Den glider inte in...
Ibland orkar man le.
Inte för att mitt ämne denna gång är roligt eller underhållande. Det är det nämligen inte. Det är beklämmande.. Men det är också avslöjande.
Jag tänker på de adjektiv och substantiv som vi, gammaltroende präster, förses med. De handlar om TV-program, tendentiöst gjorda, där poängen skall bli hur förfärligt dumma vi alla är.
Den senaste veckans skörd är känslostörda (lägg det på minnet, det är ofta återkommande9, kvinnohatare, personer som inte högaktar kvinnor, människor med en besynnerlig, högst personlig tolkning.
En riksdagskvinna, Marja Tiura, skriver på sin bloggsida om en av mina finska kolleger att han är näennäispappi, en skenpräst, en pseudopräst. Hon skulle aldrig vilja ha någon som hatar kvinnor, föraktar och kränker dem, att döpa hennes barn, framför allt inte om barnet vore en flicka.
Tänk att det skall vara så svårt att förstå att vi är många som inte har något emot kvinnor, som högaktar dem, men som tycker att kvinnor inte skall bli präster, av teologiska skäl, därför att ett kvinnligt fadersämbete inte finns i NT, måste för övrigt skriva fader, så att ingen tror att jag avser någon fars (med kort a).
Bland oss finns också många kvinnor, vanliga kristna människor, som har samma syn.
Den uppfattning, som en tidning i mellersta Finland kallade besynnerlig och högst personlig tolkning är ju den tolkning som hela kristenheten tidigare har omfattat.
Alltså, vi får stava på vår läxan: det går inte in, den glider inte in... i mål igen. Sanningen alltså, åtminstone sanningen om vår uppfattning om kvinnor.
Jag har slutat tro att någon skulle lyssna på argumentationen.
Det handar nog om blockering, fullständig blockering i de allra flesta fall.
Skulle någon skriva om de kvinnliga prästerna att de är känsloterrorister, störda typer etc så skulle det ge upphov till ett ramaskri. Men om oss får man säga vad som helst, vecka ut och vecka in.
Har du någon gång funderat över hur det känns?
I Marja Tiuras blogg finns en intressant poäng. Hon skäller ut Jari Rankinen, som hon aldrig har träffat och kalla honom en skenpräst ("näennäispappi)". Och så berömmer hon fader Mitro - som inte heller kan acceptera kvinnliga präster.
Samma erfarenhet hade Hannu Takkula nyligen när jag träffade honom på tåget ner (tillägg: från Österbotten). Suvi-Anne Siimes och Eija Vilpas var ledsna över att kyrkan inte kan vidta kraftåtgärder mot oss stofiler, gammaltroende idioter (minns ej kryddan). Varpå Hannu T plötsligt säger att det slog honom att båda två är ortodoxa och inte heller har kvinnliga präster.
- Ja men det är vår lära, sa man då. Och den kan man absolut inte förändra, sade damerna.
Tala om logik.
Nu vill jag inte börja gräla med någon Marja Tiura, eller någon annan.
Men kanske en och var, och här tänker jag nog på helt andra personer än de ovan nämnda, kunde fundera på om det som man så gärna sprider och tänker helt enkelt inte är sant?
Att det verkligen handlar om teologiska orsaker, om det bottnar i synen på Guds Ord?
Om det helt enkelt är så att man förstår bibelorden olika? Om det faktiskt vore så märkligt att vi vill kvinnor väl, och högaktar dem?
Nej, det kan väl inte vara fallet?!
Nog handlar det om idioter, om känslostörda terrorister, om fundamentalister...
Och så fortsätter det väl.
Tron på det rena förnuftet?
Se hur frågorna kommer, hur de är förbundna med varann (vilket många helt öppet medger). Är kyrkan som ett skepp som har tappat rodret?
Henrik
Inte för att mitt ämne denna gång är roligt eller underhållande. Det är det nämligen inte. Det är beklämmande.. Men det är också avslöjande.
Jag tänker på de adjektiv och substantiv som vi, gammaltroende präster, förses med. De handlar om TV-program, tendentiöst gjorda, där poängen skall bli hur förfärligt dumma vi alla är.
Den senaste veckans skörd är känslostörda (lägg det på minnet, det är ofta återkommande9, kvinnohatare, personer som inte högaktar kvinnor, människor med en besynnerlig, högst personlig tolkning.
