Giltiga dop

För några dagar sedan publicerade tidningen Kotimaa en nyhet, som har förvånat många. Biskop Eero Huovinen har i ett mail till alla kyrkoherdar i stiftet uppmanat kyrkoherdarna att inte som medlemmar uppta sådana som döpts av Missionsprovinsens präster (inom Lutherstiftelsen verksamma).

Nyheten innehåller enligt min mening många viktiga frågeställningar.

Senare har jag fått uppfattningen, att orsaken till biskopens kommentar, liksom också till biskoparnas uttalande om dopet, är det faktum att frågan utreds.

Enligt de uppgifter jag har behandlar inte Svenska kyrkan Missionsprovinsens dop på liknande sätt, utan godkänner dem såsom dop som ägt rum i annat sammanhang (alternativ finns på dopblanketten).

Jag tycker nog att frågan också signalerar en maktkamp. Det handlar nog mycket om kyrkopolitik, och inte bara om, kanske inte ens främst (?) om teologi.

Det man borde fråga är om dessa dop är lutherskt sett rätt förrättade dop. Dop i vatten, i den Treenige Gudens namn, är riktiga dop. Och om döpta säger kyrkoordningen att de inte får döpas på nytt.

Det är den första frågan: är dessa oersoner döpta eller icke döpta?

Den andra frågan är: är de personer som döpts av Missionsprovinsens präster rätt döpta?

Hur är det med andra föreningsbaserade pingstvänner, som döper sina medlemmar (där det förekommer) och som har haft ett dubbelt medlemskap? De döps väl inte om, utan dopundervisningen blir aktualiserad.

Frågan är om det är teologiskt hållbart att betrakta Lutherstiftelsens präster (de som blivit ordinerade inom Missionsprovinsen) som "icke prästvigda". De uppfyller nog kriterier på prästämbetet, men de har givetvis inte prästrättigheter i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det sistnämnda är åtminstone klart.

Då återstår alternativen att bekräfta dopen såsom nöddop, eller godkänna dem som "riktiga dop". För odöpta kan de väl knappast anses vara?

Jag vill inte säga att man ska välkomna en sådan utveckling. Jag förstår också biskoparnas oro. Alla kan inte döpa, utan vi har klart stadgat detta med rite vocatus i bekännelseskrifterna.

Men två frågor, ganska pragmatiska, inställer sig nog:

(1) Om nu Lutherstiftelsens präster döper barn utan att försöka ge sken av att de innehar prästrättigheter inom kyrkan, och de kanske på årsbasis kommer till några tiotal, eller i bästa fall (då får de nog stå i) till 100-200 dop per år, är det inte då en så försvinnande liten del av alla dop att kyrkan kunde acceptera detta?

(2) Är det skäl att driva en maktpolitik som innebär att en av de centrala rättigheterna inom religionslagstiftningen, att föräldrar ska ha rätt att fostra barnen i sin tro, blir kränkt genom att döpta barn förvägras rätten att tillhöra samma samfund som sina föräldrar?

Jag tycker att lösningen definitivt inte är tillfredsställande. OM detta uttalande är en tillfällig ståndpunkt, i väntan på utredningens resultat, blir den kanske lite mera förståelig, men bara tillfälligt. Någon slutgiltig lösning är det ju inte fråga om.

Ändå kan jag inte värja mig för intrycket att här sammanblandas för kyrkan främmande maktspråk med sakramentet och en avsikt som trots allt vill vara teologiskt motiverad.

Det ska bli intressant att se hur länge man kommer förbi de stora teologiska frågorna kring dopet. För de är ännu öppna, och de är de viktigare.

Samtidigt är det ju viktigt att betona solidariteten och respekten för kyrkans ordning. Men nog är det väl någon sanning i tanken att denna situation inte har uppkommit på grund av Lutherstiftelsens agerande, utan att Lutherstiftelsens agerande snarare har dikterats av det bemötande som konservativa teologer med traditionell ämbetssyn har ställts inför, på grund av denna enda fråga?

Henrik