Nyateismen stämplar sina motståndare: ni pratar strunt!

Det förlag  (Kustannus Oy Uusi Tie) som utgav professor Tapio Puolimatkas böcker Tron, vetenskapen och Bibeln (Usko, tiede ja Raamattu) samt Tron, vetenskapen och evolutionen (Usko, tiede ja evoluutio) har av föreningen Skepsis rf tilldelats struntpriset (huuhaa-palkinto).

Prof. Puolimatka kommenterar detta i dagens nummer av tidningen Kotimaa. Med hans tillstånd publicerar jag hans kommentar i svensk översättning (för vilken jag ansvarar). Rubriken för hans kommentar är Uusateismi leimaa vastustajansa huuhaaksi. Jag har varit tvungen att översätta ngt friare.

Henrik

Nyateismen säger om sina motståndare: ni pratar strunt!

Föreställ dig att du som yrkesfilosof har analyserat förutsättningarna för den vetenskapliga forskningen på mera än 1000 sidor. Du har grundat din argumentation på internationellt kända filosofers,  bla. Charles Taylors, Alvin Plantingas och William Alstons, och på idé- och lärdomshistorikers, såsom H. Floris Cohens, Peter Harrisons och Margaret Oslers, forskning.
 
 Föreställ dig ytterligare att en nyateistisk förening definierar avsikten med din bok på följande sätt, utan att verifiera sina påståenden med en enda hänvisning till texten i din bok : “Avsikten med boken är att förpassa  utgångspunkterna för all undervisning och allt utövande av vetenskap i skräpkorgen, bara för att kunna placera fundamentalisternas Gud på den plats som han förtjänar.” Vad skulle du svara på detta?
 
 Ordet “fundamentalist” används i akademiskt språkbruk för att skymfa och ge uttryck för indignation. Det är ett känsloord utan bestämt innehåll. Alister McGrath har fäst uppmärksamheten vid att det nyateistiska tänkandet i allt högre grad förlitar sig på kraften i känslor och föreställningar och allt mindre på argument. “Det handlar om skolpojkars diskussionsklubb och deras värld, där man förlitar sig på hätska, intensiva överdrifter, kryddade med flagranta förenklingar --- och förvillelser.” (Dawkins gud). Hur skall man uppfatta denna ökning av känslokommunikation? Enligt min uppfattning handlar det om ateismens växande intellektuella svårigheter i tre olika avseenden.
 
 För det första har den naturalistiska berättelsen, enligt vilken vetenskapen gör framsteg om man avstår från tron på Gud, visat sig vara en ohistorisk sammanblandning av  begrepp. Den senaste tidens lärdomshistoriska forskningsarbete visar att vetenskapens explosiva genombrott på 1500-1700-talen berodde på kristendomens grundsanningar. Dess grund var tron på en Gud, som uppehåller lagbundna processer i naturen.
 
 För det andra har den positivistiska avsikten - att utestänga tron från vetenskapen – omkullkastats i den vetenskapsfilosofiska analysen. Positivismens tro på en objektiv och förutsättningslös vetenskapsutövare visade sig vara en myt. Även om den intellektuella grunden för myten har smulats sönder, lever den vidare i folktron och i massmediernas värld – den förkunnas hämningslöst för folket med vetenskapsmännens och vetenskapsfilosofernas auktoritet.
 
 För det tredje har det skett en vändning i den filosofiska världen, vilken har inneburit att ateismen hamnat i försvarsposition. Enligt vissa ledande kunskapsteoretiker är ateismen en självupphävande lära, för ateismen gör det inte möjligt att tro på att iakttagelser och förnuft är tillförlitliga.
 
Samtidigt som ateismens intellektuella grund upplöses, tyr sig nyateismen till föreställningar som vädjar till känslan. Charles Taylor analyserar dessa föreställningar i sin bok A Secular Age. När ateismen beskrivs som den modiga och självständiga människans val, vänder sig människor till ateismen, även om dess intellektuella grund har rasat samman. Det kan vara mödosamt att utvärdera argumenten. Det är lättare att bygga sin tro och sin identitet på den rådande föreställningsvärlden.
 
 Att kalla en världsåskådning som man själv inte gillar för strunt, innebär en kraftig, till känslan vädjande kommunikation .  Ordet strunt, som förknippas med ett humoristiskt och barnsligt känslospråk, gör det möjligt att avfärda en avvikande  världsåskådning som har motsatt åsikt, utan att man alls behöver komma med förnuftsargument för sin egen position. Det är mödosamt att anföra välgrundade argument  mot sina kritiker. Det är lättare för ateisterna att tysta ner kritiken genom att vädja till känslomässiga argument.

Tapio Puolimatka