Jesus, åsnan, kameleonten och Mr Religion
Fann i mitt arkiv ett sammandrag av predikan 1:a advent 2005 i S:ta Clara kyrka, av Carl-Erik Sahlberg. Jag blev så glad och tycker att den är så högaktuell, att jag gärna publicerar den ännu en gång (med hänvisning till tidigare beviljat tillstånd):
"Det finns tre huvudaktörer i evangelietexten på kyrkoårets första söndag – Jesus (hälsad som Davids son, Messias), åsnan (det allmänneliga, enenergisnåla lastduret) och folket (kanske Sackaios från Jeriko, Lazaros från Betania, den lame mannen – nu frisk, änkans son i Nain, de barn, som Jesus välsignat en solig dag o.s.v.) Och sen går en sång, förvandlade människors lovsång, över den här evangelietavlan. Jesus- åsnan- folket – evangeliets tre huvudaktörer.
Dagens kyrka
I dagens kyrka ser jag krafter som vill plocka bort Jesus från åsnesadeln. Jesus är stötestenen. Jesus är inte vägen - utan i vägen. Det finns inget som heter synd – då behöver vi inte någon som ger oss förlåtelse. Det finns inte något som heter skam – då behöver vi inte något som heter omvändelse. Det finns inget som heter dom – då behöver vi ingen frälsare. Bibeln förpassas till medeltidsmuseet och Jesus blir en av sagofigurerna.
Alla livsfilosofier är lika värda. Alla vägar bär till himlen. Så förkunnar Mr. Religion och inte så få låter honom, inte Jesus, rida in på kyrkoårets första söndag. Rider in på vad? Den danske motståndsmannen Kaj Munk, brutalt mördad av nazisterna en vinterdag 1944, har någon gång sagt, att kyrkan under historiens gång har liknats vid olika djur – ett lejon (lejonet av Juda stam), en pelikan (som ger blod till sina ungar), ett får, men kyrkan har aldrig, sa Munk, liknats vid en kameleont. Idag finns det risk, att kyrkan just blir en kameleont, anpassad efter tidsandan, politiskt korrekt. Om tidsandan säger, att världen är röd, så säger kyrkan, att världen är röd. Om tidsandan säger, att världen är blå, så säger kyrkan, att världen är blå. Kyrkan blir en spegelbild av samhället – inte en motbild. Mr. Religion rider in i det nya kyrkoåret på en kameleont.
Och folket? Ja, det tycks försvinna. Svenska kyrkan förlorade 20.000 medlemmar i fjol och utträdestakten tycks öka. Beror det på, att en kameleontkyrka blir tandlös, flummig och därmed ointressant? En del undersökningar, bl.a. en färsk från England, tycks tyda på det. När Mr. Religion rider in på en kameleont i den tomma kyrkan, så tystnar sången. Visserligen kan någon betalas för att spela och sjunga i den, men sången från förvandlade människor är borta. Därför är det inte så konstigt, att det kyrkor idag inte så sällan lockar med är tystnad, meditation och stillhet. Sången har tystnat.
Morgondagens kyrka
Den kyrka jag vill fortsätta arbeta för i S:ta Clara detta nya kyrkoår är i stället den här:
1.Upp med Jesus i sadeln. Han som förstår människors andliga och religiösa längtan bäst. Att vara kristen är att ha en personlig relation till honom, varken mer eller mindre. Det är bara Jesus som kan ge världen hopp och liv – inte Mr. Religion. Det är bara Jesus som kan förlåta mig mina synder – inte Mr. Religion. Det är bara Jesus som kan fylla mig med Ande och kraft – inte Mr. Religion. Det är bara Jesus som ger mig evigt liv – inte Mr. Religion. En dag kommer ni at läsa i Svenska Dagbladet, att Carl-Erik Sahlberg är död. Tro det inte! Då är jag mer levande än någonsin – av nåd och tack vare Jesus.
Sen vill jag ge mig på kameleonten och sätta dit åsnan istället. Den envisa – och ödmjuka. Detta nya kyrkoår vill jag ödmjukt arbeta vidare i trohet mot Bibeln och det kristna arvet. I mig själv kan jag ingenting – i min Herre kan jag allt. Verket är Herrens och vi ska vara mer än nöjda med att vara packåsnor, som för Jesus till folket.
Och då vill jag tro att folket kommer. Tiden är så andligt öppen, människor så sargade och vi har bara Jesus att erbjuda dem. Vi i S:ta Clara märker det genom våra kontakter på Sergels torg, bland ungdomar på driven i Stockholms city och genom våra fängelsebesök. Jag tror på ett kyrkoår med mycket folk, då varje söndag kommer att likna första advent.
Och när människor får möta Jesus, då börjar sången, lovsången, tona. "Leve Jesus!" När jag nu låter volontärerna från Sergels torg leda oss i lovsång, så är det sången från förvandlade människors liv.
Jesus, åsnan, folket och sången – Ja! Mr. Religion, kameleonten, tomma kyrkor och tystnad – Nej!"
Vad kan man annat än instämma!
Henrik
"Det finns tre huvudaktörer i evangelietexten på kyrkoårets första söndag – Jesus (hälsad som Davids son, Messias), åsnan (det allmänneliga, enenergisnåla lastduret) och folket (kanske Sackaios från Jeriko, Lazaros från Betania, den lame mannen – nu frisk, änkans son i Nain, de barn, som Jesus välsignat en solig dag o.s.v.) Och sen går en sång, förvandlade människors lovsång, över den här evangelietavlan. Jesus- åsnan- folket – evangeliets tre huvudaktörer.
Dagens kyrka
I dagens kyrka ser jag krafter som vill plocka bort Jesus från åsnesadeln. Jesus är stötestenen. Jesus är inte vägen - utan i vägen. Det finns inget som heter synd – då behöver vi inte någon som ger oss förlåtelse. Det finns inte något som heter skam – då behöver vi inte något som heter omvändelse. Det finns inget som heter dom – då behöver vi ingen frälsare. Bibeln förpassas till medeltidsmuseet och Jesus blir en av sagofigurerna.
Alla livsfilosofier är lika värda. Alla vägar bär till himlen. Så förkunnar Mr. Religion och inte så få låter honom, inte Jesus, rida in på kyrkoårets första söndag. Rider in på vad? Den danske motståndsmannen Kaj Munk, brutalt mördad av nazisterna en vinterdag 1944, har någon gång sagt, att kyrkan under historiens gång har liknats vid olika djur – ett lejon (lejonet av Juda stam), en pelikan (som ger blod till sina ungar), ett får, men kyrkan har aldrig, sa Munk, liknats vid en kameleont. Idag finns det risk, att kyrkan just blir en kameleont, anpassad efter tidsandan, politiskt korrekt. Om tidsandan säger, att världen är röd, så säger kyrkan, att världen är röd. Om tidsandan säger, att världen är blå, så säger kyrkan, att världen är blå. Kyrkan blir en spegelbild av samhället – inte en motbild. Mr. Religion rider in i det nya kyrkoåret på en kameleont.
Och folket? Ja, det tycks försvinna. Svenska kyrkan förlorade 20.000 medlemmar i fjol och utträdestakten tycks öka. Beror det på, att en kameleontkyrka blir tandlös, flummig och därmed ointressant? En del undersökningar, bl.a. en färsk från England, tycks tyda på det. När Mr. Religion rider in på en kameleont i den tomma kyrkan, så tystnar sången. Visserligen kan någon betalas för att spela och sjunga i den, men sången från förvandlade människor är borta. Därför är det inte så konstigt, att det kyrkor idag inte så sällan lockar med är tystnad, meditation och stillhet. Sången har tystnat.
Morgondagens kyrka
Den kyrka jag vill fortsätta arbeta för i S:ta Clara detta nya kyrkoår är i stället den här:
1.Upp med Jesus i sadeln. Han som förstår människors andliga och religiösa längtan bäst. Att vara kristen är att ha en personlig relation till honom, varken mer eller mindre. Det är bara Jesus som kan ge världen hopp och liv – inte Mr. Religion. Det är bara Jesus som kan förlåta mig mina synder – inte Mr. Religion. Det är bara Jesus som kan fylla mig med Ande och kraft – inte Mr. Religion. Det är bara Jesus som ger mig evigt liv – inte Mr. Religion. En dag kommer ni at läsa i Svenska Dagbladet, att Carl-Erik Sahlberg är död. Tro det inte! Då är jag mer levande än någonsin – av nåd och tack vare Jesus.
Sen vill jag ge mig på kameleonten och sätta dit åsnan istället. Den envisa – och ödmjuka. Detta nya kyrkoår vill jag ödmjukt arbeta vidare i trohet mot Bibeln och det kristna arvet. I mig själv kan jag ingenting – i min Herre kan jag allt. Verket är Herrens och vi ska vara mer än nöjda med att vara packåsnor, som för Jesus till folket.
Och då vill jag tro att folket kommer. Tiden är så andligt öppen, människor så sargade och vi har bara Jesus att erbjuda dem. Vi i S:ta Clara märker det genom våra kontakter på Sergels torg, bland ungdomar på driven i Stockholms city och genom våra fängelsebesök. Jag tror på ett kyrkoår med mycket folk, då varje söndag kommer att likna första advent.
Och när människor får möta Jesus, då börjar sången, lovsången, tona. "Leve Jesus!" När jag nu låter volontärerna från Sergels torg leda oss i lovsång, så är det sången från förvandlade människors liv.
Jesus, åsnan, folket och sången – Ja! Mr. Religion, kameleonten, tomma kyrkor och tystnad – Nej!"
Vad kan man annat än instämma!
Henrik
upplagd av Henrik Perret
18:00
3 kommentarer:
Tack och lov att det finns såna som Sahlberg!
Kom annars ihåg en dikt av Ylva Eggehorn? när jag läste C-E:s tankar. Den handlade om åsnan - som i den versionen inte hade förvandlats till en kameleont, men betedde sig osedvanligt åsneaktigt!
Hon trippar fram genom jublet och kråmar sig och tänker "Det var väl det jag visste, nog skulle de upptäcka min härlighet till slut!"
Senare hör hon hur det ropas utanför stallet om korsfästande och om nån som blivit förrådd,
"men åsnan ställde sig och sov med huvudet på sne, för hon var trött, det blir man, när man just har gjort succé!"
Kanske en bild av en enskild kristen, som gärna går med Herren så länge det smakar bra, men låter honom fortsätta ensam när det blir motvind.
Kanske också en bild av en som gärna tar åt sig litet ära och glans, när sådan finns att tillgå, men lämnar sin plats i kön den dag det är utdelning på smälek för Kristi skull.
Kanske till och med en bild av en kyrka som ställt sig att sova med huvudet på sne efter att ha dragit vad nytta som varit möjlig av en lämplig grad av association till Jesus från Nasaret.
Det är bara det att "lämplig grad" inte ger någon udd åt förkunnelsen,
inga klara besked i evangelisationen, ingen hängivenhet i efterföljelsen.
Hur man än läser saligprisningarna hittar man inget "saliga är de lagom kristna, ty de väcker ingen anstöt".
Det tycks inte bara vara Herren, som spyr ut det ljumma ur sin mun. Siffrorna du presenterar då och då på hur folket flyr folkkyrkan talar sitt tydliga språk. "Vem vill ha denna usla föda, som saknar både smak och sälta"
Man får bara se sig i spegeln och be om nåd att kunna upptäcka vad slags åsna man själv egentligen är... och om det finns tendenser till färgskiftningar i skinnet...
En god predikan väcker tankar!
Tack och lov för såna som Sahlberg!
Av
Anonym, Klockan
tisdag, december 11, 2007 8:08:00 fm
Jag skulle våga hävda att det uppenbara kameleontfenomenet härstammar ur att med våld försöka hålla en alltför skingrad massa folk under ett och samma tak.
När en församling har en uppenbar och stark inre konflikt som inte verkar vara inom realismens gränser i att lösas, bör församlingen delas, så som med alla institutioner.
Förr har kanske folket inte varit lika delade i och med att de inte kännt till något alternativ eller för att alternativen varit under hot av död eller annat straff, dvs man har hållit folk inne i huset med hot av konkret våld. Nu är situationen annan, och jag ser ingen framtid i att uppehålla nånslags konsistens inom församlingar utan att faktiskt fördela sig enligt uppfattning. Annars har man bara en övervuxen kameleont - lite som socialdemokratiska partiet. Om man ska försöka hålla med alla blir det inget kvar att hålla med om.
Av
freenerd, Klockan
tisdag, december 11, 2007 6:07:00 em
Läste en gång en ungdomsbok som hette just "Kameleont". Den handlade om en flicka som inte riktigt vågade vara sig själv, utan ständigt apade efter andra. I boken jämfördes hon med en ständigt anpassningsbar kameleont, som var jätteduktig på att hela tiden ändra färg beroende på vilken bakgrund den råkade sätta sig på. Det gick bra med färgändringarna ända tills kameleonten råkade sätta sig på en rutig duk. Då sprack den! Är det så det kommer att gå med vår ständigt töjbara, flexibla och anpassningsbara och "lagom kristna" kyrka? "Men bytes äran i hån och skam, än mer det gäller: med Jesus fram" står det i en av mina favoritpsalmer. Det finns gränser för hur långt man kan gå i anpassningsbarhet - risken för att man tappar sältan är stor.
Av
Anonym, Klockan
torsdag, december 13, 2007 8:20:00 fm
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida