Gott Nytt År!
Igår såg jag på TV-nyheterna som jag brukar, jag är en nyhetsfreak. Jag såg också på nyhetsutsändningarnas väderleksnyheter. Där stod en ung dam med mycket rund mage, hon väntar barn. Denna mor blev en predikan. Jag började tänka på psalmen Härlig är jorden och den andra versen, som börjar med orden Tidevarv kommer, tidevarv försvinner.
Plötsligt slog det mig att jag oftast summerat det hela med slutet: tidevarv försvinner. Kanske beror det på att psalmen ofta sjungs vid begravningar också, fast den ju är en julpsalm.
Men igår – och med nyheten om ett rekordantal barn på väg i Finland under 2010 – blev hennes “mammamage” en predikan. Den handlar om hopp, om vikten av att bygga framtiden. Tidevarv kommer, inte bara försvinner.
Det är så rätt! Att familjer sätter barn till världen, som skall få utbildning och vård, arbete och möjligheter. Gud välsigne alla väntande mammor, och alla barn som skall göra entré under år 2010 också! Och alla pappor med! Gud hjälpe alla som vill bygga framtiden.
Samtidigt måste vi göra något för att återerövra den värdegrund, som råder i vårt land. Vi har igen påmints om att alla inte har det bra. Framtiden kan inte byggas på materialism. Inte heller på postmodernismens narcissism.
Mamma, pappa, barn – redan dessa ord väckte fruktansvärda reaktioner i Sverige, vilket lika väl kunde ha gällt Finland. Det vittnar om att just här behövs det förnyelse, knäppta händer och stor kärlek, så att ingen skall behöva känna sig utesluten och icke önskvärd. Det är grundrelationerna som är i kris – många senare kriser har sina rötter i att det brustit här.
Något måste göras för att återupprätta familjen och hemmet.
För det är i hög grad där grunden läggs för livet. Det är där jag borde få livets byggstenar, i form av kärlek och omsorg, tro och förtröstan.
För mig blev Elias Lönnrots psalm 37 i den finska psalmboken en predikan och ett fint preludium för år 2010.
Läs den (den har en melodi som är en koralvariant från Eurajoki som inte är helt lätt) och bed den!
Välsignat Nytt År 2010! Tidevarv kommer, med Jesus fram!
Henrik
Plötsligt slog det mig att jag oftast summerat det hela med slutet: tidevarv försvinner. Kanske beror det på att psalmen ofta sjungs vid begravningar också, fast den ju är en julpsalm.
Men igår – och med nyheten om ett rekordantal barn på väg i Finland under 2010 – blev hennes “mammamage” en predikan. Den handlar om hopp, om vikten av att bygga framtiden. Tidevarv kommer, inte bara försvinner.
Det är så rätt! Att familjer sätter barn till världen, som skall få utbildning och vård, arbete och möjligheter. Gud välsigne alla väntande mammor, och alla barn som skall göra entré under år 2010 också! Och alla pappor med! Gud hjälpe alla som vill bygga framtiden.
Samtidigt måste vi göra något för att återerövra den värdegrund, som råder i vårt land. Vi har igen påmints om att alla inte har det bra. Framtiden kan inte byggas på materialism. Inte heller på postmodernismens narcissism.
Mamma, pappa, barn – redan dessa ord väckte fruktansvärda reaktioner i Sverige, vilket lika väl kunde ha gällt Finland. Det vittnar om att just här behövs det förnyelse, knäppta händer och stor kärlek, så att ingen skall behöva känna sig utesluten och icke önskvärd. Det är grundrelationerna som är i kris – många senare kriser har sina rötter i att det brustit här.
Något måste göras för att återupprätta familjen och hemmet.
För det är i hög grad där grunden läggs för livet. Det är där jag borde få livets byggstenar, i form av kärlek och omsorg, tro och förtröstan.
För mig blev Elias Lönnrots psalm 37 i den finska psalmboken en predikan och ett fint preludium för år 2010.
Läs den (den har en melodi som är en koralvariant från Eurajoki som inte är helt lätt) och bed den!
Välsignat Nytt År 2010! Tidevarv kommer, med Jesus fram!
Henrik
upplagd av Henrik Perret
11:41
3 kommentarer:
Amen! Med Jesus fram! Välsignat nytt år till dej och familjen,
h. Gerd Snellman
Av
Anonym, Klockan
fredag, januari 01, 2010 12:33:00 em
En väntande mage får munnen och hjärtat att le. Så har jag alltid reagerat vid åsynen av väntande mödrar. Familjernas plats och deras värde håller på att gå förlorade. Alla måste dra sitt strå till stacken om det skall bli någon ändring, om man vill ha en ändring. Men det är är en hård kamp man isåfall har framför sig inför bl.a. jättemarketarna som slukar småbarnsfamiljerna till lördagsshopping (barnen passas i någon lekhörna) och inte minst alla klubbar och föreningar som familjens medlemmar är med i från måndag till söndag. Mikromaten är som klippt och skuren för dessa människor som dragits med i jäkt-stress-jakt-karusellen: ingen behöver förbereda något, var och en tar sin enmansportion, värmer och äter på stående fot samtidigt som de packar gymväskan.
Så här vill antagligen de flesta ha det eftersom de flesta har det på det här sättet, antar jag eftersom så många suckar och stönar över hur stressigt det är....
Vill man ha en ändring så ändrar man. Punkt.
Barn är en Guds gåva heter det. En större gåva kan vi människor inte få än ett litet barn att ta hand om.
Av
Maria, Klockan
lördag, januari 02, 2010 12:33:00 fm
Du beskriver verkligheten, sådan den helst inte borde vara.
Jag tror också att vi måste göra mycket för att konkret upprätta måltiden. Vid den gemensamma måltiden kan man få mycket "själavård" utan att man vet det. Där syns det också om någon har det jobbigt, där upptäcks t.ex. knarkproblem mm, man ser personlighetsförändringar osv, som man inte upptäcker när alla springer förbi varann.
Det är väl onödigt att säga att måltiden inte är till för att man ska ta fast varann...
Men jag har träffa unga med stora problem, som föräldrar inte haft en aning om därför att de aldrig konkret är tillsammans. Då kan det bli till hjälp om man i tid ser att ngt inte är som det ska.
Men framför allt växer samhörighet, genom att man får dela vardagslivet.
Kan man inte äta alla måltider tillsammans, kan man ske äta ngn per dag, går inte det, kan man försöka börja med några eller ens någon per vecka.
Jag tror vi ska satsa på hemmet.
Det är fint att läsa att "barn är en Guds gåva", för så är det.
"Vill man ha en ändring så ändrar man. Punkt."
Så ska det vara!
Henrik
Av
Henrik Perret, Klockan
lördag, januari 02, 2010 10:07:00 fm
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida