Henriks kommentarer

06 mars 2008

Detta är Dagen?

"Detta är den dag som HERREN har gjort,
låt oss på den jubla och vara glada!"
Ps. 118:24

Det är ett ord ur en av mina favorittexter, Ps. 118 i Psaltaren. Psalmen som innehåller Hosianna-bönen, och som har de messianska orden om stenen, som byggningsmännen förkastade och som blivit en Hörnsten.

Idag är det också en annan dag, en dag som många i vår kyrka ser som en dag som HERREN har gjort. Det är idag 20 år sedan de första kvinnliga prästerna prästvigdes.

Jag vill notera att många av kyrkans medlemmar, bland dem kvinnliga kolleger, idag firar detta som en glädjens dag. Jag vill inte försöka blanda bort deras glädje.

Det är många av oss, en så "försvinnande liten och obetydlig grupp", men som uppmärksammas och kritiseras varje dag i någon tidning eller TV- och/eller radioprogram, som inte har kunnat instämma i den glädjen.

Jag vill understryka att jag hoppas att inte vår övertygelse skall upplevas som en diskriminering eller som en kränkning av andra människors integritet. Vår avsikt är inte att försvåra andras liv, eller försöka kränka andra människors uppfattning och övertygelse.

Någon kanske förundrar sig över att man kan skriva så. "Först sårar man, och sen hoppas man att ingen skall känna sig sårad."
Det kan inte hjälpas att människors åsikter kan uppröra. Och det finns många frågor där man inte kan sammanjämka åsikterna.

Upprördheten beror på att man anser att en övertygelse är detsamma som diskriminering. Men är det så?
Diskriminering och "känsla av diskriminering" är heller inte detsamma. Diskrimineringen måste alltid innehålla en objektiv storhet, en försämring av de objektiva verkligheterna, att ha blivit förhindrad, fråntagen, stoppad på något sätt. Men är väjning, en väjning som ju också gäller manliga präster, är det diskriminering?

Denna fråga har inte i urkyrkan, i den odelade kyrkan, i reformationens kyrka, i de lutherska kyrkorna fram till våra dagar, i den ortodoxa och den romersk-katolska kyrkan eller någon annan protestantisk kyrka heller fram till 1900-talet, betraktats som en jämlikhetsfråga.

Det är också klart, att prästämbetet måste ha en annan auktoritet än vad andra präster och en del församlinsgbor tycker. Prästen får sin kallelse från Gud, och från kyrkan. Det är på dessa som frågan beror.

Men man kan också betrakta ämbetsfrågan ur en annan synvinkel. Vad har den resulterat i?

Inför beslutet sades att kyrkorna kommer att fyllas av människor när reformen genomförs - har så skett? Kyrkans teologi kommer att få en ny dimension när också den kvinnliga dimensionen berikar den. Har detta skett?

Om man skulle teckna en bild av var våra präster står i centrala lärofrågor om tron, om Jesu Kristi exklusivitet (den enda vägen), Bibeln som Guds Ord, vår kyrkas högsta auktoritet när det gäller lära och liv, etiska frågor osv., skulle den kartläggningen framstå som klargörande och skulle den bekräfta det som kyrkan står för i sina trosbekännelser, i sin dogmatiska tradition?

Kanske skulle detta till en del vara fallet. En av de verkliga orättvisorna och orättfärdigheterna i hela denna diskussion har varit att det har räckt att vara man, sedan är allt tillåtet. Detta är förfärligt.

Men har hela denna diskussion fört in en ny syn på vad kristen tro är, en ny syn på Bibeln, på Ordets auktoritet, på frälsningen, på synd och nåd? Jag är rädd för det.

Det är inte jag eller någon manlig präst som är en kvinnlig prästs domare. Jag har till och med sagt åt en kvinnlig kollega som hotade med att lämna sin tjänst om Jari Rankinen tvingas att avgå, eller fråntas prästämbetet, att hon inte skall göra det utan bara lyda Herren, det som hon ärligt förstår och ser att är Guds vilja.

Det är nämligen bara det som håller.

Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned; men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv." Apg. 5:38,39

Kan vi inte här också skriva "kvinnor"?

Det är ju det avgörande: vad Gud tänker om allt detta, både om kvinnliga och manliga präster.

Finns här inte en väg framåt: att leva och låta leva? Det är det bästa av dåliga alternativ vi nu har. Det är inte - från någondera sidan sett - som ett instämmande i den andra sidans argument. Men det är att ge frågan åt Gud, inte åt djävulen. Det leder till samtal och bön, till självrannsakan, till kritik av sin förståelse, till eftertanke.

Och förhoppningsvis till att kyrkan inte framträder "av tusen tvister" sönderslagen.

Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den, skriver Paulus. Om en lem äras, gläds de andra lemmarna med den.

Idag uppfattas dessa ord olika. Sant är att några lider och några gläds.
Vem är idag de förföljda, de diskriminerade?

Jag låter dig svara.

Kvar står faktum: detta är den dag som HERREN har gjort.

Det är nog det som är glädjeämnet!

Henrik

4 kommentarer:

  • Även i Svenska kyrkan, där man i dagarna firar att de första kvinnorna prästvigdes för 50 år sedan, blandar man ihop övertygelse och diskriminering.

    En nyligen genomförd undersökning visar att en majoritet av de kvinnliga prästerna i Svenska kyrkan någon gång har upplevt sig vara diskriminerade.

    Men av nedanstående artikel framgår det att en vanlig form av denna upplevda diskriminering är att manliga präster avböjt att samarbeta vid altaret eller ta emot nattvarden, eller att församlingsbor velat ha en manlig präst vid förrättningar.

    Jag ifrågasätter inte att det finns ett visst mått av verklig diskriminering inom kyrkan. Och den måste givetvis tas på allvar och motarbetas. Men när den "drabbade" själv får definiera vad som är diskriminering, kan siffrorna bli väldigt missvisande. I synnerhet i dessa tider, då vem som helst kan påstå sig vara "kränkt" av vad som helst.

    Här är artikeln från Kyrkans Tidning.

    HS

    Av Anonymous Anonym, Klockan lördag, mars 08, 2008 11:27:00 fm  

  • kärnan i problemet är att den kulturella kontexten har förändrats under de senaste hundra åren (även under de senaste 20 åren). Det som tidigare upplevdes som acceptabelt (och fortfarande upplevs som acceptabelt t.ex. i många muslimska länder) går inte längre an. Även om det kan finnas t.o.m. Kognitiva skillnader mellan män och kvinnor (i medeltal) godkänns inte längre att men och kvinnor tilldelas olika roller i samhället eller att vissa uppgifter är ouppnåeliga för kvinnor pga deras kön. Detta har kvinnor kämpat hårt för och därför upplevs väjande som en fläkt från ett patriarkaliskt och manschauvinistiskt förflutet oberoende av vilka de explicita motiveringarna är. Även apartheid motiverades med bibliska argument och ansågs inte i och för sig innebära ett förakt för färgade, de hade bara tilldelats olika uppgifter av Skaparen.
    Kyrkan och kvinnopräster är inte immuna för denna förändring i kulturell kontext och därför uppfattas väjande som diskriminering. Förändring i kulturell kontext och samhällsklimat har tidigare lett t.ex. till att vi inte längre accepterar slaveri eller offentliga avrättningar även om kyrkan i århundraden accepterade dessa (och själv använde sig av tortyr under inkvisitionen). Det går naturligtvis att ignorera förändringen i kulturell kontext (och fördöma denna) men det går inte att undgå att det stora flertalet inom och utanför kyrkan omfattar denna och uppfattar väjande som kränkande

    Av Anonymous Anonym, Klockan lördag, mars 08, 2008 1:29:00 em  

  • Tack för Era kommentarer!

    Henrik

    Av Blogger Henrik Perret, Klockan söndag, mars 09, 2008 9:41:00 fm  

  • Tack BS, för ett lugnt och sakligt inlägg. Den här sortens debatter tenderar annars ofta att urarta i allehanda nedlåtande tillmälen.

    Visst kan man ha förståelse för att s.k. väjande kan upplevas kränkande för den kvinna som menar sig ha en kallelse att vara präst i Guds kyrka. Men det innebär inte att det är diskriminering att t ex avstå från att ta emot nattvarden av en kvinnlig präst. Än så länge är nattvarden inte obligatorisk - åtminstone inte i Svenska kyrkan och troligen inte heller i Finland. Och än så länge är det tillåtet, såvitt jag vet, att ha önskemål om vilken präst som ska förrätta t ex en begravning. I de flesta andra sammanhang är det en självklarhet att försöka tillgodose människors behov och önskemål i sådana frågor. Orsaken bakom önskemålet torde vara av underordnad betydelse.

    Framför allt bör människors övertygelse tas på allvar, i synnerhet när den grundas på största ödmjukhet inför Guds vilja. Eller är det meningen att djupt troende människor ska skrämmas bort från kyrkan? För det är precis det som händer.

    HS

    Av Anonymous Anonym, Klockan tisdag, mars 11, 2008 12:00:00 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]



<< Startsida