Det var en gång
En god vän berättade för mig om en film som han hade sett.
Den handlade om en italiensk ö, där nazisterna landsteg. De italienska patrioterna (under andra världskriget) gav sig utan strid, överlämnade sina vapen åt nazisterna.
Nazisterna samlade sedan männen, ställde upp dem på ett led - eller var det så att de satt på en bänk i en lång rad? Ledaren, en nazistisk officer, tog sitt vapen och sköt kallblodigt ner en av dem, som utan ett ljud föll till marken.
Ingen reagerade, alla satt stela av fruktan.
Efter en stund sköt han en till. Alla satt som skrämda höns, ingen gjorde något. Han sköt en till, och ännu en.
Då höll inte nerverna på en av dem som visste att han stod i tur, han reste sig och sprang omkring och kastade sig på marken framför officeren. Den nazistiske officeren satte vapnet i hölstret och sade: "det får räcka för denna gång."
I samtalet började vi fundera över filmen. Mannen, som inte höll för trycket, kanske räddade många liv, det blev den utlösande faktor som fick nazisten att överväga, kanske det talade till hans samvete.. Att någon protesterade.
Det var en gång. En film.
Plötsligt slog det mig att det inte bara handlar om filmer från andra världskriget.
Egentligen tycker jag inte riktigt om den krigiska förebilden. Men jag kan inte hjälpa att det var den krigiska händelsen i filmen som fick mig att fundera över vad den hade att säga.
De sköts, en efter en, och det fortgick så länge tills någon reagerade..
Jag påstår inte att någon skulle skjutas idag. Men kanske nog att det finns sådana som förskjuts.
Herdar blir slagna, och inte bara herdar, också "vanliga kristna", förtroendevalda. Missionsarbetet blir ett slagfält.
Jag tror att vi är många som tänker att kyrkan här är inne på totalt fel spår.
Vad säger församligarna?
Om och när man försöker avgöra teologiska frågor genom disciplinära åtgärder, när man vill tvinga någon att handla mot sin övertygelse - eller att gå.
Jag talar inte nu om vilken åsikt man skall ha, eller får ha, i ämbetsfrågan.
Eller om man kan lösa aktuella frågor genom att stagda om diskriminering, välsignelse av partnerskap, kanske så småningom om könsneutrala äktenskap, som i Sverige... Bara införa ett nytt lagrum i kyrkolagen, kopierat från de kommunala lagstiftningen, som om kyrkan inte skulle ha en egen trosgrund.
Ctrl+C och Ctrl + V liksom, eller som vi MacBookare skulle säga Apple+C och Apple+V ...
Jag talar om hur kyrkan hanterar frågeställningarna. Och om vad som dikterar besluten sen när de "avgörs".
Och jag frågar mig om alla vi många som ser på, tills vi kanske själva "sitter på bänken", är beredda att reagera, att protestera mot denna nya stil, denna kyrk-oordning (detta ord tillagt 20.10 kl. 12.40).
Det finns nog kanske ännu en tredje väg. Men vilja finns inte, åtminstone inte ännu.
Välsignade protestanter, där de finns!
Henrik
Den handlade om en italiensk ö, där nazisterna landsteg. De italienska patrioterna (under andra världskriget) gav sig utan strid, överlämnade sina vapen åt nazisterna.
Nazisterna samlade sedan männen, ställde upp dem på ett led - eller var det så att de satt på en bänk i en lång rad? Ledaren, en nazistisk officer, tog sitt vapen och sköt kallblodigt ner en av dem, som utan ett ljud föll till marken.
Ingen reagerade, alla satt stela av fruktan.
Efter en stund sköt han en till. Alla satt som skrämda höns, ingen gjorde något. Han sköt en till, och ännu en.
Då höll inte nerverna på en av dem som visste att han stod i tur, han reste sig och sprang omkring och kastade sig på marken framför officeren. Den nazistiske officeren satte vapnet i hölstret och sade: "det får räcka för denna gång."
I samtalet började vi fundera över filmen. Mannen, som inte höll för trycket, kanske räddade många liv, det blev den utlösande faktor som fick nazisten att överväga, kanske det talade till hans samvete.. Att någon protesterade.
Det var en gång. En film.
Plötsligt slog det mig att det inte bara handlar om filmer från andra världskriget.
Egentligen tycker jag inte riktigt om den krigiska förebilden. Men jag kan inte hjälpa att det var den krigiska händelsen i filmen som fick mig att fundera över vad den hade att säga.
De sköts, en efter en, och det fortgick så länge tills någon reagerade..
Jag påstår inte att någon skulle skjutas idag. Men kanske nog att det finns sådana som förskjuts.
Herdar blir slagna, och inte bara herdar, också "vanliga kristna", förtroendevalda. Missionsarbetet blir ett slagfält.
Jag tror att vi är många som tänker att kyrkan här är inne på totalt fel spår.
Vad säger församligarna?
Om och när man försöker avgöra teologiska frågor genom disciplinära åtgärder, när man vill tvinga någon att handla mot sin övertygelse - eller att gå.
Jag talar inte nu om vilken åsikt man skall ha, eller får ha, i ämbetsfrågan.
Eller om man kan lösa aktuella frågor genom att stagda om diskriminering, välsignelse av partnerskap, kanske så småningom om könsneutrala äktenskap, som i Sverige... Bara införa ett nytt lagrum i kyrkolagen, kopierat från de kommunala lagstiftningen, som om kyrkan inte skulle ha en egen trosgrund.
Ctrl+C och Ctrl + V liksom, eller som vi MacBookare skulle säga Apple+C och Apple+V ...
Jag talar om hur kyrkan hanterar frågeställningarna. Och om vad som dikterar besluten sen när de "avgörs".
Och jag frågar mig om alla vi många som ser på, tills vi kanske själva "sitter på bänken", är beredda att reagera, att protestera mot denna nya stil, denna kyrk-oordning (detta ord tillagt 20.10 kl. 12.40).
Det finns nog kanske ännu en tredje väg. Men vilja finns inte, åtminstone inte ännu.
Välsignade protestanter, där de finns!
Henrik
upplagd av Henrik Perret
23:05
2 kommentarer:
Henrik skrev: "Jag tror att vi är många som tänker att kyrkan här är inne på totalt fel spår. Vad säger församligarna? Om och när man försöker avgöra teologiska frågor genom disciplinära åtgärder, när man vill tvinga någon att handla mot sin övertygelse - eller att gå." Jag Andreas säger så här: jag gläds åt att kyrkotukt och lärotukt återigen erkänns som princip; det tråkiga bara är att det är liberalteologerna som tillämpar den. De som de mer konservativa varit dumma nog att släppa fram - genom att själva inte sköta lärotukten. Att byta övertygelse eller (lättare) avgå är ju precis det krav man borde ha ställt modernisterna inför - för bra många år sedan. Nu är det istället de som ställer det kravet. Det kan man beklaga - men inte principen att någon sorts ordning måste upprätthållas i en kyrka (ungefär som svenske kommunistledaren Hermansson sa om ordningen i ett parti).
Är du Henrik en sån där som reducerat målsättningen om en verklig evangelisk-luthersk kyrka till "samexistens" mellan alla möjliga sorters teologier(för att i varje fall få vara med själv)? Vi har tyvärr ganska många som tänker på det sättet här i Sverige (även inom den s.k. Frimodig kyrka-gruppen), och på det viset får vi aldrig något mandat till verkliga förändringar. Våra verkliga ambitioner bör inte mörkas. (Om vi nu har några, förstås). Och vi kommer inte ifrån att det är en tidvis ganska brutal maktkamp det handlar om, även om våra vapen inte är (bör vara) av köttslig art.
Av
Andreas Holmberg, Klockan
tisdag, oktober 23, 2007 2:43:00 fm
Nej, jag har inte reducerat målsättningen. Jag tycker bara att det inte är de som ska lämna kyrkan som har kyrkans tro.
Lärotukt är det knappast fråga om här, utan snarast förvaltningsfundamentalism, dvs att kyrkomötets beslut och kyrkans ordning lyfts framom kyrkans bekännelse.
Henrik
Av
Henrik Perret, Klockan
tisdag, oktober 23, 2007 9:52:00 fm
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida