Kom, Helige Ande!
Idag är det Pingstdagen, den Helige Andes dag, Guds dag!
I den tredje trosartikeln bekänner vi bl.a: ...en helig, allmännelig kyrka, de heligas gemenskap (eller samfund).
Det finns inte alltfär mycket konsensus och gemenskap i kyrkorna idag, även om man enligt min mening inte får sätta likhetstecken mellan orden "konsensus" och "gemenskap". En gemenskap kan finnas också om man i någon fråga eller några frågor är oense. Någonstans går gränsen givetvis.
För många förefaller situationen nu sådan att vi har målat in oss i ett hörn, från vilket vi inte kommer ut. De flesta antar att jag med detta "vi" menar den grupp jag företräder. Det kan stämma. Men jag tror att om man seriöst analyserar läget så ser man att det gäller oss alla. Av vidstående finskspråkiga blogg ser man att situationen i Vammala har utmynnat i många överraskande och säkert oönskade situationer: nu har biskop Kari Mäkinen brottsanmälts (!), såsom ytterst ansvarig för situationen i Vammala.
Ingen har väl önskat en sådan utveckling. Man bör med Jari Rankinen fråga: kan vi inte komma överens? Förhandla? Är det detta vi vill?
Det är beklämmande, åtminstone för mig, att läsa om hur flertalet biskopar uttalat sig i fallet Vammala, Hyvinge och SLEY. En
finsk dagstidning talade i sin ledarspalt om besvikelsen över att man inte fått bevittna hängningen, och man avsåg då de präster som har den traditionella ämbetssynen. Ett fullkomligt raseri tycks råda. Medan flera kvinnliga präster förstår att detta inte har något med diskriminering att göra, är många blodhundar ute i trafiken.
För många har det blivit allt mera uppenbart att man i framtiden kan komma att vara tvungen att bygga upp en verksamhet helt utanför biskoparnas och domkapitlens jurisdiktion. I vår bekännelse är det församlingen som behåller rätten att välja och viga sina präster. Gör inte biskoparna det, så finns det andra vägar!
Detta är inte ett hot. Alla som är insatta i problematiken är medvetna om detta. Det sker ju redan på sina håll. Det innebär ju att de som vill leva "mjukt" och försöka hålla gemenskapen, kommer att vara tvungna att betala dubbelt: dels betala sin kyrkoskatt (utan att i allt få "valuta för pengarna", men stöda god diakoni och annat), dels också betala för sina pastorer och evangelister, som svarar för deras andliga vård.
Den dag det går upp att det här inte alls bara handlar om någon ämbetsfråga, utan om kristen tro och kristet liv, om omvändelse till Kristus, om efterföljelse, så kommer denna fråga att bli mycket aktuell.
Jag konstaterar att vi tillsvidare åtminstone har haft det ganska lugnt i Borgå stift. Detta är inget försök till inställsamhet, men nog ett erkännande åt biskop Björkstrand. Jag tror det har varit vist att inte provocera. Jag hoppas givetvis att Borgå stift kunde vara en vägvisare för hela kyrkan, att man kan finna vägar också i svåra situationer.
Men situationen kan förändras, också i Borgå stift. Det hänger nog mycket på om vi får nya präster, och om folk får leva ut sina övertygelse (som inte är en heresi) i praktiken, och försöka göra det så kristligt och vettigt som möjligt.
Från den plattform jag nu står på ser jag dock många nya orosmoln. Vår kyrka håller definitvt på att förändras. Det gäller framför allt synen på BIbeln. Och det hänger säkert samman med den teologiska utbildningen. Det gäller synen på tron, att medlemskapet inte räcker till himlen om jag inte tror på Jesus och blir en Kristi lärjunge. Att skriva så är inte att förneka dopets stora betydelse, tvärtom är det att förneka dopförbundet att inte leva i tro och i Kristi efterföljelse (..på det att jag skall vara hans egen...).
Nu behöver vi pingstens Ande. Jag erkänner och bekänner mitt eget behov av förnyelse och förvandling.
Jag tror att det bara är Gud själv som kan lösa denna svåra situation. Därför har vi alla anledning att idag bedja Kom, Helige Ande! HERREN och Livgivaren behövs, såsom Han alltid har behövts, för utan den Helige Ande finns det ingen kyrka.
Den Helige Ande för oss inte bort från Ordet, utan skall lära oss och påminna oss om allt som Jesus har sagt oss.
Är det inte just detta vi nu behöver?
Henrik
I den tredje trosartikeln bekänner vi bl.a: ...en helig, allmännelig kyrka, de heligas gemenskap (eller samfund).
Det finns inte alltfär mycket konsensus och gemenskap i kyrkorna idag, även om man enligt min mening inte får sätta likhetstecken mellan orden "konsensus" och "gemenskap". En gemenskap kan finnas också om man i någon fråga eller några frågor är oense. Någonstans går gränsen givetvis.
För många förefaller situationen nu sådan att vi har målat in oss i ett hörn, från vilket vi inte kommer ut. De flesta antar att jag med detta "vi" menar den grupp jag företräder. Det kan stämma. Men jag tror att om man seriöst analyserar läget så ser man att det gäller oss alla. Av vidstående finskspråkiga blogg ser man att situationen i Vammala har utmynnat i många överraskande och säkert oönskade situationer: nu har biskop Kari Mäkinen brottsanmälts (!), såsom ytterst ansvarig för situationen i Vammala.
Ingen har väl önskat en sådan utveckling. Man bör med Jari Rankinen fråga: kan vi inte komma överens? Förhandla? Är det detta vi vill?
Det är beklämmande, åtminstone för mig, att läsa om hur flertalet biskopar uttalat sig i fallet Vammala, Hyvinge och SLEY. En
finsk dagstidning talade i sin ledarspalt om besvikelsen över att man inte fått bevittna hängningen, och man avsåg då de präster som har den traditionella ämbetssynen. Ett fullkomligt raseri tycks råda. Medan flera kvinnliga präster förstår att detta inte har något med diskriminering att göra, är många blodhundar ute i trafiken.
För många har det blivit allt mera uppenbart att man i framtiden kan komma att vara tvungen att bygga upp en verksamhet helt utanför biskoparnas och domkapitlens jurisdiktion. I vår bekännelse är det församlingen som behåller rätten att välja och viga sina präster. Gör inte biskoparna det, så finns det andra vägar!
Detta är inte ett hot. Alla som är insatta i problematiken är medvetna om detta. Det sker ju redan på sina håll. Det innebär ju att de som vill leva "mjukt" och försöka hålla gemenskapen, kommer att vara tvungna att betala dubbelt: dels betala sin kyrkoskatt (utan att i allt få "valuta för pengarna", men stöda god diakoni och annat), dels också betala för sina pastorer och evangelister, som svarar för deras andliga vård.
Den dag det går upp att det här inte alls bara handlar om någon ämbetsfråga, utan om kristen tro och kristet liv, om omvändelse till Kristus, om efterföljelse, så kommer denna fråga att bli mycket aktuell.
Jag konstaterar att vi tillsvidare åtminstone har haft det ganska lugnt i Borgå stift. Detta är inget försök till inställsamhet, men nog ett erkännande åt biskop Björkstrand. Jag tror det har varit vist att inte provocera. Jag hoppas givetvis att Borgå stift kunde vara en vägvisare för hela kyrkan, att man kan finna vägar också i svåra situationer.
Men situationen kan förändras, också i Borgå stift. Det hänger nog mycket på om vi får nya präster, och om folk får leva ut sina övertygelse (som inte är en heresi) i praktiken, och försöka göra det så kristligt och vettigt som möjligt.
Från den plattform jag nu står på ser jag dock många nya orosmoln. Vår kyrka håller definitvt på att förändras. Det gäller framför allt synen på BIbeln. Och det hänger säkert samman med den teologiska utbildningen. Det gäller synen på tron, att medlemskapet inte räcker till himlen om jag inte tror på Jesus och blir en Kristi lärjunge. Att skriva så är inte att förneka dopets stora betydelse, tvärtom är det att förneka dopförbundet att inte leva i tro och i Kristi efterföljelse (..på det att jag skall vara hans egen...).
Nu behöver vi pingstens Ande. Jag erkänner och bekänner mitt eget behov av förnyelse och förvandling.
Jag tror att det bara är Gud själv som kan lösa denna svåra situation. Därför har vi alla anledning att idag bedja Kom, Helige Ande! HERREN och Livgivaren behövs, såsom Han alltid har behövts, för utan den Helige Ande finns det ingen kyrka.
Den Helige Ande för oss inte bort från Ordet, utan skall lära oss och påminna oss om allt som Jesus har sagt oss.
Är det inte just detta vi nu behöver?
Henrik
9 kommentarer:
Hur långt kan en bedömning göras för hur motsvarande situationer som Vammala och Karjasilta hanteras i Borgå stift?
Finns det församlingar där det finns både kvinnliga präster och manliga präster? Och där fallet dessutom är det att någon av de manliga prästerna inte samverkar med kvinnliga präster i gudstjänst?
Finns det inte ens potentiell någonting som skulle kunna bli ett case, kan vi väl inte säga så mycket.
hälsn.
Av Anonym, Klockan söndag, maj 27, 2007 5:25:00 em
Hej! Bra fråga.
Jag tänkte nog litet på detta också sen, och konstaterar att det kan bero på tillfälligheter.
Å andra sidan har samtal med GB vid några tillfällen signalerat en klart större öppenhet - åtminstone än så länge. Det har nog funnits en annan ton än i många av de finska stiften.
Men när det blir hårdare så ser man hur långt det räcker.
Och som du antyder, om och när någon motsvarande situation dyker upp.
Jag tycker att man bör se på båda frågorna: både prästvigning enligt sin övertygelse och rätten att leva enligt sin övertygelse.
I dagens läge är det så att "drevet" är på gång, och det leder till allt skarpare brytningar.
Därför skrev jag att jag tror att det bara är Gud själv som kan förändra detta. Det sade jag också åt ärkebiskopen.
Men all vilja att försöka förstå och inte provocera tycker jag att man skall uppskatta. Man har sannerligen inte blivit bortskämd med sådant den senaste tiden.
Henrik
Av Henrik Perret, Klockan söndag, maj 27, 2007 5:46:00 em
"att man i framtiden kan komma att vara tvungen att bygga upp en verksamhet helt utanför biskoparnas och domkapitlens jurisdiktion"
Vi behöver dock inte uppfinna hjulet. Inte heller Finska Luthersiftelsen. Eller Missionsprovinsen. Eller de s.k. väckelsrörelserna.
Men vad fordras av "verksamheten" som byggs upp,om syftet är att vi kan leva som kristna tills Herren kommer? På försök ställer jag samman Luthers sju kännetecken på kyrkan och den evangeliska rörelsen, som jag känner bäst till:
1. Guds ord och dess predikan Detta är huvudsaken i den evangeliska verksamheten. Det vore enkelt om det bara fanns detta enda kännetecken på kyrkan, men nu fanns det (åtminstone) sex till ... Saken blir också komplicerad om predikan knyts till ämbetet (kännetecken 5), och sättet ämbetet är underordnat något (eller ingenting)?
2. dopet Dopets sakrament har folkkyrkan monopol i vårt sammanhang. Frågan kommer vi längden inte undan. Bland nordliga laestadianer lär man döpa, och sedan låta kyrkotjänstemannen bekräfta "nöddopet".
3. nattvard Samma som (2) ovan. Om ämbetet (5) får en lösning, så ger sig frågan om predikan, dop och nattvard? Det finns fler frågor om hur sakramenten förvaltas och inte bara portioneras ut.
4. nycklamakten Har vi överhuvudtaget någon klar lära på denna punkt? Vissa kyrkliga uppgifter tyder på att nycklamakten anses oberoende av ämbetet.
5. det kyrkliga ämbetet Här brakar det lös, tydligen ett avgörande kännetecken! Har väckelserörelserna avgjort huruvida ämbetet är mer eller mindre "extra", eller är å andra sidan predikanter och andra anställda (frivilliga) "egentligen" ämbetsbärare?
6. bönen, tillbedjan och gudstjänsten Evangelifesterna är nog bön och tillbedjan!
7. korset d.v.s. förföljelse, martyrium Det blir inte alltid applåder för evangeliföreningen, men jag klagar inte ...
Ja, vi behöver inte uppfinna hjulet, men en hel del teologiskt arbete verkar behövas på befintliga konstruktioner i närmiljön. I den här snabbgenomgången får slef "godkänt" på kännetecken (6), "tveksamt" på (1) och (7), och bakläxa på (2), (3), (4) och (5). Det blir nog ingen kyrka här ...
VAd säger laestadianer, kuare, oasare, limmare m fl?
Av Anonym, Klockan söndag, maj 27, 2007 7:07:00 em
Hej! Tack för bidrag! Vi ska inte uppfinna hjulet. Men problem finns nog som du antyder.
Ett av problemen är nog att vi behöver kristna präster, förkunnare och ledare.
Vi kan omdefiniera en del, jag tycker att många predikanter i den evangeliska rörelsen kommer mycket nära begreppet "pastor", låt vara att de ju inte förvaltat sakramenten. Men kanske kunde de ha kallats till det? I framtiden skulle säkert en uppdaterad version av dessa behövas. Kanske t.ex. så att det är människor som helt eller delvis också har ett annat arbete (tältmakare).
Jag tror att vi går in i en ny tid. Mitt intryck, som jag säger mycket försiktigt, är att man inte behöver sträva efter någon alltför synligt systematisk lösning - det kan vara en församling med en klar Kristusbekännelse, en husförsamling, någon av våra väckelserörelser, en mera karismatisk grupp eller något annat. Huvudsaken är att det är en gemenskap där Kristi Ord förkunnas rent och klart, och jag instämmer mycket gärna i notae ecclesiae (dessa kan kanske uppfyllas på litet olika sätt med kombinationer av strukturer, för att säga det med den tankeskärpa som jag just nu har..)
Därför vill jag bejaka allt andligt liv på Ordets grund, och tycker att vi inte skall spilla krut på att gå åt kristna, utan använda vår mesta energi på att förkunna evangeliet om Kristus, så att människor tror och blir frälsta.
Jag instämmer också i det du KN säger om att en hel del teologiskt arbete finns att göra.
Det är lovande med alla reflexioner kring framtiden. Må Gud leda oss alla nu, och låta oss få "bygga Guds rike".
Henrik
Av Henrik Perret, Klockan söndag, maj 27, 2007 11:23:00 em
Med Luthers sju kännetecken är väl inte allt sagt som kan sägas om nödvändiga kännetecken på den kyrka vi behöver för att hålla ut till änden. Det kan finnas fler kännetecken, nödvändiga.
De sju punkterna tycker jag mycket effektivt exponerar hur smal "verksamheten" i t ex en väckelserörelse är, om vi frågar efter det församlingsliv varje kristen behöver. De är ett bra verktyg för de frågor vi står inför.
Jag tycker att gamla lutherska kyrkan, som vi är så besvikna på nu, är ett oerhört fint maskineri, inte minst stiftsnivån och domkapitlet (just det) som blanserar församlingens relation till pastorn med en relation utifrån och "uppifrån". Jag tror inte att en "pingstmodell" rätt och slätt är idealet, dvs relationen minimerad till pastor-lokalförsamling. Det är väl bara att fråga någon frikyrkopastor hur det kan kännas i olika situationer. Att jag ser det så kan delvis bero på att jag också tjänat i en kyrka som inte är äldre än 40 år och där maskineriet är allt annat än fintrimmat.
Det vi kan lära oss av aktuella nuläget - tyvärr inget sagt om botemedel - är att påven kan ta fel, kyrkomötet kan ta fel, den fulländade kyrkoordninge kanta fel, överallt där syndiga människor verkar kan det gå fel ...
Av Anonym, Klockan måndag, maj 28, 2007 10:51:00 fm
Tack Kristian för din spegling av Slef mot Luthers sju kännetecken för kyrkan. Ingen kyrka där, konstaterades det. Är det någon som är beredd att pröva "folkkyrkan" inför samma spegel? Eller någon enskild folkkyrkoförsamling? Eller vilken inomkyrklig väckelserörelse som helst?
Jag tycker det skulle vara på tiden att vi på allvar skulle börja diskutera det som Henrik kallade "en verksamhet helt utanför biskoparnas och domkapitlens jurisdiktion".
Jag vill helt försiktigt ställa mig lite skeptisk till Henriks förslag att man kunde kombinera olika strukturer för att så samla (=skramla) ihop så det räcker till 7 kännetecken. Hur blir det med ordningen (1 Kor 14) i en sådan "kyrka"? Vem skall anses höra till en sådan kyrka när kännetecknen finns i vitt spridda sammanhang? Och slutligen bröder, vem är det vi fruktar för?
mvh
Hans Ahlskog
Av Anonym, Klockan tisdag, maj 29, 2007 1:59:00 em
Kristian,
du har väl läst Bygstads bok Den kristna församlingen? Då skulle det vara intressant att läsa dina synpunkter på hans framställning, i relation till att "den gamla lutherska kyrkan" har en bra organisation. Bygstad ger nog den enskilda församlingen en betydligt större roll när det gäller att kalla sina tjänare (domkapitlen skickar inga unga präster på "skottkärran" enligt Bygstad), liksom när det gäller skillnaden mellan biskop och präst.
Av Anonym, Klockan onsdag, maj 30, 2007 7:27:00 fm
Jo, Bygstad är på gång. Några stora nyheter har jag inte stött på, men det är ju egentligen inget plus (nyheter), tvärtom. Jag läser boken ut från den fråga som Henrik formulerade här som att "bygga upp en verksamhet helt utanför".
Mina funderingar om "domkapitlet" ("konsistorium" eller vad man nu vill kalla det) är naturligtvis ingen lärofråga, utan rätt praktisk. Tankegången är:
Antag att du Ola kallades till pastor av en konfessionell luthersk grupp. Du vill inte veta av någon nivå över församling-pastors-nivån. Antag ytterligare den Allsmäktige i sitt råd tillåter någon disharmoni i er församling (är detta tänkbart?), ja, att någon grupp lite oegentligt sätter åt dig i församlingen. Den praktiska tanken är då att det kunda vara en mycket god sak för den stackars pastorn att ha en instans utanför/ över den egna lokalförsamlingan som kunde se på affären opartiskt. Misionsprovinsen har tänkt på sådant.
Tankegången är inte helt ren från teologi, där finns befallningen att inrätta sig "som i alla de heligas församlingar", och attityden i Korint som blottläggs av frågan "Är det bara till er Guds Ord har kommit?"
Av Anonym, Klockan onsdag, maj 30, 2007 12:54:00 em
Jovisst, Kristian, helhetsaspekten bör vara med. De lutherska bekännelsekyrkorna och de fria församlingarna strävar också efter gemenskap och har också nått sådan i en del fall, medan det pågår ett arbete med frågan i andra fall. En av motiveringarna är den du nämner.
Min invändning gällde nog mera den hårda episkopala styrning som jag betecknar med "domkapitlets skottkärra".
Läs vidare, det finns mycket vi kunde samtala om.
Av Anonym, Klockan onsdag, maj 30, 2007 5:32:00 em
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida