Allvarsperspektiv
Medicinalrådet Carl-Erik Vænerberg skriver i en insändare i Hbl idag några mycket tänkvärda ord. Han ser de senaste tidernas tragiska händelser i ett större sammanhang:
Det är ingen överraskning att sjuka tankar finner god näring i ett samhälle där egoismen vältrar sig i våld och sex. Ingen ingriper mot ungdomars sätt att klä sig i svart med symboler och texter om död och dödandet. Varför? Ja, det är ju bara musik . Tänk att hela vår värld kunde hylla demonerna Lordi med samma slags musik som inspirerat fram Jokelatragedin. Som man bäddar får man ligga.
Utan att dra för långtgående eller för kategoriska slutsatser - vilket Carl-Erik Vaenerberg säkert inte avsett - är det bra och nödvändigt att stanna upp och analysera läget.
Jag tror att det finländska samhällets problem i hög grad är hemmens kris. Den enkla och klara kampanjen "mamma-pappa-barn" i Sverige väckte en våldsam reaktion. Ändå var budskapet "bevara äktenskapet". Och så mamma-pappa-barn, ord som borde stå för något av en idyll, åtminstone sett ur barnens synvinkel.
Medicinalrådet Vaenerberg ser också en annan koppling som nog kan väcka känslor och reaktioner, men som icke desto mindre är värd att citera:
I diskussionen har man efterlyst förmågan till empati hos de unga. Empati fordrar ödmjukhet. Den kan inte spira i egoismen. Där gör man som man vill och tänker inte på följderna för andra. Goethes aforism "Där det inte finns kvinnor, finns det inga manér och inget uppförande kan lära oss något." Har jämställdheten, feminismen utrotat kvinnorna? Vi är alla lika. Det är inte coolt att visa upp manér och uppförande, blotta sin ödmjukhet. Ingen lär eleverna att ta av sig mössan inne eller då de talar med läraren. När kvinnorna återfår sin roll som föremål för männens uppmärksamhet ökar ödmjukheten och empatin.
Hans fråga "har feminismen utrotat kvinnorna" är mycket intressant. Jag tror att det ligger mycket i frågan, beroende på hur man definierar feminismen. Feminism kan stå för så mycket - allt från ett korrektiv till uppenbara orättfärdigheter som manssamhället har producerat till en absolutifiering av kvinnan intill utplåning. För om mannen eller kvinnan ser sin existens enbart kring sig själv, ensamt, så utplånas inte bara "partnern", utan han/hon utplånar fort sig själv. Och detta inte bara i biologisk mening.
Det var många år sedan Kari Suomalainen tecknade i Helsingin Sanomat. Jag minns hans bild av en konfirmation, där långhåriga, vitklädda ungdomar tågade fram till altaret. Det var omöjligt att skilja på flicka och pojke, alla såg lika ut, gick med lika långa steg framåt. Men en av Karis klassiska gummor sade åt sin granne: ne joilla on isommat jalat, ne on poikii... (de som har större fötter, de är pojkar). Det var det enda som skiljde dem åt.
Jag tror att det lönar sig att läsa Carl-Erik Vaenerbergs tänkvärda insändare i dagens Hbl.
Henrik
Det är ingen överraskning att sjuka tankar finner god näring i ett samhälle där egoismen vältrar sig i våld och sex. Ingen ingriper mot ungdomars sätt att klä sig i svart med symboler och texter om död och dödandet. Varför? Ja, det är ju bara musik . Tänk att hela vår värld kunde hylla demonerna Lordi med samma slags musik som inspirerat fram Jokelatragedin. Som man bäddar får man ligga.
Utan att dra för långtgående eller för kategoriska slutsatser - vilket Carl-Erik Vaenerberg säkert inte avsett - är det bra och nödvändigt att stanna upp och analysera läget.
Jag tror att det finländska samhällets problem i hög grad är hemmens kris. Den enkla och klara kampanjen "mamma-pappa-barn" i Sverige väckte en våldsam reaktion. Ändå var budskapet "bevara äktenskapet". Och så mamma-pappa-barn, ord som borde stå för något av en idyll, åtminstone sett ur barnens synvinkel.
Medicinalrådet Vaenerberg ser också en annan koppling som nog kan väcka känslor och reaktioner, men som icke desto mindre är värd att citera:
I diskussionen har man efterlyst förmågan till empati hos de unga. Empati fordrar ödmjukhet. Den kan inte spira i egoismen. Där gör man som man vill och tänker inte på följderna för andra. Goethes aforism "Där det inte finns kvinnor, finns det inga manér och inget uppförande kan lära oss något." Har jämställdheten, feminismen utrotat kvinnorna? Vi är alla lika. Det är inte coolt att visa upp manér och uppförande, blotta sin ödmjukhet. Ingen lär eleverna att ta av sig mössan inne eller då de talar med läraren. När kvinnorna återfår sin roll som föremål för männens uppmärksamhet ökar ödmjukheten och empatin.
Hans fråga "har feminismen utrotat kvinnorna" är mycket intressant. Jag tror att det ligger mycket i frågan, beroende på hur man definierar feminismen. Feminism kan stå för så mycket - allt från ett korrektiv till uppenbara orättfärdigheter som manssamhället har producerat till en absolutifiering av kvinnan intill utplåning. För om mannen eller kvinnan ser sin existens enbart kring sig själv, ensamt, så utplånas inte bara "partnern", utan han/hon utplånar fort sig själv. Och detta inte bara i biologisk mening.
Det var många år sedan Kari Suomalainen tecknade i Helsingin Sanomat. Jag minns hans bild av en konfirmation, där långhåriga, vitklädda ungdomar tågade fram till altaret. Det var omöjligt att skilja på flicka och pojke, alla såg lika ut, gick med lika långa steg framåt. Men en av Karis klassiska gummor sade åt sin granne: ne joilla on isommat jalat, ne on poikii... (de som har större fötter, de är pojkar). Det var det enda som skiljde dem åt.
Jag tror att det lönar sig att läsa Carl-Erik Vaenerbergs tänkvärda insändare i dagens Hbl.
Henrik
5 kommentarer:
"Jag menar saker som följande: - när de unga bör vara tysta framför sina föräldrar; hur dom skall visa respekt mot dem genom att stå och låta dem sitta; vilken respekt som visas mot föräldrar; vilka kläder och skor som skall bäras; klädstilen och håret; sätt och maner överhuvudtaget. Skulle du hålla med mig? - Jo."
-Socrates, kring 430 f.kr
"Vad händer åt våra unga? De visar orespekt mot äldre, de är olydiga mot sina föräldrar. De lyder inte lagen. De härjar på gatorna med vilda idéer. Deras moral förfaller. Vad skall det bli av dem?"
-Platon, kring 400 f.kr
"Jag ser inget hopp om framtiden för vårt folk ifall de är beroende av dagens lättsinta ungdom, för ungdomen är verkligen ansvarslösa bortom ord... När jag var ung, var vi lärda att vara diskreta och respektfulla mot äldre, men den nuvarande ungdomen är i stigande grad ohövlig och utan gränser."
-Hesiodos, kring 700-talet f.kr.
Jag menar att diskussionen drivs åt alldeles fel riktning i ditt inlägg om jag nu tolkar det rätt - det är naturligt och lätt att beskylla "dom andra", sina "fiender", för livets problem. Men sådan tudelning och "outsourcing" av ondska leder bara till önskefulla villovägar som stöder sig på översimplifierade uppfattningar om mänsklighet. Man skall inte söka ondska i andra, utan i alla, inkluderande en själv. Annars beskyller man sin omgivning och blir blind för sig själv.
Jag menar också att Carl-Erik Vænerberg inte ser på orsakerna tillräckligt djupt. Givetvis lever vi en till synes egoistisk kultur, men vad är det som ger upphov till detta? Jag tycker inte det vore alls överraskande att detta till synes egoistiska beteende egentligen härstammade från att folks medvetenhet om sina medmänniskor, och därmed deras empati mot dem, sjunker - en människa som inte förhåller sig till andra människor som sin like, behandlar andra människor som föremål, psykopatiskt.
Vad är att skylla? Jag hävdar att den värld barn idag växer upp i är verkligen illa vad gäller utveckling av empati, för barnen uppfostras ständigt i skola och fritidshobby att TÄVLA. Roffa åt dig medan du hinner, skuffa ner dem som är i din väg, tryck ner de andra så de inte hinner fatt.
Var härstammar en sådan attityd från? Den är relativt ny och verkar ha uppkommit i hög grad genom ekonomiska depressionen på 90-talet, genom vilken amerikanska idéer om marknadsekonomi till slut slog ut i full blomning i Finland.
Vad gäller ditt koncept om hemmes kris, tror jag du vill vända frågan till att vara fientlig mot t.ex. homosexuella förhållanden. (Homosexuella vårdnadshavare har statistiskt konstaterats att inte uppfostra annorlunda barn än heterosexuella vårdnadshavare.) Jag är definitivt på linjen att barn behöver två (eller fler?) föräldrar för att barnet i dagsläget skall ha någon mätbar kontakt med sina föräldrar; föräldrarna är ute och jobbar dagarna i ända och dom enda som barnen får bättre kontakt med är barnvårdare som ogillar sitt arbete och inte orkar med barnen - detta är miljön i vilken dagens barn växer upp.
Men är lösningen då att ena föräldern stannar hemma? Det är här som feminismen kommer in; vi har utan någon som helst tvekan kunnat konstatera att kvinnans roll och förhållandet till kvinnan i ett förhållande blir märkbart annorlunda från idag ifall den klassiska kvinnorollen tillämpas. Kanske barnen kunde bli lydigare osv., men får det göras på kvinnans kostnad?
Den klassiska kvinnomodellen innebär mycket mer än man skulle tro (att säga emot de följande tre poängerna är att säga emot historieböcker):
* Kvinnan har ingen egentlig egendom eftersom hon inte arbetar. Hon är alltså inte ekonomiskt självständig.
* Kvinnan är pga. saknad av egendom ständigt bunden till mannen i överlevnad - i den klassiska kvinnomodellen är kvinnan hemlös utan familj. Vad är valet när man får välja mellan en orespekterande hustru och ett liv på gatan?
* Kvinnan blir i.o.m. ovanstående inte längre en likvärdig kumpan utan mer en slav åt mannen. Mannen är klassiskt sett kvinnans förmyndare i och med att kvinnan inte (kan) anses myndig i klassiska kvinnomodellen.
Den klassiska kvinnomodellen har åstadkommit mycket ondska och förtryck mot kvinnor - endast män(som inte är kvinnor) eller kvinnor som inte upplevt modellen i helhet, kan försvara den. Det finns orsak till varför arbete görs för att än idag upphäva den klassiska kvinnomodellen i U-länder (och den orsaken har inget att göra med sexuellt avvikkande eller ensamvårdnad).
Att försöka åstadkomma en hållbar, ny kvinnomodell som skulle sammanslå "det goda" ur klassika kvinnomodellen och än garantera likvärdighet, är komplett orealistisk; roller i hemmet påverkar människans omedvetna så mycket att man på ett par generationer kan notera idéns förfall. Vad är då valet? Offra kvinnorna för lydiga barn eller offra lydighet för kvinnorna? Min idé är att inte föröka oss överhuvudtaget; då slipper vi den problematiken utan att vi offrar någon åt någonting.
Men jag tycker vi ser på saken helt fel från första början, eftersom vi lever på antagandet att föräldrarna antingen arbetar fulla arbetsdagar eller inte alls. Så behöver det inte vara - i dagens postindustriella samhälle i väst har vi all möjlighet att effektivera arbete samtidigt som arbetstiderna minskar - en stor del av arbetstiderna går ut på utmattat dagdrivande. Jag är inte ensam om idén att speciellt föräldrar borde göra arrangemang som tillåter dem att spendera mera tid med familj i dagen genom att förkorta arbetsdagarna. För många gånger har jag fått vittna familjer där barnen rent sagt ropar på hjälp för att föräldrarna aldrig är hemma, eller är dödtrötta efter jobbet (och inte orkar med barnen). Istället gör vi en fungerande kompromiss där vi fortfarande har barn, arbetar och ändå är mycket med barnen. Då behöver vi inte ha ena föräldern "nyrkin ja hellan välissä" som det heter på finska.
För att sammanfatta; jag anser att problemet härstammar ur att barn inte kan spendera riktig tid med sina föräldrar (där färre föräldrar ofta betyder mindre tid), i kombination med den osunda och kortsiktiga moral som den kultlika amerikanska marknadsekonomin prackar på oss i medier, fritidshobby och skola.
Jag önskar att du inte önskar att kvinnan återfår sin roll som föremål, för det är vad hon varit och är delvis än idag.
Jag ber om ursäkt för att min kommentar blev lång, men anser att problemet var för stort för en kort text.
Av freenerd, Klockan onsdag, november 14, 2007 4:24:00 em
Hej, bäste Freenerd, A, du skuggboxas nog en hel del.
Jag hade inte en tanke (!) på homosexualitet när jag talar om hemmens kris.
Jag kunde säga kort att det handlar om att överföra värderingar, du talar om empati och är delvis inne på samma sak.
Jag tror att det "tekniska" barnskötandet, att administrativt så att säga klara av det (passa tider, hitta goda lösningar osv) inte räcker. Det handlar om familjekänsla, om en samhörighet som är förbunden med etiska värderingar: så gör man inte, så gör man osv.
Jag tror nog att Vaenerberg har tänkt ganska djupt, han har levt lika länge som du, multiplicerat med fyra ungefär..
I och för sig är ju inte hög ålder en förutsättning för att tänka så djupt (det ser du ju av mig), men kanske kommer det några tilläggsperspektiv som man inte ser som ca 20.
Jag tänker inte - absolut inte - på att göra kvinnan till något föremål, jag är nästan arg på mig själv att jag ens skriver detta, så självklart är det ju. Men för din skull.
Ett gott hem är ett hem dit man gärna kommer, men också ett hem som man kan gå från med gott samvete. Målet för "barnuppfostran" - på grekiska pedagogik - är inte att binda vid hemmet, utan att ge livsmönster och - värderingar som håller, och utrusta barnen att bli självständiga, sådana som i sin tur kan fostra barn både med en livsgrund (jag skriver här kristen) men också med en frid och en frihet som är öppen för livets utmaningar.
En iakttagelse av några generationer, inklusive min respektive din, visar att vi egentligen bara talar för vår egen generations vägnar. Och så skall det väl i en mening vara.
För övrigt håller jag med dig om tävlandet, det är inte bra med en ensidighet här, även om något mått av tävlandet kan utveckla självkänslan, som är ett bra skydd mot egoismen, tror jag.
Egoismen är nog äldre än 1990-talet, också i den form vi möter det nu.
hälsn
Henrik
Av Henrik Perret, Klockan onsdag, november 14, 2007 7:52:00 em
Jag fröjdas över att du påpekar min skuggboxning; ofta i dagens värld är termer som "hemmets kris" pseudonym för kvasimilitant, ideologisk homofobi.
Vad gäller överföring av värderingar och livsgrund är jag nog på flera punkter på samma linje, och för att denna livsgrund skall skapas behövs umgänge med föräldrar, både passivt och aktivt.
Vad jag avsåg med mitt inlägg var inte det "tekniska" barnaskötandet utan just ett föräldraförhållande som garanterar trygghet, kärlek, närhet samhörighet mm.
Det är ju demonstrerat att ett endast tekniskt perspektiv på barnaskötande inte fungerar.
Hemmet skall vara ett ställe där man trivs och där man blir väl bemött; i dagens läge kommer barnen hem från skolan till utmattade, irriterade föräldrar som använder sin fritid för att se på hjärntvättslampan(TV). Föräldrarna försöker kompensera sin frånvaro med materiella gåvor och tillgångar som dock inte läker såret mer än kortsiktigt och gör mer skada genom att barnen utvecklar sakfetish. Materiella gåvor kostar pengar, som föräldrarna sedan arbetar lite mer för - det blir en ond cirkel av frånvaro och avståndet mellan förälder och barn växer. I min generation, speciellt hos de aningen yngre än jag, verkar det vara mer regel än undantag att förhållandet till föräldrarna är så dåligt att det inte går att tala med dem - de unga ersätter familjen med en kamratkrets där deras behov bemöts, men där ryker också livsgrunden då ungdomarna uppfostrar varann.
Egoismen är givetvis ett äldre påfund, men vad jag avser är att enslags i varierande grad psykopatisk egoism fått både inspiration och fotfäste i marknadsekonomin.
Tack för ditt svar.
M.V.H. Anton Tamminen
PS: Vad gäller ålder som mått på kredibilitet: Hela vårt liv samlar vi erfarenhet som är någotlunda kumulativ, men erfarenhetens insamlingshastighet är inte konstant från person till person fastän den håller sig inom vissa gränser. Dock kan erfarenhet bortom en viss grundnivå inte ersätta behovet för förmågan att tänka - utan tanke gör vi inget med erfarenheten. Förmågan att tänka som börjar avta kring 30-års-åldern(historiskt och biologiskt är en 30-åring redan en åldring), kompenseras därefter med erfarenhet, intill den punkten då även erfarenheten börjar smulas sönder i.o.m. minnets förfall. Naturliga fenomen som irrationell värdekonservatism(all värdekonservatism är inte irrationell) i äldre population blir antagligen till genom att minnen får mer tyngd än tanken. Det finns alltså en per individ varierande optimal ålder för produktivt tänkande som jag med variationer inkluderade kan tänka mig ligga någonstans runt 25-35 års ålder. Så vitt jag vet ligger ingendera av oss inom detta område för tillfället. Erfarenhetens vikt i tänkande är också mycket beroende av vad erfarenheten gäller.
Av freenerd, Klockan onsdag, november 14, 2007 9:20:00 em
Vi är nog rätt samförstådda här.
Hälsn Henrik
Av Henrik Perret, Klockan torsdag, november 15, 2007 6:31:00 em
Jag är också road av kumulativt tänkande, det optimala ålderskedet. Smile
Få se vad du skriver om 20 år...
Hoppas jag ännu fattar vad du skriver.
:-)
H
Av Henrik Perret, Klockan torsdag, november 15, 2007 6:33:00 em
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida