Har vi i kyrkan slutat samtala?
Med stigande oro har jag följt med olika frågor som nu är aktuella.
Många svåra utmaningar finns i vår kyrka (liksom i kyrkorna ute i världen), frågor som kräver stor vishet, och också insikter av många olika slag.
Det som oroar mig är att det förefaller som om de instrument för att lösa konflikter och oenigheter som nu används begränsas till administrativa och disciplinära åtgärder.
Det handlar om hot och straff, om anmärkningar, om varningar, om att avhålla från prästämbetet eller att avskeda från prästämbetet (om det nu handlar om präster). Eller vi har besvär, anmälan som gäller biskop och domkapitel, eller enskild präst. Vi har olika former av påtryckningsmedel som t.ex. behandlingen av SLEY och SLEF, ekonomiska påtryckningsmedel och annat. Och vi har också polisanmälan eller brottsanmälan.
Den arsenal som står till förfogande handlar om i mitt tycke både onödigt dramatiska och också mycket beklagliga sätt att hantera frågor som i många fall kunde skötas på annat sätt.
Kunde man inte åtminstone till en början sätta sig ner vid samma bord och samtala? I flera av de nu aktuella fallen har ingen personlig kontakt "face to face" ägt rum, bara formella handlingar och "frågor och svar".
Har vi i kyrkan slutat samtala?
Har vi helt tappat sinne för proportioner? Jag behöver knappast i detta sammanhang upprepa den uppenbara inkonsekvens och orättvisa som sker när uppenbara avsteg från Guds Ord tigs ihjäl och besvaras med "föranleder inga åtgärder", medan sådant som kanske möjligen kunde klassas som ovishet åtgärdas - hela baletten med press och intervjuer och annat.
Inte är jag trots allt så desorienterad att jag inte förstår att man ibland säkert måste behandla frågor juridiskt, disciplinärt osv. Brott kan inte åtgärdas genom "broderliga samtal", om eller när sådant har begåtts. Men sådant som gäller lärofrågor och övertygelser löses inte i domstolar. Och vi har enligt min uppfattning en hel mängd frågeställningar som inte till sitt väsen är juridiska, där man kunde ha använt en annan väg.
De lösningar som föds genom detta är närmast köpt lydnad.
Vem vill ha det?
Jag hoppas att vi i kyrkan i mycket högre grad över alla gränser kunde samlas till broderliga samtal.
Och förresten, kan inte också gemensam bön vara något som just kyrkan kunde pröva på??
Bibelns råd är ju mycket praktiska, och mycket förpliktigande för oss som vill kallas kristna. Just Bibeln talar om att tala enskilt med den broder som försyndat sig, att försöka på nytt i vittnes närvaro. Det handlar om att vinna sin broder.
Min fråga är: av alla de frågor som nu är anhägiggjorda i olika stift, hur många av dessa kunde lösas eller ha lösts genom samtal?
Nu behandlas frågor utan att parterna ens träffats.
Och det har ju hänt förut, många gånger. Tyvärr.
Kan vi inte välja ny kurs?
Henrik
Många svåra utmaningar finns i vår kyrka (liksom i kyrkorna ute i världen), frågor som kräver stor vishet, och också insikter av många olika slag.
Det som oroar mig är att det förefaller som om de instrument för att lösa konflikter och oenigheter som nu används begränsas till administrativa och disciplinära åtgärder.
Det handlar om hot och straff, om anmärkningar, om varningar, om att avhålla från prästämbetet eller att avskeda från prästämbetet (om det nu handlar om präster). Eller vi har besvär, anmälan som gäller biskop och domkapitel, eller enskild präst. Vi har olika former av påtryckningsmedel som t.ex. behandlingen av SLEY och SLEF, ekonomiska påtryckningsmedel och annat. Och vi har också polisanmälan eller brottsanmälan.
Den arsenal som står till förfogande handlar om i mitt tycke både onödigt dramatiska och också mycket beklagliga sätt att hantera frågor som i många fall kunde skötas på annat sätt.
Kunde man inte åtminstone till en början sätta sig ner vid samma bord och samtala? I flera av de nu aktuella fallen har ingen personlig kontakt "face to face" ägt rum, bara formella handlingar och "frågor och svar".
Har vi i kyrkan slutat samtala?
Har vi helt tappat sinne för proportioner? Jag behöver knappast i detta sammanhang upprepa den uppenbara inkonsekvens och orättvisa som sker när uppenbara avsteg från Guds Ord tigs ihjäl och besvaras med "föranleder inga åtgärder", medan sådant som kanske möjligen kunde klassas som ovishet åtgärdas - hela baletten med press och intervjuer och annat.
Inte är jag trots allt så desorienterad att jag inte förstår att man ibland säkert måste behandla frågor juridiskt, disciplinärt osv. Brott kan inte åtgärdas genom "broderliga samtal", om eller när sådant har begåtts. Men sådant som gäller lärofrågor och övertygelser löses inte i domstolar. Och vi har enligt min uppfattning en hel mängd frågeställningar som inte till sitt väsen är juridiska, där man kunde ha använt en annan väg.
De lösningar som föds genom detta är närmast köpt lydnad.
Vem vill ha det?
Jag hoppas att vi i kyrkan i mycket högre grad över alla gränser kunde samlas till broderliga samtal.
Och förresten, kan inte också gemensam bön vara något som just kyrkan kunde pröva på??
Bibelns råd är ju mycket praktiska, och mycket förpliktigande för oss som vill kallas kristna. Just Bibeln talar om att tala enskilt med den broder som försyndat sig, att försöka på nytt i vittnes närvaro. Det handlar om att vinna sin broder.
Min fråga är: av alla de frågor som nu är anhägiggjorda i olika stift, hur många av dessa kunde lösas eller ha lösts genom samtal?
Nu behandlas frågor utan att parterna ens träffats.
Och det har ju hänt förut, många gånger. Tyvärr.
Kan vi inte välja ny kurs?
Henrik
upplagd av Henrik Perret
21:33
3 kommentarer:
Ett problem är att en del som förespråkar samtal och dialog i andra sammanhang avråder från samtal till förmån för juridirka åtgärder även om det inte rör sig om brott. Minnet är ibland kort och selektivt. Då man själv råkar ut för motsvarande behandling är det annat ljud i skällan.
Av
Anonym, Klockan
söndag, augusti 10, 2008 1:43:00 em
Could you be more specific?
Skriv gärna under namn, men "as you like".
hälsn Henrik
Av
Henrik Perret, Klockan
söndag, augusti 10, 2008 3:17:00 em
Skulle det kunna vara att man från kyrkans håll och speciellt biskoparnas sida inte vill disskutera? Det verkar som att man har sin "hemliga agenda" och den har blivit allt mer synlig.
Personligen tror jag att frågan om mission kommer bli allt mer brännade i framtiden. Kommer utveckligen bli som inom Svenska Kyrkan? De teologiska motiveringarna sker allt oftare m.h.a. den gyllne regeln, tack vare den verkar allt kunna accepteras och tillåtas.
Kommer missionsorganisationerna behövas? Har själv hört en predikan i Sverige där prästen menade att missionsbefallningen inte handlar om att människor skall göras till Kristi lärjungar, utan man skall älska och förstå varandra. Var det detta budskap apostlarna gav sitt liv för? Dessutom är det märkligt när Jesu bergspredikan görs central eftersom den enbart lag, dvs vad människan egentligen borde göra. En sådan förkunnelse föder ingen tro för det är inte lagens funktion. Evangeliet ger föder tro eftersom det är Guds kraft, men ingen tro kan födas om det inte förkunnas. Jag kan glädjas åt att många missionsorganisationer fortfarande håller fast Jesus är vägen,sanningen och livet, alltså är ingen annan sanningen, vägen eller livet.
Anssi Ollilainen, Åbo
Av
Anonym, Klockan
söndag, augusti 10, 2008 10:10:00 em
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida