" Be inte Gud välsigna det du gör. Gör det Gud välsignar."

Vid ACNA:s konferens (se föregående blogginlägg) sade pastor Rick Warren några tänkvärda ord: " Be inte Gud välsigna det du gör. Gör det Gud välsignar."

Rick Warrens ord kan säkert tillämpas på många olika saker. Jag har den senaste tiden tänkt mycket på hur många äktenskap och mänskliga relationer som brister.

För några veckor sen skrev tidningarna om en av våra mest kända skidlöperskor och hennes romans med en mycket känd marknads- och mediafigur. Han lämnade ett långvarigt förhållande med sina barns mor (vet inte om de var gifta).

Häromdagen berättade tidningarna om hur gräl uppstått mellan en f.d. Miss Finland och hennes fästman efter att en tredje person, en känd idrottsman, inlett ett förhållande med den f.d. missen, vilket ledde till att förlovningen bröts. Fästmannen och hans fästmö hade precis före detta byggt ett nytt hus i Helsingfors och nu skulle hans f.d. fästmö hämta sina saker från huset. Polis tillkallades av grannarna, skriver tidningen.

Detta var några exempel, som jag inte vill skriva mera om. Dels därför att jag inte vill säga något om relationer som jag inte vet något om. Dels därför att jag vill skriva om principer, inte om enskilda människor.

Alla vet att exemplen kan mångfaldigas. De mest tragiska exemplen kommer kanske aldrig till massmedias kännedom. Och väl så. Det blir knappast bättre av det, och gör framför allt inte livet lättare för någon part.

Det är uppenbart att man inte längre respekterar äktenskapet. Gifta människor lever som om de inte var gifta, eller som om de var gifta med någon annan. Det är inte bara det att en gift människa bryter sig ut ur äktenskapet, han eller hon får inget stöd av andra. De kan frimodigt inleda ett förhållande med en annans make eller maka.

Alla vet att många bryter sig in i äktenskapet, man flyttar samman och lever som gift utan att vara gift.

Du skall inte bryta äktenskapet.

Hur mycket lidande har människor inte förorsakat andra - och sig själva! - genom att detta Guds bud inte hålls i ära.

För flera år sedan hölls en TV-diskussion i Sverige om äktenskap och trohet. Medverkande var bl.a Sveriges dåvarande ärkebiskop, representater för olika religiös och politiska grupperingar. Och också en representant för häxorna (ja, faktiskt!) i Sverige.

Det handlade om fiktiva problemställningar. Deltagarna fick följande problem: en man skall åka på en tjänstresa. En dam på jobbet, som han visste att var förtjust i honom, hade ordnat så att hon fick följa med. Nu var frågan: skall mannen tala om detta för sin fru eller ej?

Olika personer svarade på olika sätt. Ärkebiskopen sade att “det beror på”, man kan inte generalisera osv. Häxornas representant sade: vi säger att du först skall klara upp din relation med din nuvarande maka. Om den är förbi kan vi ta upp diskussionen på nytt.

Äktenskapet skall hållas i ära av alla människor, skriver Hebréerbrevet. Du ska respektera äktenskapet, både om du är gift (så att du inte bryter dig ut) och om du är ogift (så att du inte bryter dig in).

Hur mycket av det som kallas kärlek är inte överkörd lycka för någon annans del. Och det är inte en eller två gånger som någons lycka har blivit hans eller hennes väns stora olycka.  

Det är skäl att inte söka sin lycka utanför det som Gud har välsignat! Utan att söka det som Gud har välsignat.

Något måste nu göras tror jag. Jag tror att ett råmärke för varje människa är att inte gå in i någon annans förhållande. Om en man eller kvinna lämnar sin partner för din eller min skull, lämnar han eller hon senare kanske oss för en annans skull.

Detta med kärlek och relationer är ett svårt livsområde. Ensamheten är tung att bära. Alla kan ha sina kriser. Men låt oss uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar. Och låt oss slå vakt om bestående människorelationer, börjande från äktenskapet.

Låt oss söka välsignelsen, och söka lyckan i det som Gud har välsignat. För där finns lyckan. Det är nog bl.a det som avses med barnabönens “den Gud älskar lyckan får”.

Henrik

Ny anglikansk kyrka bildad i Nordamerika

En ny konservativ angligansk kyrka har grundats i USA. Den nya kyrkan — The Anglican Church in North America (ACNA) — grundades av bibeltrogna, konservativa anglikaner vid ett tre dagar långt möte i Texas. Kyrkan betraktar sig som en kyrkoprovins inom den anglikanska kyrkan.

“ACNA leds av den omtalade tidigare biskopen av Pittsburg, Robert Duncan, och säger sig företräda omkring 100 000 människor.
 
– Över hela kyrkan återansluter sig människor till skriftens auktoritet, säger Robert Duncan,till Reuters.
Anglikaner med en konservativ bibelsyn har hotat splittra den anglikanska kyrkan i USA sedan den öppet homosexuelle Gene Robinson år 2003 installerades som biskop i New Hampshire.

Stridigheterna blev inte mindre då den radikala Katharine Jefferts Schori blev gemenskapens ärkebiskop år 2006.” (Svenska Kyrkans tidning).

Pastor Rick Warren sade i sitt anförande på konferensen bl.a: be inte Gud välsigna det du gör. Gör det Gud välsignar.

Över hela världen är det samma frågor som hotar enheten inom de kristna kyrkan: samkönade äktenskap, välsignelse av partnerskap, ämbetsfrågan, bibelfrågan.

Enligt många bedömare kommer ACNA kanske inte att accepteras i den anglikanska gemenskapen av ärkebiskop Rown Williams.

Henrik

Kristet perspektivs ledare i nr 2/2009

Svante Lundgren skriver på kyrkpressens bloggsida att Kristet perspektiv har fel fakta.

Jag beklagar alla eventuella fel i de demografiska uppgifter som jag redovisade för i min ledare. Jag skall komma med tillrättaläggande uppgifter i nästa nummer.

Svante Lundgren medger att källan som jag förlitade mig på vanligen är seriös, kanske var så icke fallet nu. I så fall måste detta rättas till.

Jag tackar Svante L för att han uppmärksammade detta. Jag skall också kommentera detta på kyrkpressens bloggsida (www.kyrkpressen.fi).

Eftersom Kristet perspektiv precis har utkommit, är det bra att veta att detaljer i uppgifterna om antalet muslimer i Europa kan vara felaktiga.

Däremot hävdar jag fortfarande att eventuella fel i statistiska uppgifter (demografiska) inte omkullkastar det faktum att Europa behöver Jesus.

Och inte heller att utvecklingen går mot ett bestämt håll. Denna utveckling är heller ingen tillfällighet.

Om det tar litet längre tid, är det ju egentligen goda nyheter! Men den tiden skall ju användas nu, av oss!

Henrik

Här finns Svante Lundgrens kommentar + disskussionen: http://www.kyrkpressen.fi/component/option,com_mamblog/task,show/action,view/id,23253/Itemid,889/

Inte separation, utan integration

Björn Vikström skriver på sin hemsida (www.bjornvikstrom.fi) något som jag såg först igår, och som jag inte hade tänkt kommentera nu mitt i semestern. Men eftersom mitt problem är att det inte är ett uttryck för vad jag anser, vill jag ändå försöka förtydliga mig.

Jag har inte, såsom Björn Vikström säger, fört fram tanken på att de konservativa kretsarna skall beredas möjlighet att grunda egna församlingar. (Om jag har glömt något av vad jag själv skrivit, så ber jag om referenser..)

"Möjligheten att grunda skilda församlingar för de konservativa kretsarna i vår kyrka?"
“Det här är en tanke som Henrik Perret har fört fram både i sin blogg och i sin ledare i Kristet perspektiv. Han framhåller att det skulle vara en pragmatisk lösning, som vidkänner de teologiska skillnaderna, men förhindrar en total splittring av kyrkan.”

Broder Björn (här måste jag använda den gamla formen)!
Jag är för integration, inte för separation. Min grundsyn går ut på att vi skall vara tillsammans, och att vi tillsammans skall söka svar på de  svåra frågorna, inte käbbla i tidningsspalterna och löpsedlarna, eller i rättegångar. De är så oerhört kontraproduktivt för kyrkan.

När jag skrivit detta har jag också sagt det som var och en kan förstå, nämligen att om en konservativ präst inte kan söka en kyrkoherdetjänst, inte väljas till kaplan, och en konservativ ung manlig teolog kanske inte ens blir prästvigd, så är detta en tidsinställd bomb. Detta driver ut dem som har den synen till lösningar i linje med den “plan B”, som Johan Candelin nämnt i offentligheten. Det handlar ju om att församlingsbor inte i alla fall kan kalla den präst de vill kalla.

Jag tror att det skulle finnas andra lösningar. Försonligare lösningar.

Det mesta som en präst gör, gör han eller hon ensam. Det är ingen svårighet att fira gudstjänster så att man kan respektera varann, och inte tvingar någon att handla mot sitt samvete. Det fråntar inte någon något. De problem och svårigheter som uppstår kan lösas, om man vill.

I domkyrkoförsamlingen i Helsingfors ordnas gudstjänster enligt “den gamla ordningen” i en kyrka (Agricola) varje söndag. I alla andra församlingens kyrkor agerar man enligt “den nya ordningen”.

Jag tycker inte att detta är ett ideal. Det är ett sår i Kristi kropp, denna vår oenighet, men en sådan lösning, där någon lösning behövs, innebär att man sitter “innanför samma kyrkomurar” och att optionen för ett helande kvarstår. Och det är bättre än att gräla. Gränsen är inte så tydlig, det finns hela spektret av olika tolkningsnyanser. Ge livsrum! På det vinner alla, tycker jag.

Detta är alltså ingen konservativ församlingsbildning. Det är en liten gemenskap inom församlingen, som “läcker ut och läcker in”. Den skulle säkert inte gälla alla församlingar.

Sen har jag skrivit om att vår kyrka behöver en större flexibilitet när det gäller församlingstillhörighet. Parokialprincipen är en god och biblisk princip (att de kristna på samma område tillhör samma församling). Men jag konstaterar att de församlingar vi har ofta kan ha litet konstgjorda gränser. En familj som flyttar några kilometer kanske får skriva in sig i en annan församling, trots att de kommit in i gemenskapen och verksamheten. Här borde flexibilitet kunna finnas. Vi älskar regelverk och principer, livet är ofta annorlunda. Detta har diskuterats i kyrkomötet, där meningarna är delade. Vad jag har förstått så har också bl.a biskop Gustav Björkstrand varit öppen för en viss (definierad) uppmjukning av parokialsystemet. Han var inne på det i en “hearing” inför konstutionsutskottet. Vi har ju det redan i Tyska församlingen och i Olaus Petri! Jag talar inte i första hand om en bestämd förvaltningsmässig lösning, utan om en beredskap att se över, och försöka finna livsrum.

Vi lever i en tid när församlingsgränserna inte är sankrosankta. T.ex. ungdomar från olika församlingar träffas och bildar gemenskaper inom någon eller några församlingar. Inte ens samfundsgränserna är absoluta, vi går mot en tid, tror jag, när detta blir allt mera vardag att kristna från olika kyrkor möts – inte minst i minoritetssituationen och inför gemensamma, stora utmaningar. Jag förespråkar en större öppenhet, möjlighet till att höra med på olika sätt, och rymmas inom vår kyrka. Jag tänkte, bl.a när jag skrev ledaren i Kristet perspektiv (1/2009) på karismatiska grupper (såsom Nokiarörelsen), på den förnyelseverksamhet som tagit starka intryck av Sheffield (där en av mina söner och hans vänner är med) och som redan fått betyda mycket för präster och lemän i stiftet. Högkyrkliga, men stark längtan efter det liturgiska, mystiken osv och rikedomen i mässan, liksom lågkyrkliga, som mera betonar det allmänna prästdömet osv allt detta är exempel på gemenskaper, som jag tycker skall rymmas inom församlingarna och också kunna få ta sig konkreta uttryck. Så har ju skett på olika håll med “alternativa gudstjänster” och dylika samlingar. Inte behöver detta handla om församlingsbildning.

Bara i nödfall, när det inte går att finna lösningar i samförstånd, tycker jag man skall göra som Paulus och Silas, gå åt olika håll (inom samma kyrka). Det finns uppgifter, det finns utrymme. Det som behövs är en attitydförändring.

För det som jag inte tror på, bäste Björn och andra, är att man lever enligt principen “härefter rätten och packen eder”. Det handlar inte bara om oss, som var prästvigda då före alla nya beslut. Jag blev prästvigd av Björns far John, och det var en oförglömlig högtid. Tack!

Idag skulle jag, som varit kyrkoherde i nästan 26 år, inte kunna bli kyrkoherde, inte kaplan, sannolikt inte bli prästvigd.

Jag förespråkar inte någon “antikvinnligapräster-kampanj”. Jag har också den senaste tiden mött kvinnliga präster med en kristallklar teologi, klar som källvatten. Jag är gripen av detta. Och jag utgår från att kvinnliga präster har kommit för att stanna. Jag ifrågasätter inte deras lagliga, i laglig ordning tillkomna, rätt att verka som präster i kyrkan.

Jag skulle vilja att vi a) tonar ner tvisterna angående ämbetsfrågan för alla parters skull, och b) låter var och en på denna punkt stå inför Gud. Jag tror nämligen att det är enda vägen till att få bort det kontraproduktiva grälet i offentligheten. Det är ju ändå inte manliga eller kvinnliga präster som är ämnet för vår förkunnelse i gudstjänster, vid kyrkliga förrättningar! Jag tycker det finns mycket vi kan göra tillsammans. Det blir inte bättre att tvinga någon att göra det som han eller hon inte tror på. Och jag tror att en öppenhet och respekt snarare skulle bidra till att man börjar fråga sig själv om man har verkligt bibliskt stöd och i såfall vilket.

Men, som sagt, jag är rädd för att om vi stryper denna grupp, så kommer det att leda till andra lösningar. Man har omtolkat klämmen från år 1986. Den välvilja som då fanns, är som bortblåst idag. Men andligt herdaskap kan inte utövas genom diktat.

Vi kan inte uppnå enheten, eller bevara den, om vi inte alla låter oss bindas till Guds Ord. En kristen kyrka kan inte säga ja till det som Gud säger nej till. Vi säger ja till alla människor, men inte till allt som människan, inklusive vi själva, har gjort eller gör. Och detta vill vi göra av omsorg om människan. Jag förespråkar ingen läropluralism, men jag tror att vi i praktiken kommer – som i urförsamlingen – att ha olika tolkningar och “heresier” (hairesis = parti, grupp, sekt) ibland oss.

Vad förlorar vi på om vi lever så – “se hur de kristna”...?? Från vem är det bort? Och i såfall vad?

Låt oss hålla ihop, där det bara är möjligt, och sen ännu litet till...

Henrik

Det svaga

Josef Julius Wecksell, finländsk skald (1838-1907) var en märklig man. Han har sedan skoltiden varit en av mina favoriter, också därför att jag då fick höra att han under många år var sjuk.

Han har diktat många vackra dikter, men utgav, om jag minns rätt bara två verk: Valda ungdomsdikter (1860) och pjäsen Daniel Hjort (1863). Det jag i alla fall minns var att han var 24 år när han insjuknade (psykisk sjukdom) och att han sedan tillbringade över 40 år på Lappvikens sjukhus.

Någon uppvaktade honom med rosor under slutet av hans sjukdomstid, och det berättas att det enda han orkade säga var “mina rosor”.

Och denna svaga man hade ändå skrivit valda dikter, med sådana som Var det en dröm? Och Demanten på marssnön, som många åtminstone känner som sånger, tonsatta av Jean Sibelius. Eller Det sitter en liten fågel, som slutar (sista versens inledande ord) “Han flyger tills vingen brister”. Detta gällde ju Wecksell personligen också.

Det är ofta som stora konstnärer, författare, tonsättare, målare m.fl., haft stora personliga svårigheter. Många av dem har också haft svagheter, som kanske just varit orsaken.

När jag är svag så är jag stark, sade Paulus. Det är nog samma tanke, också om Paulus såg många andra dimensioner av det.

Men förunderligt är det, hur ofta just det svaga har fött mycket gott och starkt.

Dagens människa hyllar ofta styrka, pengar, makt. Många gånger har det stora fötts under svaghet, mitt i fattigdom och av till synes maktlösa människor.
Jag har ofta fått höra stora och djupa sanningar av t.ex. svårt sjuka personer, psykiskt sjuka, förståndshandikappade och andra “svaga”.

Kanske det är dags att se över sina värderingar?

Henrik

En midsommarnatts dröm

Jag midsommarnattsdrömde – vakendrömde – om en kyrka, som var lik judarna i Berea. Det heter om dem att de tog emot Ordet, och att “de rannsakade var dag skrifterna för att se om det förhöll sig så som det nu sades.” (Apg. 17:11).

Det är nämligen drömmen om en kyrka, som återvänder till Ordet, som börjar fråga var Guds väg går och som är villig att avstå från sina egna idéer och kanske också ompröva det som man trott vara vägen fram.

Jag har också en midsommarnatts mardröm: en kyrka som mer och mer fortsätter på den redan valda vägen: ut med dem, bort med dem, som inte i allt kan följa de nya besluten!

För mig blir det en väg bort från hela mitt livs kristenhet, från både barndomsminnen och vuxenminnen.

Jag tror att vi nu står inför ett vägskäl, ett mycket stort vägskäl. Att välja att lyssna till Guds Ord i en tid då det inte står högt i kurs är vårt livsvillkor som kyrka.

Problemet blir bara att man tycker att det är de andra som borde ändra sig..

Men tänk om Herren har en egen lösning på våra problem som kyrka? Tänk om det är så, att Han inte ger svaret åt en grupp, som skall övertyga den andra om att den lösningen man fått är den rätta, utan att Herren vill ge den åt oss tillsammans, att vi tillsammans får sätta oss ner i hjälplöshet och säga: Herre, hjälp oss! Vi vet inte vägen ut, inte vägen vidare.

Jag tror att vi nu måste söka svaret tillsammans. Det svaret måste alltid i en kristen kyrka inkludera ett studium av Guds Ord.

Och därav måste följa detta: När ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det.
Joh. 13:17
Kanske man måste fråga med Josef Julius Wecksell: var det en dröm?

Henrik

Konsten att läsa rätt

Prof. Hugo Odeberg, tidigare professor i NT:s exegetik i Lund, brukade enligt hörsägen säga att en av de viktigaste exegetiska principerna är att läsa rätt innantill.
 
Jag har ofta haft anledning att meditera över detta.
 
 Ett klassiskt exempel, som de nyare översättningarna gjort omöjligt, är texten i Luk 4 om Jesus på besök i Nasarets synagoga. Man ber Jesus läsa texten, han läser
  
 "Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har sänt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren." Luk. 4:18-19
 
 Det stod sedan i den gamla översättningen att och alla som voro i synagogan hade sina ögon fästa på honom.
 
 Och så sade Jesus: Idag är detta ord (Jes. 61) fullbordat inför era ögon.
 
 Det låter så “givet”. Men det står inte så, trots att jag har hört präster och lekmän läsa så. Det står: idag är detta Skriftens ord fullbordat inför era öron.
 
 Ett annat exempel minns jag väl: en skolkamrat frågade vår religionslärare hur det är möjligt att “Gud hemsöker fädernas missgärningar på barn och efterkommande i tredje och fjärde led”??
 
 Jag kom då ihåg att det inte stod bara så. Det stod: ---- som hemsöker fädernas missgärningar på barn och efterkommande i tredje och fjärde led när man hatar mig, men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina bud.
 (2 Mos. 20:5,6).
 
 Förmodligen har jag försökt förklara och kanske försvara något ord under åren som inte riktigt var rätt citerat, rätt läst, innantill.
 
 Åtminstone inte rätt innanför, dvs jag har inte alls alltid sett den fråga som människor egentligen ställer, när de ställer någon fråga om ett aktuellt ämne el. dyl.
 
 I den judiska synagogans gudstjänst måste textläsaren läsa texten innantill, han fick inte lita på sitt minne (så använd frimodigt handboken eller Bibeln, kolleger!) medan tolken (texten tolkades ofta till andra språk än hebreiska) fick inte ha material eller översättningar till hands, utan måste översätta texten “utantill”. Ingen översättning fick konkurrera med grundtexten!
 
 Men man kan läsa rätt formellt, utan att ta emot det som Gud säger i sitt Ord. Man kan stryka sig själv när det gäller varningar och förmaningar i “andanom”. Men man kan också i missmod lyfta ut sig själv när det handlar om Guds förlåtelse och trofasthet.
 
 Men det finns en tilläggsaspekt på att läsa rätt.
 
 Luther berättar om bonden som var ute med sina hästar och blixten slog ner och dödade den ena hästen. Luther berättar om hur bonden tog av sig mössan och böjde knä och tacade Gud för att Han sparade (skonade) den andra.
 
 Jag har ofta tänkt på det, hur man utläser det som möter en i livet. Man kan “perkla” (=svära) över förluster, i stället för att tacka Gud för att det inte gick värre.
 
 Detta skriver jag till mig själv när ett av mina kära barnbarn råkade ut för en olycka i hemmet och fick svåra brännskador. Jag hade ju bett om beskydd, dagligen för alla, varför, varför? Men idag när jag fick köra hem honom från Barnkliniken fylldes mitt hjärta av tacksamhet. Och av skam: det kunde ju ha gått värre! NU stekte han sin armbåge och underarm på en het kokplatta, och serverade sig som efterrätt kokhett potatisvatten, som rann över samma arm!
 
 Men det gällde inte ögonen, eller ansiktet, eller kroppen... Eller...
 
 Må Gud hjälpa mig, och kanske någon annan också, att “läsa rätt”, dvs att “utläsa rätt”.
 
 Inför de många svåra människoöden som jag möter, trycks jag ner i en förkrossande förundran över Guds skonsamhet och nåd. Och – det vill jag erkänna – med en förundran över hur svårt prövade människor kan se Guds trofasthet mitt i svårigheterna.
 
 Henrik

"Dags att sluta huka oss"

I ett angeläget uttalande, som är undertecknad av kända kristna evangelikaler i Sverige, sägs bl.a:

“Högskoleverket har en tydlig agenda att pressa de olika teologiska utbildningarna att bli allt mindre konfessionella, och låta en tydlig tro bli en otillåten grund för huvudmannaskap, studentrekrytering och lärarrekrytering.
----

Det är dags att sluta huka oss för den statliga styrningen och göra upp med en liberalteologisk inriktning som allvarligt har urholkat både prästers och pastorers trosliv och församlingarnas andliga liv.

Stefan Swärd, ordförande i Claphaminstitutet Anders Sjöberg, avgående missionsföreståndare i EFS Dan Salomonsson, pastor i Pingstkyrkan, Uppsala Ulf Ekman, pastor och grundare av Livets ord, Uppsala Stefan Gustavsson, generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen Samtliga är styrelseledamöter i Claphaminstitutet

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=172481

Jag tycker att frågeställningarna är angelägna också på denna sida om “pölen”. Det är dags att kräva mera och inte göra den teologiska disciplinen enbart till religionsvetenskap och humanism.

Det är ju detta som prof. Tapio Puolimatka direkt och indirekt försökt framhålla. Det religiöst “neutrala” utgångsläget som i praktiken är “ateistiskt”, är inte neutralt utan lika religiöst som en redovisad tro.

Sanningen och fördomsfriheten kan man inte avstå från. Och den skall man följa också om det innebär utmaningar för den egna konfessionen.

Henrik

Självbestämmanderätt?

Den amerikanska forskaren Wendy Brown har sagt några kloka ord om politiken:

“När toleransen blir den politiska målsättningen, följer därmed att politiken inte längre är det sammanhang där konflikter kan lösas på ett konstruktivt sätt.”

Jag tror att hon har rätt. Hennes ord äger sin tillämpning långt utöver politikens område, också inom kyrkan. En docent vid universitetet skrev nyligen i en artikel att “kyrkans beslutsfattare, både på Skatudden och i kyrkomötet, ofta är oförmögna att handlägga sådana konflikter, som har att göra med värde- och lärofrågor.”

Detta är inte ont förtal, så är det ju tyvärr. När man tänker på de svåra frågeställningar, som kyrkan har att ta ställning till, är det ju inte i första hand genom lärosamtal man försöker lösa konflikterna. Det är genom disciplinära förfaranden och tjänstemannarätt, där “synden” just utgörs av vad som upplevs som brist på tolerans.

Trots allt tal om tolerans, om varje människas unika värde, så är bestämda grupper undantagna. Man har ju under åren som gått visat allt annat än tolerans mot präster och lekmän inom vår kyrka.

Jag tror att det finns en annan väg. En övermåttan härlig väg. Kärlekens väg, som Paulus så starkt talar om i 1 Kor. 13.

Går kärlek och sanning att förena?

“Den (kärleken) gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen,” skriver aposteln i samma kapitel.

Sin glädje (!) i sanningen. Det finns säkert “sanningar” av många slag. Kalla fakta, iskalla sanningar.

Den kristna sanningen är varm, som kärleken. Den är glad, för i den finns kärlekens glädje, den, som har sin glädje i sanningen.

Aposteln Johannes lär oss att sanningen är en person, Jesus. I Jesu person förenas nåd och sanning.

Det är därför vi kristna måste hålla oss till Jesus. Att följa Jesus betyder också år 2009 att hålla fast vid (bevara) hans Ord. “Att lära dem allt det som jag har befallt er” – det är kyrkans uppgift också år 2009.

Utmaningen är att “vara sanningen trogen i kärlek.” Att inte ersätta sanningen med kärleken, för den kärlek som NT talar om, är sanningens vän och följeslagare, förbunden med sanningen.

När jag läser artiklar och uttalanden undrar jag ibland om det i Bibeln finns någon självbestämmanderätt. Något som ger mig – eller någon annan – rätt att bestämma vad man tar emot: det där är primärt och viktigt, det där sekundärt och oviktigt?

Nu motsätter jag mig inte det att man ur Bibeln försöker utläsa vad som är viktigt, centralt och primärt, och vad som är tidsbundet, sagt under bestämda villkor, givet för en viss tid, till en viss grupp människor osv. Låt detta samtal fortsätta!

Men i många av de stora frågorna har vi en 2000 år gammal tolkningstradition, versus en – låt oss säga 40 år, eller 50 år, eller 100 år gammal tolkningstradition.

NT uppmanar oss att “kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (Judas v.3). Paulus talar om en paradosis, en tradition, som har överlämnats åt kyrkan, traderats, och som har mottagits av kyrkan, och som vi inom kyrkan skall bevara.

Detta betyder inte alls att “allt måste vara och förbli som det alltid har varit”. Evangeliet söker sig alltid nya vägar till människor, och nya former ofta också. Förnyelse är något mycket viktigt, men inte förändring av tron, av Jesu ord, eller av apostlarnas ord.

Det finns nog svåra frågor i Bibeln. Också jag frågar ofta – kanske i motsats till vad någon tror? - om jag har uppfattat det eller det rätt, eller ens ungefärligen rätt, eller om jag kanske helt har missförstått vår Herre.

Men det finns också många aktuella frågeställningar, tror jag, där det handlar om ett val, om vi tar emot eller inte tar emot den (läro)tradition, som har överlämnats åt oss.

Och därför frågar jag om vi vill utöva självbestämmanderätt i frågor där vi inte har fått någon sådan?

Henrik

Zip file

Jag studerar för tillfället Bibelns första ord “bereshit” = i begynnelsen. Det är ett märkligt ord, för när man “öppnar” denna “zip file” märker man att hela Bibeln öppnar sig.

Det är faktiskt så att hela Kristus möter oss i Bibelns första boks första kapitels första vers! Och dessutom i den första versens, dvs hela Bibelns, första ord!

Jag skall återkomma! Men först skall artikeln skrivas färdig.

Henrik

Blogginlägg borttaget

Hej! Beklagar att jag måste ta bort det förra inlägget, som hänvisade till Göran Skyttes krönika i Budbäraren. Genom att texten försvann, blev hela kommentaren till den meningslös och för att inte folk ska bilda sig oriktiga uppfattningar om vad jag kommenterade, fann jag för bäst att helt avlägsna alltsammans!

Jag har dock sparat alla texter, men jag tog bort detta inlägg med kommentarer.

Mvh Henrik

"Ur er egen krets"

Den som läser Nya testamentet märker snart hur ofta det varnas för falska profeter, villolärare osv. Det är en varning som man sällan hör nuförtiden.

Ibland har jag funderat på detta: tänk vilken tur vi har som är födda i en tid och i en kyrka, som inte har några villolärare! Det som man så ofta varnar för i NT, finns nästan inte alls i vår tid. Hur är det möjligt?

Hur känner man igen en villolärare eller en falsk profet?

Knappast är det som i Kalle Anka, där alla uppträder under temat nomen est omen... Bovarna heter t.ex. Herr Skurkén, eller något annat lika avslöjande.

Snarare är det så att vi inte ser eller inte vill se detta. Det kan bero på att vi har fel uppfattning om en falsk profets kännetecken. Vi kanske på något sätt tror att han skall vara extrem, avvikande, eller kanske bara osympatisk i allmänhet.

Men rättare är det sannolikt att säga att en falsk profet är trevlig, social, sansad och allmänbildad. Han gör ju allt för att inte bli upptäckt. Poängen är att han (eller hon) skall väcka förtroende, och verka trovärdig.

Satan själv gör sig lik en ljusets ängel, skriver Paulus (2 Kor. 11:14).
Paulus säger till de äldste i Efesus att han vet att “när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden.”

Bilden är stark. Man undrar hur dessa kan komma in. Paulus svarar:
“Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida.” (Apg. 20:30)

Med andra ord: de behöver inte komma in, de är ibland oss!

Nu skall vi inte dra fel slutsats! Detta skall inte leda till en allmän misstänklighet och till att vi ser snett på alla våra medmänniskor, och i synnerhet medkristna!! Nej.

Snarare skall vi börja med att fråga Herren: Herre, icke är det väl jag?

Men den andra lärdomen är att varken trevlighet, bildning, socialkompetens eller något annat kan avslöja vad som är sant och vad som är falskt. Men det får ju inte – självklart – tolkas tvärtom: att alla trevliga människor är falska profeter, eller att en sann Herrens tjänare måste vara tråkig...

Det handlar inte om människor som har en annan åsikt än jag. Det handlar inte om sådana som förstår Bibeln annorlunda. Detta är inte något kännetecken, för min (eller någon annans) förståelse är inte utgångsläget, inte rättesnöret.

“Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse.” Gal. 1:8. I 2 Kor. 11 talar Paulus om sådana som förkunnar “en annan Jesus”.

Lägg märke till detta: vi själva! Eller en ängel! Paulus hade fått behålla kännetecknet: Herre, icke är det väl jag?
Det är den apostoliska förkunnelsen som är rättesnöret, och i den ingår ju både GT och NT, precis som Jesus lärde sina apostlar. Det handlar om en förkunnelse som ställer Jesus i centrum, om en förståelse av Bibeln som ett vittnesbörd om Kristus (Luk. 24:27, 44). Det är fråga om vad som sägs om frälsningen.

Men det kristna evangeliet är inte bara det förkunnade evangeliet, till kyrkans sanna kännetecken hör också det trodda och mottagna evangeliet. Lära och liv hör samman. Och det hör samman med den församling, som bekänner tron på Kristus.

När vi talar om kristen enhet, särskilt med tanke på Jesu översteprästerliga bön i Joh. 17:21 att de alla må vara ett, fokuserar vi ofta på enheten med samtidens kristna (i samma kyrka och andra kyrkor). Men vi glömmer ofta ett lika viktigt, kanske (ur en synpunkt sett) viktigare perspektiv: enheten med den apostoliska kristenheten, med urkyrkan, med den kyrka som föddes den första pingstdagen.

Nervknuten i den kristna förkunnelsen på Ordets grund då och nu var och är evangeliet om syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod.

Den ondes budskap innehåller ingen barmhärtighet, och har ingen lösning på problemen. Han anklagar, men har inget svar, ingen utväg. Den Helige Andes budskap är att Jesus är svaret, hos Honom finns hjälp för alla. Han är både utvägen, och Vägen in (Joh. 14:6).

Jag tror att vi lever i en tid när det är livsviktigt för oss präster att församlingen är vaksam och prövar vad som sägs och lärs (vilket inkluderar det som skrivs på denna blogg).

Och att man gör som de kristna i Berea: “de tog emot ordet med stor beredvillighet och forskade dagligen i skrifterna för att se om allt detta stämde.” Apg. 17:11.

Henrik

Blomsterhälsning

Det är en stor förmån att få fira en dag i naturen och möta naturen på nära håll. Just nu är sommaren som intensivast – nästan 30 grader i skuggan – och naturen är som fagrast. Mig har förunnats ett härligt dygn på sommarstugan i Bromarf (med f som vi äldre skriver..).
Man kan verkligen tala om blomsterhälsningar – från alla håll. T.o.m. vitsoppor blommar ännu på mörkare och skuggigare platser. Agendan blir häftig, allt skall hinna med, och sommarens blommor är redan här.

I Bibeln har blommorna och naturen en dubbel hälsning. Den ena tonen är förtröstan.

Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er? Så lite tro ni har!
Matt. 6:28-30
Det är vila och förtröstan. Hur kan Du och jag tvivla på Guds omsorg!? Se på blommorna! De är beviset på Guds omsorg, de har ingenting gjort, de har fått allt som en gåva!
Vilken fantastisk blomsterhälsning!

Men det finns också en annan ton i Bibeln, en som redan finns i Bergspredikans text. I profeten Jesajas profetia om Jerusalems kommande härlighet i Jes. 40, en av texterna på Johannes döparens dag, midsommardagen , säger HERREN: Trösta, trösta mitt folk!

Men sedan fortsätter tetxten:

Hör, någon talar: "Predika!", och en annan svarar: "Vad skall jag predika?" "Allt kött är gräs och all dess härlighet såsom ett blomster på marken. Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, när HERRENS andedräkt blåser därpå. Ja, folket er gräs!  Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, men vår Guds ord förbliver evinnerligen."

Också i denna text talas det om tröst. Men samtidigt, mitt i den skönaste nordiska sommar, varnar Herren oss för att sätta vår förtröstan till förgängliga ting (som man förr sade), till sådant, som inte består. Just till midsommaren påminns vi om att allt detta härliga skall vissna, men inte Guds Ord!

Vilken blomsterhälsning! Tänk om vi hade lurats att tro att blommor och sommarängar räcker som trosbekännelse, som grund för livet. Men tänk också, om den enda informationen hade varit att så som blommorna en gång skall vissna, så skall vi också!
Nej!

Njut av sommarens blommor. Låt dem bära hälsningen om Guds omsorg, om tröst och förtröstan. Men vet att det finns något som håller när allt annat vissnar, och det är Guds Ord. Dit hör också det eviga liv som Guds Ord och löfte föder i en människa. Det eviga livet är verkligen evigt. Detta för oss inte bort från naturen, utan till naturen, som kommer med Guds hälsning till oss.

Henrik