En riksdagskvinna, Marja Tiura, skriver på sin bloggsida om en av mina finska kolleger att han är näennäispappi, en skenpräst, en pseudopräst. Hon skulle aldrig vilja ha någon som hatar kvinnor, föraktar och kränker dem, att döpa hennes barn, framför allt inte om barnet vore en flicka.
Tänk att det skall vara så svårt att förstå att vi är många som inte har något emot kvinnor, som högaktar dem, men som tycker att kvinnor inte skall bli präster, av teologiska skäl, därför att ett kvinnligt fadersämbete inte finns i NT, måste för övrigt skriva fader, så att ingen tror att jag avser någon fars (med kort a).
Bland oss finns också många kvinnor, vanliga kristna människor, som har samma syn.
Den uppfattning, som en tidning i mellersta Finland kallade besynnerlig och högst personlig tolkning är ju den tolkning som hela kristenheten tidigare har omfattat.
Alltså, vi får stava på vår läxan: det går inte in, den glider inte in... i mål igen. Sanningen alltså, åtminstone sanningen om vår uppfattning om kvinnor.
Jag har slutat tro att någon skulle lyssna på argumentationen.
Det handar nog om blockering, fullständig blockering i de allra flesta fall.
Skulle någon skriva om de kvinnliga prästerna att de är känsloterrorister, störda typer etc så skulle det ge upphov till ett ramaskri. Men om oss får man säga vad som helst, vecka ut och vecka in.
Har du någon gång funderat över hur det känns?
I Marja Tiuras blogg finns en intressant poäng. Hon skäller ut Jari Rankinen, som hon aldrig har träffat och kalla honom en skenpräst ("näennäispappi)". Och så berömmer hon fader Mitro - som inte heller kan acceptera kvinnliga präster.
Samma erfarenhet hade Hannu Takkula nyligen när jag träffade honom på tåget ner (tillägg: från Österbotten). Suvi-Anne Siimes och Eija Vilpas var ledsna över att kyrkan inte kan vidta kraftåtgärder mot oss stofiler, gammaltroende idioter (minns ej kryddan). Varpå Hannu T plötsligt säger att det slog honom att båda två är ortodoxa och inte heller har kvinnliga präster.
- Ja men det är vår lära, sa man då. Och den kan man absolut inte förändra, sade damerna.
Tala om logik.
Nu vill jag inte börja gräla med någon Marja Tiura, eller någon annan.
Men kanske en och var, och här tänker jag nog på helt andra personer än de ovan nämnda, kunde fundera på om det som man så gärna sprider och tänker helt enkelt inte är sant?
Att det verkligen handlar om teologiska orsaker, om det bottnar i synen på Guds Ord?
Om det helt enkelt är så att man förstår bibelorden olika? Om det faktiskt vore så märkligt att vi vill kvinnor väl, och högaktar dem?
Nej, det kan väl inte vara fallet?!
Nog handlar det om idioter, om känslostörda terrorister, om fundamentalister...
Och så fortsätter det väl.
Tron på det rena förnuftet?
Se hur frågorna kommer, hur de är förbundna med varann (vilket många helt öppet medger). Är kyrkan som ett skepp som har tappat rodret?
Henrik
upplagd av Henrik Perret
00:17
5 kommentarer:
Blockering var ordet. Men vi får väl bara acceptera att det fungerar så här. Och komma ihåg att det ju faktiskt handlar om större saker än bara ämbetsfrågan. När jag läste din text kom jag att tänka på 2Kor 4:1-6. (Och man kan gärna fortsätta och läsa några verser till, om man vill...)
Kristian Nyman
Av
Anonym, Klockan
fredag, januari 18, 2008 5:01:00 em
Hej, tack för din kommentar.
Kanske man får börja stava på detta som Jesus visade och som jag talade med en broder om alldeles just. Jesus stod tyst trots att Han kunde ha gett ett dräpande svar. Han varken förklarade sig eller försvarade sig.
Där har jag sannerligen mycket att lära mig!
Bäst att ta stryk bara. Det är ju en naturaförmån. Gud är inte beroende av oss, Hans rike hänger inte på vad vi lyckas säga eller försvara.
Men gärna är man med. "Det är nåd att få nåd." (Uno Gräsbeck).
Och glad är jag faktiskt över att läsa dina inlägg! Tack för dem, också på Kp:s blogg, som nog tyvärr inte utgör mina favoritplatser...
