Förbönsblogg?

Jag har länge funderat på om man inte kunna skapa en förbönsblogg, en blogg som måste ha litet andra principer än helt vanliga "öppna" bloggar. Det finns ofta anledning att behöva larma förebedjare, när något bekymmer kommer över en.

På en annan blogg har jag läst om en person som ber om förbön för sin mor. Också jag har försökt komma ihåg hennes mor - Herre, hjälp, Herre låt väl gå!

Samtidigt har just detta ämne igen påmint mig om vikten av att vi målmedvetet och utan att tröttna ber till Gud, som hör bön. Detta sistnämnda har jag ibland svårt att tro, och ändå tror jag. Som pappan i NT som sade: jag tror! Hjälp min otro!

Om Du, som läser detta, har tankar i samma banor, så kan vi fundera på hur vi går vidare. I ingen händelse får en sådan böneblogg bli en skvallerblogg, eller utnyttjas på något sätt. Var och en som får tillträde måste lova 100% lojalitet.

Det kan också hända att det skulle vara bäst att ha en grupplista på t.ex. Google.

Kanske ngn har ännu bättre idéer.

Låt oss komma ihåg att be. Ett givet böneämne är att Kristi evangelium skulle nå också våra nordiska länder - ännu en gång!

Henrik

P.S. För tydlighetens skull skriver jag också att det skulle handla om en annan blogg, inte denna. Eller något annat, som sagt.

"Din sak det är, o Jesu Krist"

Vi står inför en i många avseenden avgörande vår. Valen till kyrkomötet och stiftsfullmäktige är stora linjeval. En blick på "kom allas hemsida (www.tulkaakaikki.net) visar att man satsar mycket starkt och målmedvetet på att försöka få strategiska platser i kyrkans beslutande organ.

Jag förordar naturligtvis öppenhet och åsiktsfrihet, men jag kan inte låta bli att sörja över flera namn som jag inte hade väntat mig att finna på hemsidan. Goda synpunkter finns i en del inlägg, det ska erkännas, och på många sätt präglas inläggen av optimism och framtidstro som säkert är mera smittande än det magsura jämrande som ofta förekommer på konservativt håll.

Men ändå ser jag på utvecklingen med stor oro. När man läser programmet, de värderingar som denna gemenskap står för, blir man nog mycket betänksam. Det är nog väldigt flummigt, och på flera och avgörande punkter ett avståndstagande från klassisk kristendomsförståelse.

De tre vågorna

Jag tycker man nu i kyrkan ser tre olika vågor, som på många sätt utgår från samma oroscentrum. Den första vågen, historiskt sett, gäller ämbetsteologin. Beslutet 1986 var nog ett större beslut än många tror. Själva argumentationen har ju mycket gått ut på att förklara varför man inte behöver ta de nytestamentliga texternas ord på allvar, varför texternas nej idag måste förstås tvärtom. Man hävdar ju att texternas intention idag resulterar i ett annat utslag än på NT:s tid. Kärleken till medmänniskan, anstötligheten, rättfärdighetstänkadet - nu krävs andra lösningar. Inte den bibliska formen, säger man, men intentionen, innehållet.

Den andra vågen handlar om homosexualitet, eller tydligare sagt särskilt om välsignelse av registrerade par, detta på grund av att man förnimmer att det direkta steget till ett homosexuellt äktenskap är för känsligt i dagens läge. Men det är nog uppenbart att det är till det som vågen skall bära kyrkan. Man slås också av likheten i argumentation mellan de båda frågorna ämbetsteologi och sexualetik. I vartdera fallet har man t.o.m. talat om det två korgarna, trons och kärlekens korg (tron representerar det oföränderliga, kärleken det som förändras). De nu aktuella diskussionerna kring frågan om välsignelse av homosexuella par har avslöjat släktskapet med argumentationen i ämbetsdebatten.

Märkligt är det nog att läsa kyrkostyrelsens utlåtande (se kyrkans hemsida och kyrkostyrelsens protokoll) om en s.k. inre adoption, när ena föräldern inlett eller lever i ett homosexuellt förhållande. Då skriver kyrkan att en förutsättning är att förhållandet är registrerat! Man vill inte tro vad man läser. Att ett barn kan ha två juridiska föräldrar av samma kön, med kyrkans bifall! Måtte detta nu väcka människor till insikt om att steg för steg är vi på väg åt helt fel håll. I skapelseberättelsen heter det att Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han dem.

Den tredje vågen tycks bli missionsteologin. Och denna fråga är utan tvekan den allvarligaste och mest ödesdigra. Här rör vi oss vid trons centrum. Nu ifrågasätts det egentliga missionerandet, att evangeliet skall leda en människa till tro på Kristus, till att genom dopet och tron införlivas med Kristi kyrka. Betecknande är att både i vårt land och t.ex. i Sverige börjar man nedmontera missionen genom att låta den övergå i internationell hjälp, och "kyrkan utomlands". Det handlar mycket om arbete mellan kyrkor i olika länder, inte längre om att sända missionärer. Och ändå finns det över 2 miljarder människor som aldrig hört evangeliet! Och många kyrkor slutar att sända missionärer!

Kyrkans tsunami

Jag tror att dessa frågor kommer att bli kyrkans tsunami. Jordbävningens centrum, som förorsakar dessa ödesdigra vågrörelser, är Bibelns ställning inom kristenheten. När man inte längre frimodigt och entydigt säger att Bibeln är Guds Ord utan på sin höjd enbart att Bibeln innehåller Guds Ord, när inte längre reformationens två principer materialprincipen och formalprincipen gäller med högsta prioritet, utan dessa ersätts och överkörs av kyrkans beslut (jfr talet om kyrkans ordning), handlar det nog om en kommande katastrof för kyrkan. Jag är rädd för att det inte är överord.

Senast idag läste jag i en nyutkommen bok om Bibeln som sades vara en kakofoni av röster, av oeniga röster. Synoptikernas jesusbild och Johannesevangeliets syn på Jesus är inte olika nyanser av samma program, de är helt oförenliga, får man veta.

Nonsens.

Betecknande är också prästutbildningen. Den största finska kyrkliga tidningen Kotimaa skriver på paradsidan i sitt färskaste nummer att prästen kommer inte längre från den inre kretsen. Detta kanske ses som ett plus. Men tyvärr menas inte det faktum att någon som inte tidigare varit i församlingsverksamheten kommit till tro. I all kristen teologi har alltid kallelsen till kyrkans ämbete riktats till kyrkans medlemmar, kända för gudsfruktan och kristligt nit. Därmed inte någon dom över dem som "utifrån" kommer till tro och får kallelsen till att på heltid tjäna Kristi kyrka. Men kännedom om och medlemskap i den kristna gemenskapen måste ses som en merit, som en förutsättning.

De tre vågorna, som tydligt växer i styrka i ett märkligt crescendo, avstannar inte av sig själv, utan måste bemötas av Jesu ord och exempel i Matt. 4: Gå bort Satan, ty det är skrivet. Det var endast detta som fick den onde att vika.

Nu vill jag genast anteckna att även om jag tror att det finns ett släktskap mellan dessa frågor innebär det uppenbart inte att alla ser alla frågor på samma sätt. Det finns säkert de som accepterar kyrkans nya ämbetssyn, men som inte kan godta en från klassisk kristen tro avvikande hållning i fråga om homosexuella par. Jag vill inte utdöma någon medkristens tro - det har jag ingen fullmakt att göra, och inget intresse av det för den delen heller.

Alternativet - vad är det?

Jag tror att vi nu står inför hotet att kyrkan förlorar sin kristna identitet. Den blir föremål för en blandning av humanism, synkretism och allmänt tyckande. Därför är de kyrkliga valen nu oerhört viktiga. Dessa skall särskilt förberedas i bön.

Det är också viktigt att avvisa angreppen på Guds klara Ord, om det sedan ger utdelning i form av uppskattande insändare i dagstidningarna kan ju var och en fundera över. Men här kan vi inte svika.

Det är ingen idé att ständigt käbbla om kvinnliga och manliga präster, det är mera meningsfullt att försöka leva enligt Guds vilja konkret. (Jag avvisar inte samtalet, utan käbblet). Jag tycker inte heller att man skall fokusera på de homosexuella, ungefär som om de skulle utgöra det egentliga problemet. I stället är de en fråga för själavården, för samtal och medmänsklighet. Men utgångsläget och grunden för alla samtal måste vara vad Guds Ord säger. Guds vilja är god, som Gud själv. Att locka människor bort från Ordets väg är inte kärlek. Det gäller alla människor.

Missionsfrågan är en order, och den kan inte upphävas av någon människa. Man kan diskutera former för evangelisation och mission, man kan påpeka betydelsen av att inte binda evangeliet till någon bestämd (t.ex. västerländsk) livsstil. Man kan också visa respekt och aktning för personer av annan trosbekännelse. Men man kan inte därmed avstå från själva grundtonen i evangeliet:

Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta."

Det är Jesu ord "frukta icke du lilla hjord, ty det har behagat er Fader att ge er riket som nu ska gälla." Men detta ord måste vi förena med bönen om att av nåd få tillhöra denna hjord. Och att Gud ska leda oss rätt om och när vi far vilse.

En stor och helt avgörande tröst i sammanhanget är att det inte är på oss människor det beror.

Det är som det heter i en gammal psalm:

Din sak det är, o Jesus Krist.

Henrik

"Kärleksbrev med svarta kanter"

Nils Bolander skriver i en av sina dikter om att Gud kan skicka kärleksbrev med svarta kanter.

De senaste dagarna har varit sådana.

MItt under sorgen och saknaden och tacksamheten efter min fars död, nås jag av sorgebesked som drabbat mina vänner.

En mor ringer och talar om sitt livs värsta dag. Hennes nyss fylda 16 åriga son hade gått till skolan, efter att ha brutit arm med sin mor, som han älskade så högt, och någon halv timme senare kom beskedet att han segnat ihop i skolan. Ingenting kunde göras för att rädda honom, det enda barn hon fött, unikt för henne och många släktingar och vänner.

Jag kan inte skriva just någonting, för jag vill inte alls avslöja någonting, men bara ge signaler som kan vändas i bön till en Gud som ändå vet, fast det är svårt att tro det.

Igår nås jag av följande besked. En mycket god väns barnbarn, 10 månader, omkom i en tragisk olyckshändelse. Ofattbart. Så oändligt ofattbart!

När man hör om dessa personers prövningar, har man svårt att - åtminstone för stunden - tala om Guds kärleksbrev. Snarare vill man tänka att jag bad om hjälp, men Han hjälpte inte.

Leif Andersen, dansk teolog, lektor vid Menighedsfakulteten i Århus, besökte våra teologdagar kring Trettondagshelgen.

Han berättade om en dam, som berättade att hon blivit sexuellt utnyttjad som liten. Detta hade fortsatt under flera år. Hon kom til söndagsskolan där man sjön Jesu lilla lamm jag är eller någon motsvarande, och hon bad till Jesus att det onda skulle ta slut, men det slutade inte.

Leif Andersen talade starkt om den lidande människan. "Du kan inte säga åt henne att Gud hör nog, han hjälper nog." Hon skulle uppleva att du tar Guds parti mot henne.

Han sade ungefär så: du måste gå till henne, vända dig 180 grader om, och säga åt Gud: nu är här två av dina barn, som är arga på dig, och som inte förstår varför du inte hjälpte henne.

Först kanske någon slås av tanken: detta är ju nästan hädelse!

Men jag tror inte att det är det. I Psaltaren ser vi samma sak. T.ex. i den trettonde psalmen säger psalmisten: Herre, hur länge... och detta nödrop, som kanske ofta också innehåller en anklagelse mot Gud, upprepas fyra gånger i den korta psalmen.

Vi människor är nog små. Jag håller på och förbereder olika seminarier och kurser i apologetik och som just skall ta upp ämnen som att möta den lidande människan, och den postmoderna människan, som tror att alla ord inkusive Guds Ord har förlorat sin betydelse.

Psaltaren lär oss att vi skall ropa ut vår ilska, vår förtvivlan, vår vrede, direkt åt Gud. För mitt i det som vi kanske uppfattar som enbart en avreageringsprocess, sker ett möte med Gud, ett möte som blir helande.

Kärleksbrev med svarta kanter?

Ja, vad de svarta kanterna beträffar!

Men kärleksbrev?

Tja. Nja. Nej.

Eller kanske.

Allt beror på Gud och inte till någon enda del på mig.

Jag önskar att Du som läser detta ska be för alla som drabbas av sorg, sjukdom och motgångar.

Att de skulle få uppleva detta:

Någonstans bland alla skuggorna står Jesus...

Happy end?

Nej.

Jesus End.

Henrik

Den glider inte in...

Ibland orkar man le.

Inte för att mitt ämne denna gång är roligt eller underhållande. Det är det nämligen inte. Det är beklämmande.. Men det är också avslöjande.

Jag tänker på de adjektiv och substantiv som vi, gammaltroende präster, förses med. De handlar om TV-program, tendentiöst gjorda, där poängen skall bli hur förfärligt dumma vi alla är.

Den senaste veckans skörd är känslostörda (lägg det på minnet, det är ofta återkommande9, kvinnohatare, personer som inte högaktar kvinnor, människor med en besynnerlig, högst personlig tolkning.

En riksdagskvinna, Marja Tiura, skriver på sin bloggsida om en av mina finska kolleger att han är näennäispappi, en skenpräst, en pseudopräst. Hon skulle aldrig vilja ha någon som hatar kvinnor, föraktar och kränker dem, att döpa hennes barn, framför allt inte om barnet vore en flicka.

Tänk att det skall vara så svårt att förstå att vi är många som inte har något emot kvinnor, som högaktar dem, men som tycker att kvinnor inte skall bli präster, av teologiska skäl, därför att ett kvinnligt fadersämbete inte finns i NT, måste för övrigt skriva fader, så att ingen tror att jag avser någon fars (med kort a).

Bland oss finns också många kvinnor, vanliga kristna människor, som har samma syn.

Den uppfattning, som en tidning i mellersta Finland kallade besynnerlig och högst personlig tolkning är ju den tolkning som hela kristenheten tidigare har omfattat.

Alltså, vi får stava på vår läxan: det går inte in, den glider inte in... i mål igen. Sanningen alltså, åtminstone sanningen om vår uppfattning om kvinnor.

Jag har slutat tro att någon skulle lyssna på argumentationen.

Det handar nog om blockering, fullständig blockering i de allra flesta fall.

Skulle någon skriva om de kvinnliga prästerna att de är känsloterrorister, störda typer etc så skulle det ge upphov till ett ramaskri. Men om oss får man säga vad som helst, vecka ut och vecka in.

Har du någon gång funderat över hur det känns?

I Marja Tiuras blogg finns en intressant poäng. Hon skäller ut Jari Rankinen, som hon aldrig har träffat och kalla honom en skenpräst ("näennäispappi)". Och så berömmer hon fader Mitro - som inte heller kan acceptera kvinnliga präster.

Samma erfarenhet hade Hannu Takkula nyligen när jag träffade honom på tåget ner (tillägg: från Österbotten). Suvi-Anne Siimes och Eija Vilpas var ledsna över att kyrkan inte kan vidta kraftåtgärder mot oss stofiler, gammaltroende idioter (minns ej kryddan). Varpå Hannu T plötsligt säger att det slog honom att båda två är ortodoxa och inte heller har kvinnliga präster.

- Ja men det är vår lära, sa man då. Och den kan man absolut inte förändra, sade damerna.

Tala om logik.

Nu vill jag inte börja gräla med någon Marja Tiura, eller någon annan.

Men kanske en och var, och här tänker jag nog på helt andra personer än de ovan nämnda, kunde fundera på om det som man så gärna sprider och tänker helt enkelt inte är sant?

Att det verkligen handlar om teologiska orsaker, om det bottnar i synen på Guds Ord?
Om det helt enkelt är så att man förstår bibelorden olika? Om det faktiskt vore så märkligt att vi vill kvinnor väl, och högaktar dem?

Nej, det kan väl inte vara fallet?!

Nog handlar det om idioter, om känslostörda terrorister, om fundamentalister...
Och så fortsätter det väl.

Tron på det rena förnuftet?

Se hur frågorna kommer, hur de är förbundna med varann (vilket många helt öppet medger). Är kyrkan som ett skepp som har tappat rodret?

Henrik

Aktion eller reaktion?

I nyheterna läser vi idag att Luther-stiftelsens pastor i Kouvola Kalle Väätäinen har döpt två barn, trots att han inte är präst i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Ärkebiskop Jukka Paarma har i kraftiga ordalag fördömt hans agerande ("röyhkeä uhittelu", ungefär "en grov provokation") och biskopen i Lappo stift Simo Peura säger att Luther-stiftelsen utnyttjar den oklara situation som råder. Oklarheten gäller hur man skall se på en prästvigd medlem av evangelisk-lutherska kyrkan, som inte har prästrättigheter i kyrkan utan är prästvigd inom Missionsprovinsen i Sverige.

I TV-nyheterna igår intervjuades den gemytliga ledaren för centralregistret i Kuopio, som fick frågan om kyrkan nu kommer att vidta repressalier mot vederbörande. Han svarade lugnt att kyrkan har mycket nåd.

Denna situation som nu har uppkommit är principiellt mycket speciell, och kanske också intressant. Med det vill jag inte säga att den är önskvärd.

Det kan kanske vara skäl att påminna om det faktum att dopen har skett på föräldrarnas begäran. I TVnyheterna sade det ena barnets föräldrar att de anser att "Luther-stiftelsens pastor är deras pastor" och att de därför ville att han skulle döpa deras barn.

Det är en oklar situation, men frågan är om man kan anklaga pastorn för att ha handlat olagligt. Han har inte utgett sig att vara någon som han inte är, han har inte tagit sig en myndighet som han inte har. Barnen har inte genom dopet blivit upptagna i församlingens gemenskap, detta måste ske separat.

Till bilden hör också att kyrkoordningen stadgar att en döpt person inte får (om)döpas. Dopet är riktigt, det har skett i vatten och i den Treenige Gudens namn.

Biskoparna ser detta som en provokation, som ett angrepp från Luther-stiftelsens sida på kyrkan. De ser det som en aktion, som har sin orsak inom Luther-stiftelsen, i deras syn på kyrkan mm.

Frågan är dock enligt min mening om det är så entydigt. För det första har detta skett på begäran av föräldrarna, och dessa har varit medvetna om att Luther-stiftelsens pastor inte har prästrättigheter inom kyrkan. Men för det andra kan man fråga sig om inte hela situationen bör ses i ett större perspektiv, nämligen det faktum att många av dessa unga pastorer förvägrats prästvigning och tjänstgöring inom evangelisk-lutherska kyrkan. Kanske bör man tillägga orden enligt sin övertygelse, för det handlar som känt om att dessa inte kan acceptera den nya ämbetsteologin och ordningen med kvinnliga präster.

I den meningen anser jag att man måste betona också en annan aspekt, nämligen att detta är en reaktion. Med detta menar jag inte att det är en hämnd, eller ens en utmaning. Men situationen har nu blivit helt ohållbar när kyrkan processar mot sina egna medlemmar, inklusive sina egna präster.

Vi har en situation när vad man kunde kalla den tredje sektorn, dvs en verksamhet som inte lyder under biskoparnas jurisdiktion, växer inom kyrkan.

Jag vill inte säga att jag uppmanar någon att handla så, men däremot säger jag att jag förstår att denna situation har uppkommit.

Antingen måste vi komma till nya spelregler, vilket jag hoppas, eller så kommer den s.k. tredje sektorn att växa ytterligare.

Så länge dörrarna trots tidigare försäkran om motsatsen (kyrkomötets kläm, yttranden av bl.a konstitutionsutskottets ordförande då när det begav sig) förblir stängda, kommer detta slag av verksamhet att öka.

Vad skall de unga teologerna göra?

Frågan är också vad kyrkan är. Hur mycket jag än försöker tänka kan jag inte komma till annat än att den uppfattning, som varit legitim och som fortfarande är det (dvs den gamla ämbetssynen), måste få rum inom kyrkan. Det går säkert i praktiken att genomföra, om vilja finns. Men det har blivit ett maktspel, en fråga om auktoritet. Svaret är tyvärr inte teologiska utredningar, utan alltid hot om repressalier.

Så länge som kyrkan inte alls beivrar uppenbara avsteg från trosbekännelsen, samt annat som strider mot den kristna etiken och Bibelns klara ord, kan inte kyrkan och dess biskopar framstå som trovärdiga.
Därför kan det inte bara handla om att man godkänner den konservativa ståndpunkten som en blomma bland många andra. Man bör nog seriöst också se över de stora frågorna, kanske börjande från trosbekännelsens formuleringar.

Situationen kommer också att leda till att troende människor, inklusive präster, kommer att skriva ut sig ur kyrkan. Det värsta är att detta skulle välkomnas av biskoparna, åtminstone många av dem.

Jag hoppas därför att något nytt skulle ske. Kanske är biskop Mikko Heikkas ord om personförsamlingar, något steg mot de danska s.k. valgmenighederna , en lösning som kunde hjälpa oss alla att överleva. Jag hoppas och tror att biskoparna seriöst samtalar och utreder också detta alternativ.

För en kyrka som mister sina lojala och troende medlemmar är nog en döende kyrka.

Därför: ny kurs! Nya alternativ, nya samtal. Hoppas att det inte är för sent.


Henrik

WYSIWYG

WYSIWYG är ett ord som för en del människor är rena rama abrakadabran. Abrakadabra har fått betydelsen av nonsens, vilket är fallet här, men används också som en magisk formel t.ex. av trollkonstnärer. För att lösa upp detta mystiska begrepp konstaterar jag att abrakadabra sannolikt har en mera seriös historia, det härleds ur det arameiska abra kedabra: "jag skapar genom mina ord".

Men hur är det då med rubrikens WYSIWYG? För den som känner datorer är begreppet bekant: WHAT YOU SEE IS WHAT YOU GET.

What You See Is What You Get - det är denna betydelse jag vill påminna om idag.

Det kyrkliga läget är idag ganska låst. Men trenderna är redan synliga:

- en större polarisering
- kyrkan förlorar medlemmar
- kyrkan förlorar också sina trogna och troende medlemmar i högre grad
- ökat antal prästvigning genom "extraordinärt förfarande"
- en kraftigt ökande verksamhet inom kyrkan som inte är "under kyrkan", dvs biskoparnas och kyrkliga myndigheters jurisdiktion

Denna utveckling, som redan syns, är vad vi kommer att få i högre grad. What You See Is What You Get.

Är det detta som vi vill - eller finns det några vägar till en gemenskap med rum för olika profileringar, som skulle leda till att käbblet skulle avta, och att en och var i stället för antiteser skulle syssla mera med teser..?

Den kristna förkunnelsen måste alltid vara "polemisk" i en mening, den måste alltid både hävda sanningen och avvisa lögnen.. Men det är enligt min mening inte meningsfullt att så stor del av tiden och energin i ett kort människoliv skall gå till att debattera.

I dagens läge hoppas jag att det inte skulle heta icke rum. Förhoppningen gäller bara det som kunde kallas nytestamentlig kristendom. Det övriga får gärna drabbas av ett "icke rum".

Ser vi olika på detta inom kyrkan, vilket vi tyvärr gör, är det bättre att profileringar blir möjliga, så att var och en kan ägna sitt liv åt att förkunna Kristi evangelium, och inte fastna i ständiga motsättningar.

1960-talet ser ut att komma tillbaka.

WYSIWYG. Det vi nu redan ser, kommer vi att få. Det som sås idag, skördas i morgon.

Är det skäl att ompröva policyn?

Detta är en allvarlig fråga.
Och det vemodiga är att alla är överens om vikten av frågan, men anser att den gäller "de andra".

Henrik

"Vi kan inte bortse från jämställdhetens baksida"

I Dagens Nyheter (04.01.2008) ingår en tankeväckande artikel om ett aktuellt ämne. Mycket har skrivits om ämnet, kanske kan det vara viktigt att läsa också andras synpunkter.

Läs och tyck!

Ny forskning om jämställdhet i människors vardagsliv: Kärleksförhållanden där könsrollerna avviker från de traditionella utsätts för stora påfrestningar. Att ifrågasätta de invanda och könstypiska mönstren och sträva efter jämställdhet upplevs ofta som hotfullt, direkt felaktigt och likställt med att ifrågasätta partnern och hela kärleksrelationen. I valet mellan att åstadkomma jämställdhet inom parrelationen eller att bekräfta varandra och kärleksrelationen väljer par ofta det senare. Vinsterna med jämställdhet är inte alltid uppenbara. Det visar ny forskning enligt en grupp forskare vid Mittuniversitetet och Umeå universitet. Dessa insikter måste tas på allvar av politikerna om svenskarna ska fortsätta tro på en jämställdhetspolitik, skriver forskarna.

DE FLESTA SVENSKAR vill ha jämställdhet men förändringen mot jämställdhet går förvånansvärt långsamt. En anledning är att politiker och experter har negligerat de problem som vanliga människor stöter på när de ska förverkliga den vackra jämställdhetsvisionen. Ny forskning visar att jämställdhet i vardagslivet kräver ett hårt, smärtsamt och ofta riskfyllt arbete och vinsterna är inte alltid uppenbara.

Dessa komplikationer måste uppmärksammas och tas på allvar av beslutsfattare på alla nivåer. Risken är att svenska folket annars tappar tron på jämställdhetspolitiken. Det är slutsatserna i ett omfattande forskningsprogram om jämställdhet i människors vardagsliv som bedrivits av forskare från Mittuniversitetet och Umeå universitet.

Sett ur ett europeiskt perspektiv har svenskar en mycket positiv inställning till jämställdhet. Hela 96 procent av svenska folket anser att män och kvinnor bör ta lika mycket ansvar för hem och barn och endast 14 procent anser att kvinnor bör vara beredda att skära ned på sitt betalda arbete för familjens skull. De positiva attityderna till jämställdhet understöds av omfattande och välfinansierade familjepolitiska åtgärder, till exempel en generös föräldrapenning och dagisplats till alla som vill ha.

Trots den massiva enigheten om jämställdhetens förträfflighet går jämställdhetsarbetet på många områden förvånansvärt trögt och långsamt. Det är få länder som har ett så könsuppdelat arbetsliv som Sverige har. Trots att kvinnor utbildar sig och arbetar i samma utsträckning som män får de sämre avkastning på sina investeringar. Kvinnor har fortfarande huvudansvar för hem och barn. Männen tar bara ut en femtedel av all föräldraledighet och ägnar bara hälften så mycket tid som kvinnorna gör åt hushållsarbete. Listan över jämställdhetspolitikens misslyckanden tycks alltså vara minst lika lång som den över dess framgångar.

Vår forskning visar att politikerna missbedömt hur svårt och mödosamt det är att förverkliga jämställdhetsidealet i det dagliga livet. Resultaten visar att jämställdhet i vardagslivet kräver ett hårt, smärtsamt och riskfyllt arbete som ofta har negativa konsekvenser i form av missnöje, konflikter och stress.

Intervjuer med svenska par illustrerar att familjelivet ofta följer rutiner och vanor som anses gagna familjens behov. De intervjuade männen och kvinnorna legitimerar ofta det relativt traditionella beteendet genom att hänvisa till personlig lämplighet och intresse samt behovet av kompromisser. Dessa faktorer påverkas i sin tur av kulturellt bestämda föreställningar om kärlek och tvåsamhet, samt vad som betraktas som manligt och kvinnligt. Att mannen i ett parförhållande tar på sig en traditionell mansroll medan kvinnan går in i kvinnorollen beror på att båda upplever att de på detta sätt tillfredsställer varandras och familjens behov.

Att ifrågasätta de invanda och könstypiska mönstren och sträva efter jämställdhet upplevs ofta som hotfullt, direkt felaktigt och likställt med att ifrågasätta partnern och hela kärleksrelationen. I valet mellan att åstadkomma jämställdhet inom parrelationen eller att bekräfta varandra och kärleksrelationen väljer par ofta det senare.

Att kärleksförhållanden där könsrollerna avviker alltför mycket från det traditionella utsätts för stora påfrestningar visas även i omfattande statistiska analyser av risken för separation bland par i den svenska befolkningen. Resultaten visar att risken för separation är högre i familjer där kvinnan står för en stor andel av familjens inkomst.

Dessutom ökar risken för separation när mannen blir arbetslös, men inte när kvinnan blir arbetslös. En förklaring till dessa resultat kan vara att när kvinnan blir huvudförsörjare, vilket oftast blir fallet när kvinnan tjänar mer och när mannen blir arbetslös, så rubbas bilden av hur saker och ting bör vara. Mannen kanske tappar självkänslan och mår allt sämre, och kvinnan börjar se ner på sin man. Hursomhelst illustrerar resultaten att en upplösning av traditionella könsroller kan innebära påfrestningar som i slutändan leder till ökad risk för separation.

Även de resultat som baseras på omfattande internationella enkätstudier illustrerar att jämställdhet har ett pris. Resultaten visar att sammanboende i Sverige och Norden rapporterar mer oenighet om hushållsarbetets fördelning och större svårigheter att skapa balans mellan arbete och familjeliv än sammanboende i delar av Kontinentaleuropa. Det kan sannolikt förklaras av att det i Norden finns en klyfta eller spänning mellan ett starkt jämställdhetsideal och den faktiska arbetsfördelningen i hemmet, som fortfarande följer ett relativt traditionellt mönster.

Den höga ambitionen rörande jämställdhet motsvaras alltså inte av faktiska förhållanden, vilket kan skapa missnöje och frustration. Eftersom både attityden till jämställdhet och arbetsfördelningen i hemmet är betydligt mer traditionella i Kontinentaleuropa finns inte samma uppenbara spänning i dessa länder.

Undersökningen illustrerar att arbetet med att försöka förverkliga den politiska jämställdhetsvisionen i vardagslivet innebär ökade risker för oenighet och konflikter.

Sammantaget visar forskningsresultaten att det krävs ett hårt och ibland smärtsamt arbete i människors vardagsliv för att jämställdhet ska förvandlas från vision till verklighet. Att försöka förverkliga jämställdhetsidealet innebär ofta att kärleksrelationen och partnern ifrågasätts, att vardagslivet uppfattas som komplicerat samt att risken för oenighet om ansvarsfördelningen i hemmet ökar. Allt förändringsarbete är förknippat med ansträngningar, konflikter och ifrågasättande och det vore naivt att tro att strävan efter jämställdhet - som inbegriper vardagslivets alla aspekter och våra allra närmaste relationer - skulle vara ett undantag.

För att komma vidare i jämställdhetsarbetet kan vi inte bortse från ojämställdhetens förtjänster och jämställdhetens baksidor. Våra undersökningsresultat visar att jämställdhet uppenbarligen har ett pris som måste betalas. Dessa insikter måste beaktas och tas på allvar av politiker och beslutsfattare. Risken är annars att svenskarna överger tron på jämställdhetspolitiken och med hänvisning till biologi, tradition eller religion accepterar status quo.

MIKAEL NORDENMARK
Professor i rehabiliteringsvetenskap vid Mittuniversitetet
ANNE GRÖNLUND
Fil dr i sociologi vid Umeå universitet
BJÖRN HALLERÖD
Professor i sociologi vid Umeå universitet
LARS EVERTSSON
Fil dr i sociologi vid Umeå universitet
KARINA NILSSON
Fil dr i sociologi vid Umeå universitet
MAGDALENA NORBERG-SCHÖNFELDT
Fil dr i nationalekonomi vid Umeå universitet
CHARLOTT NYMAN
Fil dr i sociologi vid Umeå universitet
MAGNUS WIKSTRÖM
Docent i nationalekonomi vid Umeå universitet


Henrik

Tankar inför de kyrkliga valen

Kyrkan måste koncentrera sig på väsentligheter, kyrkan måste förenkla sin förvaltning, satsa på människan, särskilt, men inte uteslutande, på hennes andliga behov.

Man kan centralisera och rationalisera, men jag tror mest på tillräckligt små och enkla församlingar. Det blir ofta också ekonomiskt fördelaktigt, stora enheter leder lätt till konsumtionsmentalitet (man använder upp hela budgetanslaget för att inte få mindre nästa gång).

Jag tror att man bör motverka en av de trender som jag ser som en hotbild i dagens kyrka: att allt blir reglerat, allt på förhand löst. Det ska inte handla om färdiga modeller, hellre om ramar som stöder livet. Det är viktigt att livet får livsrum och att gemenskapen kan växa, påverkas och utvecklas. Jag tror på vikten av att tillåta olika former av gemenskap inom kyrkan.

Kyrkomötet skall skapa förutsättningar för allt detta, men livet ska födas och levas nära människan, på lokalplanet. Ingen förvaltningsenhet får bli viktigare än församlingen.

Kyrkans resurser ska användas för kyrkans ändamål, inte som spelbrickor i kyrkopolitiken.

Man måste också våga vara absolut när det gäller, klart kristet profilerad, också med risk för att man blir stämplad. Det gäller särskilt i vägskälstider, sådana som vi nu genomlever. Det går att förena sund kristen tro med omsorg om människan, och med flexibilitet när det gäller former (uttrycksformer, verksamhetsformer, organisation).

Det måste finnas en teologi bakom förvaltningen. Det är inte detsamma som att säga att teologerna (präster o biskopar) ska bestämma i kyrkan.

Men i förändringar och omorganiseringar är det inte bara fråga om att ändra paragrafer eller principer. I många av de processer som pågår handlar det inte bara om moderniseringar, det handlar om att byta bort många kristna värden. Kyrkan blir intet annat blir än en religiös spegel av samhället.

Tänk alltså inte in med hela världen i kyrkan, utan ut med kyrkan i hela världen!

Jag vill verka för samverkan mellan präster och lekmän, delat ledarskap, men med en klar teologisk och andlig profil.

Att ha en uttalad kristen profil är inte detsamma som åsiktslikriktning, att man inte skulle få tänka eller få fråga. Det finns en berättigad mångfald, det finns ett “såsom i en spegel”, det finns detta med “styckverk” som den gamla översättningen uttryckte det (1 Kor. 13). Men det finns också något som heter “den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (Judas v. 3). Det måste vi hålla fast vid.

Jag tror också att kyrkan måste lära sig samtala, inte bara tala. Det innebär att kyrkan också måste kunna lyssna. Ofta ställs samtal och lyssnande i ett motsättningsförhållande till en fast övertygelse. Men det är fel.

Alternativen är inte att antingen förfölja människor eller att svälja allt vad tiden har att bjuda på. Alternativet blir att söka Guds vilja. Guds Ord är ledstjärnan. Vi ska hålla fast vid både Guds ja och Guds nej. Guds vilja är god, när Gud säger JA (och det gör Han ofta), men också om och när Gud säger nej.

Gud är god. Kyrkan ska vara glad.
Men kyrkan ska också kunna gråta, över lidandet, över ondskan och orättfärdigheterna i större och mindre sammanhang. Kyrkan ska förkunna evangelium, kyrkan ska vara ett bönehus – ett rum där man ber. Kyrkan ska också vara en verkstad och ett sjukhus, där man blir hel, eller där man kan leva också när man är sönder.

Henrik

Tack pappa!

Min far fick idag hembud.

Jag har fått stor nåd av Herren, som har fått ha honom så länge.

Ändå är sorgen stor, och saknaden ofattbar.

Men så länge någon tanke är klar hos mig, säger jag: TACK gode Gud för en sådan far!

"Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid efter ditt ord, ty mina ögon hava sett din frälsning, vilken du har berett till att skådas av alla folk: ett ljus, som skall uppenbaras för hedningarna, och en härlighet, som skall givas åt ditt folk Israel."

En av min fars favoritsånger var "Mine Eyes Have Seen The Glory of The Coming of The Lord".

Min far har sett så mycket, svårt och tungt, en tung barndom, kriget (som läkare), sjukdom och lidande. Men han fick också, när kriget bröt ut, lära känna Kristus och fick se den härlighet som nu väntar honom.

Tack, kära pappa, för allt!

Henrik

EN SAMVETSFRÅGA

Paul von Martens, sände denna samvetsfråga till bl.a mig, och med hans tillstånd publicerar jag den också här.

Vårt samhälle synes ha gått in för att utrota de utvecklingsstörda redan i moderlivet, bland dem i första ledet personer med Downs syndrom vilka är lättast att urskilja bland fostren.
Finner Du det naturligt att en kyrka ledd av Ordet och Anden tiger inför detta som så djupt berör väntande mödrar, föräldrar och syskon till utvecklingsstörda och kristna människor som beordrats att verkställa själva avlivningen?
Denna samvetsfråga kan besvaras i tysthet.

Henrik

I Jesu namn!

I Jesu namn!

Henrik