Yes, we can!

Under Barack Obamas kampanj fanns det vissa “liturgiska” slagord, växelhälsning brukar vi ju kalla det i gudstjänsten. Ett av dem var Yes, we can! Obama kom med många påståenden, som slutade med orden: yes, we can! Och folket svarade: yes, we can!

Jag har ibland undrat hur det skulle heta i Borgå stift nu, och i kyrkan i stort.

Ofta hör jag nämligen orden No, we can’t. Naturligtvis uttalade på finska eller svenska. De orden hör jag minst lika mycket inifrån, från mitt inre, som från andra håll.

Det kan gälla åtgärder som “borde” vidtas, men “vi kan inte”. Det kan gälla det bristande intresset för tro (vilket ofta inte ens är sant!), utgångsläget är för svårt. Det kan komma i form av de klassiska “det har vi redan försökt” eller “så har vi alltid gjort”.

Jag tror att många av de utmaningar som aktualiseras i biskopsvalet faller under samma rubrik. Det hörs väldigt litet av “yes, we can”, mera mycket annat. Utmaningar av (var)andra, svartmålningar rentav.

Ja, vi kan, försöker jag säga, både till mig själv och till andra. Men måste tillägga: vill vi?

Det finns inte så mycket segermentalitet inom kyrkan idag.

När allting började, sändes lärjungarna ut till en värld som hatade dem. De fick ofta betala med sitt liv. De fick börja arbeta utan några som helst ramar, inga lokaler att samlas i, utom katakomber, skogen, någon grotta, i någons hem... Men de sade “yes, we can!” Och de började. Utan budget, utan mänskliga resurser, tomma händer, som knäpptes, och trots motstånd och martyrium, växte skarorna. De var inte förbundna med “maktens människor”, de var de förhatliga, de minsta, de obetydliga, många utan samhällelig status. De älskade trots hatet, de predikade, trots att de förbjöds att “tala i det namnet”, Jesus blev trodd och älskad. Kristendomen spreds och det var omöjligt att stoppa dem.

Hur skulle kristendomen ha blivit en världsreligion idag, med vår “no, we can’t” - mentalitet??

Men också då fanns det problem. Personkemin fungerade alls inte alltid, det vittnar ju t.ex. Apg. om. Sjukdom och prövningar, falska bröder, partier och splittring fanns redan i urförsamlingen. Och det var inte lätt att övertygande svara på frågan om det lönar sig att bli en kristen. Listan på fördelar, som finns t.ex. i 2 Kor. 11, övertygade inte alla:

“Jag har arbetat mer, suttit i fängelse mer, fått hugg och slag i överflöd och ofta svävat i livsfara.  Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio gisselslag, så när som på ett,  tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn låg jag i det djupa vattnet. Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder, allt under arbete och slit, ofta under vaknätter, under hunger och törst, ofta utan mat, frusen och naken. Förutom allt detta har jag den dagliga uppgiften, omsorgen om alla församlingarna.”
2 Kor. 11:23-28

Så jobbigt är det inte för oss! Men vi kan ibland ana något. Vi förstår att tron alltid på något sätt måste innebära “ett liv i motvind”, annan motvind än den som vi själva är orsaken till.

Vi kan stirra oss blinda på “det givna”, som vi kan känna oss maktlösa inför. Så alltför mycket är färdigt ordnat, bestämda åsikter om hur allt bör göras finns, och en lång serie av traditioner – både nödvändiga, och kanske också vissa barlaster – omger oss.

Idag ser man ofta tillbaka på urkyrkan som “en bekymmerslös tid”. Men den var nog allt annat än bekymmerslös! Utgångsläget var ju snarare hopplöst! Det mäktiga romarriket, som kontrollerade mer eller mindre allt, och den lilla, obetydliga kyrkan.

Och ändå fanns det ett välsignat “yes, we can” över allting. Eller snarare Yes, He can!

Det är just det som behövs nu.  Yes, He can! Vi måste börja räkna med Guds möjligheter!

Henrik