Är det en defekt att inte ha blivit övertygad?

I en i och för sig helt objektiv nyhetsförmedling, dyker ännu en gång en kommentar upp som är ägnad att förstärka misstänksamheten mot en bestämd grupp inom kyrkan.

Kyrkan har, synes det, ett hot över sig som är det i särklass värsta tänkbara. Ett hot,  som till och med kunde vara ett argument mot rätten för församlingsborna att själv välja sin präst har en bestämd risk - risken att kvinnoprästmotståndare utnyttjar möjligheten och väljer "fel" präst.

“--bakgrunden till förslaget är det låga valdeltagandet i stora finska församlingar.”
“Det har inneburit att en mycket liten minoritet kan driva igenom valet av en kyrkoherde som majoriteten av medlemmarna i en församling inte vill ha, till exempel en kvinnoprästmotståndare.
Trots detta problem har vi i Borgå stift uttalat oss emot en förändring.” Osv osv (Hbl 29.1.2009)

Min första fråga blir: är den och de som tänker så inte demokrater? Finns inte möjligheten för alla som vill välja en god kyrkoherde att så göra? Är inte möjligheten för andra mycket större, om det nu är en så liten minoritet som lyckas hitta en kyrkoherde som andra inte vill ha? Och när man dessutom i praktiken försöker beskära möjligheten för sådana att ens uppföras på förslag till kyrkoherdetjänst, hur stor är då risken?

En stilla undran är om påståendet egentligen innehåller ett medgivande. Nämligen medgivandet att den gudstjänstfirande församlingens kärna består av “gammaltroende” personer? Jag vågar inte påstå att det stämmer, men tror de som kommer med dylika invädningar det?? Vad värre är: i såfall riktar sig ju kritiken av möjligheten att välja präst genom allmänna val mot den gudstjänstfirande församlingen, vilket i så fall är betänkligt!

Jag tycker att dylika uttalanden är mycket deprimerande. Det kunde ha lämnats bort, för det är inget hot.

Nu uttalade sig ju samtliga intervjuade personer mot förslaget, jag var en av dem så jag behöver inte här upprepa något. Jag delar biskopens bedömning av hur sannolikt det är att det nu går igenom.

En annan sak är att jag inte i första hand ser kvinnoprästfrågan spöka här, utan snarare kyrkoherden som herde och präst versus tjänsteman och förvaltningschef. Nu behöver ju inte dessa kvalifikationer ställas mot varandra. Man kan komma tillräckligt långt genom att utforma behörighetskraven så att bara de som har en tillräcklig kompetens kan söka khdetjänster. En annan linje är att profilera kyrkoherden som herde och andlig ledare och gå in för förvaltningsmodeller där förvaltningen i högre grad kan delas. Och det finns också andra möjligheter.

Men varför skall alltid ”en mycket liten minoritet” som för all del kan betyda andra ändå alltid landa i “kvinnoprästmotståndare”?  

Vem är då en “kvinnoprästmotståndare”?

Om det handlar om sådana som uppträder oförskämt och kränkande mot sina kvinnliga kolleger, skall sådant beivras, från fall till fall. Men en tvåtusenårig tradition eller praxis, som kanske några hellre vill säga, kan inte bara förklaras icke rumsrent eller suspekt genom ett klubbslag i kyrkomötet. För många av oss, för att inte säga alla, handlar det om brist på övertygande argument. Se där vårt stora fel. Och en övertygelse i en teologisk fråga kan inte avfärdas som “diskriminering”- var skulle vi då hamna?

Jag har den senaste tiden blivit djupt berörd av vissa kvinnliga kollegers klara och kristna bekännelse. En kvinnlig präst uttalade sig i TV kristallklart och fint om den kristna trons svåraste frågor, och dessutom på ett så vänligt och ändå tydligt sätt. En rikssvensk dam, präst och professor, kom med en tidsanalys och en lägesanalys av Svenska kyrkan som få manliga präster kunde prestera. Suveränt! Sådant är argument som går djupt in i min själ och som får mig att ännu en gång fråga om och var jag har misstolkat den Heliga Skrift.

Åtminstone är jag beredd att säga att vi måste ge varandra livsrum, och sluta med svartmålandet i offentligheten. Med detta menar jag inte teologiska diskussioner för eller emot, liberalt eller konservativt eller något däremellan, utan detta att sätta etiketter på varann med tvivelaktiga invektiv.

Min mening är inte att riva upp de gamla diskussionerna. Jag tror nog att diskussioner kan och t.o.m. skall föras, så länge vi ser olika på tingen. Men om vi inte besparas dylika uttalanden kommer vi aldrig ifrån det kontraproduktiva käbbel som kyrkan idag är alltför upptagen av.

Jag hade tänkt låta bli att skriva detta för att inte själv hamna i det dike som jag varnar andra för. Men mitt dilemma blev:  hur kan man peka på den konkreta verkligheten om man inte exemplifierar och konkretiserar??

Kan vi inte i stället försöka börja demonstrera tolerans och inklusivitet, så att vi mera försöker lösa svårigheter än skapa dem? Kan vi inte i Borgå stift försöka börja? Vi känner ju varandra och borde ha goda förutsättningar.

Jag tror att vi kunde börja, och börja ganska kravlöst. Det betyder ju inte att vi är överens med allt och alla. Inte heller betyder det att samtalet om rätt apostolisk kristen tro skall tystas eller tystna. Den som läser Nya testamentet märker hur mycket det talas om sann och falsk tro, hur församlingens motståndare och villolärare nämns vid namn osv. En sann förkunnelse förutsätter alltid också ett nej till det falska.

Men jag skulle önska att jag och andra med mig skulle bli mera upptagna av att sprida ljus än bekämpa mörker (hörde ni självkritiken).

So help me God.

Henrik