Vad är det?

I den gamla katekesen fanns det en fråga som återkom ofta. Efter varje bud, efter varje bön i Fader vår frågade Luther: Vad är det?

Nu jag har drabbats av samma fråga. Kanske måste jag skriva att den frågan nu har kommit från andra.

En kvinnlig akademiker överraskade mig under diskussioner på kyrkomötet med några tankar som jag tror att jag aldrig tänkt. Hon sade: om den förlorade sonen hade gått till sin mor, hade hon säkert svarat att "vi ska tala med pappa". Hon skulle ha försökt hindra sonen att få ut sitt arv och gå. En kvinna kan inte uthärda den smärtan att låta sin son gå.

Den förlorade sonens far, fortsatte hon, insåg att sonen måste få löpa linan ut, och han insåg att sonens trots bara kunde botas av att han fick som han ville, med tanken att han skulle komma till insikt att han ändå ville vara i sitt hem.

Annars skulle han ha smällt igen dörren och gått iväg i trots.

"En man kan uthärda smärtan, och vågar låta honom gå."

Jag blev överraskad. Jag tror att jag aldrig har tänkt så. Tvärtom har jag tänkt att många kvinnor verkligen har lärt sig att uthärda smärta. Men när jag tänker efter, ser jag en poäng i vad hon sade.

Ofta har jag fått konstatera att en kvinna har ett mycket starkare känslomässigt engagemang än en man. Hon "känner" sig fram i högre grad än en man, om man får säga det ganska onyanserat. Därför tar åsikter och uppfattningar hårdare på henne än på en man. Hon upplever att det inte bara handlar om tankar, idéer eller åsikter, det handlar alltid också om henne.

Jag skriver inte detta i förklenande avsikt (tänk att jag måste skriva ut det).

Ofta har jag upplevt, att om man i teologiska frågor, t.ex. i ämbetsfrågan eller välsignelse av samkönade par, eller abortfrågan, eller sambopar eller ngn fråga som berör människan, hennes relationer osv, har en annan åsikt, då måste det oftast också synas i människorelationerna, i vänskapen, i gemenskapen.

Jag tror att denna sida hos kvinnan (utan att det nu så tydligt behöver gälla alla kvinnor) som min diskussionspartner talade om, är en enorm styrka, en fördel för kvinnan framom mannen, men också något av ett kors. Det kan bli för tungt.

I dagens nr av Ilta-Sanomat, i bilagan, berättar en kvinnlig präst om sin skilsmässa. Jag moraliserar inte det minsta, flera manliga än kvinnliga präster har dessutom varit med om skilsmässa, så det är inget argument alls. Men beklagligt är det, både för män och kvinnor.

Men en rad i den kvinnliga prästens personliga text i intervjun, fick mig att tänka på samtalet på kyrkomötet och den kvinnliga akademikerns tankar om manligt och kvinnligt.

Den förändring som skedde i mig efter att jag hade blivit präst, fjärmade oss från varann.

("Muutos, joka minussa tapahtui papiksi tuloni jälkeen, loitonsi meitä".)

Den kvinnliga akademikern, som jag diskuterade med, sade nämligen att rent biologiskt är människan ett flockdjur som behöver en ledare, och det är hanen som leder flocken.

"Jag har alltid varit för kvinnliga präster, sade hon. Inte för kvinnliga kyrkoherdar, kanske, och åtminstone inte kvinnliga biskopar."

Och så sade hon något som jag knappast skulle våga säga: det är onaturligt för en kvinna att vara präst.

Vad är det?

På den frågan, som jag ställer i största allvar och utan minsta aggressiva avsikter, hoppas jag att var och en kan fundera. Seriöst. Utan sidoblickar på debatter och kyrkopolitik. Om det nu går.

Men försöka bör man.

Jag tänker så här: det är skillnad på égalité och uniformité.

Henrik