Vad är det?
I den gamla katekesen fanns det en fråga som återkom ofta. Efter varje bud, efter varje bön i Fader vår frågade Luther: Vad är det?
Nu jag har drabbats av samma fråga. Kanske måste jag skriva att den frågan nu har kommit från andra.
En kvinnlig akademiker överraskade mig under diskussioner på kyrkomötet med några tankar som jag tror att jag aldrig tänkt. Hon sade: om den förlorade sonen hade gått till sin mor, hade hon säkert svarat att "vi ska tala med pappa". Hon skulle ha försökt hindra sonen att få ut sitt arv och gå. En kvinna kan inte uthärda den smärtan att låta sin son gå.
Den förlorade sonens far, fortsatte hon, insåg att sonen måste få löpa linan ut, och han insåg att sonens trots bara kunde botas av att han fick som han ville, med tanken att han skulle komma till insikt att han ändå ville vara i sitt hem.
Annars skulle han ha smällt igen dörren och gått iväg i trots.
"En man kan uthärda smärtan, och vågar låta honom gå."
Jag blev överraskad. Jag tror att jag aldrig har tänkt så. Tvärtom har jag tänkt att många kvinnor verkligen har lärt sig att uthärda smärta. Men när jag tänker efter, ser jag en poäng i vad hon sade.
Ofta har jag fått konstatera att en kvinna har ett mycket starkare känslomässigt engagemang än en man. Hon "känner" sig fram i högre grad än en man, om man får säga det ganska onyanserat. Därför tar åsikter och uppfattningar hårdare på henne än på en man. Hon upplever att det inte bara handlar om tankar, idéer eller åsikter, det handlar alltid också om henne.
Jag skriver inte detta i förklenande avsikt (tänk att jag måste skriva ut det).
Ofta har jag upplevt, att om man i teologiska frågor, t.ex. i ämbetsfrågan eller välsignelse av samkönade par, eller abortfrågan, eller sambopar eller ngn fråga som berör människan, hennes relationer osv, har en annan åsikt, då måste det oftast också synas i människorelationerna, i vänskapen, i gemenskapen.
Jag tror att denna sida hos kvinnan (utan att det nu så tydligt behöver gälla alla kvinnor) som min diskussionspartner talade om, är en enorm styrka, en fördel för kvinnan framom mannen, men också något av ett kors. Det kan bli för tungt.
I dagens nr av Ilta-Sanomat, i bilagan, berättar en kvinnlig präst om sin skilsmässa. Jag moraliserar inte det minsta, flera manliga än kvinnliga präster har dessutom varit med om skilsmässa, så det är inget argument alls. Men beklagligt är det, både för män och kvinnor.
Men en rad i den kvinnliga prästens personliga text i intervjun, fick mig att tänka på samtalet på kyrkomötet och den kvinnliga akademikerns tankar om manligt och kvinnligt.
Den förändring som skedde i mig efter att jag hade blivit präst, fjärmade oss från varann.
("Muutos, joka minussa tapahtui papiksi tuloni jälkeen, loitonsi meitä".)
Den kvinnliga akademikern, som jag diskuterade med, sade nämligen att rent biologiskt är människan ett flockdjur som behöver en ledare, och det är hanen som leder flocken.
"Jag har alltid varit för kvinnliga präster, sade hon. Inte för kvinnliga kyrkoherdar, kanske, och åtminstone inte kvinnliga biskopar."
Och så sade hon något som jag knappast skulle våga säga: det är onaturligt för en kvinna att vara präst.
Vad är det?
På den frågan, som jag ställer i största allvar och utan minsta aggressiva avsikter, hoppas jag att var och en kan fundera. Seriöst. Utan sidoblickar på debatter och kyrkopolitik. Om det nu går.
Men försöka bör man.
Jag tänker så här: det är skillnad på égalité och uniformité.
Henrik
Nu jag har drabbats av samma fråga. Kanske måste jag skriva att den frågan nu har kommit från andra.
En kvinnlig akademiker överraskade mig under diskussioner på kyrkomötet med några tankar som jag tror att jag aldrig tänkt. Hon sade: om den förlorade sonen hade gått till sin mor, hade hon säkert svarat att "vi ska tala med pappa". Hon skulle ha försökt hindra sonen att få ut sitt arv och gå. En kvinna kan inte uthärda den smärtan att låta sin son gå.
Den förlorade sonens far, fortsatte hon, insåg att sonen måste få löpa linan ut, och han insåg att sonens trots bara kunde botas av att han fick som han ville, med tanken att han skulle komma till insikt att han ändå ville vara i sitt hem.
Annars skulle han ha smällt igen dörren och gått iväg i trots.
"En man kan uthärda smärtan, och vågar låta honom gå."
Jag blev överraskad. Jag tror att jag aldrig har tänkt så. Tvärtom har jag tänkt att många kvinnor verkligen har lärt sig att uthärda smärta. Men när jag tänker efter, ser jag en poäng i vad hon sade.
Ofta har jag fått konstatera att en kvinna har ett mycket starkare känslomässigt engagemang än en man. Hon "känner" sig fram i högre grad än en man, om man får säga det ganska onyanserat. Därför tar åsikter och uppfattningar hårdare på henne än på en man. Hon upplever att det inte bara handlar om tankar, idéer eller åsikter, det handlar alltid också om henne.
Jag skriver inte detta i förklenande avsikt (tänk att jag måste skriva ut det).
Ofta har jag upplevt, att om man i teologiska frågor, t.ex. i ämbetsfrågan eller välsignelse av samkönade par, eller abortfrågan, eller sambopar eller ngn fråga som berör människan, hennes relationer osv, har en annan åsikt, då måste det oftast också synas i människorelationerna, i vänskapen, i gemenskapen.
Jag tror att denna sida hos kvinnan (utan att det nu så tydligt behöver gälla alla kvinnor) som min diskussionspartner talade om, är en enorm styrka, en fördel för kvinnan framom mannen, men också något av ett kors. Det kan bli för tungt.
I dagens nr av Ilta-Sanomat, i bilagan, berättar en kvinnlig präst om sin skilsmässa. Jag moraliserar inte det minsta, flera manliga än kvinnliga präster har dessutom varit med om skilsmässa, så det är inget argument alls. Men beklagligt är det, både för män och kvinnor.
Men en rad i den kvinnliga prästens personliga text i intervjun, fick mig att tänka på samtalet på kyrkomötet och den kvinnliga akademikerns tankar om manligt och kvinnligt.
Den förändring som skedde i mig efter att jag hade blivit präst, fjärmade oss från varann.
("Muutos, joka minussa tapahtui papiksi tuloni jälkeen, loitonsi meitä".)
Den kvinnliga akademikern, som jag diskuterade med, sade nämligen att rent biologiskt är människan ett flockdjur som behöver en ledare, och det är hanen som leder flocken.
"Jag har alltid varit för kvinnliga präster, sade hon. Inte för kvinnliga kyrkoherdar, kanske, och åtminstone inte kvinnliga biskopar."
Och så sade hon något som jag knappast skulle våga säga: det är onaturligt för en kvinna att vara präst.
Vad är det?
På den frågan, som jag ställer i största allvar och utan minsta aggressiva avsikter, hoppas jag att var och en kan fundera. Seriöst. Utan sidoblickar på debatter och kyrkopolitik. Om det nu går.
Men försöka bör man.
Jag tänker så här: det är skillnad på égalité och uniformité.
Henrik
5 kommentarer:
Det känns gott att en och annan fortfarande vågar tala om skillnaden mellan män och kvinnor. Tänk så tråkigt livet skulle vara om skillnaderna inte fanns.
Som kvinna och akademiker kan din samtalspartner inte heller avfärdas utan vidare. Det ligger säkert en hel del i hennes funderingar. Sedan är det förstås en annan sak att det handlar om generaliseringar. Individuella avvikelser från genomsnittet finns ju alltid.
Av HH, Klockan söndag, november 09, 2008 7:42:00 em
Tack för din kommentar!
Jag hoppas bara att vi skulle komma till en situation där vi vågar tala riktigt ärligt och djupt.
Jag tror att det jag här skrev är generalisering, i varje fall, för det är för karrikerat för att vara exakt så.
Men det jag undrar om det - oberoende av alla åsikter - finns något i dessa ord som vi innerst inne känner igen och bejakar, utan att kanske dra samma slutsatser.
Vi kan i principå diskutera tryggt, beslutet är fattat och kan inte ifrågasättas, vi som har teologiska dubier är i större riskzon.
Men - det är inte lätt, antingen är man en man eller en kvinna, och på olika sätt blir man "part i målet".
Henrik
Av Henrik Perret, Klockan söndag, november 09, 2008 7:54:00 em
Problemet med tankarna i ovanstående resonemang är att de också kan tillämpas på alla andra "ledaryrken". Man kan på samma grunder ifrågasätta kvinnans lämplighet som vd, president, minister, rektor etc. Man kunde till exempel resonera som så att kvinnor gärna kan vara läkare men överläkarna bör vara män.
Det är inte svårt att hitta biologiska argument för varför det förekommer flera män i ledande ställning. T.ex. kan man påvisa att testosteron leder till dominanssökande beteende. Ifall man injicerar ett flockdjur med låg ställning i hierarkin med testosteron kommer det att rätt snabbt avancera märkbart närmare toppen av hierarkin. Den här könsbundna tendensen har naturligtvis observerats under årtusendens gång och lett till uppfattningen att män passar bättre som ledare (dominant beteende är antagligen naturligare för dem). Problematiskt blir det när man låter allmänna tendenser låsa individer vid vissa uppgifter. Upprepade gånger har man till exempel konstaterat att mörkhyade i USA klarar sig sämre i intelligenstest än vithyade. En imponerande kohort psykologiprofessorer (som inte representerar marginalgrupper utan är respekterade ledare i sitt skrå) har offentligt undertecknat ett uttalande att man inte i princip kan utesluta att en sådan skillnad är genetiskt betingad (jag tror inte att så är fallet). Borde man på basen av detta hindra mörkhyade från att studera på högskola eller bli president? Logiken är densamma om man försöker motivera kvinnoprästmotstånd på "naturlig" väg. Om man hänvisar till Guds vilja och påbud kan man naturligtvis inte debattera annat än om denna tolkats rätt (och om någon sådan vilja existerar eller om den till exempel är en projektion som kodifierar vissa allmänna uppfattningar och tendenser och som i vissa fall tjänar vissa nyckelgruppers intressen).
Av Anonym, Klockan måndag, november 10, 2008 10:02:00 fm
Hei Henrik
Luen tekstejäsi suurella mielenkiinnolla ja säilyttääkseni entisenä vaasalaisena edes jonkun tuntuman ruotsin kieleen täällä Savossa. Kiitos myös Riikosen puheenvuoron julkaisemisesta, siinä on runsaasti miettimistä - omassa perheessäni on neljä miestä.
Tervetuloa blogiini vilkaisemaan, mitä me täällä Savossa teemme kirkon viestinnän - ehkä myös kirkollisen kielen - uudistamiseksi!
Av Helena K., Klockan måndag, november 10, 2008 11:23:00 fm
Till "MS"!
Jag säger inte att man ska med detta slag av resonemang ska lösa ämbetsteologiska frågor. Det var bara en aspekt som jag började fundera över, men som varken har avgjort frågan för mig eller skall avgöra den.
Du hänvisar till undersökningar och forskning. Kunde du berätta vilka du konkret tänker på? Skulle vara intressant att läsa.
Tack för dina synpunkter!
mvh
Henrik
Kiitokset Helena K:lle samoin, kävin jo katsomassa...
Av Henrik Perret, Klockan tisdag, november 11, 2008 8:54:00 fm
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida