Den profetiska omvändelseförkunnelsen

“I profeternas mäktiga omvändelseförkunnelse kommer den kultisk-rituella boten under intensiv religiösetisk prövning. Det krävs en bättring som går på djupet, en som framspringer ur ett verkligt möte med Gud. Folket anklagas för att göra blott ytlig bättring, en som icke motsvarar botens egentliga väsen: omvändelse till Guds förbundsvilja. ”Skulle detta vara en fasta, sådan som jag vill hava? Skulle detta vara en rätt späkningsdag? Att man hänger med huvudet som ett sävstrå och sätter sig i säck och aska, vill du kalla sådant att hålla fasta, att fira en dag till Herrens behag? Nej, detta är den fasta, som jag vill hava: att I lossen orättfärdiga bojor och lösen okets band, att I given de förtryckta fria och krossen söder alla ok”, Jes. 58:5-6. Icke minst kräves en omvändelse till social rättfärdighet, Sak. 7:5-10. “Ja, riven sönder edra hjärtan, icke edra kläder”, Joel 2:13.”

---

“Profeterna har tagit upp ett i det profana språket använt ord för att adekvat uttrycka vad de menade med äkta omvändelse, nämligen ordet “shuv”, vända om. Både tanken att vända tillbaka, nämligen till Guds gemenskap och förbundsvilja, och tanken att vända sig bort ifrån, nämligen synden och avfallet, ligger i shuv, som i religiös betydelse förekommer över 100 gånger i GT. Rent profant har ordet använts över 900 gånger. Vad som menas i de olika fallen får sammanhanget avgöra. Som exempel på sådant som man vände sig bort ifrån nämnes den dåliga vandeln, det onda, onda gärningar, avgudarna och synden.

Utmärkande för den profetiska omvändelseförkunnelsen är alltså, att den kräver en totalt ny hållning till Herren och hans vilja och icke stannar vid en partiell botgöring, Hos. 6:1-3 (min kurs.). Detta sammanhänger med profeternas strängt religiösa uppfattning av synden som uttryck för en i alla dess utslag förvänd inställning till Gud. Synden förstås strängt enhetligt som otro, som uppror mot Gud, som det att lämna Herren, det att vända sig bort, som avfall från Gud själv. Mot bakgrund av det förbundsförhållande, som Gud i fri, utväljande och förlossande kärlek hade införsatt folket i, hade han krav på dess lydnad och tacksamhet. Synden förstås därför som otacksam olydnad, Jes. 5:1ff, och som uppror och fiendskap mot Gud, 1:2-4; Jer. 2:13.

Profeternas undervisning om synden är konkret, men de konkreta synderna är dock inte själva synden, utan endast utslag, synliga bevis på att gudsförhållandet inte är riktigt. Hosea ser synden som otrohet i det andliga äktenskapet mellan Herren och Israel, kap. 1-3, Jesaja talar om söner som gör uppror mot sin fader, 1:2, Jeremia kallar synden att övergiva Herren, 1:16; 2:13,17,19; 5:7 osv. Därför att förhållandet till Herren icke är intakt, blir alla förhållanden oriktiga, förhållandet till medmänniskor, till kultlivet, till staten, till politiken, till Israels grannar osv. Genom den strängt religiösa synen på synden, uppenbaras de konkreta synderna (avgudadyrkan, offerhöjdskult, sedligt förfall, sociala förbrytelser osv). Härmed avslöjas, att bakom dylika brott mot Herrens förbundsvilja i lagen står själva synden, upproret mot Gud själv, den bristande viljan att låta honom restlöst vara Herre i Israels liv.”
(Illustrerat bibellexikon, sp. 4270-72).

Epilog:

Ibland möter man uppfattningen att profeternas budskap stundom varit enbart socialt, politiskt el dyl. Ovanstående citat tycker jag är ett utmärkt uttryck för vad GT lär om omvändelse och bättring, det är främst ordet “shuv” som används. Aldrig degraderas omvändelsen och bättringen till enbart yttre “polering” av livet.

Aktuella ord!

Henrik