Visioner för stiftet
Jag har fördjupat mig i vissa av medkandidaternas tankar och också naturligtvis oberoende av dessa funderat på stiftets framtid, biskopens uppgifter och möjligheter mm. Om detta har jag ju skrivit över 100 inlägg här.
En trend som jag tycker att nu tydligt märks i vår kyrka är att man vill flytta tyngpunkten till större enheter, och också i riktningen från församling till prosterier och stift. I vissa fall är det förvisso berättigat, men enligt min uppfattning i begränsad omfattning.
För mig är det ett teologiskt och principiellt utgångsläge att FÖRSAMLINGEN är kyrkans primära enhet. Där finns hela kyrkan närvarande: Ordet, sakramenten, människorna, och Kristus själv, där två eller tre är församlade i Hans namn. I en mening är kyrkoherden den egentliga biskopen. I NT var det också en del av presbytererna som av den Helige Ande var insatta till att vara episkopoi (biskopar). Och de hade många medarbetare, vilket vi kan konstatera när vi läser breven i NT.
Som en följd av den synen anser jag att stiftet inte får vara eller bli något självändamål. Jag anser att en syn som vill flytta beslutsprocesser och visionering från församlingarna till stiftsplan, inte är lyckad. Stiftet skall finnas för församlingarnas skull, biskopen skall vara en spelande tränare - därför har den lutherska kyrkan alltid hållit fast vid biskopens pastorala och "territoriella" attribut. Han skall enligt sina förutsättningar och i linje med sin uppgift "passa bollen" till församlingarna och hjälpa dem att skjuta mål. Men han skall i en mening hållas i bakgrunden, utom där det gäller att skapa förutsättningar för församlingarna att få goda verksamhetsförutsättningar. Till det hör såväl administrativa, ekonomiska som andliga uppgifter. Biskopen kan genom att aktualisera frågor t.ex. i massmedia skapa kontaktytor för församlingarna - tänker t.ex. i kategorin apologetik.
Givetvis skall man på stiftsplan, eller prosteriplan kunna diskutera gemensamma planer, visioner och prioriteringar. Man kan få synergi genom att kunna samverka, rikta resurser så att alla har nytta av det. Samtidigt anser jag att det viktigaste trots allt är att beslutsprocesserna sker möjligast lyhört i närmiljön, behoven i olika församlingar kan vara så olika. Det går inte enligt min mening att skapa program för alla, som sedan församlingarna skall binda upp sig till, kanske med någon eller några få frågor undantagna. Alla förstår att en församling som nu t.ex. i Kuusankoski, där människors liv har skakats av arbetslösheten - som drabbat hela familjer! - kan ha helt andra prioriteringar de närmaste åren än en växande barnförsamling i huvudstadsregionen. Detsamma kan gälla en liten skärgårdsförsamling, som behöver stiftets stöd, men som bäst kan svara på de behov som finns där.
Naturligtvis bör man arbeta med frågan om hur stor eller hur liten församlingen skall vara, eller måste vara så att den kan leva. Här bör församlingen själv spela en nyckelroll.
Jag tror att en av stiftets - och biskopens - viktigaste uppgifter i tillägg till tryggandet av verksamhetsförutsättningarna, blir inspiration, uppmuntran och personalvård, så att präster, förtroendevalda och frivilliga orkar och vill arbeta. Vi kan tillsammans lyssna till hur andra, t.ex. de stort växande församlingarna i England har gjort, så att alla kan tillämpa detta, kanske på ganska olika sätt, i sin egen närmiljö. Vi har också mycket att lära av vad man lärt sig och fått för erfarenheter i finska stift.
En större gemensam bönegemenskap och allvarliga försöka att låta bli att tala illa om medkristna kanske kunde ge mera än många andra program. Det kan faktiskt vara så enkelt det kan börja.
Planering, strukturering och visioner behövs. Också stiftet behöver en helhetsstrategi, en helhetsvision. Det behövs ordning och reda. Men detta är en delvis annan process än att vi på stiftsplan skriver program för församlingarna. Min erfarenhet av många församlingsplaneringsprogram har varit att det varit en stor apparat och mycket arbete, med ganska litet utdelning sist och slutligen. Därmed inte sagt att det också finns andra erfarenheter!
Jag tror att inspirationen och också en växande samlingsrörelse föds genom Guds Ord: i förkunnelse, samtal, när vi bryter "brödet" tillsammans.
"Var inte våra hjärtan brinnande i oss" - när då? Svar:"När Han talade med oss på vägen och utlade (öppnade) skrifterna för oss."
Här finns mycket nytt och gammalt att göra!
Henrik
En trend som jag tycker att nu tydligt märks i vår kyrka är att man vill flytta tyngpunkten till större enheter, och också i riktningen från församling till prosterier och stift. I vissa fall är det förvisso berättigat, men enligt min uppfattning i begränsad omfattning.
För mig är det ett teologiskt och principiellt utgångsläge att FÖRSAMLINGEN är kyrkans primära enhet. Där finns hela kyrkan närvarande: Ordet, sakramenten, människorna, och Kristus själv, där två eller tre är församlade i Hans namn. I en mening är kyrkoherden den egentliga biskopen. I NT var det också en del av presbytererna som av den Helige Ande var insatta till att vara episkopoi (biskopar). Och de hade många medarbetare, vilket vi kan konstatera när vi läser breven i NT.
Som en följd av den synen anser jag att stiftet inte får vara eller bli något självändamål. Jag anser att en syn som vill flytta beslutsprocesser och visionering från församlingarna till stiftsplan, inte är lyckad. Stiftet skall finnas för församlingarnas skull, biskopen skall vara en spelande tränare - därför har den lutherska kyrkan alltid hållit fast vid biskopens pastorala och "territoriella" attribut. Han skall enligt sina förutsättningar och i linje med sin uppgift "passa bollen" till församlingarna och hjälpa dem att skjuta mål. Men han skall i en mening hållas i bakgrunden, utom där det gäller att skapa förutsättningar för församlingarna att få goda verksamhetsförutsättningar. Till det hör såväl administrativa, ekonomiska som andliga uppgifter. Biskopen kan genom att aktualisera frågor t.ex. i massmedia skapa kontaktytor för församlingarna - tänker t.ex. i kategorin apologetik.
Givetvis skall man på stiftsplan, eller prosteriplan kunna diskutera gemensamma planer, visioner och prioriteringar. Man kan få synergi genom att kunna samverka, rikta resurser så att alla har nytta av det. Samtidigt anser jag att det viktigaste trots allt är att beslutsprocesserna sker möjligast lyhört i närmiljön, behoven i olika församlingar kan vara så olika. Det går inte enligt min mening att skapa program för alla, som sedan församlingarna skall binda upp sig till, kanske med någon eller några få frågor undantagna. Alla förstår att en församling som nu t.ex. i Kuusankoski, där människors liv har skakats av arbetslösheten - som drabbat hela familjer! - kan ha helt andra prioriteringar de närmaste åren än en växande barnförsamling i huvudstadsregionen. Detsamma kan gälla en liten skärgårdsförsamling, som behöver stiftets stöd, men som bäst kan svara på de behov som finns där.
Naturligtvis bör man arbeta med frågan om hur stor eller hur liten församlingen skall vara, eller måste vara så att den kan leva. Här bör församlingen själv spela en nyckelroll.
Jag tror att en av stiftets - och biskopens - viktigaste uppgifter i tillägg till tryggandet av verksamhetsförutsättningarna, blir inspiration, uppmuntran och personalvård, så att präster, förtroendevalda och frivilliga orkar och vill arbeta. Vi kan tillsammans lyssna till hur andra, t.ex. de stort växande församlingarna i England har gjort, så att alla kan tillämpa detta, kanske på ganska olika sätt, i sin egen närmiljö. Vi har också mycket att lära av vad man lärt sig och fått för erfarenheter i finska stift.
En större gemensam bönegemenskap och allvarliga försöka att låta bli att tala illa om medkristna kanske kunde ge mera än många andra program. Det kan faktiskt vara så enkelt det kan börja.
Planering, strukturering och visioner behövs. Också stiftet behöver en helhetsstrategi, en helhetsvision. Det behövs ordning och reda. Men detta är en delvis annan process än att vi på stiftsplan skriver program för församlingarna. Min erfarenhet av många församlingsplaneringsprogram har varit att det varit en stor apparat och mycket arbete, med ganska litet utdelning sist och slutligen. Därmed inte sagt att det också finns andra erfarenheter!
Jag tror att inspirationen och också en växande samlingsrörelse föds genom Guds Ord: i förkunnelse, samtal, när vi bryter "brödet" tillsammans.
"Var inte våra hjärtan brinnande i oss" - när då? Svar:"När Han talade med oss på vägen och utlade (öppnade) skrifterna för oss."
Här finns mycket nytt och gammalt att göra!
Henrik
4 kommentarer:
Har inte haft tid att läsa inlägget förrän nu och håller till många delar med dig. Den punkt jag inte kan hålla med om är församlingen skulle vara kyrkans primära enhet. Visst är församlingen viktig, men om du överhuvudtaget skall kunna motivera biskopsämbetet så måste du väl gå med på att stiftet är kyrkans grundenhet. Av praktiska skäl har stiftet uppdelats i församlingar, men stiftet leds av biskop och domkapitelt (även om församlingarna i vårt land av tradition har rätt långt gående rätt att besluta om sina egna medel). Alternativet är ju att församlingarna som grundenheter ingår en slags allians inom stiftet där biskopen är en koordinator som närmast går att jämföra med FN:s generalsekreterare. En sådan kyrka har vi inte. Och åtminstone jag vill inte heller ha det. Sedan är det en annan sak att strategier och visioner måste växa i församlingen och implementeras där om de skall ha en chans att överleva.
Hälsar dig
Stefan
Av Stefan Forsén, Klockan måndag, september 11, 2006 12:47:00 em
Hej broder Stefan!
Nej, jag menar precis vad jag skrev. Församlingen är kyrkans primära enhet, stiftet har inte sakramenten, stiftet döper inte någon, HELA kyrkan är representerad i församlingen. Stiftet är en stödorganisation, biskopen är litet annat än stiftet, biskopen har ju en självständig uppgift också.
Präst är i kyrkoförfattningen egentligen = församlingspräst. Av pragmatiska skäl finns dte ju specialtjänster på stifts- och rikskyrkonivå. Men biskopens beslutanderätt t.ex. gäller inte sådant som kyrkoherden äger att besluta - även om biskopen är prästernas förman.
Inte anser jag ju stiftet onödigt, men stiftet skall uppfattas som flera församlingar som tillsammans bildar stiftet, församlingen är ju också det första, om bara en församling finns behövs inget stift i egentlig mening.
Nå, nu skall man inte dra felaktiga slutsatser - månne vi inte i praktiken tänker ganska lika. Men det är nog primärt också i bekännelseskrifterna, t.ex. så att om biskoparna (och prästerna) sviker, så skall församlingen kalla och insätta trogna präster. Så vi måste alla försöka sköta oss så gott vi kan.
Guds välsignelse över Dig och arbetet där!
Kanske också andra vill kommentera detta!?
Henrik
Av Henrik Perret, Klockan måndag, september 11, 2006 12:57:00 em
Jag tror precis som du att vi i praktiken tänker ganska lika. Men frågan är ändå viktig. Biskopen är givetvis annat än stiftet, och jag håller med dig om att de verksamheter som stiftet utför i dagens kyrka är just stödenheter. Men lika litet som stiftet döper någon så döper församlingen någon. Lagen ger kyrkoherden rätt att utöva tillsyn i sin församling och mycket av biskopens tillsyningsuppgift har delegerats eller överförts på kyrkoherden. Eller, är det så att kyrkoherdarna har avstått från en del av sin självbestämmanderätt åt biskopen? Det är egentligen detta jag far efter. För den som har avstått från något bör också i vissa situationer ha rätt att återta det.
Detta är givetvis en detalj. Men i ett visst kyrkopolitiskt läge kan det bli betydligt mera än så. Och jag tror att ett sådant läge kan bli aktuellt snabbare än vi tror. Hittills i vår kyrkas historia har kyrkans ställning försvarats och burits upp av biskoparna i kraft av att de har representerat kyrkan (dvs. dess grundenhet). Vill vi ha det annorlunda?
Av Stefan Forsén, Klockan måndag, september 11, 2006 10:12:00 em
Hej!
Inte vet jag om det är så vettigt med ordstrider. Tänker nu bara att biskopen (episkopos) först hade en församling, en hjord och att detta har byggts på s.a.s.
Men församlingarna är självständiga enheter, som biskopen står i ett förhållande till och vice versa, men när det gälelr församlingens liv, gudstjänst mm så sker ju beslutsprocesserna på lokalplanet.
När behovet växte tillsattes en biskop för flera församlingar, medan kyrkoherden - församlingsföreståndaren - fick denna titel.
Sedan medeltiden har biskopen inte ngn församling (tror jag, detta måste kollas) men vi har hållit fast vid principen att biskopen måste ha ett stift - han kan aldrig bara vara en ledare, vilket man bl.a försökt göra ärkebiskopen till. Principiellt måste en luthersk biskop ha ett stift, och stå i pastoralt ansvar.
Stiftet har inga personmedlemmar, genom dopet blir man inte medlem i stiftet, utan i församlingen (och i Kristi kyrka). Stiftet har inga medlemmar, utan församlingar. Stiftet är en gemenskap mellan olika församlingar (och givetvis församlingsbor).
Jag ser som biskopens primära uppgift att "styrka sina bröder" (formuleringen ett citat, därför i denna form), dvs att prästerna och lekmännen ska orka och vilja utföra kyrkans egentliga uppgift.
Allt detta sker ju i en växelverkan och en samverkan.
Jag kan återkomma med litet text ur Bekännelsen, men jag vill inte kväva några andra betoningar, för jag ser inte stiftet som något nödvändigt ont, utan som ett nödvändigt gott (i den mån stiften gör ngt gott). I det ser vi säkert lika - mycket kan och skall lösas genom samverkan och samarbete, inte bara genom sammanslagning, vilket har blivit ett bingo-ord för vår tid.
Stiftet är väl inte ngn juridisk person vad jag vet, domkapitlet är en myndighet osv, biskopen har översyn över församlingarnas förvaltning och ekonomi, osv. Biskopen skall vaka över att församlingens präster håller sig till Guds Ord, utför sitt egentliga uppdrag, lever i enlighet med den kristna tron osv. Att detta bäst sker genom uppmuntran tror jag vi är ense om. Men vid behov måste biskopen kunna ta i också känsliga frågor. Men det är en annan femma.
hälsningar i natten-kvällen
H
Av Henrik Perret, Klockan måndag, september 11, 2006 10:32:00 em
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida