Kyrkomötets höstsession

I morgon börjar kyrkomötet och jag försöker skriver rapporter några ggr. Det är sannolikt att också några av de andra ombuden skriver kommentarer, så kolla t.ex. Kyrkpressens blogg också för att få en allsidig bild.

http://kyrkomotet2009.blogspot.com/  är adressen till min blogg från kyrkomötet.

På denna bloggsida kommenterar jag och funderar över frågor som inte direkt berör kyrkomötets beslut eller diskussionerna där.

Henrik

Omadresseringsuppdraget

Det finns ett mycket intressant ord i slutet av Matt. 28, där Jesus ger sin dop- eller sin missionsbefallning.

“Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände."

 Jag tycker mest om den gamla kyrkobibelns formulering, även om man kan byta ut pluralisformerna i svenskan, därför att KB 1917 översätter döpandet och läandet med particip, som förtydliganden av ordern “lärjunggagör”.

Men det intressanta, och det som är högst relevant idag är omadresseringsuppdraget.

Lärande dem (alla folk) att hålla (bevara) allt vad jag har befallt er (apostlarna).

Det är detta, Jesu undervisning, som skall föras vidare. Det är det som vi skall tro på och bevara. Det är det vi skall stå för.

Det handlar om en hermenutisk princip.

Jag tror att det finns två aktuella och viktiga principer när det gäller bibelutläggning.

Den ena formulerades nyligen av prof. Miikka Ruokanen (professor i dogmatik vid Helsingfors universitet). Han talade om “viipyilevä raamatuntutkistelu”, om ett studium av Bibeln, där man dröjer kvar, stannar upp inför texterna.

Jag har ofta på känn att när folk säger vad Bibeln lär eller att man kan tolka Bibeln hur som helst, så sker detta inte inför de aktuella texterna, inför en uppslagen Bibel, med knäppta händer. Man talar mera om Bibeln än som Bibeln.

Ingen går säkert fri från denna fara. Låt oss uppmuntra varandra till ett studium av Bibeln, som dröjer kvar inför texterna, låter sig påverkas, värmas, uppmuntras, men också påminnas om evighetsallvaret i Guds Ord.

Den andra principen, som jag tror att biskop Bo Giertz skall ha yttrat, är att “det inte finns något så hårt som ett prästhjärta.” Han avsåg en präst som läser Ordet och predikar för andra, men inte tar det till sig, till sitt eget hjärta.

Jag tror att mycket av detta finns i hans bok Stengrunden, i “Herrens hammare”, som blottar prästens hjälplöshet.

En god vän till mig sade förr i tiden att “många människors tro sitter 30 cm för högt”. Han avsåg att den inte fått “säte och stämma” i hjärtat.

I vår tid, med ett starkt tryck från tidsandan, är risken stor att glömma omadresseringsuppdraget. Den bibliska substansen blir snarare en inspirations- eller associationskälla, med anledning av något biblisk tema flyger man i väg från “arken” utan att någonsin återvända...

Lärande dem att hålla allt vad jag har befallt er.

Det var – och är – uppdraget.

Henrik

Stefan Gustavsson lämnade Svenska kyrkan

I ett inlägg på CredoAkademins hemsida, “Därför har jag lämnat Svenska Kyrkan”, skriver Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen och direktor för CredoAkademin, att han har lämnat Svenska kyrkan.

Han skriver bl.a:

“Jag har inte ändrat tro eller teologi. Jag har inte bytt församling; sedan 1992 är jag och min familj med i Betlehemskyrkan (EFS) i Stockholm och vi firar gudstjänst där, vilket vi kommer fortsätta att göra. Jag har inte gått med i något nytt samfund. Jag har inte ens gett upp min övertygelse att Svenska Kyrkan genom sin unika historia i vårt land har en speciell roll att spela.
Men jag har i protest gått ur Svenska Kyrkan som medlem.”

Stefan Gustavsson har tidigare varit medlem av kyrkomötet. Han har författat några böcker, kanske mest känd är hans Kristen på goda grunder, som har översatts till flera språk.

Stefan Gustavsson är en mycket känd och uppskattad apologet och förkunnare. Hans exempel kommer säkert att noteras.

“Det har blivit omöjligt för mig att motivera varför jag ska ge mitt stöd till en maktstruktur – som genom mitt medlemskap och mina pengar förstärks som maktstruktur – samtidigt som den allt för ofta motarbetar den bibliska och klassiskt kristna tron på Jesus Kristus som världens Frälsare och Herre.”

Jag misstänker att många kristna inte har insett hur stort beslutet i kyrkomötet verkligen är. Svenska kyrkan stiger ut ur en världsvid kristen gemenskap med en 2000 år gammal tolkningstradition.

Det anmärkningsvärda är ju inte att det handlar om homosexualitet. Det anmärkningsvärda är att i valet mellan tydliga och entydiga bibelord har Scenska kyrkan valt folkets röst, inte Guds röst. Detta har ju också flera biskopar inom Svenska kyrkan konstaterat. Beslutet är politiskt, inte teologiskt.

Henrik

Läs hela inlägget: http://www.credoakademin.nu/index.php/blog/blogpost/533/

Ett litet ord i en lång predikan

Såg igår på en intervju med Bertil Gärtner, inspelad 1982 tror jag (Hagge Geigert), och där fick biskopen i uppgift att på 1 minut säga en sak till ensamma, trötta och förtvivlade människor.

Gärtner doktorerade 1955 med en avhandling om Paulus’ tal på Areopagen (Apg. 17). Där finns ett litet ord, som sällan citeras seperat, men som innehåller så oerhört mycket.

“Gud är inte långt ifrån någon enda av oss.”
Apg. 17:27

Logiken är ju den att därför skall vi och kan vi vända oss till Honom och “lägga fram vår sak inför Honom”, vem vi än är, vad som än har hänt.

Ett härligt ord! Är det inte?

Henrik

Kyrkan har talat - men vilken kyrka?

176 röstade för, 62 mot och 11 ledamöter avstod från att rösta.

Svenska kyrkan har sagt ja till homoäktenskap och till kyrklig vigsel. Ännu på slutrakan lär ledamöterna ha drabbats av en sms-kampanj, där man vädjade till ledamöterna att stå på biblisk grund. Det hjälpte inte.

Beslutet var ju inte oväntat och nu återstår det att se vart det leder.

Jag anser att detta är en fråga som definitivt inte kan förbigås med artig tystnad, t.ex. när det gäller inbjudan av Svenska kyrkans biskopar till oss.

I klartext måste det sägas att detta är ett problematiskt, ja, mycket problematiskt, beslut.

Biskoparna var delade, prästerna är oense, många medlemmar i Svenska kyrkan ställer sig klart avvisande.

Det finns ingenting av urkyrkans “den Helige Ande och vi har beslutat”.

Man har tröstat tveksamma med löftet att ingen präst skall vara tvungen att viga “enligt den nya ordningen.” Så är det, åtminstone nu.

Det var intressant att av en händelse läsa en kommentar i Dalarnas tidning (dt.se), där en kommentator skriver

“I ett eventuellt ja från kyrkomötet finns en brasklapp: De präster som inte vill viga homosexuella par, slipper. Det är i nuläget fullt rimligt eftersom paret inte ska riskera att möta en vigselförrättare som egentligen inte vill. Men ställer sig kyrkan positiv till homovigslar borde den sluta prästviga kandidater som inte accepterar Svenska kyrkans officiella hållning.”

“Men ställer sig kyrkan positiv till homovigslar borde den sluta prästviga kandidater som inte accepterar Svenska kyrkans officiella hållning.” Den rösten känner vi igen, även om hon som skrev kommentaren är en för mig okänd person.

Quo vadis?

Det är skäl att påminna om att kyrkans vandring genom tiden inte bara får vara ett promenerande. Kyrkan ute på promenad.

Det borde handla om en vandring i Kristi efterföljelse, en vandring efter Kristus, som visar väg.


Henrik

"En tung onsdag"

Under rubriken “en tung onsdag” skriver Elisabeth Sandlund, chefredaktör för tidningen Dagen, bl.a så här:

 “Jag är övertygad om att Svenska kyrkan, mitt eget samfund, är på väg att begå ett enormt misstag när man på torsdagsmorgonen röstar för ett ändrat äktenskapsbegrepp. Det kommer att leda till söndring och splittring, såväl på det ekumeniska planet som inom kyrkan själv. Och allvarligast av allt, det är inte i enlighet med Guds vilja, som den uttrycks i Bibeln. Det är min åsikt och inget jag hörde i debatten på kyrkomötet eller i radiostudion har lett till att jag ändrat den.”

Läs hela hennes blogg, den finner Du på Dagens hemsida.

Henrik

Den stora Frågan

Jag ska skriva ner några tankar, som kanske en del av mina (eventuella) läsare kommer att uppleva inkonsekventa, men som jag skriver under trots det!

Enligt uppgift kommer Svenska kyrkans kyrkomöte i morgon, torsdagen den 22 oktober, att besluta om vigsel och äktenskapsfrågan. På hemsidan sägs det att beslutet skall fattas under förmiddagen.

Alla signaler som kommit från tillförlitligt håll, bl.a. var detta den nyligen avlidne biskop emeritus Bertil Gärtners bedömning, är att man skrivit utredningen mångsidigt (i betydelsen många sidor) tills man kommit till det man ville komma fram till. Han – och många, många manliga och kvinnliga teologer och lekmän i Sverige – ansåg att utredningen är ett bedrövligt dokument.

Allt talar för att Svenska kyrkan i morgon på högsta nivå nu tar det ödesdigra steget och besluter i enlighet med beredningen att godkänna vigsel också av homosexuella par. Anglikanska biskopar har vädjat till Svenska kyrkan om att detta är ett avsteg från allmännelig kristen tro, men deras röster har klingat för döva öron.

Men i morgon får vi se.

Vid en föreläsning som jag hörde för någon månad sedan, svarade en känd teolog och professor på frågan om utlevd homosexualitet är synd att han anser att homosexualiteten inte kan definieras som synd, det är en fråga som inte är en frälsningsfråga, utan något som hänför sig till skapelseteologin.

Jag påpekade för honom att de texter där homosexualiteten konkret nämns i Bibeln, tydligt också hänför frågan till soteriologin, dvs till frälsningsläran. Förslaget angriper skapelseteologin och innebär ett uppror mot Guds ordning: fördenskull skall en man överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara “ett kött”. Mitt intryck var att han medgav detta, trots allt, men jag är inte säker, han ville inte diskutera det.

I sammanhanget talas det ju – t.ex. 1 Kor. 6 – om “att ärva Guds rike” (bli frälst). Synden är alltid farlig.

Under veckan följde jag med begravningen av en känd homosexuell sångare, Stephen Gately, en av de ledande sångarna i pojkgruppen Boyzone, där de flesta, kanske alla andra, är heterosexuella – om det nu i detta sammanhang har någon betydelse.

Gately, som växte upp i svåra kvarter i Dublin, sägs ha varit en mycket vänlig och medmänsklig ung man, som hittades död i sin bostad på Mallorca för ett par veckor sedan, endast 33 år gammal. Den officiella dödsorsaken var akut lungödem.

Jag blev med en liten oro, en oro över att han eventuellt också drabbats av djup olycka, men jag understryker starkt, att dessa rykten uttryckligen har dementerats på många vederhäftiga håll. Men jag har inte helt blivit av med min oro.

Men trots att vi ser olika på frågorna, tecknades i minnesorden och vid begravningen bilden av människa med glädjeämnen och besvikelser, men med en önskan om att få leva, få möta lycka, få vara den man är.

Trots att detta kanske kan förvåna någon, skriver jag att det finns mycket som jag förstår i detta, och något i mig bejakar också en del av detta, av människans vilja att våga vara den man är.

I något skede kan jag inte följa längre, för “den man är” är en mycket sammansatt fråga. Och i varje fall har vi alla, sådana vi är, ansvar för hur vi lever. Och i varje fall gäller, och det är gemensamt för heterosexuella och homosexuella, behovet av syndernas förlåtelse.

Vid en överläggning “på hög nivå” sade STI:s ordförande Timo Junkkaala att frågan inte bara handlar om att många troende människor är beredda att utträda ur kyrkan om kyrkans röst inte överensstämmer med Bibeln. Den stora och allvarliga frågan är: kan en sådan kyrka, som medvetet handlar mot Guds Ord, räkna med Guds välsignelse? (Han avsåg vilket ansvar vi i Finland har, om vi bryter med det som Guds Ord tydligt säger om välsignelse - och i förlängningen - om vigsel av samkönade par)

Och detta är ju den stora Frågan: vad Gud i sitt Ord har sagt.

Frågan om välsignelse och vigsel av samkönade par, är både lätt och svår.

Det är lätt att se att Guds Ord tydligt och entydigt ovillkorligt tar avstånd från utlevd homosexualitet. Detta har ju också bl.a. ärkebiskopen konstaterat (för Yle efter att arbetsgruppens betänkande om välsignelse av partnerskap hade publicerats; detta uttalande kom samma kväll i nyheterna).

Men det svåra, mycket svåra och mycket viktiga är hur kyrkorna skall kunna säga detta så att ingen känner sig utstött och ovälkommen!

Denna fråga måste vi på konservativt håll ta mycket mera på allvar än hittills. För också detta är – rätt förstått – en stor fråga, inte den största, men en stor.


Förhoppningsvis klarnar det för någon hur jag kan förena del 1 och del 2 i det jag har skrivit.

Jag skulle vilja sända en signal om medmänsklighet, om ett icke fördömande i förhållande till varje människa. Jag hoppas att debatterna inte skall fokusera på homosexuella personer. Men när det gäller kyrkans ställningstaganden, med konsekvenser för många, måste man naturligtvis och tydligt ta fram själva sakfrågan.

Men det är ingen barmhärtighet i att ersätta Guds helighet, Guds närvaro och godhet med sin egen hemgjorda “humanism”, som kanske ändå inte är så human.

Henrik

Mera än nostalgi!

Jag läser i min gamla handbok, den kyrkohandbok som gällde när jag började studera teologi, den som var “min” handbok när blev konfirmerad i Bromarf kyrka. Och min fråga är: har vi tappat något av detta?

Om predikan: “Predikan ansluter sig omedelbart till skriftläsningen och tillämpar frälsningshistoriens budskap med hänsyn till församlingens andliga läge och den förhandenvarande kyrkoårstiden. Predikan är icke ett föredrag, utan en förkunnelse av Guds dom och nåd. Predikanten skall vara en Kristi budbärare.---”

I konfirmationsformuläret finns följande frågor, som också jag en gång fick:

“Älskade barn! Till denna kristna tro ären I ock uti den Treenige Gudens namn döpte. Jag frågar eder i Guds namn, och inför hans ansikte:
Viljen I såsom evangeliska kristna bekänna eder till den tro, som Kristi församling av ålder i dessa ord uttalat?
Svar: Ja.

Viljen I ock med Guds hjälp beflita eder om att leva i enlighet med Guds ord, vakta eder för synd och efterfölja eder Frälsare Jesus Kristus?

Svar: Ja.

Som synes finns det ett och annat som språkligt måste förnyas. Men något av heligheten, allvaret och därmed glädjen, saknar jag ofta i dagens ofta alltför “tunna” verklighet.

De som har den gamla handboken (“den svarta”) kan läsa på ss. 601-602 osv) om vad och hur man då tänkte.

Må HERREN nu förnya oss alla, vår kyrka och alla kristna!

Henrik

Andra tror på det...

Hörde under kyrkhelgen i Karleby på Johan Candelins efterträdare, en pastor från Sri Lanka, som nu är direktor inom World Evangelical Alliance.

Han berättade om förfärliga saker som händer i Sri Lanka. Bl.a berättade han om fyra pastorer, som inför sin familjs ögon blivit skjutna. Åtminstone en av dem blev skjuten i munnen.

Det är så fruktansvärt att man inte vill skriva ner sådant. Men det måste ut! NU lever deras familjer i stora flyktingläger, man har tagit allt ifrån dem, t.o.m. deras biblar!

Efteråt började jag fundera på detta – kunde inte sova, när jag tänkte på situationen där.

Mitt i all hemskhet så innehåller dessa grymma händelser ett vittnesbörd, en bekännelse, ett erkännade!!

?????

Nämligen, denna: evangeliet är farligt. Sättet att avrätta pastorn, som sköts i munnen, var en protest mot just förkunnelsen av evangeliet. Hans och Kristi fiender förstod att just detta är livsfarligt. Livsfarligt för djävulen, livsfarligt för otron, livsfarligt för den som säger nej till den Helige Andes röst.

Mitt i all förfärlig grymhet, finns där ett medgivande: evangeliet är en Guds kraft till frälsning.

Deras handlande vittnar minsann inte om en frälsande tro. Men det vittnar om att de förstod kraften – och ur deras synvinkel sett – faran i att evangeliet får förkunnas.

Vi har alla ordern: förkunna evangeliet för hela skapelsen! Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar...!!

Vad gör vi?

Är vi ofarliga kristna, som tiger som muren?

Det kan kosta, men låt oss förkunna, tala, vittna, handla, så att evangeliet blir förkunnat för vårt folk, och alla andra folk!!
För evangeliet är farligt, välsignat farligt!

Guds motståndare tror det. Gör du och jag det?

Henrik

"Länsimaiden tuho"

Timo Vihavainen, Helsingin yliopiston venäjän tutkimuksen professori, ennustaa länsimaille synkkää tulevaisuutta.

“Modernin lännen kohtalo on uskonnon merkityksen tyhjentyminen. Näin Spenglerkin ajatteli, samoin kaikki kulttuurifilosofian klassikot Hegelistä postmodernisteihin.
Kristinusko ei enää ole ihmisten elämää ohjaava voima. Pikemmin kirkosta on tullut kuluttajaihmisen mielistelijä, joka yrittää olla kiva ja helppo kuin viihdeohjelma.
Toisin on islamissa, jossa Jumala, suku ja perhe edelleen ovat yksilöä ja hänen halujaan suurempia. Islamissa kulttuurin hierarkiat eivät ole purkautuneet.”

Lue Olli Sinivaaran kirja-arvostelu Barbaarit tulevat, mutta omasta takaa tämän päivän HELSINGIN SANOMISSA.

Henrik

"Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig."

Bestört över att en grupp medkristna har velat förbjuda andra att samlas till gudstjänst (Agricolakyrkan i Helsingfors), vilket ju inte innebär att de själva har blivit hindrade i att hålla hur många mässor de vill, går mina tankar till 2 Mos. 9:13 där det heter:

“Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig.”

Nog har vi hamnat i en märklig situation, när en gudstjänstgemenskap som har samlat folk, också unga familjer, plötsligt skall stoppas. (I Agricolakyrkan i Helsingfors har några rörelser fått hålla en gudstjänst enligt “den gamla ordningen”).

Det var ju inte många månader sedan vi skrev under ett papper med biskoparna, där man betonade vikten av att bereda möjlighet för också organisationernas medlemmar att samlas i kyrkans lokaliteter – vi är ju lika mycket kyrkans medlemmar som alla andra medlemmar är det.

Min kollega Leif Nummela och jag hade – av en kvinnlig präst för övrigt – blivit kallade till en finsk församling (skulle ha ägt rum våren 2010)  för att undervisa om Bibelns röda tråd. Frågan behandlades i församlingen, hon presenterade detta för kyrkoherden och de andra medarbetarna. Detta gick helt bra.

Efter medarbetarsamlingen (vet inte om det var genast efter den, eller först om ngn tid) kom några kvinnliga kolleger och sade: “om Nummela och Perret kommer hit vänder vi upp och ner på hela världen.” De hänvisade till vår övertygelse i ämbetsfrågan (kanske också till ngn annan fråga, är inte säker).

Denna kvinnliga kollega var tvungen att ge oss återbud och avstå från sina planer.

Enligt min mening kan man dra några slutsatser.

Först av allt konstaterar jag att det är självklart att en församling skall ha rätt att kalla eller inte kalla de lärare och talare och präster de vill kalla. Att de inte vill att jag ska komma till deras församling, är jag helt införstådd med. Jag vill naturligtvis inte besöka någon församling som inte vill att jag skall komma!

Men det andra är motiveringen. Detta visar ännu en gång att det inte är uppträdandet, hur en kvinnlig kollega bemöts, utan övertygelsen i sig, som är problemet. Till saken hör att vi inte har behandlat manliga eller kvinnliga präster olika, ofta har en kvinnlig präst inlett kursen med en andakt, fungerat som värd, varit speaker osv. Eller en manlig. Vi har handlat helt och fullt på församlingens villkor.

Men denna motivering luktar nog diskriminering. Om inte detta är det, vad är då diskriminering, när det inte räcker med att handla och uppträda korrekt, utan man hänvisar till din övertygelse.

Jag tycker att vi nu allt oftare ser att läget förändras. När det förr handlade om från år till år, handlar det nu om månad till månad eller rentav från vecka till vecka.

Kyrkomötets kläm, som signalerade förståelse för oss, upphävdes i praktiken av biskopsmötets redogörelse. Ofta hör man i kyrkan att orsaken till det hårdnande klimatet är samhällets lagstiftning. Men är det så? Kan vi inte i kyrkan välja en annan väg?

Detta verkar vara nu en systematisk utvisning.

Alternativen är inte att hålla gudstjänst eller inte hålla gudstjänst. Den enda frågan är var gudstjänsten skall hållas.

Vi ber om Guds välsignelse över alla gudstjänster, där Guds Ord förkunnas och sakramentet utdelas. Gud har rikedomar att ge åt alla som åkallar Honom”, står det.

Men just ur denna synvinkel: vilken logik ligger bakom beslutet att förbjuda och stoppa människor som vill samlas till gudstjänst?

Kanske HERREN säger: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig!

Med det menar jag inte att de som samlas på andra håll inte skulle vara Guds folk. Nej. Men jag anser att de som skulle vilja samlas till gudstjänster enligt sin övertygelse – utan att hindra andra från att enligt sin övertygelse också göra det – också tillhör Guds folk.

Detta är nog ett betänkligt skådespel. Nu ber vi till Gud om hjälp. Jag hoppas att kyrkan besinnar sig innan det är för sent.

Henrik

Vanha uutinen

Agricolan perinteinen messu (8.10.2009)
Agricola-liikkeen ohjausryhmä päätti 8.10. pidetyssä kokouksessaan sanoutua irti vanhan virkakäsityksen kannalla olevien herätysliikejärjestöjen kanssa tehtävästä säännöllisestä yhteistyöstä messun toteutuksessa Mikael Agricolan kirkossa.

Paljon keskustelua herättäneen messuyhteistyön ei katsottu sopivan Agricola-liikkeen linjaan.

Ohjausryhmässä ovat edustettuina Helsingin tuomiokirkkoseurakunta, HelsinkiMissio, Tuomasyhteisö ja seurakuntayhtymä. Sunnuntaisin klo 12 toteutettava perinteinen messu on samalla yksi Tuomiokirkkoseurakunnan messuista. Jatkossa messusta vastaavat seurakunnan papit.


Ja hiljattain allekirjoitettiin paperi, jossa etsittiin uusia, sovinnollisia malleja.

Henrik

Beundransvärd självrannsakan!

Fyra unga kvinnliga präster, bl a den bekanta Anna Sophia Bonde, skrev i Kyrkans Tidning (37/2005) ett inlägg mot dem som i kyrkovalet bedrev kampanj mot kvinnoprästmotståndarna. Dessa prästvigda kvinnor skriver:
"Somliga politiker profilerar sig genom att kämpa för de kvinnliga prästerna och mot kvinnoprästmotståndarna. Den senare gruppen bör, enligt en politiker, helt "rensas ut" ur kyrkan, så mycket trassel som den ställer till med. Men vi kan inte låta bli att undra: varför verkar kampen för kvinnliga präster så gott som alltid kombineras med ett svalt intresse för kyrkans hjärta, hennes budskap om Jesus Kristus?"

Sådana texter gör ett djupt intryck på mig. Jag publicerar detta för att det är en intressant iakttagelse just därför att den kommer “från de egna leden”. Jag hoppas att en sådan ärlighet smittar av sig.

Henrik

Göran Skytte: Politisk korrekthet blir kyrkans död

Jag försökte hitta en fungerande länk till Göran Skyttes tänkvärda inlägg (debatt 33 2005) i Kyrkans tidning, men hittade inte, så därför lägger jag ut hans ord från 2005 som jag finner lika relevanta idag!

Henrik


Debatt nr 33 2005
Politisk korrekthet blir kyrkans död

Jag är inte kvinnoprästmotståndare. Jag är entydigt för att kvinnor ska kunna verka som präster i Svenska kyrkan. Jag har till och med varit förlovad med en kvinnlig präst. Men den präst som just nu betyder mest för mig är så kallad kvinnoprästmotståndare.

Jag firar numera ofta mässa i en kyrka som brukar betecknas som högborg för kvinnoprästmotståndare (men lustigt nog vimlar det av kvinnliga teologer, kvinnliga präster och kvinnliga blivande präster).

Och i somras deltog jag i Societas Sanctae Birgitae generalkapitel i Vadstena – som av vissa betraktas som ett Gehenna av reaktionära kvinnoprästmotståndare.

Så. Varför dras jag till deras mässor?
Därför att jag här möter en fromhet som jag längtar efter. Jag möter präster som i många fall är lärda teologer. Och jag möter människor som får lida för sin övertygelse, men som trots detta är konsekventa. De får inga tjänster, man placerar dem längst ner i korridoren invid toaletten, men de viker inte.

Jag får med andra ord möta exakta motsatsen till de karriärsugna, politiskt korrekta, gentemot makten inställsamma, teologiskt urvattnade präster som för några år sedan nästan fick mig att vilja lämna kyrkan.

För mig, som vanlig kyrkmus, blir det outhärdligt att präster som sannolikt inte kan läsa trosbekännelsen utan att korsa fingrarna, hatiskt bekämpar präster som är fromma, gudfruktiga, besjälade – och vars mässor ofta drar fullt hus.

Än mer outhärdligt blir det när kyrkopolitiker – vars förhållande till Gud, Jesus och den helige Ande kan synas oklart – av politiska skäl fördömer de dissidenter som av teologiska skäl inte kan dela det politiskt genomdrivna beslut som kyrkomötet fattade 1958. Detta har jag framfört på ledarplats i Svenska Dagbladet.

Politikern Urban Gibson skriver i Kyrkans Tidning 31/05 att ”Skytte har fel”. Han anför bland annat följande: ”Alla i Sverige får tro vad de vill. Vi har i det närmaste full religionsfrihet. Men om man är präst i Svenska kyrkan har man inte rätt att inte vara för kvinnliga präster.”

Jag var med i vänstern 68. Jag känner igen detta resonemang. Lenin kallade det ”demokratisk centralism”. Det blev en av grundpelarna i den totalitära diktaturen: man har rätt att tänka fritt – men man får inte uttrycka sina tankar. Ty då blir man utesluten.
Eller satt intill toaletten. Eller, i den kommunistiska diktaturen, något avgjort värre. Jag fasar inför det hat som de politiskt korrekta visar mot dem som har avvikande åsikt. För mig är detta SSU och Vänsterns ungdom, inte vår heliga kyrka.

En ”konventionell” kvinnlig präst sa häromdagen till mig:
”Jag är kvinna. Jag är präst. Men om de som försvarar kvinnliga präster försöker förinta dem som har annan åsikt, då hugger de av en arm, och då kommer hela kyrkan att förblöda till döds.” I jämförelse med extremismen på den politiskt korrekta sidan, är det numera så att de så kallade kvinnoprästmotståndarna kan stå för glad öppenhet.

Ett enda exempel. Bo Brander är präst i Lund. Kan av teologiska skäl för egen del inte instämma i 1958 års beslut. Men för mig är han en i sann mening gudabenådad präst och predikant. Hans kyrka är alltid full, mest ungdomar, väldigt många kvinnor, även om det är 30 grader utomhus.

Han skriver till mig:
”Det finns många goda underbara kvinnor i Svenska kyrkan som är eller ska bli präster. Vi ser olika i en fråga. Då tycker jag att vi var för sig kan utöva våra ämbeten i frid, tala väl om varandra, samverka i allt som inte ger samvetsnöd, och hjälpa varandra i omsorg och kärlek.”

Det är underbara ord. Jag hoppas att sådana ord kan smälta ner budskapet från de politiskt korrekta hatarna. Och om inte? Ja, då tror jag faktiskt att det – för tillfället – går åt helvete med den svenska kyrkan. Mitt enkla budskap är: det är klart att vi måste börja samarbeta. Som kristna människor.

Göran Skytte
Journalist

Vägkyrka eller regelvärk?

Jag satt för en tid sedan i en diskussion med tre teologie studerande. De skulle intervjua mig, det var en arbetsuppgift (ingår i studierna) för dem.

De frågade hur jag blev präst, hur jag fick min första prästtjänst, vad jag hade nytta av från studietiden osv.

Det slog mig att jag var mycket priviligerad. Jag hade sådana som väntade på mig, till min första prästtjänst. Jag minns diskussionerna med John Vikström, som då var biskop i Borgå och som prästvigde mig. Vi hade olika syn på mycket, men han var vänlig mot mig och mycket inklusiv.

Jag minns hur prästkragen och elvan kändes hård och ovan, hur en av assessorerna rättade till bältet (“albatrossen”) och visade “hur man skall knyta den”. Jag minns hur vi fem ordinander gick i processionen, när jag delade ut nattvarden, och att biskopinnan var en av dem som jag fick dela Herrens heliga nattvard åt, första gången.

Jag kommer ihåg hur jag hemma – efter högtidligheterna i Borgå – böjde knä på golvet i mitt föräldrahem och hur min far och min morfar på min begäran välsignade mitt liv som präst.

Och så tänkte jag på dessa studerande, i september 2009.

Jag frågade dem, vad de har för planer för framtiden.

Den första, en manlig studerande, svarade att han läser sig till teol.kand., “sen lämnar jag teologin, för jag har ingen framtid som präst eller teolog inom kyrkan”, sade han. “Jag börjar studera akutvård i stället. Sen kanske jag söker mig till Luther-stiftelsen.”

Den andra, en kvinnlig studerande, sade att hon inte har en aning om vad hon skall göra sen. Att bli lärare är en möjlighet, kanske, men hon visste inte om det var det som hon skulle vilja göra. “Jag har inte en aning om vad jag skall göra”, sade hon.

Studerande nr 3, en man, sade att han redan har valt en sådan inriktning i studierna att han inte siktar på att bli prästvigd. “Det kan jag inte med min övertygelse”, sade han. “Jag har en socionomexamen i bakgrunden, så det är alltid något att falla tillbaka på. Jag vet inte om någon av väckelserörelserna vill anställa mig.”

Detta är egentligen fruktansvärt!

Motiverade teologie studerande, med kallelse från Gud, som kyrkan inte vill ha, därför att de har fel åsikt i en fråga som man kallar “ordningsfråga”.

Jag tror att vi nu är i en ny situation, en situation som redan i praktiken funnits, men som genom riksdagens justitieombudsmans beslut har fått mera legitimitet (vilket jag anser att den inte haft tidigare). Dörrar har nu definitivt stängts. Detta skall församlingarna veta. Vi får inte längre präster från väckelserörelserna, om de inte lovar att acceptera “den nya ordningen”.

Jag låter folk ha den uppfattning de har, det finns många större frågor.

Men jag tror att vi måste göra något åt situationen nu. Jag fortsätter (också om jag blir hes) att säga att jag tror att vi måste låta ämbetsfrågan “tonas ner” så att både manliga och kvinnliga präster kan få arbeta i en situation när kyrkan behöver alla som är intresserade och motiverade att bygga Kristi kyrka.

Det betyder säkert inte att jag tycker att det är teologiskt legio vad man tänker. Men jag väntar också och ser vad som HERREN visar och välsignar. Jag vill, så mycket som jag kan, överlämna frågan åt Herren och be Honom visa på vägar vidare.

Men i denna situation återstår för oss i ledet, präster och lekmän, att börja se på andra lösningar. Om någon vill diskutera seriöst, kan man alltid göra det.

Jag tror kyrkan kunde bli en vägkyrka, en kyrka som visar på den väg som Paulus talar om i övergången från 1 Kor. 12 till 13. Man kan söka sanningen genom att arbeta och verka enligt sin övertygelse, och visa respekt för dem som har en annan övertygelse, i stället för att förorsaka regelvärk. Även om jag tror att ämbetsfrågan i många avseenden är en bibelfråga, så tycker jag att den är en svårare fråga än t.ex. frågan om välsignelse av samkönade par. Också den frågan är svår, inte att veta vad Bibeln lär, men att kunna säga det så att ingen känner sig bortstött från nådens gemenskap.

I ingen händelse tycker jag att någondera frågan skall vara fokus i en prästs eller i en kyrkas arbete. Inte är det manliga eller kvinnliga präster vi skall predika. Vi läser Guds Ord, försöker förstå det och lära det som Ordet säger. Och vi ber om ljus över förståelsen, så att den skall växa.

Nu måste vi inse att det inte finns alternativ i dagens läge än att se på alla alternativ, inklusive andra alternativ än att sitta och sucka. Kalla dem plan B, plan A eller Ö eller vad som helst. Nu är vi där, för alla biskopar, nuvarande och blivande har signalerat detta helt entydigt.

Detta är det svåraste i mitt nuvarande arbete: att inte kunna vara en vägvisare i studiernas slutskede. Och minnas hur fint det var att få börja i en kyrka, som – ja visst – var pluralistisk, men som kallade oss alla till bygget.

Jag tillhör dem som vill välsigna alla som vill bygga Kristi kyrka, inklusive Luther-stiftelsen m.fl. Men inte ens Luther-stiftelsen kan i längden ge arbete åt alla de goda teologer som väntar på att behövas.

Är situationen inte värd en allvarlig funderare? Genom hela kyrkan, från kyrkfolket till biskoparna och prästerna? Borde vi inte gå tillbaka, om inte till tiden före 1986, så som kompromiss åtminstone till beslutet och till klämmen – för bara tillsammans kan de förena vad som ännu kan förenas.

Nu handlar det om kyrkans framtid. På allvar.

Det handlar inte om oss, som har gett hela vårt liv i kyrkans tjänst och kanske blir utestängda på slutrakan. Det handlar om de unga, om dem som överväger att börja studera teologi, men som inte gör det därför att de inte har någon framtid som teologer. Att alla inte tänker så, vet jag. Men jag vet också att det just bland de unga finns sådana som söker helt andra lösningar därför att kyrkan inte “behöver dem”.

Jag vill också mycket starkt understryka att prästerna och lekmännen måste finna varandra på ett helt nytt sätt, dela ledarskapet och ansvaret. Man måste inte bli präst för att kunna verka i Guds rike! Det handlar säker inte bara om präster och prästvigningar! Detta har jag skrivt om många gånger.

Men nu skulle också alla sådana teologer behövas som tror på Jesus Kristus och som vill förkunna evangeliet. Har vi råd att säga “nej tack”, eller kanske t.o.m. bara “nej”? Jag talar inte för bråk eller gräl! Jag talar för möjligheter.

Min mardröm, som jag redan sett, är att man inte ens längre vill komma till kyrkan och börja arbeta där! Om de som inte tror lämnar kyrkan, är det en stor förlust! Varje människa är viktig, var och en är inbjuden! Men om de som tror lämnar kyrkan, är det katastrof!

Från vem är det bort om vi skulle bli en vägkyrka, en kyrka som vill visa på Vägen - Jesus?  

Henrik