Kyrkomötet 5
Så är då veckan slut. Idag gick förhandlingarna snabbt som de brukar den sista dagen. Några av biskoparna var redan bortresta, och en av dem, biskopen i St. Michel Voitto Huotari avtackades eftersom han går i pension vid årsskiftet.
Idag var det inte så märkliga ärenden. Men ett historiskt beslut åtminstone: mässan och förrättningarna på teckenspråk, som ju faktiskt är en del finländares modersmål.
Summeringen av kyrkomötet är att trots den gladare ytan - i våras kom biskopens öppna brev till mig mitt under kyrkan, vilket nog gjorde stämningen dålig - så är nog konflikterna djupa.
Många sade i samtal att vi som kom med kritiska inlägg mot förslaget inte talade klarspråk, något jag inte kan förstå!
Redan i fjol sade jag att tjänstemannarättspaketet är att skriva biskopsmötets redogörelses viktiga beslut i lagparagrafer (jag tror att flera av dem som godkänner paketet kunde instämma i detta). I år talade vi konkret om diskrimineringsparagrafen, om ämbetsfrågan, om konkurrerande verksamhet som just kan innebära att gammaltroende präster avsätts - är inte detta som vi talat om vad alla vet (se t.ex. Helene Liljeströms blogg).
Men poängen är inte bara att tala om två frågor (ämbetsfrågan och homosexualiteten), utan om att få ett skydd för präster och kyrkans medlemmar som i brytningen i tiden mellan kristet och okristet inte kan åtalas för det att de försöker följa Guds Ord. Och flera frågor kommer säkert upp i framtiden.
Men - för att nu tala klartext - hela synen på prästämbetet - bottnar i ett tänkande som negligerar ämbetets teologiska rötter. Jag anser att oberoende av var man står i t.ex. ämbetsfrågan måste man väl ha någon form av ämbetsteologi, dvs anse att prästen inte enbart är en tjänsteman. Detta kommer ju tydigt fram om man jämför förslaget med kyrkolagens stadganden för tidigare år.
Det handlar ju om både det som är utskrivet i förskaget, och det som INTE är inskrivet i förslaget.
Tyvärr är det så att vi ser olika på sakerna - och det gäller både ämbetsfrågan och homosexualiteten, närmare bestämt homosexuell livstil.
Och jag har sagt åt ganska många - kanske är jag paranoid - att jag är rädd för att strukturen med dagliga mässor på kyrkomötet också har införts för att "strama åt tyglarna" mot oss konservativa, dvs för att sedan skapa "konfliktsituationer". Men så lågt får vi väl inte falla? Men man får se.
Men så har det blivit, man (många av oss) är misstänksam och orolig, att konflikterna skall öka. Den anda av påtvingade situationer förvånar mig. Inget förtroende skapas genom tvång, förtroendet måste förtjänas, det växer enbart i ett stilla och innerligt samtal och studium av Guds Ord, av bön, av förnimmelsen av Guds röst.
Nu vill jag inte riva upp, men eftersom både en och annan (läs: kanske ett tiotal som jag vet om), bl.a de jurister som arbetat med detta paket säger att vi inte talar klartext, då är det bara att gå in på kyrkans hemsida om några dagar och läsa inläggen på nytt. Jag har samtalat med jurister (i båda lägren), och jag lyssnar gärna till dem som har annan åsikt och säger att bilden inte alls stämmer, att paketet inte innebär något hot mot någon.
Det sades ju bl.a för ett år sedan, när i stort sett samma paket behandlades i kyrkomötet.
Jag tror på en helt annan linje. I stället för att försöka skapa problem, skall man använda sin energi på att försöka undvika konflikter. Om nu genom din mat bekymmer vållas för din broder, då vandrar du inte i kärleken. Paulus ber inte församlingen ändra sin lära, men han visar på försök att försöka lösa problemen.
Jag tror också att genom en öppnare linje, som jag inte dogmatiskt förespråkar, så skulle grupper med olika "profil" verka inom kyrkan, och människor skulle sedan finna vägar till sammanhang där de trivs.
Man skapar inte gemenskap genom att tvinga folk att åka i samma bil, men folk som är vänner åker gärna i samma bil...
Nu skulle vi behöva "eld från himlen", för bara det ger liv och gemenskap!
Detta var den sista kommentaren med anledning av kyrkomötet - eventuellt återkommer jag till frågor som också behandlades på kyrkomötet. Läs också i objektivitetens namn kyrkans hemsida, där länkar finns till andra ombuds bloggar!
Henrik
Idag var det inte så märkliga ärenden. Men ett historiskt beslut åtminstone: mässan och förrättningarna på teckenspråk, som ju faktiskt är en del finländares modersmål.
Summeringen av kyrkomötet är att trots den gladare ytan - i våras kom biskopens öppna brev till mig mitt under kyrkan, vilket nog gjorde stämningen dålig - så är nog konflikterna djupa.
Många sade i samtal att vi som kom med kritiska inlägg mot förslaget inte talade klarspråk, något jag inte kan förstå!
Redan i fjol sade jag att tjänstemannarättspaketet är att skriva biskopsmötets redogörelses viktiga beslut i lagparagrafer (jag tror att flera av dem som godkänner paketet kunde instämma i detta). I år talade vi konkret om diskrimineringsparagrafen, om ämbetsfrågan, om konkurrerande verksamhet som just kan innebära att gammaltroende präster avsätts - är inte detta som vi talat om vad alla vet (se t.ex. Helene Liljeströms blogg).
Men poängen är inte bara att tala om två frågor (ämbetsfrågan och homosexualiteten), utan om att få ett skydd för präster och kyrkans medlemmar som i brytningen i tiden mellan kristet och okristet inte kan åtalas för det att de försöker följa Guds Ord. Och flera frågor kommer säkert upp i framtiden.
Men - för att nu tala klartext - hela synen på prästämbetet - bottnar i ett tänkande som negligerar ämbetets teologiska rötter. Jag anser att oberoende av var man står i t.ex. ämbetsfrågan måste man väl ha någon form av ämbetsteologi, dvs anse att prästen inte enbart är en tjänsteman. Detta kommer ju tydigt fram om man jämför förslaget med kyrkolagens stadganden för tidigare år.
Det handlar ju om både det som är utskrivet i förskaget, och det som INTE är inskrivet i förslaget.
Tyvärr är det så att vi ser olika på sakerna - och det gäller både ämbetsfrågan och homosexualiteten, närmare bestämt homosexuell livstil.
Och jag har sagt åt ganska många - kanske är jag paranoid - att jag är rädd för att strukturen med dagliga mässor på kyrkomötet också har införts för att "strama åt tyglarna" mot oss konservativa, dvs för att sedan skapa "konfliktsituationer". Men så lågt får vi väl inte falla? Men man får se.
Men så har det blivit, man (många av oss) är misstänksam och orolig, att konflikterna skall öka. Den anda av påtvingade situationer förvånar mig. Inget förtroende skapas genom tvång, förtroendet måste förtjänas, det växer enbart i ett stilla och innerligt samtal och studium av Guds Ord, av bön, av förnimmelsen av Guds röst.
Nu vill jag inte riva upp, men eftersom både en och annan (läs: kanske ett tiotal som jag vet om), bl.a de jurister som arbetat med detta paket säger att vi inte talar klartext, då är det bara att gå in på kyrkans hemsida om några dagar och läsa inläggen på nytt. Jag har samtalat med jurister (i båda lägren), och jag lyssnar gärna till dem som har annan åsikt och säger att bilden inte alls stämmer, att paketet inte innebär något hot mot någon.
Det sades ju bl.a för ett år sedan, när i stort sett samma paket behandlades i kyrkomötet.
Jag tror på en helt annan linje. I stället för att försöka skapa problem, skall man använda sin energi på att försöka undvika konflikter. Om nu genom din mat bekymmer vållas för din broder, då vandrar du inte i kärleken. Paulus ber inte församlingen ändra sin lära, men han visar på försök att försöka lösa problemen.
Jag tror också att genom en öppnare linje, som jag inte dogmatiskt förespråkar, så skulle grupper med olika "profil" verka inom kyrkan, och människor skulle sedan finna vägar till sammanhang där de trivs.
Man skapar inte gemenskap genom att tvinga folk att åka i samma bil, men folk som är vänner åker gärna i samma bil...
Nu skulle vi behöva "eld från himlen", för bara det ger liv och gemenskap!
Detta var den sista kommentaren med anledning av kyrkomötet - eventuellt återkommer jag till frågor som också behandlades på kyrkomötet. Läs också i objektivitetens namn kyrkans hemsida, där länkar finns till andra ombuds bloggar!
Henrik
upplagd av Henrik Perret
18:29
4 kommentarer:
Det där med att inte tala klarspråk... Henrik, jag upplever att både du och Frimodig kyrka i Sverige (vars stormöte du visst ska besöka nästa helg) ibland talar något som inte är klarspråk utan snarare nyspråk. Ni övertar ibland motståndarnas mångfaldsretorik och pratar om mångfald där det inte är förenligt med biblisk tro.
Du skriver: "Genom en öppnare linje, som jag inte dogmatiskt förespråkar, så skulle grupper med olika 'profil' verka inom kyrkan, och människor skulle sedan finna vägar till sammanhang där de trivs." Välan - detta kan väl gälla om hög-, låg- gammalkyrkliga (typ), alltså folk som verkar inom samma bekännelse men med olika profil. Detta kan ju däremot aldrig med fog sägas om de avgrundsdjupa teologiska skillnader som alltmer avslöjar sej inom Svenska (och, tror jag, även finländska) kyrkan - där handlar det, och måste handla, om ett "vinna eller försvinna". Det kan inte vara din mening att t.ex. vi i Sverige ska för all framtid behöva stå ut med präster och biskopar som promotar typ John Shelby Spongs teologi (i värsta fall) eller "bara" förnekar Jesu kroppsliga uppståndelse och risken för att få evigt förlorad. Ämbetsfrågan kommer in här nånstans, och den skulle man möjligen kunna leva med två uppfattningar i (fast då har ni ju, i praktiken, accepterat kvinnliga präster också inför framtiden), men när äktenskapsfrågan verkar komma på släptåg ("här är inte man eller kvinna", ju...) börjar man ju fundera på om ens det går i längden.
Nej, tala mer klarspråk istället för att använda motståndarnas retorik (Christian Braw har påpekat hur man ofta faller in i fiendens tänkesätt, ungefär som när Vita Rosen i Tyskland kallade nazisterna Untermenschen). Vi ska älska alla, men kyrkan gör helt rätt i att driva ut somliga från ämbete och förtroendeposter - det måste man ibland göra, och det ska vi inte förneka, bara för att vi har andra åsikter om vilka som EGENTLIGEN borde lämna sina poster.
Av
Andreas Holmberg, Klockan
söndag, november 09, 2008 5:24:00 fm
Hej!
Jag tror att de flesta problem i kyrkorna uppkommer därför att man inte avvisar heresier.
Detta är givetvis ngt man bör göra. I mitt resonemang menar jag ungefär det som du nämner, och inkluderar naturligtvis inte sådant som t.ex. John Shelby Spong står för.
Frågan är bara hur detta skall ske. Att det ska ske är det inget tvivel om - om man nu vill kalla sig kristen kyrka.
Men vi är i en situation när jag tror att vi hinner dö om vi med detta menar en enda gemenskap inom kyrkan, vi ska givetvis dra oss från alla John S. Spong-teologer, och även många andra som på avgörande punkter förnekar bekännelsen.
Men jag frågar mig om inte den pragmatiska nödvändigheten - samtidigt som vi talar sanning - blir att förkunna Kristus, samlas i hemmen, i de församlingar där vi är välkomna, i de kyrkliga organisationerna. i smågrupper osv.
Det viktigaste vi måste göra är att vinna människor för Kristus. Och det tror jag vi måste prioritera.
Men: på alla de platser och poster där vi är satta att ta ställning, såsom i kyrkomötet, som kyrkoherdar och präster och andliga ledare, där måste vi stå fasta.
De olika utbrytarförsök som har skett här, har inte lett till större skaror. Nu är ju inte antalet det primära. Men Nokia-missionen, vars anhängare samlades i flera tusental, har idag mindre än 100 medlemmar, eller ca 100.
Jag tror att djävulen lurar in oss i ett ställningskrig, där ingenting sker, om detta bara blir debatter med kristna människor som vill driva obibliska tankar.
Välj då Abrahams och Lots väg, går du till höger så går jag till vänster.
Det hela kanske slutligt bottnar i vår kyrkosyn. Ingen kristen upplyst människa kan väl sätta likhetstecken mellan våra nordiska kyrkor och Kristi Kyrka.
Men jag tror att där Ordet predikas rent och klart, där sakramenten förvaltas enligt Herrens instiftelse, där finns Kristi kyrka även inom våra kyrkor.
Våra kyrkor är ockuperade. Och vi har ett gerillakrig på gång. (Vi är också själva föremål för den ondes infiltrering och angrepp.)
Det är ju inte de som har Kyrkans tro som skall lämna kyrkan, det är de som inte tror som ska omvända sig till Kristus.
Den dagen kan komma när det inte går att förkunna ett bibliskt evangelium - den största frågan för mig när det gäller att lämna kyrkan är att inte Herren ska lämna kyrkan. Då vill jag gå med!
För evangeliets skull - det är nämligen den mest avgörande synvinkeln.
Vad jag vill undvika är detta, karikerat sagt: först ska vi reda upp kyrkan, och se till att alla präster och ansvariga är renläriga och att heretikerna drivits bort. Sen kan vi börja jobba för att vinna människorna. På den vägen dör vi.
Vi ska göra detta samtidigt som vi jobbar. Men vi hinner inte vara med i alla debatter, konfronteras med allt tokigt, utan focus måste vara på Kristus!
Vet inte om jag kunde göra mig förstådd.
Herren må leda oss alla!
mvh Henrik
Av
Henrik Perret, Klockan
söndag, november 09, 2008 8:31:00 fm
Tack för ett gott, innehållsrikt svar! Det är verkligen sant att vi inte hinner vara med i alla debatter! Att "välja sina strider" är svårt. Ibland kan man kanske inte göra det utan måste ingripa där fronten angrips (t.ex. rörande äktenskapet) - och ibland måste man förbli vid sin läst och sköta ett annat kall än frontsoldatens...
...men när man som lekman inte upplever att biskopar och präster sköter den uppgiften provoceras man ofta att falla dem i ämbetet...
...det vore ändå gott om NÅGON känd företrädare för kyrkan stod upp i offentligheten för någotsånär bibliska värderingar (förre domprosten i Stockholm är väl den senaste jag kan komma på vad Svenska kyrkan beträffar). Det skulle sannerligen avlasta oss lekmän (att som enskild lekman varna släktingar och vänner för t.ex. att gå evigt förlorad är ju nästan outhärdligt tungt om inte teologerna tar den tyngsta stöten).
Jag förstår mycket väl din poäng och instämmer i den! Men det gäller att på vägen fram inte utfärda samexistenslöften till teologiska motståndare som omöjliggör en reformation i framtiden (d.v.s. vi måste undvika att med fog kunna beskyllas för den "salamitaktik" som vi beskyller modernisterna för). Taktiska delmål är inte fel, men vi måste vara ärliga med våra slutmål och att det handlar om en maktkamp (Christian Braw har skrivit bra om det i en av sina ledarskapsböcker).
Fast ibland tänker jag på en vers av baptisten Josef Grytzell som kan kännas härligt befriande även för en s.k. luthersk kyrklig person:
"Jag är en kristen - o kärleksunder
att syndaslaven blev frälst av nåd!
Jag är en kristen trots mänskofunder,
trots lärostrider och kyrkoråd.
Jag är en kristen å hjärtats vägnar,
jag älskar Kristus, se där mitt skäl!
Min första kärlek jag honom ägnar,
han är det värd, ty han frälst min själ!"
Av
Andreas Holmberg, Klockan
tisdag, november 11, 2008 2:35:00 fm
Hej!
Ja vår kallelse som präster är detsamma (till denna del) som GT:s präster: Ty prästens läppar skall bevara kunskap, och undervisning skall man hämta från hans mun. Han är en budbärare från HERREN Sebaot.
Min syn utgår inte från ett "blandsamarbete" - nog i frågor som gäller åsikter och tolkningar (hur vi förstår bibelordet i ngn fråga, t.ex. tusenårsriket).
Men detta kan inte inkludera trosbekännelsens frågor, eller frågor som har med frälsningen att göra. Inte heller kan det gälla frågor där bibelordet klart säger ngt annat.
Hit hör ju bl.a frågan om äktenskapet, vars "utlöpare" diskussionerna om könsneutraliteten är.
Abraham och Lot, Paulus och Barnabas, är bibliska exempel på hur livet kan fortsätta.
Jag tror att vi inom våra kyrkor kommer till stiuationer där vi måste välja, och det jag säger är att det är bättre att vara kvar så länge det går.
Annars kommer kyrkan att spricka.
NU ska vi be och arbeta!
mvh Henrik
Av
Henrik Perret, Klockan
tisdag, november 11, 2008 9:05:00 fm
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida