Det kom ett brev

Biskopen i Borgå stift har sänt ett brev till alla hushåll i stiftet.

Det är ett bra initiativ, och säkert uppskattat. Synd kanske att de flesta (alla?) fick det först efter påsk, men det har varken praktiskt eller allra minst teologiskt någon betydelse. Det är nämligen just efter påsk vi skall påminnas om påskens betydelse, se t.ex. 1 Petr. 1:3.

I brevet skriver biskopen bl.a så här:


Vad svarar jag? Vid min presskonferens efter biskopsvalet underströk jag att jag vill se en glad, öppen, frimodig och framtidsinriktad kyrka.
- - -

Jag arbetar för en kyrka som inte stöter någon ifrån sig, som gläds med de glada, ger rum för spontanitet och optimism och kännetecknas av hjälpande gärningar.

- - -

Min förhoppning och bön är att vi tillsammans skall kunna förverkliga allt mer av visionen om en levande, kärleksfull och barmhärtig kyrka och om en värld som präglas av medmänsklighet, ansvarstagande och solidaritet.


Jag vill uttala mitt varma stöd för dessa tankar.

Mitt problem är att jag inte riktigt vet hur man skall förstå dem.

Jag ser nämligen en helt annan kyrka, och också ibland ett annat stift:

- flera präster har hot över sig: "samarbeta eller räkna med påföljder!"
- någon präst har tvingats avgå från sin tjänst, han kan inte konfirmera sin egen son, andra väntar på avstängning
- vi har haft rättegångar, och biskopar har aviserat att flera sådana kommer för dem som inte samarbetar
- präster med den gamla ämbetssynen kan inte söka kyrkoherdetjänster, medan präster som förnekar sanningar i den kristna tron inte har några som helst begränsningar när det gäller behörigheten
- missionsorganisationerna SLEY och SLEF har utsatts för en sällan skådad utpressning för sin hållning i ämbetsfrågan
- unga män med den gamla ämbetssynen får inte prästvigning om de inte i allt samarbetar med alla präster
- jag möter präster och teologer som har ångest över alternativen "samarbeta eller sök annat arbete"
- teologer som har fått söka psykiatrisk hjälp på grund av detta
- präster som är rädda för biskoparna, rädda att mista sitt arbete och sin utkomst

Nu blir min fråga: gäller ord som barmhärtighet och öppen för alla och kärlek också denna grupp människor? Människor som har en övertygelse, som inte är främmande för kyrkan eller kristna kyrkor i större perspektiv, en övertygelse som inte är någon villolära, inte illegitim?

Och: en övertygelse som kyrkomötet 1986 nästan enhälligt ville respektera (läs protokollet).

Man har försökt betona - för att säga det ännu en gång - att den förändring kyrkomötet gick in för 1986 var en fråga som gällde kärlekens område, en ordningsfråga. Den gamla uppfattningen är inte någon villolära.

Jag har - naturligtvis - många gånger hört svaret: det är vi, som har den gamla ämbetssynen, som själva ställer oss utanför.

Men resonemanget för till en principiellt sett ohållbar konklusion: kärleken gäller bara dem som älskar. Den gäller de älskvärda, icke de icke älskvärda.

Då är vi där igen.

Om vi med en kärleksfull kyrka menar förutsatt att du inte har en annan övertygelse än vi så blir begreppet en självmotsägelse.

Här bör det sägas att vi självklart talar om övertygelser som är legitima för en kristen kyrka.

Jag frågar, och detta är faktiskt inte illvilja: vem skulle lida om något hörn i vår kyrka kunde anvisas dem som tror som kyrkan och kyrkorna har trott till medlet/slutet av förra seklet?

Man kan inte behandla övertygelser med diktat eller lag. Det man uppnår är "skenhelig fred". Ingen biskop eller präst kan väl önska sig att någon präst skall "ge efter" och stå vid altaret mot sin övertygelse och med ofrid i sitt samvete!?

Jag vill understryka att jag inte säger att detta bör vara den principiella utgångspunkten.

Men jag säger att för dem, för vilka detta är en bibelfråga, och därmed en samvetsfråga, blir det en konflikt.

Ingenting får mig dock att tro att vi inte skulle kunna fördela arbetsturer mm så att konflikter kunde undvikas. Jag förstår att redan denna traditionella uppfattning i sig är en anfäktelse för dem som har en annan syn. Det är beklagligt, verkligen. Det är också skäl att understryka att bland dem som har den traditionella ämbetssynen finns många kvinnor.

Men jag frågar stilla: finns det inte många motsvarande fall när en övertygelse blir något som andra kan bli sårade av? T.ex. sexuella minoriteter (där man inte bara kan utgå från vad olika människor tycker), för att inte tala om representanter för andra religioner (som också är medmänniskor).

Jag upprepar min tes att en öppen diskussion i långt högre grad skulle ge ro och frid i kyrkan än dessa tvångsåtgärder. Vi har redan börjat se konturerna av vad det ger upphov till: en verksamhet som söker nya vägar i kyrkan, men utanför biskoparnas jurisdiktion. Det är väl inte en utveckling som vi önskar oss?

Oenigheten gäller inte detta att bara den ena gruppen skall ha ansvar för den svåra situationen i kyrkan. Naturligtvis inte. Men "strecket" kan inte gå genom en övertygelse, det måste handla om att med sin övertygelse visa respekt för andra.

Alltså en vädjan till alla biskopar: låt detta brev och de tankar som här framförs (alltå i biskopens brev) utgöra grunden för den biskopliga vården och det pastorala handlandet i hela kyrkan.

Då blir orden trovärdiga.

Henrik