Om Jesus

Den senaste tiden har flera böcker om Jesus dykt upp på marknaden.

Den bästa boken om Jesus, som utkommit under den senaste tiden, är nog Benedictus XVI:s bok, som jag tidigare hänvisat till på denna blogg. En av de färskaste är Jonas Gardells bok om Jesus.

Jag har läst Gardells bok, åtminstone nästan hela boken (därtill uppmanad av en TV-redaktör). Jag har också läst andras kommentarer till Gardells bok.

I Sverige har Gardell samlat stora skaror, bl.a i Uppsala domkyrka. Någon har sagt att Gardells bok är hädelse (bl.a. Ulf Ekman, pastor i Livets Ord). Många har med fog kritiserat Gardells bok.

Det som ju är en grundläggande princip är att – vilket Gardell medger – boken bygger på det som andra har skrivit. Flera av det s.k. Jesusseminariets forskare finns på litteraturlistan. Många av grundtankarna känner man igen från John Shelby Spongs böcker. Och det är ju inte så märkvärdigt.

Det som är det mest framträdande draget i Jonas Gardells bok är den selektiva läsning av Nya testamentet som han presterar. Han kan dyka in i detaljer i någon text, sedan spekulerar han i sådant som man inte vet något om (t.ex. om Jesus var tandlös), men framför allt struntar han blankt i många mycket tillförlitliga texter. Gardell tror på uppståndelsen, men inte på Jesu försoningsdöd osv.

Gardell har en fenomenal förmåga att använda ord, det erkännandet vill jag gärna ge.

Jag vågar inte – och vill inte – gå så långt att jag kallar det för hädelse. Det är ju klart att om han säger det han säger mot bättre vetande, så är det nog det. Han ger inte ens på ett mänskligt plan rättvisa åt Jesus, så att Jesus själv skulle få komma till tals (ackompanjerad av teologer som inte tror på äkta Jesusord).

Det är bara det att “en människa kan intet taga, om det icke bliver henne givet från himmelen”, som det stod i den gamla översättningen.

Jag tycker att boken bäst kunde beskrivas med ordet brottning. En brottning med Jesus. En brottning med barndomens religiositet. En brottning med sin far.

Jag läste i en av Jonas Gardells texter att han sade om sin far: han var älskad av många, själv älskade han aldrig någon (i ungefärlig återgivning). Detta förklarar mycket.

Om någon säger något mot Människosonen, sade Jesus (Matt. 12:32). Och Jesus fortsätter med att varna för hädelse mot den Helige Ande. Jag tror inte det handlar om vilken person i Gudomen någon talar emot, utan just detta att smäda Anden som vittnat (jfr “så säger den Helige Ande: idag om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan.”)

Därför skall vi vara försiktiga med våra slutsatser om  var någon står på skalan åsikter eller hädelse. Bara Gud vet.

Men det är nog en ohållbar bild som Gardell tecknar, därtill influerad av många teologer:

Jesus var en judisk lärare, en rabbi, som likt andra lärare lade fram tankar, som sedan lärarens lärjungar memorerade. Det är en variant av den gamla församlingsteologin, som hävdar att kristendomen föddes i urförsamlingen.

Men förenklat sagt: kan man verkligen tro att en (medelmåttig, i någon mening, eller åtminstone ganska menlös) rabbi sagt något som hans tvivlande lärjungar sedan grep tag i, övervann sin rädsla efter Jesu död och utvecklade till en världsreligion, samtidigt som de själva gick martyriet till mötes...

Är det inte mera sannolikt att tro att hemligheten till allt fanns i Jesu person? Att Han hade gjort ett sådant intryck på sina lärjungar, att de trotsade lidanden och motstånd och till slut ansåg att inte ens hot om avrättning kunde möjliggöra en förnekelse? Och att de bemödade sig om att anteckna och tradera (föra vidare) hans ord.

Allt talar ju för detta. Nya testamentets texter är ju verkligen genomforskade, undersökta, jämförda med annat historiskt material osv.

“Det var icke några slugt uttänkta fabler...” (ett ögonvittne).

Den bästa boken om Jesus är nog Bibeln.

Övertygande. Trovärdig. Oslagbar.

Epilog: kanske någon i sitt stilla sinne tänker “cirkelresonemang”. Men är det så?
Det bästa svaret får den som läser den Boken.

Boken om Jesus.

Henrik