Glädje och bekymmer

Återvände igår från en resa till Joensuu (Vaivio) och konstaterar att det är fint att få träffa troende människor. Som finlandssvensk är det fantastiskt att se att det också utanför de egna kända leden finns människor som hungrar efter Guds Ord, som ber och som följer med hur det är i vår kyrka, vad som skrivs, sägs och tycks.

Jag fick ett bestämt intryck av att många är mycket oroliga över vår kyrkas andliga tillstånd, och särskilt över kyrkans ledning. De senaste signalerna från seminariet om välsignelse av registrerade samkönade par är oroväckande. Det var inte många av de aktivt vidtalade som står för en klassisk kristen syn. Den absoluta majoriteten säger något helt annat.

Jag kan inte fatta hur högt utbildade exegeter på fullt allvar kan säga att

- Paulus grundade sin uppfattning på den allmänna opinionen (då - och vi kan göra detsamma nu)
- Paulus motiverade inte sin syn skapelseteologiskt i Rom. 1
- att man i Pauli värld inte kände till homoerotik i ordets vidare bemärkelse (fakta finns som säger ngt helt annat)
- att den lutherska synen hjälper oss att bli fria från GT och Paulus (!)

osv. osv.

Jag tror att denna fråga, som jag tänker kommentera grundligare när jag får litet tid, kommer att kunna ha ödesdigra konsekvenser för kyrkan. Många signalerar att det nog är droppen.

Jag tror att det är viktigt att klart och tydligt redan nu säga att vi inte skall ha något andligt samarbete med personer som välsignar det som Gud i sitt Ord tar avstånd från. Några präster har i olika sammanhang medgett att de välsignar par, och det är inte rätt (vilket ärkebiskopen också konstaterade på teologdagarna i Grankulla).

En sak är att be med människor, och för människor, det ställer inga krav på människan - Paulus uppmanar oss att be för alla människor (1 Tim. 2:1 ff). Men att ordna en välsignelseceremoni för ett par är att vilseleda. I 4 Mos. 6:24-27 finns Herrens välsignelse (den aronitiska välsignelsen). I v. 27 står det att de skall lägga "mitt namn på Israels barn och jag skall så välsigna dem". När man läser det förstår man att den avgörande länken är slutet. Det är inte handpåläggningen i sig, eller ceremonin, utan det att Gud själv välsignar, som är det avgörande. Vad Gud välsignar avgör inte vi, utan Han.

Nu pågår en brett upplagd kampanj, som strävar till att mjuka upp attityderna. Ser du det? I filmer, litteratur, föredrag och insändare, talar man för ett accepterande av människan sådan hon är, man talar om kärlekens olika ansikten osv. Och man säger: nu skall vi inte debattera, nu skall vi först lyssna och höra på andras argument, sedan skall vi ta ställning.

Det farliga (!) är att dessa ord innehåller också sanna aspekter, men riktningen är fel.

Självklart skall man höra, lyssna på medmänniskan, möta henne sådan hon är. Det finns mycket att besinna i detta. Men man skall inte ens diskutera avvikelser från Guds Ord.

Samtidigt som jag säger detta, måste jag ännu tillägga några synpunkter. Det är tyvärr också så att man hos oss kristna, kanske också just inom väckelserörelserna och bland konservativa kristna, möter något slags obarmhärtighet mot människan:det finns vissa "fel man inte får ha", medan mycket annat, som Guds Ord också dömer, är "mänskligt".

När jag skriver att vi inte kan välsigna en utlevd homosexualitet (därför att Gud i sitt Ord avvisar det), så måste vi också klart och tydligt säga att Gud inte välsignar heterosexuell otukt, otrohet, samlevnad utan att ha ingått äktenskap osv. Och Bibeln talar ju mycket mera om heterosexuell synd än om homosexualitet.

Gud välsignar inte alkoholmissbruk, men Han välsignar inte heller förtal, högmod, elakhet, partisinne eller något annat som inte syns och inte omtalas lika mycket.

Summa summarum: vi är nog alla lika mycket beroende av NÅDEN, av Guds helande och hjälp. Och församlingens grundtonart skall vara "kom som du är" - församlingsgemenskapen måste bli ett alternativ till ensamhet, till kampen med olika problem osv.

När det gäller viktiga avgöranden måste vi höja rösten och kämpa. Men i mötet med människan gäller att godkänna människan sådan hon (vi) är, men ta avstånd från det som är ont i vårt eget och andras liv.

Just som jag är, ej med ett strå
av egen grund att bygga på,
blott på den grund att du för mig
har dött och själv oss bjöd till dig,
jag kommer, o Guds Lamm!

Just som jag är i denna stund,
så kall och död och ond i grund,
att finna allt, som fattas mig,
i saligt överflöd hos dig,
Jag kommer, o Guds Lamm!

Glädje över Jesus, Nåden, mitt i alla bekymmer för människan, och för vår kyrka.

Henrik