Också en trosbekännelse - ny version!

Hittade - inspirerad av Ravi Zacharias - en dikt av Steve Turner, en brittisk poet och författare, som med en dråplig sarkasm beskriver människans inkonsekvens. Jag tror hans dikt Creed är värd att begrunda.
Just consider...

Obs! Publicerar nu på nytt samma dikt, som är identisk med den förra, dock med det tillägg som "Pilde" gjorde mig uppmärksam på. Den förra versionen slutade med orden "we believe in the rejection of all creeds".
Kl. 16:17.

Creed

We believe in Marxfreudanddarwin
We believe everything is OK
as long as you don't hurt anyone
to the best of your definition of hurt,
and to the best of your knowledge.

We believe in sex before, during, and
after marriage.
We believe in the therapy of sin.
We believe that adultery is fun.
We believe that sodomy’s OK.
We believe that taboos are taboo.

We believe that everything's getting better
despite evidence to the contrary.
The evidence must be investigated
And you can prove anything with evidence.

We believe there's something in horoscopes
UFO's and bent spoons.
Jesus was a good man just like Buddha,
Mohammed, and ourselves.
He was a good moral teacher though we think
His good morals were bad.

We believe that all religions are basically the same-
at least the one that we read was.
They all believe in love and goodness.
They only differ on matters of creation,
sin, heaven, hell, God, and salvation.

We believe that after death comes the Nothing
Because when you ask the dead what happens
they say nothing.
If death is not the end, if the dead have lied, then its
compulsory heaven for all
excepting perhaps
Hitler, Stalin, and Genghis Kahn

We believe in Masters and Johnson
What's selected is average.
What's average is normal.
What's normal is good.

We believe in total disarmament.
We believe there are direct links between warfare and
bloodshed.
Americans should beat their guns into tractors .
And the Russians would be sure to follow.

We believe that man is essentially good.
It's only his behavior that lets him down.
This is the fault of society.
Society is the fault of conditions.
Conditions are the fault of society.

We believe that each man must find the truth that
is right for him.
Reality will adapt accordingly.
The universe will readjust.
History will alter.
We believe that there is no absolute truth
excepting the truth
that there is no absolute truth.

We believe in the rejection of creeds,
And the flowering of individual thought.

If chance be
the Father of all flesh,
disaster is his rainbow in the sky
and when you hear

State of Emergency!
Sniper Kills Ten!
Troops on Rampage!
Whites go Looting!
Bomb Blasts School!
It is but the sound of man
worshipping his maker.

Steve Turner

Henrik

En prästbroder

I dagens Hbl läser jag en sorglig nyhet: min "sommarpräst" i Bromarv Guy Jonaeson har fått hembud.

Man brukar säga om människor att de kan bli överskattade - underskattade - uppskattade. Kanske ofta i den ordningen förresten.

Broder Guy var kanske en av de människor - förstå mig rätt - som ibland blev underskattad.

Han var ju en otrolig begåvning, beläst och kunnig, och hade mycket att säga i sin förkunnelse. Man fick ibland anstränga sig för att höra honom, kanske berodde hans framställning ibland också på en underskattning av den egna förmågan (vad vet jag), men utan orsak i såfall.

Guy Jonaesons minne må leva!

I tacksamhet, och saknad, och för goda minnen: tack Guy!

"Gå in i din Herres glädje!"

Henrik

Tillägg kl. 17.43: läs

www.enksf.fi/bromarvsforsamling/

Kaikki säädöt eivät ihan kohallaan...

Tämän päivän uutisissa:
Teini suunnitteli äitinsä murhaa - halusi tyttöystävälle silikonit...

Olin kirjoittamassa "onneksi ei Suomessa", mutta yhtä traagista Yhdysvalloissakin... Minne menet, maailma?


Henrik



P.S. Kts Mtv:n uutissivuilta.

Jesus rules!

I olika skeden av livet och med tanke på olika omständigheter får man konstatera som Jesus: nu råder mörkrets makt.

Så mycket pekar åt det hållet.

Idag läste jag i Hbl om vissa av oss, jag själv förmodligen inbegripen, att vi är mörkermän, och litet senare i samma insändare serverades ett alternativ, den andra gruppen, som kallades riktiga människor.

Tja.

Men både för mörkermän och "riktiga människor" gäller att Jesus rules.

Men bytes äran i hån och skam
än mer det gäller: med Jesus fram!

Henrik

Synd och synd om

Diskussioner om det förfärligt tragiska som hände i Kauhajoki har blossat upp på allvar.

Det finns mycket jag har reagerat mot, och skriver bara av mig vissa tankar.

Jag tycker att det är att söka billiga politiska poäng när man börjar kräva inrikesministerns avgång för detta. Om det under undersökningens gång visar sig att något väsentligt är försummat som kunde ha gjorts, då blir saken en annan. Men ingen, läs ingen, kunde förutse detta, då och där nämligen, vi är många som i olika seminarier och föredrag varnat för att sådant kan ske. Men ingen vill vara efterklok i detta avseende.

Jag tycker heller inte att man i första hand skall utpeka den stackars polisman som "missade" i bedömningen. Han hade inte tillgång till allt material som vi nu har tillgång till. En av förövarens vänner sade att han var snäll och trevlig, "en helt vanlig ung man". Om inte ens vänner kunde förutse, hur skulle då en kontroll, som sedan alltid synas i kanterna, kunna förutse detta. Så verkar det åtminstone enligt min mening just nu. Detta kan bli för mycket för en tjänsteman att bära, han, liksom alla andra inser ju att en feldömning gjorts - men på vilka grunder? Var det alltför bristfälliga? Det utreds ju nu.

Men sedan har diskussionen på ett litet olyckligt, men kanske i grunden barmhärtigt sätt rört ihop två begrepp.

Jag menar att man måste rubricera detta som mord. Det är ett avskyvärt brott att skjuta människor, 8 flickor och en pojke och en man. Och det måste - också med tanke på alla spekulationer och funderingar som rör sig i folks huvud, klart och tydligt klassas som mord.

Att det är synd om förövaren, om hans familj (Gud hjälpe och styrke dem!), att han enligt uppgift var mobbad, i gymnasiet och i yrkeshögskolan, att han hade förlorat en syster som tog honom hårt, allt detta är bidragande orsaker, och gör att vi alla tycker synd om honom. Vi följer hans föräldrar, syskon och hans vänner i våra böner, inte sant?

Men synd (mord) och synd om, i högsta grad dessutom, är inga alternativa bedömningar. De måste finnas med båda två. Ett grymt våldsbrott kan aldrig degraderas till något som gör en mördare till ett offer. Att det kan handla om ett både - och förstår väl alla. Men det är mord, och det är ofrånkomligt. Att det sedan är väldigt synd om vederbörande, skall också sägas. Det känner vi säkert alla.

För en självdestruktiv människa, en suicidal person är en sak. Att ta livet av många medmänniskor är en annan.

Det kan vara skäl att också här säga att det också är synd att ta sitt eget liv. Du skall inte dräpa, inte heller dig själv. För Gud har gett dig livet! Och vi vill alla hjälpa varann så att vi kan få ett allt meningsfullare liv!!

Men en filosofi, som har rötter i ateism och darwinism mycket tydligt, utgår från en filosofi som anser att också naturen är grym. Denna form av naturalism är farlig. Den säger att var och en måste strida ensam, strida för sig själv. Den påpekar att i naturen pågår en grym kamp, och att den kampen går ut på att de svaga måste väja för de starka.

Denna filosofi är hemsk. Utan att ens antyda att alla som förfäktar en evolutionistisk idé (den är ju en teori) eller en ateistisk livssyn skulle vara mördare och grymma, så tror jag att det finns linkar som i speciella situationer kan komma att länkas till darwinismens brist på människolivets helgd.

Livet är inte heligt, du kan skjuta en människa som du skjuter ett djur, för människan är ett djur. Det finns ingen rätt att leva. Man måste kämpa sig till denna rätt, och den går alltid (i praktiken) över någon annans (svagares) rätt.

Jesus Kristus lärde oss något helt annat. Människolivet är heligt för det är en Guds gåva. Människan är redovisningsskydlig inför Gud. Varje människas liv är unikt - det lilla, det sjuka, det ofödda, det medvetslösa, det dementa - vilket uttryck livet i dess olika skeden än har.

Därför måste kristendomens livsbejakande människosyn på nytt läras ut. Vi måste som folk och enskilda söka Gudsgemenskapen, lära våra barn förströstan på Gud, tala och sjunga om Jesus med de små. Kristendomens återkomst är mer än nödvändig nu.

Det är förhoppningsvis onödigt att påpeka att också religionen kan missbrukas. Var och en torde dock förstå att det inte är någon religiös fanatism jag förespråkar, utan den trygghet, glädje och välsignelse som ett barn känner när det får somna efter att ha bett sin aftonbön. Då talar vi nämligen om sådant som är långt utöver psykologi.

Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer.

Henrik

Dags för uppdatering!

Idag har många finländska hem drabbats av ett ofattbart sorgebud. 11 unga personer, som i morse gick hemifrån eller från sitt studiehem, återvänder aldrig mer.

Bara en av dem visste att han aldrig skulle komma hem igen. Han var den som sköt, men samtidigt är han uppenbart ett offer.

Våra tankar och böner går till alla dem som berörs, alla de sörjande, deras anhöriga och vänner, till alla som på något sätt var involverade, klasskamrater som överlevde med obehagliga minnen för livet.

Du ger akt på olycka och jämmer för att ta det allt i din hand, skriver psalmisten.

Också dem minns vi, som idag hade sin sista levnadsdag. Må HERREN frälsa deras själ.

Det finns också andra, som idag har det extra svårt. Alla de som var offer för tragedin i Jokela. Föräldrar, syskon, anhöriga, vänner, skolkamrater. Idag kommer allt igen upp till ytan. Herre, välsigna dem!

Samtidigt tror jag att det finns något som måste ske nu. Så ofta talas det mycket kring en tragedi som denna. Det vill jag inte kritisera, för det är en absolut nödvändig del av det liv som nu inte har alternativ.

Men jag tror att lösningarna i allmänhet alltför ensidigt går in för att lösa krisen, som har uppstått. Den måste givetvis lösas, de människor som behöver hjälp, måste få hjälp.

Men en väsentlig del av allt detta måste bli att fråga efter orsakerna till en sådan förfärlig katastrof.

Det har i nyhetssändningarna idag talats om förebyggande, preventiv vård. Det är bra, men enligt min mening ännu inte tillräckligt.

Vi måste på allvar våga möta den kultur, den subkultur, den värld, som resulterar i sådant som detta.

Här tror jag att kristendomens frånvaro, som har inställt sig allt häftigare, är en väsentlig del av problemet. Människan har förlorat sin identitet i och med att gudskontakten brustit. Heligheten är borta, och vi skördar frukten av det. Jag vågar påstå att det inte ENBART, kanske inte ens i första hand, handlar om psykologiska eller psykiatriska problem - naturligtvis nog OCKSÅ om det.

Men det handlar om en värld där Gud på något sätt är borta, där det som förr genomsyrat livet inte längre finns som en - kanske låter det olämpligt i sammanhanget - självklarhet, eller kanske hellre en grundförutsättning för livet.

Vad kan vi kristna göra här?

Jag vill inte att detta skall upplevas som att peka finger. Men det måste sägas.

Det andra, som jag tror att är väsentligt och livsviktigt är att uppdatera hemmens betydelse. Ekonomin är hård, verkligheten krass, föräldrar trötta efter stressande och slitandet efter bröd, men summa summarum: unga människor, och t.o.m. barn, måste ringa till kristelefoner för att de inte har en vuxen människa att tala med om det som de känner.

Jag tror inte att gränsen för uppdateringen av hemmet går mellan att arbeta eller vara hemmamamma eller - pappa. Men kanske någon form av prioritering, också från samhällets sida, borde göras, så att man kunde överleva med litet kortare dag, så att tid skulle finnas för barn och unga.

Ingenting kan ersätta hemmet. Kamrater behövs, låt oss öppna hemmen för vänner, och för barnens kamrater.

Den lösning eller de lösningar som jag tror att är nödvändiga är inte att några lyssnar till andras ord och försöker verkställa deras idéer. Snarare handlar det om att vi tillsammans söker svaret på frågorna om orsakerna till sådana kriser, och att lösningarna inte bara handlar om psykologiska eller sociala aspekter. Det måste handla - kristet sett - om evighetsperspektiv.

En uppdatering borde därför också gälla den kristna gemenskapen. Den borde mera konkret erbjuda alternativ för alla ensamma, må sedan orsaken till ensamheten vara vilken som helst.

Också frågor som är svåra och känsliga, men som bör nämnas finns med: en uppdatering av viljan att hålla samman i äktenskapet, att verkligen älska i nöd och lust. Hur många unga människor som lider av ett sprucket familjeförhållande möter man inte?!
Senast idag talade jag med en ung studerande som är en av de många som kämpar med förhållandet till sin far.

Finns det inte tillräckligt många orsaker att be om en kristendomens återkomst till det finländska samhället?!

En del skryter med hur många de lyckats få ut ur kyrkan. Borde inte vi kristna visa minst samma nit när det gäller att vinna människor, att inbjuda dem till den kristna gemenskapen där man får växa i tron, hoppet och kärleken?

Dags för uppdatering!

Henrik

Ny besöksräknare!

NU hände det igen! Www.laskuri.net har lagt ner sin verksamhet, och dit försvann mina ca 61 300 besök som jag från augusti i fjol tills idag hade!

Beklagar, men kanske någon eller några lugnar sig. Få se om besöken också minskar med ny räknare.

Det är litet sorgligt att man inte får en förvarning, men så kan det ju vara.

Livet fortsätter som förr, hoppas med intresse och omsorg för vår kyrka! Jag hoppas att det jag skriver kan vara kritiskt likaväl som instämmande, utan att det ena behöver uppfattas som kyrkofientlighet.

Kyrkan, ev. luth., är mitt hem. Men det finns nog anledning till en och annan kommentar och reflexion om det kyrkliga läget.

Välkommen med!

"Det är bäst att börja om igen..."

Henrik

Klagare och åklagare

En god vän berättade för mig i anslutning till diskussioner om abort om ett tillfälle för många år sedan i en av våra kyrkor i Helsingfors. Prästen hade talat allvarligt om abort och det var helt tydligt och klart var han stod i förhållande till sakfrågan.

Samtidigt berättade min vän om hur hon satt och tittade sig oroligt omkring. Hon konstaterade nämligen att inte ett ord om förlåtelse, om Guds nåd hade sagts. Hon sade att om någon hade suttit där som hade låtit göra en abort så kunde hon ha gått och dränkt sig, förtvivlad och dömd över vad hon gjort.

Jag konstaterar att hennes iakttagelse är livsviktig.

Börja aldrig diskutera med djävulen om dina synder!

Lyssna hellre till Frälsarens ord: Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor* så skall jag ge er vila. Matt. 11:28.

Paulus hade kämpat med samma frågor. Därför skriver han:

Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Rom. 8:33-35

Vem kan anklaga Guds utvalda? Vem är den som fördömer? Vem kan skilja oss från Krsti kärlek?
Frågorna haglar: vem, vem, vem?

Men svaret lyder:
Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. Rom. 8:38,39

Och litet tidigare i samma kapitel:

Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Rom. 8:1

Det är viktigt att ta synden allvarligt. Men det är livsviktigt att gå till "nådens tron" och tala ut med syndares vän.

Jesu Kristi, Guds Sons blod, renar oss från all synd. 1 Joh. 1:7


Henrik

En viktig fråga

Nu har äntligen allt flera börjat diskutera den verkliga frågan – abort – och inte bara ofta på desinformation grundade detaljer kring den s.k. abortvideon.

Men det finns en fråga som enligt min mening inte har ställts, och som jag känner mig skyldig att peka på.
Bakom varje abort finns också en man. Men var är mannen? Kanske är nämligen han en orsak, eller en allvarlig delorsak till att någon kvinna i förtvivlan ser en abort som enda utväg. Nu skall inte detta ses som sentimentalitet, som något som det hör till att man skriver. För det är det inte.

Jag kan nog också konstatera att abort i några fall kan vara en kvinnas ensidiga val, utan att den blivande fadern har någon som helst möjlighet att säga sin åsikt. Sådant har jag hört om flera gånger, senast idag. Men vanligast är nog att mannen försvinner och flyr sitt ansvar.

En familj kan se ut som följer (uppgifterna är inte gripna ur luften): lön 1700 euro, hyra 1000 euro, två tonårsbarn, den ”försvunna” faderns bidrag 300 euro i månaden. Som känt förekommer det alltför ofta att papporna inte betalar det understöd som de måste betala.

Nu är det lätt att låta detta förbli en debattartikel, ett inlägg i mängden. Frågeställningen är djupare än så. Vad kan man göra, i stället för att peka finger, för att en kvinna inte skall bli ensam med ”problemet”, det problem som skulle vara ”en Guds gåva och en lön”?

Jag tror att detta handlar om en lång kedja där manlig själviskhet måste brytas långt tidigare, där man måste fråga efter vilka förutsättningar man vill ha för att svara för alla eventualiteter. Frågan får dock inte degraderas till ett socialt eller psykologiskt plan trots att den har mycket tydliga sociala dimensioner. Det handlar nog om det som Bibeln kallar omvändelse, om sinnesändring, om medmänsklighet.

Var är mannen? Jag har arbetat en del med en text i Johannesevangeliet, som kanske inte ursprungligen hört dit (Joh. 7:53-8:11). Där berättas om en kvinna som ”på bar gärning” blivit gripen för äktenskapsbrott ( i den gamla översättningen står ”beträdd” – ertappad – inte ”betrodd” som någon konfirmand en gång läste). Om hon blev gripen ”på bar gärning”, så måste det ha funnits en man närvarande. Men texten säger ingenting om honom. Detta har för övrigt lett vissa forskare att tro att situationen var arrangerad, att mannen kanske var med i komplotten, och att kvinnan bara var ett offer för att man skulle kunna ställa Jesus mot väggen. ”Moses säger att hon skall stenas” (konflikt med romarna) eller det andra alternativet ”strunta i Moses” (konflikt med judarna).

Men beteendet är sorgligt. Det blottar den manliga egoismen, som har förblivit densamma genom årtusenden.
Var är mannen? Vad kan vi alla, ni alla, de alla göra som kan påverka en hustrus, flickväns, medmänniskas liv och framtid? Nu skall vi stiga fram och ta ansvar, och försöka leva så att ingen människas liv på grund av vår själviskhet eller ansvarsflykt skall bli ödelagt – inte den människa nära oss som börjar fundera på om det finns alternativ till att föda, inte det lilla liv som så ofta glöms bort i diskussionerna.

Det kan vara bra att nu med tacksamhet tänka på att vi alla som deltar i diskussionerna har en mor och en far som valde att låta oss leva.

Henrik

Tillägg: Jag skulle ha skrivit ännu en sak, som är det viktigaste i allt: Guds förlåtelse gäller och den är en realitet. Den gäller oss alla som i ett eller annat avseende svikit.

"Det enda jag vet, det är att nåden räcker,
att Kristi blod min synd, min skuld betäcker."


P.S. För en gångs skull har jag också publicerat detta inlägg på Kyrkpressens blogg.

Iran: Dödsstraff för alla som lämnar islam!

Tidningen Dagen publicerar en nyhet som får tala för sig själv:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=157672

Henrik

Två teser

Men ormen var listigare än alla markens djur som HERREN Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt: Ni får inte äta av alla* träd i lustgården?" 2 Kvinnan svarade ormen: "Vi får äta av frukten från träden i lustgården, 3 men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö." 4 Då sade ormen till kvinnan: "Ni skall visst inte dö! 5 Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont." (1 Mos. 3:1-5)

I denna klassiska text om människosläktets olycka finns två satser, två teser, som är släkt med varann. De hör intimt samman. De resulterar i varann.

Tes nr 1: "Har Gud verkligen sagt"?

Tes nr 2: "Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud.."

Min gode vän Stig-Olof Fernström beskrev för många år sedan ormen med orden "den första liberala teologen". Detta är inte bara kritiskt, utan metakritiskt. Det blir så allvarligt därför att ormen visste att Gud hade sagt så som Eva påstod. Men ormen hade inget samvete.

Fortsättningen (läs texten i 1 Mos. 3) vittnar om att kvinnan redan hade köpt ormens logik:

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom man fick förstånd av det, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt. (1 Mos. 3:6)

Texten innehåller ju det som ormen hade lovat, inte det som Gud hade varnat för.

Det djävulska i sammanhanget är ju att det ser först ut som om ormen hade haft rätt! Men hur fel var det inte!

Den andra tesen innehåller uppfattningen att människan lika väl som Gud förstår vad som är gott. Hon vet bättre än Guds Ord, Bibeln. I själva verket ger detta henne ett mandat att förneka Guds Ord. Gud vet ju själv att det Han har sagt inte stämmer, utan att det i själv verket är såsom ormen har sagt.

Är det inte samma diskussion som nu finns? Det finns en sanning bortom Bibelns ord som är större än Bibeln. Vi har en insikt som Bibelns författare inte hade. Vi förstår att skilja mellan gott och ont. Vi har blivit som Gud.

Så kan man frimodigt kritisera Herrens apostel Paulus. Man kan göra honom till Kristi rival. Man kan försöka finna en godhet som är större än Paulus' godhet.

Men detta är inte kristen tro. Det är ormens logik. Och därför skall vi kristna vara på vår vakt.

Därför slog Luther larm och skrev "skrift skall med skrift tolkas". För samtalet om vad Gud menar är ju legitimt, ja inte bara legitim utan en kallelse och en nödvändighet.

Men i allt detta gäller: inte utöver vad skrivet är.

Tes nr 1: skulle då Gud ha sagt eller i en moderna version har Gud verkligen sagt bygger på tes nr 2, på föreställningen om att Guds Ord inte är tillförlitligt och att t.o.m Gud själv vet det. Han vet, men Han säger inte allt.

Jesus hade en annan syn. Ditt Ord är sanning (Joh. 17:17).

Detta är den kristna kyrkans bekännelse.

Därför säger Jesus: När ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det.

Henrik

Kyrkokritisk och kyrkokritisk

Igår fick jag i ett samtal höra att jag "redan länge skrivit kyrkokritiska inlägg. Jag vet inte om vederbörande avsåg bloggen eller Kristet perspektiv eller båda.

Jag har säkert skrivit kyrko-kritiska inlägg, därför att jag oroar mig för mycket som vår kyrka står för i dagens läge. Till det hör - precis som GAFCON-dokumentet säger - det faktum att man förkunnar ett annat evangelium (Gal. 1:6-8) och att man inte avvisar falsk lära. Här avses inga små teologiska finesser och hustolkningar, utan stora frågor såsom jungfrufödelsen, Jesu uppståndelse, frälsning och förtappelse osv där man tillåter sig t.ex. tolkningar som alla kommer till himlen osv.

Det framhävs ofta att vi inte skall bryta nattvards-gemenskapen. Vi är olika i kyrkan, heter det, och vi får lära oss att leva med olika uppfattningar, men vi kan inte och får inte bryta nattvardsgemenskapen. Om vi inte kan gå till samma nattvardsbord, är kyrkogemenskapen bruten.

Det låter bestickande, och det innehåller samtidigt mycket sanning.

Men det finns allvarliga invändningar.

Man kan inte rada beslut på beslut från kyrkomötets sida, och säga att större ödmjukhet behövs när det gäller av kyrkomötet fattade beslut utan att argumentera teologiskt, bibliskt.

Enligt senaste uppgifter, och det har varje iakttagare vetat redan länge, kommer kyrkan inte att kunna enas när det gäller välsignelse av homosexuella/lesbiska par. Vi skall - heter det - i stället lära oss att acceptera att vi inte kan enas i dessa svåra frågor.

Mina betänkligheter inställer sig. Man hör lutherska teologer, professorer, biskopar och andra, säga att det som kyrkomötet beslutat kan man inte ifrågasätta. Vi får leva med beslutet.

Men det sade man inte t.ex. 1984, när beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor inte gick igenom (inte kvalificerad majoritet). Det sade man heller inte när beslutet inte ens fick majoritet, man försökte på nytt och på nytt tills frågan gick igenom. Man behöver kanske inte vara någon profet för att säga att så kommer det att gå med parförhållandena också.

Det finns visserligen öppna frågor kring detta med välsignelser och äktenskap. En modell är att äktenskapslagstiftningen förändras så att samhäller definierar äktenskap som ett förbund mellan en man och en kvinna, eller en man och en man eller en kvinna och en kvinna. Om kyrkan inte har egen lagstiftning angående detta och vill behålla vigselrätten är en präst tvungen att viga alla.

En annan modell är att man bara kör på, redan nu har välsignelser ägt rum. Någon publicerar ett formulär, och så småningom kommer det in i någon utgåva av någon handbok. För att inte tala om att många i kyrkomötet kan falla till föga, varför kan man inte välsigna, varför kan inte folk få leva som de är skapade?

Nu skulle jag inte ens vilja dra fram dessa frågor, inte heller ämbetsdiskussionerna på annat sätt än att alla stora frågor måste kunna diskuteras och ifrågasättas. Vad homosexuell praxis beträffar är jag ännu mera absolut. Det kan aldrig bli en kristen position, tydliga bibelord avvisar det, liksom Bibeln avvisar heterosexuellt samliv utanför äktenskapet. Frågan blir om Bibelns ord skall gälla eller inte.

Men denna "vördnad för kyrkomötets beslut" är principiellt märkligt i en kyrka vars lärofader sade "här står jag och kan inte annat". Det var den ensamme Luther mot hela det kyrkliga etablissemanget.

Det är detta som är problemet nu. Beslut fattas utan att teologiskt övertyga. Och därmed splittras kyrkan.

Medan den ena sidan är kyrko-kritisk är den andra sidan kyrk-okritisk. Det som ingår i handboken eller det som kyrkomötet beslutat, det gäller. Det är som barnens lek "det som man sist (eller först) säger, det är det".

Problemet med en sådan syn är att man aldrig definierar när man skall sätta punkt. Kyrkan har blivit en åsiktsrörelse, som i allt högre grad återspeglar samhällets värderingar.

I denna mening är jag nog kyrko-kritisk, ja. Kyrkan måste vara bunden av Ordets värderingar, lyssna till Kristus.

Men jag tillhör en generation som fortfarande hoppas på förnyelse och nytt liv inom kyrkan. Att bryta upp från en gemenskap och en vänskap över alla åsiktsgrupper känns som att riva blodådrorna ur kroppen!

Frågan är också vem som skall lämna kyrkan?

Svaret i en luthersk eller annan kristen kyrka kan inte vara: den som teologiskt måste ifrågasätta beslut som fattats av ett kyrkomöte. Besluten håller bara i den mån de är bibliskt prövade. Besluten måste hänga samman med norma normans. Det är inte kyrkomötet, som är den högsta regel och norm enligt vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas..

Bibelns ord måste gälla. T.ex. det ord där Paulus varnar för ett annat evangelium, där han också inkluderar sig själv i framtida riskgrupper. Åt de äldste från Efesus säger Paulus: bland er själva skall män uppträda som talar vad förvänt är (Apg. 20:30).

Men om man med kyrkokritik menar en illvillighet eller en illojalitet mot kyrkan, så vill jag på det bestämdaste ta avstånd från det. Om jag har gjort mig skyldig till sådant vill jag verkligen be om förlåtelse.

Kyrkan är mitt hem, min familj. Jag har under hela mitt (aktiva) liv tjänat kyrkan, kanske inte med så stor framgång, men dock.

Sist, men inte minst, vill jag peka på det ofrånkomliga i att inte bara ha åsikter och omfatta teologiska slutsatser, utan vara en Kristi efterföljare i lära och liv. Att vara kristen handlar inte bara om gemenskap med andra kristna. Det handlar primärt om att leva i tro på Kristus, att förbli (bevara) Kristi Ord och att avvisa det som står i strid med detta Ord.

Det är då det gäller att "om vi vandrar i ljuset, såsom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd."

Det är en verklighet som är mycket större än en åsiktsgemenskap. Och det är grunden för all kristen gemenskap.

Henrik

Varför har ingen berättat?

Orden ringer i mina öron.

Jag träffade för en tid sedan en flicka, en ung studerande från Iran. Hon berättade att hon bott flera år i Finland och började av olika anledningar läsa Matteusevangeliet. Hon blev så intresserad att hon läste hela evangeliet genom natten och på morgonen sade hon åt sin bror: Visste du att Jesus är Gud?

- Det vet väl alla, svarade hennes bror.

- Men om du har vetat det, varför har du inte sagt det!?

Och så berättade hon att förstod att alla kristna har vetat det, men ingen har sagt något åt henne. Hon tillade visserligen att kanske hon inte skulle ha varit redo att ta emot det tidigare, men hon hade funderat över varför ingen berättar något...

Jag blir inte kvitt hennes fråga, som inte var bitter eller oartig. Men i högsta grad berättiggad!

Varför har ingen sagt något? Varför har ingen berättat?

Vi vet världens största hemlighet, och behåller den för oss själva.

Vi har varit tröga i att resa ut. Nu har Gud sänt missionsfältet hit. Men ingen säger något..

Kanske vår tids stora problem inte är att människor är sekulariserade.

Kanske det stora problemet är att vi kristna har somnat, blivit tröga och slöa. Också efter att vi subtraherar all slöhet och taktlöshet, blir frågan kvar: inte kan väl total tystnad få råda?

Henrik

Man vill inte veta

En god vän skrev till (bl.a) mig och sade något som jag tyvärr tror att träffar mitt i prick.

Han sade att vi inte skall låta oss luras.

"Ingen människa-utom medicinsk personal- har en aning om hur en abort går till respektive hur den kan gå till i olika fall och hur fostret eller den lilla människan avrättas och avlägsnas. Folkets kommunala och statliga ledare vill att det skall vara så att ingen har någon inre bild och därför kan svara ja eller nej, utan medvetandet om vad som sker och hur.

Det brott man nu undersöker, polisanmälan mot Halvar Sandell, är bara en taskspelarkonst för att folk skall tro att brottet var att visa bilder, DET MAN VILL FÖRHINDRA ÄR ATT FOLK SKALL VETA VAD SOM GÖRS MED DET OFÖDDA BARNET. Observera att pressen har aktat sig för det som vore självklart, nämligen att berätta hur en abort går till."

Jag börjar mer och mer tro att det är sant.

Man vill inte veta. Det som alla borde diskutera är inte visning av bilder, utan själva huvudfrågan som aktualiserats. Ingen talar om den.

Jag har den största respekt för kravet att föräldrar skall kunna lita på kyrkans konfirmandundervisning och veta vad deras ungdomar får möta och se.

Men bakom alla diskussioner finns också en annan aspekt, som är en av de svåraste. Min mardröm är denna: man är inte villig att ändra på sitt sätt att leva, utan vill ha en utväg "om det går illa". Ju mindre man konkret vet, desto bättre.

Så behöver det inte vara för alla, inga generaliseringar behövs. Men kan över 10 000 små liv per år vara specialfall, där ingen annan utväg hade funnits???

Är det en mardröm, eller var det en dröm, utan verklighetsanknytning?

Det att man inte vill veta.

Henrik

Klokt av biskopsmötet

Biskopsmötet har beslutat att barn som är döpta av Luther-stiftelsens präster kan upptas i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Det som för många av oss har varit självklart, har nu bekräftats också av biskopsmötet.

Jag förstår naturligtvis problematiken, men ser heller inga alternativ. Och när det sannolikt handlar om en så liten procentandel av alla dop är problemet nog mycket marginellt.

Nyhetsförmedlingen har antytt att formuläret för upptagning i kyrkans gemenskap skall användas. Hur det skall tillämpas på nyfödda är inte helt klart för mig.

Det viktigaste för mig - okså med hänsyn till vad jag tidigare försökt påtala - är att man inte gör fel sak till problem. Ett sakrament och ett nådemedel skall verkligen inte bli en prestigefråga.

Det förefaller alltså som om man kunde anteckna detta med tillfredsställelse till kännedom.

Hoppas att alla kretsar inom vår kyrka riktar blickarna mot kyrkans egentliga uppdrag: att döpa och att lära. Med tillägget att det som sedan skall läras är att hålla allt som Jesus befallt sina apostlar.

Henrik

Se inte men göra...

Det gamla ordspråket se men inte röra, en barnregel som nog äger aktualitet i vår tid också, måste i den aktuella kyrkliga debatten vridas och ändras.

Det märkliga är ju att man nog får göra abort, men inte visa en abort.

Det är ju helt enkelt ganska befängt!

Naturligtvis finns det saker som man gör som inte skall visas, allra minst för barn. Men det finns något i logiken som jag såg på en annan (finsk) blogg att om man anser att abort inte innebär avbrytande av liv, utan att avlägsna en svulst eller en växt ur en kvinnas kropp, varför skall det vara olagligt att visa det?

En annan sak är ju att det - för vissa grupper, t.ex. för unga - kan vara olämpligt.

Å andra sidan måste man fråga om det inte är just de unga som hotas av en sådan situation?

Jag har i knappt 30 år rört mig bland unga ute på stan, på festivaler och rockkonserter (med ambulans) och där kommer problemen emot en mycket realistiskt.

Abort har blivit ett preventivmedel.

Vi talar inte om absurda situationer (våldtäkt, eller annat där det finns liv-mot-liv på ett eller annat sätt), utan vi talar om sådant som blivit en del av vår vardag.

Jag har uppgifter om att abortvideor har visats i flera församlingar, och också i skolor.

En professor föreslog nyligen (kolla Yles nyheter) att man skulle undervisa om samlagsteknik, och -ställningar för ungdomar i högstadiet, detta får man göra, men inte varna för ett av de mest ödesdigra slag som i dagens samhällen riktas mot mänskligt liv!

Det är något som haltar betänkligt i dessa diskussioner.

Sakfrågan lyser med sin frånvaro. Ingen biskop, ingen politiker varnar för den stora aborttragedin.

Och så frossar alla i desinformationen: "tvingade att se"... "abortfilm"... "ville skrämma".... osv.

Det är djupt tragiskt. Alla som yttrar sig i debatten, inklusive de som har agerat mot Halvar Sandell, är sådana som kan tacka sin lycka för att deras föräldrar inte på allvar diskuterade abort...

Nu har en kollega fått löpa gatlopp trots att han vill försvara liv.

Säger inte detta något?

Henrik

Uskonnonharjoitusta vai ei?

Julkaisen myös Vesan Pöyhtärin puolesta esitettyä (VP:n oma kannanotto Oulun tuomiokapitulin kantaan 03.10.2007 ja tuomiokapitulin tiedossa kun he ovat 02.09.2008 päätöstä muotoilleet) koska pidän välttämättömänä että asiasta nyt keskustellaan:

"Oulun tuomiokapitulin lausuman johdosta

Oulun tuomiokapitulin mukaan seurakunnan viranhaltijat (tässä tapauksessa papit) ”järjestävät seurakuntalaisille
uskonnonharjoittamista."

Kirkkojärjestyksen mukaan taas

”Papin erityisenä tehtävänä on julkisen jumalanpalveluksen toimittaminen ja pyhien sakramenttien jakaminen, muiden kirkollisten toimitusten hoitaminen sekä yksityinen sielunhoito ja rippi.” KJ 5: 1 §.

Kirkkojärjestyksen kielenkäyttö on uskonnollista. Se puhuu mm. ”jumalanpalveluksesta” ja ”pyhien sakramenttien jakamisesta”.
Tuomiokapitulin kielenkäyttö pyrkii irrottamaan ao. tapauksessa papin viranhoidon kirkollisesta eli uskonnollisesta ja tunnustuksellisesta viitekehyksestä valitsemalla kirkkolaille vieraan tavan lähestyä asiaa. Lähestyminen on pelkästään virkamiesoikeudellinen. Kuitenkaan kirkkojärjestyksen mukaan pappi ei ”järjestä seurakuntalaisille
uskonnonharjoitusta” (Oulun tkli), vaan ”toimittaa jumalanpalveluksen” (KJ). Jumalanpalveluksen merkityssisältö tapahtumana ja toimituksena ja toimituksen tarkoituksena avautuu kirkon tunnustuksesta sekä kirkkokäsikirjasta käsin. Näissä jumalanpalvelus on keskeisesti paimenen ja seurakunnan yhteinen hetki, jossa kumpikin osapuoli yhdessä toistensa kanssa vuoropuhellen palvelevat Jumalaa ja ovat Jumalan palveltavina.

Papin asemaa erityisesti kirkon uskonnollisena viranhaltijana (vs. valtion virkamies) korostaa se, että jo papiksi vihittävältä edellytetään henkilökohtaista uskoa. Tämä ilmaistaan kirkkojärjestyksessä siten, että vihittävän ”tulee olla jumalaapelkäävä”. Edelleen hänen tulee olla ”kristillisestä elämästään tunnettu konfirmoitu kirkon jäsen.” Tämä tarkoittaa, että henkilön edellytetään olevan julkisesti tunnustautunut kristilliseen uskoon (konfirmaatio) ja toteuttavan tätä uskoa myös elämässään. Näiden edellytysten puuttuessa henkilöä ei voida vihkiä papiksi. (KJ 5: 2 §.) Tämän lisäksi pappisvihkimys voidaan toimittaa ainoastaan yhteisessä jumalanpalveluksessa, tämä osoittaa papinviran varsinaista paikkaa seurakunnassa. Pappi ei ole jumalanpalvelukseen ulkopuolelta tuleva vieras, vaan hänen virkansa on jo virkaan asettamisestaan lähtien keskellä uskoa, tunnustamista ja rukousta. Edelleen papiksi vihittävien henkilökohtaisen uskon tunnustaminen seurakunnan edessä (Nikealaisen tunnustuksen sanoin yhdessä muiden vihittävien kanssa) sekä vihkimyslupausten antaminen muodostavat tärkeän osan jumalanpalvelusta. Tällä ilmaistaan paitsi yhteyttä ja tarkoitusta, johon pappisvirka erityisesti liittyy, myös viranhoidon henkilökohtaista ja persoonallista ulottuvuutta sitoutumisena ”harjoittamaan uskontoa” yhdessä seurakunnan kanssa.

- - -

Oulun tuomiokapitulin näkemys ei nouse kirkon tunnustuksesta ja liturgiasta, kuten sen pitäisi, vaan virkamiesoikeudesta. Siksi perustelu ei ole relevantti, koska se ei ota huomioon kirkollisen toimituksen luonnetta, kirkon toiminnan tarkoitusta ja päämäärää eikä kirkon jumalanpalvelusten kirjan toimitusten rakenteiden teologiaa.
Nämä kaikki ovat kirkon toiminnassa ydintä ja tätä varten kirkko on olemassa. Kirkon mukaan pappi saarnaa sanaa ja johtaa yhteistä liturgiaa, että ihmiset sen kautta vahvistuisivat uskossa. Papin toissijainen osallistuminen julistustilanteeseen on paitsi
jumalanpalveluksen teologian kannalta mahdoton myös uskonnonvapauslain määritelmissä tuntematon.

Tuomiokapituli lausuu: ”Jumalanpalvelusta toimittavat henkilöt eivät siten ensisijaisesti osallistu siihen oman uskonnonharjoittamisen vuoksi, …” Lausumaa on pidettävä harhaanjohtavana, sillä kirkon jumalanpalveluksessa ei ole kyse papin omasta ja seurakunnan omasta uskonnonharjoituksesta vaan yhteisestä uskonnonharjoituksesta. Kirkon jumalanpalveluskaava alkaen pappisvihkimyksestä on rakennettu siten, että siinä seurakunta ja pappi nimenomaan yhdessä harjoittavat uskontoa ja ovat elimellisesti toisistaan riippuvaisia. Yhtä ei ole ilman toista. ”Yhdessä” on se sana, joka nousee kirkon liturgiassa toistamiseen ja kaikkien kirkollisten toimitusten yhteydessä. Tuomiokapitulin käyttämä ilmaisu ”oma uskonnonharjoitus” ei nouse kirkkojärjestyksen teologiasta.

Tuomiokapituli jatkaa: ”…vaan he palvelevat muita tilaisuuteen osallistuvia”. Tietysti näin. Tilaisuuden rakenne kuitenkin
edellyttää, että pappi on omalla uskollaan ja persoonallaan välttämättä mukana jumalanpalveluksessa. Kuulijat eivät ole ainoita jumalanpalvelukseen osallistuvia. Vaikka jumalanpalvelus toteutuukin papin vain konemaisesti luetellessa kirjoitetut sanat, ei se ole se mitä kirkko edellyttää papilta tunnustuksessaan. Jumalanpalvelusta ja papin toimintaa jumalanpalveluksessa voi tulkita ja arvioida ainoastaan kirkon tunnustuksen ja tarkoituksen perustalta.
Tunnustuksen perusteella jumalanpalvelus on papin ja seurakunnan yhteistä jumalanpalvelusta, johon kumpikin toimija osallistuu omasta henkilökohtaisesta uskostaan käsin ”Herrassa”. Leipäpappeus ei pitäisi olla se, mitä kirkko erityisesti hakee."


Henrik

Tjänsteman eller herde?

Det förra blogginlägget utgör enligt min mening både en något genant men samtidigt ett djupt tragisk dokumentation på att kyrkan inte ens själv ser på prästämbetet som ett andligt uppdrag. Någon ämbetsteologi finns inte längre, förefaller det.

Om man alltså hävdar att en präst kan förrätta gudstjänst utan att detta med nödvändighet behöver betraktas som religionsutövning, då har man enligt min mening verkligen tappat alla ämbetsteologiska för att inte säga teologiska koordinater.

Utan avsikt att såra säger jag ärligt vad som kom för mig när jag såg denna unika text.

Som i skolan när man visste vilket svar man skulle ha och sedan försökte räkna utan att förstå något annat än att man måste komma till ett bestämt slutresultat.

Och slutresultatet - ja det står där i sista satsen i citatet.

Men ack vilken väg till slutmålet, det var nog ingen vanlig väg!

När nu kyrkan igen hotas av tjänstemannarättstänkandet, när kyrkans präster blir tjänstemän och ämbetsmän i stället för kyrkans präster och herdar, då är nog panikrealisationen där.

Och jag tror att det faktum att vi har tappat ämbetsteologin sammanhänger med det faktum att vi har förlorat grunden för teologin. Vi har snart inget så säger Herren kvar.

En följd av detta tänkande blir att kyrkan och samhället blir kommunicerande kärl, det går inte att hävda något inom kyrkan som står i strid med det som är samhällets värderingar.

Det går naturligtvis att säga att Jesus är Guds Son, men att tala om sanningsanspråk, att tala om att Jesus har all makt i himmelen och på jorden, att Jesus är den enda vägen till Gud, det går inte på sikt. Och att den kristna tron har konsekvenser för livet och för evigheten, det har vi nästan tappat bort.

Och ändå är det detta besked som frälsar. Det är det som vi mest behöver återupptäcka:

att Guds Ord är fast, att "så säger HERREN" gäller, att Jesus är en levande Herre som verkar ännu!

Henrik

Ihmeellistä!

Alttariyhteistyöstä kieltäytymisestä Oulun tuomiokapituli lausui 3.10.2007 näin:

"Lisäksi tuomiokapituli toteaa, että seurakunnan viranhaltijat ja työntekijät ovat olemassa sitä varten, että he järjestävät seurakuntalaisille uskonnonharjoitusta. Jumalanpalvelusta toimittavat henkilöt eivät siten ensisijaisesti osallistu siihen oman uskonnonharjoittamisen vuoksi, vaan he palvelevat muita tilaisuuteen osallistuvia. Tämän vuoksi kysmyksessä ei nyt ole ollut perustuslain tarkoittamalla tavalla pakottaminen vakaumuksen vastaiseen uskonnonharjoittamiseen." 

Tuomiokapituli lausui vastauksessan Vesa Pöyhtärin valitukseen, että esimerkiksi saarna tai ehtoollisen jakaminen toiselle eivät olisi osallistumista uskonnonharjoittamiseen. Asiaa ei ole vielä Oulun hallinto-oikeudessa ratkaistu. 

Mutta nyt tuomiokapituli on täsmentänyt käsitystään:

”Lisäksi on huomioitava, joskin toissijaisesti, jumalanpalveluksen/messun teologinen luonne. Lähtökohtaisesti pappi viranhaltijana toimittaessaan jumalanpalvelusta ei tee sitä oman uskonnonharjoittamisensa vuoksi, vaan antaakseen seurakuntalaisille tilaisuuden heidän uskonnonharjoittamiseen. Tarkasteltaessa jumalanpalveluksen kulkua papin omaan uskonnonharjoittamiseen ei kuulu esim. saarna tai ehtoollisen jakaminen seurakuntalaisille. Tiukasti arvioiden papin omaan uskonnonharjoittamiseen voidaan katsoa kuuluvan  esim. osallistuminen virrenveisuuseen ja ehtoollisen nauttimiseen.
Mikään näistä ei kuitenkaan ole jumalanpalvelusta toimittavalle papille toimitukseen kuuluvaa ehdotonta välttämättömyyttä. Pappi voi siten toimittaa jumalanpalveluksen osallistumatta itse lainkaan uskonnonharjoittamiseen. Tällainen tilanne ei tietenkään ole toivottavaa kirkon kannalta ja jos sellaista esiintyy, on se poikkeuksellista, mutta mahdollista. Sen vuoksi väite omasta uskonnonharjoittamisesta ei voi oikeuttaa pappia kieltäytymään virkatehtävästä.” 

(Oulun tuomiokapitulin päätös 2.9.2008, ote päätöksen perusteluista otsikon Virkavelvollisuuden laiminlyönti alta) 

Aivan ihmeellistä tekstiä! Selitys löytyy viimeisestä lauseesta:

"Sen vuoksi väite omasta uskonnonharjoittamisesta ei voi oikeuttaa pappia kieltäytymään virkatehtävästä.”

Kun pappi laulaa tai lausuu: Herra olkoon teidän kanssanne, pitääkö hänen sitten väistää nopeasti ettei vuorotervehdys osuisi häneen...?

Ihmettelen kyllä kovasti. Lukekaa ja miettikää.

Henrik

Nära Dig?

Nog förvånar man sig över att ett försvar av små människors ofödda liv skall väcka sådana känslor och så litet uppmärksamhet kring själva huvudfrågan som nu har skett.

I konfirmandarbetet brukar man lära ut tre frågor kring buden (bl.a 8 budet, men även andra):

- är det sant?
- är det kärleksfullt?
- är det nödvändigt?

Nära Dig!

Nära människan?

Ja!

Men vilken människa?

En och annan människa glöms nu bort. Både små och större, ofödda, unga och litet äldre.

Tycker åtminstone jag.

Henrik

Hur gick det sen?

Nu firar Markus församling konfirmationshelg utan sin konfirmationspräst. Är det bra?

Blev skriftskolan för de unga det den borde ha blivit?

Hur mycket av det berodde på den verkliga "incidenten", och hur mycket har berott på hur den har fortsatt, hur den hanterats?

Jag vet att många av de aktiva ungdomarna i Markus församling är sådana som gått i skriftskola för Halvar. De har "klarat" skriftskolan och trots det kommit med i församlingens ungdomsarbete, år efter år (hörde ni ironin?).

Någonting i detta är inte rättfärdigt. Problem kan klaras upp, församlingen är en gemenskap av människor, hela denna process är enligt min mening olycklig, ett uttryck för hur det ofta blir nu i mänskliga konflikter:

- människor träffas inte,
- papper sänds hit och dit,
- man yttrar sig innan man känner till vad som verkligen skett
- media blir huvudsaken, inte en spegel eller den kritiska bedömaren av hela läget.

Saken är inte så stor heller i detta fall att den inte hade kunnat redas ut helt mänskligt, med beaktande av alla parters bästa.

Men nu är det nog bäddat för tilläggsproblem av rang.

Jag hoppas Halvar och hans familj (för många är aktiva arbetare i församlingen) får behålla sin arbetsglädje och sina krafter.

Henrik

Stenarna ropar

I dagens Hbl säger biskopen att han inte närmare vill kommentera utlåtandet om den abortvideo som Halvar Sandell visat på ett konfirmandläger i somras.

Utlåtandet blir offentligt efter torsdagens möte. Jag vill inte föregripa behandlingen och redan nu avslöja vad filmgranskningsbyrån anser, säger Björkstrand.

Men i en nyhet på Kyrkpressens hemsida skriver Stig Kankkonen:

Stig Kankkonen
2.09.2008
Den abortfilm som kaplan Halvar Sandell visade för en grupp skriftskolelever borde enligt Statens filmgranskningsnämnd inte visas för minderåriga.

Enligt Statens filmgranskningsnämnd är den omdebatterade abortfilmen olämplig för personer under aderton år.
Sandell borde ha kontrollerat frågan om åldersgräns med nämnden, men det gjorde han inte. Det är ett par av de saker som enligt uppgift framgår av nämndens utlåtande till biskop Gustav Björkstrand. (www.kyrkpressen.fi)

Jag finner detta besynnerligt. Kyrkpressen gör sig enligt min åsikt skyldig till desinformation. Dels talar man om en film som kaplan Sandell visade, vilket blir (kanske mot chefredaktörens intention) en upprepning av den förvrängda bilden: en filmförevisning för konfirmanderna - och filmen bedöms ur synvinkeln "borde den ha visats"?

Sedan skriver Kp:

Biskop Björkstrand och kaplan Halvar Sandell har träffats och diskuterat frågan.

Det är ju sant, men detta samtal skedde först efter att Halvar Sandell hela sommaren fått löpa gatlopp i massmedia, efter att domkapitlet behandlat frågan en första gång. Det är ju beklämmande att ingen samtalskontakt förekommit i ett tidigt skede.

Men hela nyhetsförmedlingen förefaller mig onödig, för att inte skriva också vilseledande. Den är enligt min bedömning ensidig och partisk (hör inte andra part). Dessutom beaktar den inte biskopens uppenbara vilja att inte kommentera frågan inför Domkapitlets behandling. Slutraderna ger kanske vid handen att den skulle publiceras först på torsdag, men inte heller det hade gjort saken bättre, biskopen talade ju uttryckligen om att inte kommentera saken förrän domkapitlets sammanträde hållits.

Men: varifrån har Kankkonen sina uppgifter? Det är inte många som kan ha den information som nyheten innehåller.

Det är illa varslande.

Det är för det första en sak att säga att här är ett exempel på en abort som visar vad som verkligen sker vid en abort, och låta dem se som är beredda till det - och nog en annan sak om detta hade skett centralt och som obligatorisk visning.

Visning av videosnutten skedde från en "laptop", med en grynig bild, och avbröts efter 6 minuter. Då hade redan en stor del av konfirmanderna enligt uppgift gått och satt sig och såg inte längre på videoexemplet.

Man kan - och bör - diskutera lämpligheten i detta, det tror jag också kollegan Halvar är beredd att göra.

Men man kan inte diskutera eller ifrågasätta att den stora frågan är om abort är etiskt, eller ej.

Det är synnerligen märkligt att inga signaler angående huvudfrågan har kommit från biskop eller domkapitel. Kyrkpressens nyhet ställer heller inte frågor i den riktningen, frågor som kunde ha intresserat läsarna mera än denna nyhet.

Hela denna fråga är en fråga som enligt min mening skall skötas mellan berörda parter. Det är viktigt att församlingen har föräldrarnas förtroende. Lika viktigt, om inte viktigare, är att församlingens konfirmandarbete har de ungas förtroende.

Men finns det inte längre plats för SAMTAL vid samma bord? Jag tror nog föräldrar skulle vara beredda att tala, det är knappast processen utan omsorgen om de unga som trots allt är huvudfrågan för dem.

Alltså: är det verkligen så mycket substans i detta att det är värt hela det spektakel och den arbetsbörda som detta redan gett biskop, domkapitel, församlingen och dess församlingsråd, föräldrar osv. För att inte tala om det obehag som kommit och kommer över Halvar Sandell.

Och om och när någon eller några av de unga har upplevt ett obehag inför detta - vilket inte skall förtigas - mår de bättre av att frågan avhandlas såhär, inklusive denna form av nyhetsförmedling?

Om inte vår största finlandssvenska kyrkliga tidning vill bemöda (sic!) sig om en objektiv nyhetsförmedling måste väl stenarna ropa.

Henrik

Tillägg 4.9. kl 09.30: Märker att denna nyhet ingår i papperstidningen, dvs veckans nr av Kyrkpressen, vilket gör saken ännu märkligare. Många får ju tidningen redan torsdag morgon, dvs före sammanträdet. Den stora frågan är inte att det kanske handlar om en "arbetsolycka" när det gällde publiceringen (vet inte, men av slutorden att döma). Men det tråkiga är att publiceringen inte beaktar den känsla av "fridlyst tills behandlingen är klar" som biskopen av allt att döma ville att skulle respekteras.
Att nyhetstexten förstärker ett ensidigt (och felaktigt) intryck av vad som verkligen försiggick är kanske bara en sorglig biprodukt. Nu hoppas man att alla som behandlar frågan får vishet från ovan att lägga orden rätt.
HP

Bönens makt

Den kända Kinamissionärern Marie Monsen skrev många böcker, och en av dem heter på svenska Bönens makt.
Jag måste läsa den en gång till för jag måste be mera.

Det är nog den vägen vi bör gå om det inte skalll bli allvarliga stormar också i vårt land. Jak. 5:16,17!

Henrik

Vesa Pöyhtäri avhållen från tjänst!!

Domkapitlet i Uleåborgs stift har idag avhållit kaplanen Vesa Pöyhtäri från utövande av prästtjänst i 6 månader. Orsaken är Vesa Pöyhtäris vägran att samarbeta med kvinnliga präster i gudstjänst.

Vesa Pöyhtäri har blivit anställda av Laestadianernas fridsföreningars förbund.

För mig är denna nyhet, som i sin helhet kan läsas på tidningen Kotimaas hemsida, mycket beklämmande.

Detta beslut är helt i strid med det som lovades av kyrkomötet i samband med beslutet år 1986.

När man nu i samband med diskussionerna om välsignelse av samkönade par säger att minimikravet är att de som inte för sitt samvetes skull kan välsigna samkönade par skall ha rätt att vägra, så skall detta uttalande läsas i ljuset av motsvarande yttrande om samvetsfrihet och rätt till kyrkans alla ämbeten.

När man kontrar med att säga att samvetsfrihet råder, man får ha sin övertygelse, men man måste agera som om man inte hade den, blir min motfråga: menar man nu att detta minimikrav om man går in för kyrklig välsignelse av samkönade par betyder att man har rätt att av samvetsskäl tycka att det strider mot Bibeln, men man har inte rätt att handla emot det som är ny sed..!??

Jag frågar mig fortsättningsvis på vilken grund domstolarna fattar dessa beslut, om denna tolkning, när lagrum egentligen saknas, är juridiskt hållbar. Den frågan har sitt berättigande oberoende av jag har för åsikt om frågan.

Jag önskar Vesa Pöyhtäri lycka och välsignelse och gläds över att LFF har kunnat anställa honom.

Ju fler motsvarande fall vi får, desto mera kommer vi att se en kyrka i kyrkan, tills vi kanske får se en väsentlig del av kyrkan lämna kyrkan.

Var går gränsen för samhörighet och gemenskap inom kyrkan? Se på katolska kyrkan: man tillåter inom sig ganska olika grupperingar.

Jag anser att till denna fråga kommer ytterligare en allvarlig aspekt. Nu tar de beslutsfattare som omfattat detta beslut på sig ansvaret för att en som Herren och kyrkan kallat till präst avstängs från prästämbetet.
Håller det?

För mig är det viktigaste att få höra och lära Guds Ord. Det finns oändligt många alternativ både inom och utanför vår kyrka.

Jag hoppas att kyrkfolket inte skall acceptera denna maktpolitik utan protestera och stöda sina präster!

Kanske skriver jag ut detta ännu en gång: den som har en syn som inte är en villolära, som är legitim i kyrkan, och som utlovades rätten att få verka, förföljs och avstängs, medan de som handlar i strid med Guds klara Ord drabbas inte av några som helst åtgärder.

Må var och en avgöra om det finns proportion i detta.

Henrik