Nu börjar det på allvar

När ärkebiskopsvalet går in i sitt andra skede, har jag redan idag två ggr hört hur “den ena är förnyelsevänlig (uudistusmielinen) och den andra är konservativ”, så i A-talk och så i MTV Kymmenen Uutiset. Och jag har hört termer som “den måttfullt (maltillinen) liberala” kandidaten Mäkinen och Ruokanen, som vill försvara “pysyvyyttä”, status quo kunde man ju också översätta det. Ändå vågar jag påstå att Ruokanen både uppskattas och kritiseras för sin förnyelsevilja.

Dylika klichéer säger ingenting om kandidaterna, bara om dem som vill påverka valet.

Styrning, kallas det. Det är orättvist mot både Kari Mäkinen och Miikka Ruokanen.

Men detta grepp blottar en strategi som på något sätt känns bekant... Jag hoppas att båda kandidaterna får “tala för sig själv”, utan att man klistrar simpla, förenklade och delvis förklenande etiketter på dem.

Jag hade nog väntat att kampen skulle bli jämn om den andra platsen – för jag utgick att “hemmaplansfavör” för Mäkinen gällde – Häkkinen och Ruokanen hade ganska många förespråkare. Min bedömning var att Häkkinen hade ett bättre utgångsläge som sittande biskop (St. Michel) och som verksam i kyrkans centralförvaltning under många år. De signaler jag uppfattat talade för att Häkkinen var kyrkostyrelsens (majoriteten) man, och också många kyrkomötesombud skulle rösta på Häkkinen. Jag trodde att kampen skulle bli jämn – vilket den blev – men att Häkkinen skulle utgå med segern (där hade jag fel).

Men nu vet vi mera och de ivriga kommentarerna redan idag varslar om att det kommer att bli ett drev kring ärkebiskopsvalet. Det är ju naturligt, och jag talar inte för att gå till val med släckta lyktor. Men jag hoppas att valrörelsen förblir saklig. Den får gärna vara kritisk, men den bör vara objektiv och saklig också i kritiken.

Jag tror nog att ställningstaganden inför kyrkomötets behandling av välsignelsen av registrerade par, kommer att bli en av de stora frågeställningarna. I denna mening är nog ärkebiskopsvalet ett linjeval, inte så mycket för homosexualitetens skull, som för vad som skall vara kyrkans kompass i svåra, etiska och andra val.

Det som man hoppas är att man ska ge båda kandidaterna en chans att “exponera sig”, ärligt, öppet, tillräckligt mångsidigt, så att vi alla, som skall rösta, vet vem vi röstar på den 11 mars.

Rukouksen paikka, säger man på finska. Dags att be.

Henrik