Två profiler

En av midsommardagens evangelietexter, Mark. 6:14-29, har tidigare lästs på en annan dag under sommaren. Midsommardagen heter ju Johannes döparens dag, och handlar centralt om Jesu släkting och vägrödjare Johannes.

Men evangelietexten talar också om en annan person: Herodes, tetrark (“fjärdedelsregent”), och son till den Herodes som omtalas i samband med Jesu födelse. Mark. 6:14-29 har tidigare varit evangelietexten för Johannes döparens halshuggningsdag, Decollatio Johannes baptisti, som ända till år 1324 firades som kyrklig helg den 29.8. Denna dag har aldrig varit en helgdag inom den lutherska kyrkan. Texten om Johannes döparens halshuggning är en av texterna på Johannes döparens dag.

Det finns en del likheter mellan de två profilerna, Johannes och Herodes.

Herodes var son till en kung, eller mera exakt en tetrark.

Johannes var prästbarn, hans far Sakarias var jourhavande präst i Abias avdelning i Herrens tempel.

Den ena regent, den andra predikant.

Men de var också olika:

Herodes var rik, Johannes var fattig. Herodes ordnade festmiddagar och åt gott, Johannes åt grönt, gräshoppor och annat (vildhonung).

Båda var människor, båda var intresserade av religion. De samtalade om trosfrågor. Det står att Herodes lyssnade till Johannes, att han hörde honom gärna, och att han “blev betänksam i många stycken” (gamla övers.). De var också vänner, Herodes gav Johannes sitt beskydd heter det.

Men de levde i helt olika världar: Johannes var fattig, men i verkligheten rik. Herodes var rik, men i verkligheten fattig. Johannes var en Guds tjänare, som förkunnade sanningens ord för att hjälpa Herodes. Det är inte lovligt att leva i äktenskapsbrott – Herodes hade gift sig med sin brors hustru. Tron är ingen privatsak, sade Johannes.

När man läser om Herodes, finner man många sympatiska drag hos honom. Han sökte, han funderade, han tog till sig Guds Ord.

Men han böjde sig aldrig för Jesus. Detta var hans stora misstag.

Så kom en “läglig dag”. Den onde vet när och hur han slår till. Uppmjukad av vin, tagen av en ung kvinnas skönhet, säljer han sin själ. För gästernas skull (!!) är han t.o.m. villig att offra sin vän Johannes. Herodias hade aldrig kunnat förlåta Johannes och kunde inte acceptera att han kallade hennes “kärlek” för äktenskapsbrott. Herodes hade sympati för Jesus, men han var inte en Jesu lärjunge.

TVÅ profiler: Herodes och Johannes. Denna “profiluppgörelse” går kanske inte mellan människor, utan rätt igenom oss. Det finns kanske en “herodes” och en “johannes” i många av oss, vem vet.

Juhani Aho säger om det finska folket att “taipuu, muttei taitu”. Med detta menas något mycket positivt. Folket kan pressas ner av nöd, men brister inte, knäcks inte.

Men denna sanning har jag ibland tänkt på också ur en annan synvinkel. Många av oss – jag själv inbegripen – böjer oss när vi prövas av Gud, men vi brister inte (i positiv mening), utan vi reser oss som grässtrået utan att ha kommit till en uppgörelse med Herren.

Jag talar inte om att självkänslan skall knäckas, utan att själviskheten skall brytas, viljan att kalkylera, att överväga utan att bli avgjord.

Två profiler: Herodes och Johannes. Johannes’ liv slutade till synes snöpligt: huvudet på ett fat. Herodes gick vidare. Evangelierna låter oss veta att han hade stora kval. Vad som hände med Johannes får vi säkert en dag veta.

Jag tror att han fick höra en röst som sade gå in i din Herres glädje.

Henrik