Enheten i kyrkan

Jag har den senaste veckan fått en hel del feed back angående situationen i kyrkan. Många har uttryckt sin glädje över vår gemensamma deklaration, som Aino Vesti skrev texten till. Texten friserades sedan något av oss andra men det är Ainos text.
Kontakten med Aino Vesti, Riitta Mäenpää och Mari Stenlund och den välvilja som våra samtal (mest i form av mail) präglats av, är som balsam på såren man får när man läser tidningar och pressmeddelanden.

Under veckan kom också den sammanställning av nyheter från olika tidningar som Kyrkans informationscentral plockat upp från den gångna veckans händelser. Det var en ganska bedrövlig läsning. På första sidan såg jag genast, kanske redaktionellt medvetet (?) rubriken en liten, högljudd skara, vilket skulle vara nyckeln till läsningen av de övriga sidorna. Bilda er egen kyrka, Anpassa sig eller gå, Ärkebiskopen ryter till i fri översättning och som röd tråd genom snart sagt alla nyheter.

Det är omöjligt för mig att bedöma i vilken mån det handlar om den gudstjänstfirande församlingen, eller om det handlar om sådana som själv inte deltar, men nog har bestämda åsikter. Sådana finns nämligen också. Alla får naturligtvis yttra sig, men i alla sammanhang gäller att den moraliska plattformen när det gäller en åsikts tyngd nog skall stå i något slags relation till egen medverkan - det må sedan gälla Röda korset, en politisk ungdomsorganisation, en ideell förening eller kyrkan.

Det märkliga är att det också - senast i dagens Helsingin sanomat - finns röster som beklagar sig över försonliga inlägg. Detta har överraskat mig. När biskop Eero Huovinen i en kolumn skrev några rader om en liten öppning angående förhandlingsmöjlighet - som knappast blir någon revolution för alltid finns det någon som ärav annan mening, det må sedan gälla vilken sak som helst - ett inlägg som åtminstone jag tycker att man trots allt bör hälsa med respekt, så tro inte att biskop Huovinen fick stå oemotsagd! Man beklagar sig över det som man kallar svaghet och obeslutsamhet.

Jag tycker att en iakttagare kunde se (men kanske inte vill se?) att när en mildare policy tillämpades fanns det problem i mindre än 2% av församlingarna, nu har problemen ökat sedan den nya linjen börjat tillämpas. Kan man då inte ha rätt att ens diskutera det meningsfulla och visa i denna svärdets rättvisa? Av frukten känner man trädet, utan att i detta sammanhang med detta mena något annat ens än att denna åtgärd, blott och bart denna alltså, inte har visat sig vara ett uttryck för ett gott herdeskap: den har skapat långt flera problem än lösningar.

Nu vill jag verkligen gardera mig med att säga att om den undersökning, som utfördes av en forskare som har majoritetens syn och vars objektivitet det nog finns anledning att i viss mening diskutera, inte har fått fram alla problem och svårigheter i situationen före de nya direktiven, så skall dessa givetvis antecknas med "sämre" procenttal" som följd. Inte är min avsikt att försvara förtryck av kvinnliga präster i församlingarna! Alla sådana situationer bör vi försöka lösa tillsammans!

Det märkliga, faktiskt märkliga, för mig har varit att jag och mina meningsfränder blivit vänligt bemötta av många kvinnliga präster, medan manliga präster har visat oss kalla handen, talat om att missionsunderstöd skall tas bort (från SLEY) och annat vansinne (vad annat kan man kalla det?).

Senast mötte vi en fantastiskt vänlig och hängiven, kvinnlig kollega i Borgå, vid en kurs (på finska) i Bibelns röda tråd. En person som visade sig vara en varm kristen, som kanske hade undrat vad hon skulle få för gäster (?), men vi fann varann och det fanns inte något av den svart - vita teckning av läget som ofta utmålas i olika artiklar och insändare.

Igen blev det klart att denna diskussion mera handlar om en större teologisk helhet (bl.a i vilken mening Guds Ord verkligen är vår ledstjärna) än om ämbetsfrågan. Så kan man också glädja sig med dem som tror på Bibeln som Guds Ord, som vill verka för att Kristus skall bli älskad och känd. Också fast man i någon fråga ser ganska annorlunda.

Jag försökte under biskopsvalsdiskussionerna tala för båda åsiktsgruppernas rätt inom kyrkan. Det förefaller som om många, också aktiva kyrkokristna, tycker att biskoparnas linje är förnuftig, att vi måste välja mellan att anpassa oss eller helt enkelt gå ut.

Detta är det mest vemodiga för mig. Jag har försökt vara en förespråkare för att vi skall stanna. Jag har fått kritik av konservativa vänner därför att jag tycker att vi inte skall ödelägga det som många generationer kristna har försökt bygga upp.

Jag hoppas i min enfald att något gott frö har såtts genom denna gemensamma deklaration, som jag har hänvisat till. Kanske skall skaran av dem som tycker att både detta käbbel och tvångsregleringar är ovärdiga en kristen kyrka.


Henrik