Ett långt sår
De tragiska händelserna i Tusby kommer att bli ett långt sår.
Det kommer att beröra tusentals människor, över 400 elever plus lärare, deras närmaste anhöriga och vänner är redan en stor grupp.
Personer som kan identifiera sig med dem utökar skaran genast.
Till bilden kan höra att unga människor kanske inte vågar gå till skolan. De blir rädda för någon, kanske helt utan orsak, eller kanske inte...
Andra kanske minns någon gång när de sagt något åt den olycklige unge abiturient som förverkligade denna onda mardröm. Hans föräldrar och syskon (han har åtminstone en 11-årig yngre bror) är alldeles speciellt sådana som kommer att få en stor räkning. Jag avser naturligtvis inte en vanlig räkning, utan det helvete av självanklagelser och minnen, sorg och besvikelser, kanske antydd kritik som de kommer att drabbas av. Må Gud styrka dem och hjälpa dem, för de behöver nu stöd och hjälp.
Jag tror att hela skolsystemet borde ses över. Jag tänker inte leka förmyndare för kunnigt folk inom utbildningsväsendet, men jag tror att man borde överväga åtgärdar som kanske i någon form för klassen, eller gruppen tillbaka. Klassen är en oerhörd tillgång, trots att det också kan innebära problem som mobbning osv, i sorg och svårigheter är alla som man mer eller mindre helt kan identifiera sig med definitivt en resurs. De som har drabbats på samma sätt som man själv är ofta en stor tröst, också mitt i nöden. Syskon, när man mister sina föräldrar eller någon närstående släkting, arbetskamrater när ngn kollega dött osv.
I gruppen (om det sedan är klass, eller en del av en årskurs) avslöjas också problemen. De som lever med, märker nog att allt inte är som det skall, om och när det blir så för någon.
Det bör inte vara möjligt att kunna leva utanför mänskliga relationer. Detta gäller både skolan och högskolan.
Men också den pinsamma självkritiken hör med till denna förfärliga händelse. Abiturienten som förorsakade detta var utsatt för mobbning. En livsfarlig programmering för katastrofer, i ljuset av liknande händelser den senaste tiden i t.ex. USA. Det ryktas att 18-åringen skulle ha haft kontakt med sådana som gjort sig skyldiga till liknande händelser.
Endast öppenhet och ärlighet och delaktighet kan nu hjälpa.
Om man tänker i mänskliga kategorier.
Det viktigaste perspektivet, som kompletterar och fyller dessa och andra tankar med innehåll, är psalmistens
Ur djupen ropar jag till Dig, Herre..
Henrik
Det kommer att beröra tusentals människor, över 400 elever plus lärare, deras närmaste anhöriga och vänner är redan en stor grupp.
Personer som kan identifiera sig med dem utökar skaran genast.
Till bilden kan höra att unga människor kanske inte vågar gå till skolan. De blir rädda för någon, kanske helt utan orsak, eller kanske inte...
Andra kanske minns någon gång när de sagt något åt den olycklige unge abiturient som förverkligade denna onda mardröm. Hans föräldrar och syskon (han har åtminstone en 11-årig yngre bror) är alldeles speciellt sådana som kommer att få en stor räkning. Jag avser naturligtvis inte en vanlig räkning, utan det helvete av självanklagelser och minnen, sorg och besvikelser, kanske antydd kritik som de kommer att drabbas av. Må Gud styrka dem och hjälpa dem, för de behöver nu stöd och hjälp.
Jag tror att hela skolsystemet borde ses över. Jag tänker inte leka förmyndare för kunnigt folk inom utbildningsväsendet, men jag tror att man borde överväga åtgärdar som kanske i någon form för klassen, eller gruppen tillbaka. Klassen är en oerhörd tillgång, trots att det också kan innebära problem som mobbning osv, i sorg och svårigheter är alla som man mer eller mindre helt kan identifiera sig med definitivt en resurs. De som har drabbats på samma sätt som man själv är ofta en stor tröst, också mitt i nöden. Syskon, när man mister sina föräldrar eller någon närstående släkting, arbetskamrater när ngn kollega dött osv.
I gruppen (om det sedan är klass, eller en del av en årskurs) avslöjas också problemen. De som lever med, märker nog att allt inte är som det skall, om och när det blir så för någon.
Det bör inte vara möjligt att kunna leva utanför mänskliga relationer. Detta gäller både skolan och högskolan.
Men också den pinsamma självkritiken hör med till denna förfärliga händelse. Abiturienten som förorsakade detta var utsatt för mobbning. En livsfarlig programmering för katastrofer, i ljuset av liknande händelser den senaste tiden i t.ex. USA. Det ryktas att 18-åringen skulle ha haft kontakt med sådana som gjort sig skyldiga till liknande händelser.
Endast öppenhet och ärlighet och delaktighet kan nu hjälpa.
Om man tänker i mänskliga kategorier.
Det viktigaste perspektivet, som kompletterar och fyller dessa och andra tankar med innehåll, är psalmistens
Ur djupen ropar jag till Dig, Herre..
Henrik
upplagd av Henrik Perret
20:54
1 kommentarer:
Det var bra att du tog upp självkritiken i denna fråga, eftersom det är just vad som i diskussionen kring detta saknas. Varför vill folk alltid beskylla dylika händelser på tv, datorspel, rockmusik och dyl istället för att behandla det riktiga, centrala problemet; folk mår dåligt. Folk mår riktigt dåligt. Detta visar bara en liten vass topp av ett isberg.
Sådana här brukar demonstrera vissa gemensamma kriterium:
1. Personen har blivit utsatt för mobbning en längre tid
2. Personen har blivit socialt utfryst
3. Personens självförtroende har krossats genom 1. och 2.
4. Personen blir allvarligt deprimerad
5. Personen blir socialt paranoid pga. alla ovanstående
6. Personen blir delusionär om sin omgivning
7. Personen sjunker mer och mer in i en spiral av psykiska problem
Jag önskar att medierna för en gång skull kunde ta och nämna den riktiga frågan istället för att sitta och monstermåla folk som verkligen haft det svårt och sedan fått nervösa sammanbrott. Givetvis agerade han fel, men att sätta hela skulden på honom är skenheligt ifrånsägande.
Av
freenerd, Klockan
lördag, november 10, 2007 1:35:00 fm
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida