Folkkyrkans framtid

Olika röster har yttrat sig om folkkyrkan och dess framtid. Jag tror att den diskussionen är viktig. Biskopen tar i sitt herdabrev upp frågan och tecknar framtidsvisioner om “framtidens folkkyrka”. Jag ska återkomma till den diskussion som biskopen öppnat. I detta sammanhang vill jag bara låta röster komma till tals.

Jag är nämligen rädd för att visionen om en folkkyrka i framtiden inte med nödvändighet kommer att hålla. Med detta säger jag inte på något sätt att jag vill vara med om att bryta ner det fina som byggts upp under många sekler, att minska kontaktytan till alla kyrkans medlemmar vill jag inte på något sätt understöda.

Men jag tror att kyrkan har två problem, som är desamma för kyrkor i hela världen, och inte minst för våra nordiska folkkyrkor.

Det ena problemet gäller beroendet av dem som kan betala, och med detta menas inte de rika, utan de många.

Det andra problemet gäller kyrkans eget väsen, vad kyrkan är och står för.

Utmaningen – som jag ser den – är att vara en inklusiv kyrka med ett exklusivt budskap. Och det är svårt, men nödvändigt.

Jag tror inte att folkkyrkan kommer att ha en så lång framtid, inte åtminstone i sin nuvarande omfattning. Om jag har fel och det som återstår kan kallas kyrka (inte ironiskt sagt, utan teologiskt), är jag glad.

Prof. Eva Hamberg, präst i Svenska kyrkan och nu prof. i Lund, höll ett otroligt klarsynt föredrag i Stockholm i november och jag hade glädjen att höra henne. Föredraget ingår i sin helhet i kommande nummer av Kristet perspektiv (som utkommer om ca en vecka).

Eva Hamberg skriver:

“Den öppna demokratiskt styrda folkkyrkan har också ett grundläggande problem: den kan inte tvinga människor att vara medlemmar. Samtidigt är det ju så att kyrkans struktur härrör från den tid då kyrkomedlemskap var nästintill obligatoriskt, och kyrkans ekonomi bygger på förutsättningen att en stor majoritet av befolkningen är medlemmar. Den fortskridande sekulariseringen raserar därför grundvalen för kyrkans ekonomiska fortbestånd. Kyrkans agerande under senare decennier kan tolkas som en strategi för att behålla så många medlemmar som möjligt genom en anpassning till de medlemmar som inte delar kyrkans tro. Men den strategin kommer av flera skäl inte att fungera, och jag återkommer till detta.”

- - -

“Man kan få intrycket att den lösning som Svenska kyrkan har bestämt sig för är att försöka vara en kyrka för dem som vill gå den breda vägen. De som väljer den breda vägen är som bekant många, och de som väljer den smala vägen är få. Om en kyrka i ett starkt sekulariserat land är beroende av att ha majoriteten av befolkningen som medlemmar, måste man därför rikta in sig på dem som föredrar den breda vägen. Men den strategin medför att de grupper i kyrkan som fortfarande envisas med att vilja gå den smala vägen blir ett problem för kyrkoledningen. De står i vägen för den kyrkopolitik man vill driva, och de blir därmed ett problem som måste hanteras. Men inte bara de blir ett problem, utan Herren Jesus själv blir ett problem, en stötesten.”

Jag kan inte annat än instämma. Det är i hög grad samma situation som råder också här hos oss.

Men jag är glad över att frågorna nu diskuteras seriöst. Det samtalet välkomnar väl alla som oroas och lever i förväntan när det gäller kyrkans framtid.

Många i den unga generationen har anammat den anglikanska kyrkans “Mission-shaped Church”. Det är ett program som jag i mångt och mycket tror att är ett mera realistiskt svar på kyrkans utmaningar idag.

“Ge mig kyrkan tillbaka” är ett rop som inte får ett svar i betydelsen en återgång till gamla tider. Men detta rop kan betyda något annat och är då högst relevant.

Inom anglikanska kyrkan talar man om fyra grupper: de som är med i kyrkans regelbundna liv (attenders), de som är i utkanten, men som nås ibland (fringe), sedan om dechurched (sådana som lämnat kyrkan) och sist om nonchurched, den växande skaran av dem som aldrig varit med utan som växer upp utanför och oberoende av kyrkan.

De två sistnämnda grupperna växer, de utgör en tidsinställd bomb därför att majoriteten av dem som lämnar kyrkan är unga personer: deras barn blir inte döpta, de går inte i skriftskola osv.

Nu är frågan: vilken vision av framtidens kyrka är mera realistisk?
I varje fall tror jag att man med ärkebiskopen av Canterbury kan tala om “mixed economy” under en övergångstid. Med detta menar han ju medlemsskap som är kompletterande till parokiala församlingar, men man kan även se en blandad struktur i detta så att folkkyrkan och delar av den förblir delvis fungerande en tid framöver.

Frågan är bara om inte vi måste ha beredskap för en tid som kommer, och som inte behöver vara så långt borta.

Till den frågeställningen hör i grad frågan vilka kyrkan ska satsa på. Det första svaret är givetvis alla sina medlemmar! Men vägen dit kan innebära att det inte är kyrkoskattebetalarna som kan rädda kyrkan, utan de som tror och är villiga att “lämna allt och föja Honom”. Målet är klart: alla folk till lärjungar (Matt.), predika evangeliet för allt skapat (Mark.)

Kyrkans framtid är tryggad, “frukta icke du lilla hjord...”, men om folkkyrkan har en så lång framtid i våra nordiska länder är en fråga som jag är betydligt mera osäker på.

Henrik