Det svaga

Josef Julius Wecksell, finländsk skald (1838-1907) var en märklig man. Han har sedan skoltiden varit en av mina favoriter, också därför att jag då fick höra att han under många år var sjuk.

Han har diktat många vackra dikter, men utgav, om jag minns rätt bara två verk: Valda ungdomsdikter (1860) och pjäsen Daniel Hjort (1863). Det jag i alla fall minns var att han var 24 år när han insjuknade (psykisk sjukdom) och att han sedan tillbringade över 40 år på Lappvikens sjukhus.

Någon uppvaktade honom med rosor under slutet av hans sjukdomstid, och det berättas att det enda han orkade säga var “mina rosor”.

Och denna svaga man hade ändå skrivit valda dikter, med sådana som Var det en dröm? Och Demanten på marssnön, som många åtminstone känner som sånger, tonsatta av Jean Sibelius. Eller Det sitter en liten fågel, som slutar (sista versens inledande ord) “Han flyger tills vingen brister”. Detta gällde ju Wecksell personligen också.

Det är ofta som stora konstnärer, författare, tonsättare, målare m.fl., haft stora personliga svårigheter. Många av dem har också haft svagheter, som kanske just varit orsaken.

När jag är svag så är jag stark, sade Paulus. Det är nog samma tanke, också om Paulus såg många andra dimensioner av det.

Men förunderligt är det, hur ofta just det svaga har fött mycket gott och starkt.

Dagens människa hyllar ofta styrka, pengar, makt. Många gånger har det stora fötts under svaghet, mitt i fattigdom och av till synes maktlösa människor.
Jag har ofta fått höra stora och djupa sanningar av t.ex. svårt sjuka personer, psykiskt sjuka, förståndshandikappade och andra “svaga”.

Kanske det är dags att se över sina värderingar?

Henrik