Herren med oss alla!
Henrik
Av
Henrik Perret, Klockan
fredag, januari 18, 2008 5:35:00 em
Jo, jag har också mycket att lära mig där! :) För det är svårt att vara tyst när man ser hur galet det bär iväg många gånger. Och ännu svårare är det att veta när man ska tiga och när man bör tala. För jag tror ju inte att vi alltid ska/bör/ens får vara tysta inför det som vi nu ser hända. Nej, jag tror att det just nu är väldigt viktigt att sådana som du som vill och vågar stå för sanningen häver upp sin röst och säger som det är. Sedan får vi acceptera att vi får stryk för detta, men det hör väl till... (Som naturaförmån, som du skrev.)
Kristian Nyman
ps. Jag ser fram emot att få träffa dig i Vasa nästa helg!
Av
Anonym, Klockan
fredag, januari 18, 2008 9:37:00 em
Nej, inte var eller är han anonym, han som talar nedan:
Luk 7:31 Vad skall jag då likna människorna i detta släkte vid? Vad liknar de? 32 De liknar barn som sitter på torget och ropar till varandra: Vi har spelat flöjt för er, och ni har inte dansat. Vi har sjungit sorgesånger, och ni har inte gråtit. 33 Johannes Döparen kom, och han äter inte bröd och dricker inte vin, och ni säger: Han har en ond ande. 34 Människosonen kom, och han äter och dricker, och ni säger: Se, vilken frossare och drinkare, en vän till publikaner och syndare! 35 Så har Visheten fått rätt av alla sina barn."
SÅ ÄR DET ALLTSÅ...
Vi ses i Vasa
Kjell Granström
Av
Anonym, Klockan
tisdag, januari 22, 2008 11:15:00 em
Det fattas ju en hel del epitet än! Frossare, vindrinkare, vänner till skurkar och horor, besatta av onda andar, falska profeter, upprorsmän... : )
"om de har kallat husbonden Beelsebul, hur mycket mer ska de då inte säga samma sak om hans husfolk"
Kom för övrigt att tänka på några rader ur en av Larry Normans texter:
"You say you don´t understand me, well, I´m not surprised, because you can´t see nothing when you close your eyes..."
Uppriktigt sagt, Henrik och ni andra i den gammaltroende prästbåten, är det inte snart dags att inse att man på den andra, sjunkande, skutan inte vill, just INTE VILL höra på vad ni har att säga? Ni har förklarat saken hundra gånger om, och ni har förklarat bra, men vad hjälper det när de ni talar till håller för öronen? Märker ni inte att det är som att tala med Jehovas vittnen - de är ju som bekant också tysta medan man säger något själv, och sedan fortsätter de med sitt!
Varför ska ni förklara er och försvara er ut i det oändliga under dessa omständigheter? Man försöker ju bara pressa kraft och humör och nästan livet ur er med att ständigt tvinga in er i försvarsposition! Det är tröttsamt att göra på stället marsch, och det är vad detta nu har blivit - som två mänskor som står och skriker den ena "nej" och den andra "jo" åt varandra tills de tappar rösten, eller ingen längre orkar höra på.
"Hämnden är min, säger Herren, så lämna plats för vredesdomen"
Be för dem och välsigna dem, och låt dem sen stå där och skälla i sitt drev så länge de vill och orkar! Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla därvid!
Paulus ger en förebild i Apostlagärningarnas sista kapitel - han förklarar saken ingående och grundligt, men när man ändå vägrar lyssna och fortsätter att argumentera mot, då konstaterar han bara att de motsträviga gör klokast i att akta sig, och sen får de gå. Han ansåg tydligen att han hade viktigare saker att syssla med, som til exempel att omvända fångvaktaren...
Apologetik är viktigt, men till och med världens bäste apologet stod sig slätt inför dem som vägrade lyssna. Så då prioriterade han sådana som ville lyssna i stället!
Läste nyligen genom Lewi Pethrus memoarer. Skulle han ha engagerat sig i att försöka få någon rätsida på alla som smutskastade honom skulle nog inte det arbete han fick nåd att stå i ha utvecklats som det gjorde.
Och vill någon nu säga att jag uttalar mig i en fråga som jag inte har något att göra med så har han min fulla förståelse för det!
Av
Anonym, Klockan
måndag, januari 28, 2008 4:24:00 em
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida