Utmaningen

Kära vänner!

Jag skriver ännu en gång några rader om en fråga som jag redan tidigare skrivit om, denna gång ett ganska personligt inlägg, som jag hoppas Du orkar läsa, och som jag hoppas Du vill ta emot på rätt sätt. Det är personligt i två betydelser, dels handlar det om vad jag själv har fått lagt på hjärtat, och jag skriver ganska personligt om det, men det handlar också delvis (i utgångsläget) om en person som jag har lärt mig uppskatta på så många sätt, som jag vet att ha fått vara till stor välsignelse för många.

Jag skulle vilja utmana alla präster, men också alla andra kristna, att särskilt studera vad Bibeln säger om dopet.

Detta skriver jag efter att ha läst en god och fin kristen broders utläggning om dopet.
Jag kan hålla med om mycket av vad han skriver på sin hemsida, t.ex. om bibelöversättningsfrågan. Den ton som talar om förkrosselse, om beroendet av den Helige Ande, om att vara svag (kraften fullkomnas i svaghet), om allt som innehåller en Jesuston. Denna ton välsignar jag varmt, och här har han mitt fulla stöd.

Jag tycker också om den hängivenhet och den kärlek till Guds Ord och till arbetet i Guds rike som han i så mycket ger uttryck för. Och jag finner att den samhörighet med hela Guds familj som han bekänner sig till, den känner också jag för.

Därför skall ingen se detta som en ytlig kritiklusta, en vilja att "alltid ha rätt", eller en föreställning om något slags oåtkomlig ofelbarhetsföreställning - jag vet inte om någon konkret tänker så när de läser dessa rader, men i min ande förnimmer jag något av detta "bakom hörnet" så att säga.

Jag skall nog i något sammanhang försöka visa varför jag inte kan omfatta det han skriver om dopet (funderar bara på var och hur). Och poängen är ju nu - som jag hoppas - att vi i många sammanhang, i församlingar och smågrupper mm. - skall studera vad Bibeln säger om dopet.

Dopet blir nog i min gode broders långa text ohjälpligt degraderat från att vara en Guds handling, ett nådemedel - och nu avser jag inte bara några lutherska formuleringar utan själva saken - till något som är bundet till mig, till min tro (som han nog ser som ett Guds verk), och avgörelse.

Jag tycker att vi inte skall börja nu med Piepers dogmatik (jag avvisar inte goda böcker i princip), utan direkt arbeta med bibeltexterna. Sedan skall vi också lyfta fram det som man vet om t.ex. barndopet rent historiskt, från den första kristna tiden.

Avsikten är inte att disputera med bröder och systrar från andra samfund. Avsikten är - eftersom det enligt min mening förekommer så mycket flummighet inom vår lutherska kyrka på denna punkt - att visa på att den lutherska dopteologin är en bekännelse till Jesus, att Du och jag får vila i vad Han gjort för oss. Och att dop och tro inte kan skiljas åt.

Därför, utan att nu i detta sammanhang särskilt mycket föregripa det som jag hoppas att alla präster och kristna lekmän vill ta som en utmaning, så handlar det inte om barndop versus vuxendop. Den stora frågan är inte NÄR DOPET SKALL SKE utan VAD DOPET ÄR. Därmed sammanhänger en annan fråga, nämligen vad människan är och vad hon behöver.

Sedan blir det slutsatsernas tid. Om ett barn är en syndare lika fullt som en vuxen (i synd är jag född och i synd har min moder avlat mig), så är det alltså inte fråga om vad ett barn eller en människa har gjort för synder som blir den stora frågan. Frågan blir vad en människa har och inte har inför Gud. Och vad hon behöver.

Låt oss inte gräla, inte "befatta oss med ordstrider", men söka Guds Ords svar på en av Bibelns största frågor.

Vi borde undervisa mycket mera om dopet.

Jag har i många år suttit i Keswickstyrelsen och om jag minns rätt över tio år som dess ordförande. Jag har lärt mig älska kristna syskon i alla kyrkor. Jag har blivit rikt välsignad och fått mycket av bibelstudier och tal, bibelundervisning, gemensam bön. Detta är ingen stridsförklaring! Guds familj är faktiskt en verklighet, något som ÄR, som verkligen FINNS, inte bara något som kan upplevas.

Gemenskapen med andra kristna får inte hindra någon av oss kristna i något samfund att själva studera Ordet. Bara den som är trygg i sin kristna identitet kan möta andra med tillförsikt.

Jag undrar ibland om det är någon form av sakramentalism som gett upphov till att man vill avvisa en luthersk dopsyn, som jag tror är djupt förankrad i Guds Ord. För sakramentalism och luthersk dopsyn är inte alls samma sak.

Nu vill jag inte överbetona ordet luthersk, för det har - just enligt Martin Luther - sin betydelse och sitt värde BARA i den mån som det vi tror och lär stämmer överens med vad som Bibeln lär och säger.

Detta är nu en vädjan och en bön om att vi inom vår kyrka verkligen skulle tala om detta, ställa frågor öppet, samtala, lyssna, studera Ordet.

Och att vi skulle få upptäcka vad Guds Ord säger om detta, att vi skulle finna tröst i anfäktelsens tid och glädje och vila i dopets förbund.

Tag det heliga korsets tecken på din panna + och på ditt bröst + till ett
vittnesbörd om att Jesus Kristus, den korsfäste, har friköpt dig och kallat dig att vara hans lärjunge.

Henrik