"...så att man aldrig glömmer melodin..."

Skalden och biskopen i Lund, Nils Bolander, skriver i många av sina dikter om tjänsten i Guds rike. Att Nils Bolander, en av mina absoluta favoriter, brottats med prästkallet och sin känsla av ovärdighet, är uppenbart.

Men Bolanders dikter handlar inte bara om präster, utan äger sin tillämpning på tjänsten i Guds rike. I en tid är man gärna betonar effektivitet och höga krav, ofta förenade med en obruten föreställning om sin egen förmåga passar Nils Bolander dikt Trasiga redskap väl in, som en självbekännelse och en bön:

Trasiga redskap
tar han i sin hand
och arbetar med
i sitt åkerland.

Plogar som ingen
vill plöja med
ställer han i ordning,
denne mästersmed.

Spelar en låt
på en sprucken violin
så att man aldrig
glömmer melodin.

Blåser en revelj
i ett buckligt gammalt horn
som väcker dem som sover
i Törnrosaslottets torn.

Dem som människor
inte förstod
utvalde Gud
i sin redskapsbod.

Den som i världen
ingenting är
utväljer Gud
i sin legohär.

En pensionerad prästbroder påminde mig om denna dikt häromdan. Han sade: "tänk om jag skulle få rymmas med i sista strofen."
Ja, kanske det är lättast att - som i en hebreisk bok - börja läsa "från slutet"...

Henrik