
Jag tror också att vi förkunnare och präster skall vända blicken mot oss själva: vi har inte (av allt att döma) predikat en aktiv, målmedveten, evangeliserande kristendom, som vill påverka, förändra. Snarare har vi drabbats av defaitism, och till att kverulera över att det gick som det gick.
Det är många aspekter på detta med "i det privata en kristen,i det offentliga en agnostiker". Tiden accepterar denna syn, det är vars och ens sak (detta har också sagts i Sverige i samband med förslaget att tillåta polygama äktenskap! Det är inte statens sak att blanda sig i hur folk lever!). Det finns också ett ansvar hos kyrkans präster och alla andliga ledare.
Jag har också tänkt på en annan sida. Officiellt en kristen, privat en agnostiker! Detta som Jesus säger: du har det namnet om dig att du lever, men du är död! En kristen fasad, men innanför andlig likgiltighet, och död!
Skrämmande perspektiv, men livsviktigt att tala med Jesus om detta!
Jag vet inte vilken som är vår största risk. Jag tror att båda sidorna finns: risken att smyga och krypa med sin tro, att inte kämpa, att vika undan, i stället för att våga satsa, påverka, förändra och vinna! Men också att ha en polerat kristlig fasad, men innanför den ingenting. Ingen "umgängelse" med Gud, i hjärtat mera likgiltighet i praktiken, än kristen tro och kristen kärlek.
HERREN har mottagning. Låt oss inte glömma det. Det är inte de friska som behöver läkare.
Henrik
Nancy Pearcey skriver:
”An evangelical Christian who works on Capitol Hill once told me that God put him there just so he could share the gospel with his colleagues. Sadly, he’s not alone in thinking that God cares only about saving souls, and is uninterested in the legislative battles raging in Congress, much less in renewing the culture through the arts, academia, and entertainment._True, most orthodox Christians think that God hates abortion and is not so thrilled about same-sex marriage. But beyond those “culture-war” issues, many of them have no idea that their faith has implications for all public policies, from welfare to transportation to taxation. They are privately spiritual, but publicly agnostic.
Det är dessa ord som jag tänkt mycket på: They are privately spiritual, but publicly agnostic.
Till dagens kultur, till tidens melodi, hör att privatisera religionen. Detta har ju bl.a Irina Krohn drivit. Religionsundervisningen skall bort ur skolorna, dagklubbarna, åldringshemmen, från alla "offentliga rum". Religionen är en privatsak. Och man kan tillägga: därmed marginaliseras den.
Jesus sade inte så. Han sade: predika evangeliet för allt skapat! Gå ut och gör alla folk till lärjungar! Inget lov behövs av någon annan än av Kristus: åt mig har getts all makt...
Men är inte bilden ganska träffande? Kristna, som deltar i gudstjänster och samlingar, som går till sina bibelgrupper och kurser, sina bönesamlingar och annat, men som sedan under veckan på något sätt "sjunker in" i det anonyma samhället, där alla är lika. Ingen sticker ut, ingen är annorlunda, det blir inte tal om tro eller något...
Man skall inte generalisera. Det finns säkert mycket annat. Men för många är det kanske så, på arbetsplatsen, studierna, i vardagslivet.
Det finns exempel på grupper som kan lobba mycket bättre än vi kristna. Som syns, hörs och märks. Som har en målmedveten strategi.
För ett par decennier sedan kom många muslimska invandrare till England. När deras ledare i respektive hemland insåg detta, sände de radikala imamer och lärare till England, bekostade byggande av moskéer och utbildningscentra. Ingen kollade vad som sades och lärdes. Där fostrades många blivande, målmedvetna kämpar, som har brittiskt medborgarskap, men som i första hand - enligt egen utsago - är muslimer. De är beredda att dö för sin tro, om så skulle behövas. De växer i antal. De kristna familjerna diskuterar barnbegränsning och abort, muslimerna får barn och ökar i antal så att vissa traditionellt "kristna" länder i Europa snart kanske får muslimsk majoritet (t.ex. Frankrike).
De har agerat mycket mera målmedvetet än vi kristna.
En annan grupp, som jag inte vill polemisera mot, men som har etiska värderingar som jag inte som kristen kan dela, är SETA. För ett par decennier sedan var det en liten grupp, några vågade sig ut och marscherade, en liten grupp som folk hånskrattade åt. Idag har en målmedveten verksamhet burit frukt. I massmedier, i arbetsgrupper, i strategiska grupper och sammanhang, finns en representant för de sexuella minoriteterna som målmedvetet har påverkat den allmänna opinionen i ett på förhand sett ganska hopplöst utgångsläge! Lagstiftning, grundinställningen i samhället, allt har svängt.
Det finns andra grupper som har agerat målmedvetet och som lyckas.
Nu vill jag varken frånta någon rätten att agera eller börja polemisera mot enskilda människor.
Jag konstaterar bara att den kristna rösten knappt hörs i vårt samhälle. Och hörs den handlar det ofta om att bekräfta självklarheter, sådant som alla redan tycker, om man litet karrikerar.
Jag tror också att vi förkunnare och präster skall vända blicken mot oss själva: vi har inte (av allt att döma) predikat en aktiv, målmedveten, evangeliserande kristendom, som vill påverka, förändra. Snarare har vi drabbats av defaitism, och till att kverulera över att det gick som det gick.
Det är många aspekter på detta med "i det privata en kristen,i det offentliga en agnostiker". Tiden accepterar denna syn, det är vars och ens sak (detta har också sagts i Sverige i samband med förslaget att tillåta polygama äktenskap! Det är inte statens sak att blanda sig i hur folk lever!). Det finns också ett ansvar hos kyrkans präster och alla andliga ledare.
Jag har också tänkt på en annan sida. Officiellt en kristen, privat en agnostiker! Detta som Jesus säger: du har det namnet om dig att du lever, men du är död! En kristen fasad, men innanför andlig likgiltighet, och död!
Skrämmande perspektiv, men livsviktigt att tala med Jesus om detta!
Jag vet inte vilken som är vår största risk. Jag tror att båda sidorna finns: risken att smyga och krypa med sin tro, att inte kämpa, att vika undan, i stället för att våga satsa, påverka, förändra och vinna! Men också att ha en polerat kristlig fasad, men innanför den ingenting. Ingen "umgängelse" med Gud, i hjärtat mera likgiltighet i praktiken, än kristen tro och kristen kärlek.
HERREN har mottagning. Låt oss inte glömma det. Det är inte de friska som behöver läkare.
Henrik
upplagd av Henrik Perret
22:24
5 kommentarer:
Det var intressant att läsa om Nancy P, och inte bara intelligent design.Hon beskriver det amerikanska livet, men det är väl ännu värre i Finland nu än att skolorna och arbetsplatserna kräver religiös tystnad ? Kyrkan själv har blivit en del av samhället, där det inte är acceptabelt att visa sin tro. Nancy Pearcey skriver om att religionen får vara ”personally comforting but publicly irrelevant”. När det är inte tillåtet att tala om människans synd och ofullkomlighet (som i en kyrka) då blir det kvar att trösta på andra nivåer ( som i samhället - psykologiskt och humanistiskt). Människan kan ta ansvar, men det blir mycket tungt utan den trösten att den skadade relationen till Gud har betydelse. Vem skapar de mänskliga relationerna i församlingen – är det vi alla själva och är det vårt ansvar att komma överens utan Guds hjälp ? NP talar om att glömma trons modersmål och den bibliska tolkningen av hela världen och livet. Men jag undrar om det är fortfarande möjligt att få undervisning i det viktigaste språket om man inte snabbt skapar nya strukturer. En fördel är att splittringen mellan den bibliska och kyrkans officiella uppfattning är så stor. Där finns möjligheter till samtal som alla kan delta i, enkla praktiska fågor. Och bakom dem olika bekännelser, djupa frågor.
Siunattua viikkoa!
marika a-s
Av
Anonym, Klockan
måndag, november 27, 2006 7:30:00 em
Tack Marika för intressanta ord och iakttagelser! En analys av det som sker i det som sker vore nödvändig också här. Man blir närblind, och kanske litet för likgiltig.
Men ohjälpligt så har vi en kristenhet på glid, mer och mer något av detta som huvudregel, med välsignade undantag, att kyrka och samhälle blir kommunicerande kärl - vilket jag konstaterat förut.
I Sverige har en grupp kristna över samfundsgränserna tagit upp diskussionerna med humanisterna, något som vore välkommet okså här!
mvh Henrik
Av
Henrik Perret, Klockan
tisdag, november 28, 2006 8:22:00 fm
Tack Henrik!
Det är också dylika tankar jag kämpar med, inte minst när jag ser min egen livsföring. Och det är visst profetian, att förfallet skall komma inifrån. Det är inte världen som avfaller, den har redan nått botten, utan det är jag och du och den bekännande kyrkan, som är måltavlan för djävulen och hela ondskans anhang. Är det faktiskt så att jag/vi anser den kristna tron så simpel att vi hellre tiger om, i stället för att proklamera den. Vi har löftet att få vila i nåden och Guds trygga omsorg. Men vi glömmer att detsamma gäller också våra närmaste, våra arbetskamrater, grannar, för att inte tala om våra barn. En lätt undanflykt är t.ex. att ”det är inte tillåtet att diskutera trosfrågor i jobbet”. Kan man därför leva ut ett kristet trosliv? Och detta med Irina Krohns försök att ta bort andakten ur samhällslivet. Det är inte Kristi lära. Skall Kristus finna tro när han kommer?
Det var en stark reaktion på ditt inlägg, men jag är övertygad om att vi så småningom får skola oss i detta med att väga vår övertygelse och bekänna färg, vad det än kostar. Är bara rädd för att det behövs ett antal martyrer innan vi inser allvaret.
Ibland tycker man nog att predikanterna lämnar något osagt i fråga om detta allvar.
En vanlig gräsrotares syn.
BoG
Av
Anonym, Klockan
tisdag, november 28, 2006 10:39:00 em
Hej! Tack för din kommentar. Det var friska synpunkter och jag är glad över respons. Jag hoppas verkligen att de som besöker sidan också läser alla kommentarer.
Henrik
Av
Henrik Perret, Klockan
tisdag, november 28, 2006 10:46:00 em
Hej, min mamma som var sk. "högkyrklig" tappade sin tro ju äldre hon blev, till sist var hennes Jesus lik min "egen" Che Guvara ändå hann hon med fyra resor till Betlehem innan hon dog förtärd av skelettkancer. Klart att man blir en tvivlare inför mänsklighetens lidande och fåfänga. Min mamma var en hjälpare, vem hjälpte henne? Jag går till kyrkan och tänder ett ljus när jag behöver inre ro och vägledning. Jag har barn med en "troende", rituell muslim,mamma sa att VI hadde samma gud och hyllade Chagalls målningar i Bahajkyrkan i Jerusalem, samma gud här som där, jag är en etisk kristen med en Bhuddakropp av intighet och evigt liv inom mej. Skilj på tro och vetande, bejaka liv på jorden före evigt liv och livslång tvivel på frälsning, hennes barnbarn är min gåva till er och livet efter döden.mvh
Av
Anonym, Klockan
torsdag, januari 11, 2007 2:08:00 fm
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida