Vänord
Jag fick för någon tid sedan ett mail av en god vän. Han skrev några ord om mig, som jag har fått spegla mig i och ta till mitt hjärta. Det är inte illvilliga ord. Det är visa ord, sagda av en man med stort hjärta och stor erfarenhet.
Det är avslöjande ord, och i (hälsosam mening) förödmjukande ord. Men just i förödmjukelsen finner man glädjen.
Han skriver om präster. Men orden kunde lika väl gälla också andra. Därför serveras de här, som confessiones, men också som tips och vägkost.
Jag uppskattar också kritiska ord, också mig får man - och bör man - kritisera. Men "förmaningens ändamål..." (1 Tim. 1:5).
Jag vet inte hur dessa ord träffar mig eller Dig. Men förmaningen måste bygga på sanningen, jag har också fått beskyllningar som jag inte kan ta emot, av en och annan herreman (några).
Men denne broder skriver:
"Vad jag skrev är färgat av själavårdserfarenheten. Många kommer trötta och resignerade. Fångade av en alldeles speciell frågeställning som blir till ett symptom! De har trott sig oumbärliga (ett slags högmod), de har präglats mer av nitälskan än av kärlek, mer av det yttre än det inre utan att vilja det. I själavården behöver de hjälp att sänka sin tyngdpunkt, kanske komma ifrån lite, ta sig ett nådesbad i tystnaden någonstans, lära sig vara i och t.o.m. älska obemärktheten, låta Jesus tala på ett nytt och djupare sätt, komma till en ro i det olösta (olösliga). Att bara längta efter det är Guds Andes verk.
Jag tänkte att det är en risk att du blir för upptagen av att försvara Ordet och att du istället behöver lära dig tillit - och kanske Gamaliels råd.
"Kyrkan klarar sig alltid, det är värre med folket" (Bo Giertz på sin 75-årsdag).
Men är du profet står ju kallelsen fast. "Ve mig om jag INTE..."
För mig var det en stor befrielse att lämna kyrkproblemen...."
Någonstans i slutet av hans text har jag frågetecken, som inte betyder att jag avvisar dem, utan fortsätter att meditera.
En sak är helt klar: "det är som sig bör att Han växer till och jag förminskas" eller som det står i SFB:
Han måste bli större och jag mindre..
Henrik
Det är avslöjande ord, och i (hälsosam mening) förödmjukande ord. Men just i förödmjukelsen finner man glädjen.
Han skriver om präster. Men orden kunde lika väl gälla också andra. Därför serveras de här, som confessiones, men också som tips och vägkost.
Jag uppskattar också kritiska ord, också mig får man - och bör man - kritisera. Men "förmaningens ändamål..." (1 Tim. 1:5).
Jag vet inte hur dessa ord träffar mig eller Dig. Men förmaningen måste bygga på sanningen, jag har också fått beskyllningar som jag inte kan ta emot, av en och annan herreman (några).
Men denne broder skriver:
"Vad jag skrev är färgat av själavårdserfarenheten. Många kommer trötta och resignerade. Fångade av en alldeles speciell frågeställning som blir till ett symptom! De har trott sig oumbärliga (ett slags högmod), de har präglats mer av nitälskan än av kärlek, mer av det yttre än det inre utan att vilja det. I själavården behöver de hjälp att sänka sin tyngdpunkt, kanske komma ifrån lite, ta sig ett nådesbad i tystnaden någonstans, lära sig vara i och t.o.m. älska obemärktheten, låta Jesus tala på ett nytt och djupare sätt, komma till en ro i det olösta (olösliga). Att bara längta efter det är Guds Andes verk.
Jag tänkte att det är en risk att du blir för upptagen av att försvara Ordet och att du istället behöver lära dig tillit - och kanske Gamaliels råd.
"Kyrkan klarar sig alltid, det är värre med folket" (Bo Giertz på sin 75-årsdag).
Men är du profet står ju kallelsen fast. "Ve mig om jag INTE..."
För mig var det en stor befrielse att lämna kyrkproblemen...."
Någonstans i slutet av hans text har jag frågetecken, som inte betyder att jag avvisar dem, utan fortsätter att meditera.
En sak är helt klar: "det är som sig bör att Han växer till och jag förminskas" eller som det står i SFB:
Han måste bli större och jag mindre..
Henrik
upplagd av Henrik Perret
12:00
3 kommentarer:
Frid (igen)
Din broder skrev många visa ord. Visst bör vi alla dagligen rannsaka oss och våra motiv (i Ordets ljus!). Det är alldeles nödvändigt, ibland går vi vilse.
Samtidigt så måste ju också någon göra något, mera synligt s.a.s. En har kanske uppgiften att strida på bönefronten, en annan vässer pennan och någon klarar strupen. Alla fronter behövs. Men sant är att vi behöver strida under Andens ledning och i ljuset av Sanningen. Personligen försöker jag ta till mig lärdomarna i 2 Krön. 20. En fascinerande stridsstrategi!
Allt gott,
h. Gerd Snellman
Av
Anonym, Klockan
lördag, oktober 20, 2007 3:38:00 em
De är fina ord, "att sänka sin tyngdpunkt, ta sig ett nådesbad i tystnaden..." Men finare än är det att ha präster som Du, Henrik, som vågar lita på Guds Andes verk på ett inte så privatiserat sätt: tillsammans med församlingen. Också vanliga lekmän kan uppleva trånghet i fråga om bibelsynen och friheten att tro. Då är det tröstande att inte alla gömmer sig. Ibland måste man, men det behövs sådana som orkar tala on de svåra ja eller nej-fågorna.
Av
marika a-s, Klockan
söndag, oktober 21, 2007 8:27:00 fm
TAck för Era fina och uppmuntrande kommentarer! Min epost strejkar så jag får inte kopia av vad som skrivs på bloggen, därför upptäcker jag inte genast kommentarerna.
Ska försöka åtgärda detta - har kopior men vet inte hur backupen skall bli "samarbetsvillig".
Ibland undrar jag om människorna hade mera tid och var effektivare före datorerna kom... NU sitter man var och varannan dag och fixar något...
Samma sak gäller ju banken: nu med datoriseringen så tar det massor med tid; förr när "posttanten" (som också skötte banken) för hand skrev in i bankboken, gett det undan...
En liten exkurs, men aktuell..
Henrik
Av
Henrik Perret, Klockan
söndag, oktober 21, 2007 10:28:00 fm
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida