Bort allt vad oro gör!
Många vänner, kända och okända, har uttryckt sin oro över det kyrkliga läget idag. Igår berättade också MTV om hur kvinnoprästfrågan splittrar kyrkan.
Många är nu allvarligt oroade.
En del oroar sig för sin egen framtid i kyrkan. Präster, prästfamiljer, församlingsbor. Andra sörjer över att det skall vara så, men tycker att det bästa förmodligen är att en del lämnar kyrkan så att lugnet återställs. Men de är också oroliga, de hade hoppats på en annan utgång.
Jag tror att det finns skäl till oro. Läget är mycket allvarligt nu. Det är djävulskt.. Det är djävulskt också och särskilt därför att kristna människor står på båda sidor. Det är inte kvinnor mot män eller män mot kvinnor, om nu någon trodde det. Det finns kvinnor och män på båda sidor. Ett av de djävulska tecknen är att troende människor ser så olika: det som håller på att kosta den ena gruppen livet, framtiden, är det som den andra gruppen inte tycker att borde vara något problem.
Jag påstår inte att den ena gruppen representerar det goda och den andra det onda. Jag menar naturligtvis inte att det är egalt vad man tänker, det har jag nu sagt snart i varje inlägg.
Det som är betecknande för den ondes verksamhet är just de hopplösa alternativen. Hur man än gör så blir det ont för någon. Det är som med alternativen som Jesus ställdes inför under den intensiva kampen mot honom. Det är något av detta (Joh. 8) : du får välja! Moses säger i lagen att hon skall stenas, vad säger du? Poängen i texten är ju återvändsgränden. Om Jesus hade förordat dödsstraff, hade han kommit i konflikt med romarna (jfr det är inte lovligt för oss att avliva någon). Om Jesus hade sagt "strunta i Moses, i Skriften", hade han med rätta anklagats för att vara en villolärare och falsk profet. Svarar Jesus si, så går det dåligt, svarar han så, så går det dåligt. Det är den ondes alternativ.
(Att avsikten inte var att ivra för sanningen, för troheten mot Guds Ord, visar ju bl.a det faktum att den andra parten i äktenskapsbrottet inte var anklagad. Var fanns mannen, kvinnan blev tagen "på bar gärning"...)
Det såg ut som om Jesus hade drivits in i en fälla ur vilken ingen utväg fanns. Men Jesus hade sin egen väg i alla dessa frågor. Evangelierna berättar om flera motsvarande försök att "snärja" Jesus.
Men det fanns ett alternativ:
Nej, så mycket som himlen är högre än jorden,
så mycket är mina vägar högre än era vägar
och mina tankar högre än era tankar. Jes. 55:9
Det är den väg och de tankar som är högre än alla mänskliga vägar och tankar som nu behövs. HERRENS egen väg.
Det är min bön - och det tröstar mig mitt i ångesten och oron - att Gud själv skall öppna vägen framåt.
Och det är därför jag vågar anknyta till Bellmans klassiska Bort allt vad oro gör, utan att alls följa den väg han anvisar:
Bort allt vad oro gör,
allt är ju stoft och aska.
Låt oss bli raska
och tömma vår flaska..
Bellmans recept är tyvärr mångas lösning på olösliga konflikter. Det finns inte något annat hopp än att fly verkligheten.
Men Jesus har en annan lösning; det enda man därför kan instämma i, i ordens verkliga innebörd, är slutorden i sången: Oui, mon Seigneur! Ja, min Herre!
Det är bara Jesu egna ord som tröstar. Det är Han som kan fördriva oron, tröttheten, uppgivenheten.
Vissheten om att vår kyrkas öde och framtid, inklusive vår egen framtid, inte är i våra händer, utan i Guds händer, skingrar oron.
"Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. (Joh. 14:1)
Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen. (Joh. 16:33)
Henrik
Många är nu allvarligt oroade.
En del oroar sig för sin egen framtid i kyrkan. Präster, prästfamiljer, församlingsbor. Andra sörjer över att det skall vara så, men tycker att det bästa förmodligen är att en del lämnar kyrkan så att lugnet återställs. Men de är också oroliga, de hade hoppats på en annan utgång.
Jag tror att det finns skäl till oro. Läget är mycket allvarligt nu. Det är djävulskt.. Det är djävulskt också och särskilt därför att kristna människor står på båda sidor. Det är inte kvinnor mot män eller män mot kvinnor, om nu någon trodde det. Det finns kvinnor och män på båda sidor. Ett av de djävulska tecknen är att troende människor ser så olika: det som håller på att kosta den ena gruppen livet, framtiden, är det som den andra gruppen inte tycker att borde vara något problem.
Jag påstår inte att den ena gruppen representerar det goda och den andra det onda. Jag menar naturligtvis inte att det är egalt vad man tänker, det har jag nu sagt snart i varje inlägg.
Det som är betecknande för den ondes verksamhet är just de hopplösa alternativen. Hur man än gör så blir det ont för någon. Det är som med alternativen som Jesus ställdes inför under den intensiva kampen mot honom. Det är något av detta (Joh. 8) : du får välja! Moses säger i lagen att hon skall stenas, vad säger du? Poängen i texten är ju återvändsgränden. Om Jesus hade förordat dödsstraff, hade han kommit i konflikt med romarna (jfr det är inte lovligt för oss att avliva någon). Om Jesus hade sagt "strunta i Moses, i Skriften", hade han med rätta anklagats för att vara en villolärare och falsk profet. Svarar Jesus si, så går det dåligt, svarar han så, så går det dåligt. Det är den ondes alternativ.
(Att avsikten inte var att ivra för sanningen, för troheten mot Guds Ord, visar ju bl.a det faktum att den andra parten i äktenskapsbrottet inte var anklagad. Var fanns mannen, kvinnan blev tagen "på bar gärning"...)
Det såg ut som om Jesus hade drivits in i en fälla ur vilken ingen utväg fanns. Men Jesus hade sin egen väg i alla dessa frågor. Evangelierna berättar om flera motsvarande försök att "snärja" Jesus.
Men det fanns ett alternativ:
Nej, så mycket som himlen är högre än jorden,
så mycket är mina vägar högre än era vägar
och mina tankar högre än era tankar. Jes. 55:9
Det är den väg och de tankar som är högre än alla mänskliga vägar och tankar som nu behövs. HERRENS egen väg.
Det är min bön - och det tröstar mig mitt i ångesten och oron - att Gud själv skall öppna vägen framåt.
Och det är därför jag vågar anknyta till Bellmans klassiska Bort allt vad oro gör, utan att alls följa den väg han anvisar:
Bort allt vad oro gör,
allt är ju stoft och aska.
Låt oss bli raska
och tömma vår flaska..
Bellmans recept är tyvärr mångas lösning på olösliga konflikter. Det finns inte något annat hopp än att fly verkligheten.
Men Jesus har en annan lösning; det enda man därför kan instämma i, i ordens verkliga innebörd, är slutorden i sången: Oui, mon Seigneur! Ja, min Herre!
Det är bara Jesu egna ord som tröstar. Det är Han som kan fördriva oron, tröttheten, uppgivenheten.
Vissheten om att vår kyrkas öde och framtid, inklusive vår egen framtid, inte är i våra händer, utan i Guds händer, skingrar oron.
"Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. (Joh. 14:1)
Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen. (Joh. 16:33)
Henrik
upplagd av Henrik Perret
08:55
1 kommentarer:
ORON i kyrkan är befogad så som du, Henrik, beskriver den på din blogg. Hemma i grannlandet Sverige ligger vi kanske ett decennium före i utvecklingen.
EFTER TRE DECENNIER som din kollega i svenska kyrkan har jag också egna erfarenheter av det du skriver om. I synnerhet själva systemet. Som dessutom är kopplat till demokratins styrmedel. Om Herren vill ha något sagt i Svenska kyrkan så får han allt komma med en sedvanlig skrivelse i 3 exx i god tid före kyrkorådet, stiftsrådet eller kyrkomötet. Att hans vilja och synpunkter vinner gehör i det demokratiskt/statligt valda rådet är ytterst sällsynt. Han röstas ned. Detta är måhända lite drastiskt. Men så här är verkligheten i Sverige.
MIN ERFARENHET delar jag med alla underbara kollegor i svenska kyrkan; i synneerhet dem på den bibel- och bekännelsetrogna spelplanen. Men, det som är min stora, stora sorg är att systemet är maktens yttersta auktoritet, det du benämner "djävulskt". Du kan aldrig så gärna du än vill få till stånd en förnyelse i en kyrka som våra gemensamma systemenheter.
EN ANNAN SORG jag i min egen erfarenhet är att vi har för mycket av brödpräster i våra statskyrkor, dvs man stannar kvar i sken av att man inte lämna sin gamla sjuka mor. Men mor är ju död. Vad jag menar är inte att döma vare sig dig eller andra mina kollegor, men varför stanna kvar i ett system som står i direkt strid till Herrens egen vilja i hans uppenbarade ord?! Det är en smärta att se kyrkosystemen kompromissa heligheten och nåden. Är det då att förundra eller förvåna sig över att väckelse och frälsning i Väst tycks mer eller mindre som en sällsynthet.
NÄR FÖRFÖLJELSEN får ta tag i lärjungaskaran då bekräftar också Guds Ande sin närvaro. Det visar inte minst Johan Candelins rapporter från den förföljda världsvida kyrkan. Varför kan man inte lite oftare se och läsa om bröder som begär sitt entledigande från det system som falskeligen marknadsför den autentiska produkten av evangelium och nåd...
Av
Anonym, Klockan
lördag, april 07, 2007 11:24:00 fm
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida