Henriks kommentarer

31 augusti 2009

Tradition och vision

Idag gick biskopsvalets första rundas sista rond. Vi samtalade under Björn Walléns sakligt vänliga ledning om tradition och vision, åtminstone var det avsikten...
Det var ett bra ämne. Kyrkan behöver både tradition och vision.
Den senaste tiden har jag ofta studerat Apostlagärningarna. Det är en fascinerande bok. Den anknyter till evangelierna och besvarar frågan vad hände sen?

Den gamla militärstrategin handlade om fronter och ställningar. Man försvarade områden, gränser och platser. Det skulle man givetvis också i fortsättningen göra.
Den nya militärstrategin är annorlunda. Populärt kan man väl säga att det handlar om gerillakrigföring, fienden kommer inte emot, fienden kan finnas var som helst. Det har visat sig att denna nya strategi kan bereda också militära supermakter stora svårigheter.

Inom kyrkan tror jag att någonting av detta också gäller. Den gamla strategin för den andliga kampen, inte mot människor, utan mot ondskan och ondskans andemakter, är att kyrkan försvarar sina ställningar, sitt område. Folk låter döpa sina barn, sänder dem till söndagsskolor och skriftskolor. Man gifter sig i kyrkan, man blir välsignad där en dag. Och många visioner handlar om att bevara folkkyrkan.

Jag är ingen förespråkare av att bryta ner sådant som tjänar evangeliet. Om föräldrar sänder sina barn till skriftskolor, om riksdagen öppnas med en gudstjänst, om kyrkan möter människor i de kyrkliga förrättningarna, så är jag mera intresserad av att se till att de är engagerande och “kvalitativa” i andlig mening. Att människor får möta Gud.

Men jag tror att vi måste ha en stor beredskap för det enligt min mening ofrånkomliga: kyrkan måste omgruppera sina trupper. Vi behöver små “evangeliska gerillagrupper”, celler, bönegrupper, husförsamlingar, gudstjänster, alfa och beta och allt.

Den kyrka som är institutionaliserad, kan omintetgöras ganska lätt i en krissituation. Den kan ekonomiskt gå omkull, den kan bli nertystad av totalitära regimer, den kan styras mycket lätt. Anhåll biskoparna, sätt prästerna i fängelse, söndra orglarna, förbjud de regelbundna sammankomsterna... Det var inte uppmaningar! Men det visar att “den gamla kyrkan” är mycket sårbar.

Den finländske missionären Alic Berg, blev i slutet av 1940-talet mördad i Kina. Han har en av de finländska martyrerna, som dog för sin tro. I en bok om honom berättas det hur han och hans hustru Signe och deras medhjälpare hade fått på hjärtat att skola de kristna till gruppledare. De skulle lära sig att arbeta i smågrupper, celler.

När Maos Kina blev en verklighet 1949 måste kyrkan gå under jorden. En väl organiserad kyrka skulle ha varit lätt att likvidera. Men nu var de kristna spridda i celler och smågrupper: några samlades i hem, andra på fabriken, i skogen, ute om natten, i byar och städer. Många församlingar hade ingen präst. Det var många kvinnor som ledde församlingarna, det fanns inga manliga (eller kvinnliga) präster.

När kyrkan “kom upp till ytan igen” efter 50 år under jorden, så hade kyrkan vuxit oerhört. Budet hade gått som under urkyrkan “från man till man”, eller hellre “från människa till människa”.

Det är min vision. Den nödvändiga omgrupperingen, omstruktureringen. Krisplanen, beredskapen.

Beredskapen börjar med en öppenhet för olika grupper och gemenskaper. Ge livsrum! Gläds över mångfalden. Arbeta med smågrupper, aktivera lekmannaledarskap, låt präster och lekmän arbeta nära varandra.

Visionen bygger inte på ett program, som jag har och som skall övertyga andra. Hemligheten är att vi tror på en levande Gud. En Gud som leder sitt folk. Den Helige Andes planer sammanfaller inte med våra.

Men jag tror att HERREN vill visa oss något nytt, tillsammans. Det är inte tvångskommenderade, som måste. Det handlar om sådana som Kristus har vunnit och som lyssnat till Jesu ord: Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar." Joh. 13:35.

Det handlar inte om en kyrka där prästerna och de andra anställda verkar och de andra tittar på.

Det handlar om en kyrka, om en församling, där man får vara med, där man behövs. Det handlar om en kyrka som är radikal, som är kristen i förkunnelse och i liv.

Sådan var urförsamlingen. Man hade inte mycket, men man hade ändå allt. “Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt.”

Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde. Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje.  De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.
Apg. 2:44-47

Jag tror inte egendomsgemenskapen är den enda modellen. Men man mötte radikalt de behov som man ställdes inför.

Vem kan stå emot en sådan tro?

Med några futtiga ord (avser inte bibelorden) har jag försökt peka på hur allt var beroende av den Helige Andes ledning. Det är Han som är visionen, det är Han som pekar på Kristus. Det är om Jesus det ska handla.

Det var en kyrka om höll fast vid apostlarnas undervisning, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. En kyrka som gick ut, sända av Kristus. Som av svårigheter skapade möjligheter. Som talade kristet, som trotsade tidsandan och levde kristet.

En sådan kyrka blir förföljd och hatad. Och mitt i detta är det en sådan kyrka som växer och som är omöjlig att stoppa. För “om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?”

Minns att “man måste lyda Gud mer än människor”. Låt dig inte skrämmas, inte luras.

Var därför frimodig! Be och arbeta!

Henrik






Kommentatorer, var så goda!

Jag har satt in kommentarerna igen, tänker att jag inte vill att bloggen ska bli en monolog, utan att när man vill ventilera frågor så kan man göra det. Jag har fått diverse email som jag tycker att även andra kunde ha fått del av.

Men kommentarerna är inte till för krypskyttar, om man skriver ska man skriva under eget namn. Särskilt måste detta ju gälla personangrepp.

Jag låter kritiska kommentarer stå kvar, man måste inte tycka som jag. Men elaka kommentarer kan man publicera någon annanstans. Jag hoppas att detta också gäller mina meningsfränder, ingen ska mobbas på denna blogg. Om jag upplevs elak så kommentera gärna. Man kan vara kritisk och skarp utan att vara elak.

Vi försöker.

Henrik

29 augusti 2009

KOMMENTARERNA

Jag har tagit bort kommentarerna nu när det börjar komma så många anonyma inlägg. Alla världens pseudonymer börjar komma med helt osakliga personangrepp. Kritik är en sak, personangrepp en annan. Ingen människa behöver tåla ogrundade påhopp.

Alla kommentarer är givetvis sparade, så i något sammanhang kan de dyka upp igen.

Hälsningar
Henrik

28 augusti 2009

Ursäkt och förtydligande

Radionyheterna kontaktade mig för en stund sedan och konstaterade följande:

Vi har fått tillförlitliga uppgifter om att du redan 2006 fick kännedom om att flere bokslut saknades ur handelsregistret. Detta står i kontrast till det du sagt i offentligheten, då du hävdat att du fått veta om boksluten först i somras.

Jag kontrollerade genast uppgiften med vår bokförare, som bekräftade att bokslutet för år 2006 sänts in senare (samma år). Varken vår bokförare eller jag kunde minnas någon begäran.

Jag konstaterar att om man då (2006) från Patent- och registerstyrelsen (PRH) hade inbegärt bokslut för flera år, så skulle givetvis detta ha beaktats. Vem vill frivilligt hamna i konflikt med Patent- och registerstyrelsen?

Det jag har sagt – och som jag håller fast vid – är att jag inte visste att det fortfarande (2009) fanns några saknade handlingar som gällde tiden före år 2006! Varför begärdes inte dessa? Om vi inte hade skickat allt de begärde skulle vi ju ha drabbats av böter eller brev eller någon åtgärd.

Jag ber om ursäkt för om jag fått det att låta som om någon redaktör skulle ha farit fram med osanning!

Men till den del – vilket jag trodde det handlade om – som det gällde DEN BEGÄRAN om några år kring år 2000 (alltså FÖRE år 2006) - konstaterar jag att

  1. alla bokslut har varit färdiga, godkända och reviderade i vederbörlig ordning
  2. dessa har varit färdiga i tid och har sänts till skattemyndigheterna
  3. jag har trott att alla handlingar har gått till behöriga instanser.

När Patent- och registerstyrelsen i början av sommaren begärde boksluten för några år och sedan i juli för något annat år ytterligare, svarade vi genast på första uppmaningen. Det var alltså inte först när hot om vite framkom som vi reagerade, utan genast när begäran kom. Då visste vi ju inte ens vem som stod bakom denna begäran från Patent- och registerstyrelsen. Senare visade det sig vara Spotlight.

Jag har försökt vara helt ärlig. Det kommer att kunna kontrolleras att vi faktiskt långt före Spotlight sändes hade sänt in allt som har begärts, men på grund av PRH:s arbetsbörda har de inte fått pappersversionerna till behandling ännu. Däremot har de fått ALLA HANDLINGAR på nytt, nu skannade som email, jag har fått ett intyg av dem på att INGENTING saknas.

Jag tycker nog att detta börjar vara litet absurt. Men jag ber om ursäkt för att jag varit otydlig, och ärligt talat hade jag helt glömt någon förfrågan eller begäran från år 2006! Jag vet inte ens ännu om den kom den officiella vägen, eller om det var en redaktör som “tipsade” mig.

Jag hoppas nu att diskussionen är klarlagd.

Jag konstaterar avslutningsvis att jag inte har så mycket mera att säga än detta:

Om nu MediHelis styrelse, med kompetenta och vana styrelsemedlemmar, samt MediHelis verksamhetsledare med tillgång till alla handlingar och insyn i alla förslag osv har godkänt avtalen, om både MediHelis och våra revisorer har konstaterat att allt är  lagligt skött, kanske vi då får nöja oss med detta. Knappast har någon som har en del av handlingarna nu 10 år senare större kompetens att avgöra om detta.

Henrik

27 augusti 2009

Svar på tal

http://www.pod.fi/svenska/?p=2543

Henrik

26 augusti 2009

Tilläggskommentar

Här är intyget från Patent- och registerstyrelsen, som visar att alla handlingar är inskickade. De är redan tidigare efter första påminnelsen inskickade, men har inte på grund av deras överbelastning kunnat behandlas.
Därför har jag idag sänt allt på nytt.

Henrik


Document.pdf

Spotlight och fakta

Yles nyheter har idag kommit med uppgifter om vårt lilla familjeföretag, och detta på ett enligt min mening högst vinklat och tendentiöst sätt.

Ikväll kommer programmet Spotlight, som berör frågorna. Jag såg programmet igår och anser att det är förfärligt.

I somras fick vi en begäran från Handelsregistret om boksluten osv för några år. Det var första gången det klarnade för mig att de papper som jag skrivit under och som är godkända i vederbörlig ordning inte hade skickats in. Jag hade antagit att vår utmärkta bokförare skulle ha skött allt. Detta borde jag givetvis ytterligare ha kontrollerat. I juni-juli kom en ny begäran om ännu något papper, som vi genast sände in. Jag beskyller inte någon för detta, det är klart att jag borde ha kontrollerat detta.

När jag tillsammans med Stig-Olof Fernström igår såg programmet Spotlight på förhand, påstod man i programmet att jag fortfarande inte har sänt in uppgifterna, vilket jag bestred. Efter programmet ringde jag omedelbart Handelsregistrets avdelning för boksluten, och en mycket vänlig man sade att “de är säkert här, men vi har åtminstone en 6 veckors kö”. Jag hade av vår bokförare fått höra att de sänts in i början av juli. Jag frågade om något annat är oklart, nej, svarade han, endast handlingarna för åren 2002-2004 syns inte ännu.

När jag kom hem från utfrågningstillfället i Pargas i natt fann jag ett mail av FST:s kanalchef Mary Gestrin. Där säger hon att de på nytt ringt Handelsregistret, och att de meddelar att uppgifterna inte kan verifieras, men nog kan stämma. Dock är de uppgifter bolaget sänt in i juni “mycket bristfälliga”. Mary Gestrin nämnde till all lycka namnet på den tjänsteman på Handelsregistret som redaktör Pekka Palmgren hade talat med.

Jag ringde upp henne genast idag på morgonen, hon var mycket beklagande och sade att hon uttryckligen hade understrukit för Yles representant att de har en sådan rusning att “handlingarna mycket väl kan finnas här, men ännu inte har kunnat behandlas och registreras.”

Så frågade jag denna dam på Handelsregistret vad som menas med “mycket bristfälliga uppgifter”. Under samtalets gång (!) märkte hon att vi verkligen hade sänt in en anmälan om förändring i december år 2007, något hon inte hade märkt, men som hade inkommit 8.12.2007 och registrerats 20.12.2007. Hon sade att handlingarna för åren 2002-2004 inte syns – jag försäkrade att de är insända – och så tillade hon (i motsats till hennes manliga kollega) att protokollet från bolagsstämman år 2008 också saknas.

Vi kom överens om att jag på nytt sänder in dessa uppgifter som skannade email, så att de inte på nytt drunknar i Handelsregistrets stora arbetsbörda.

Vad sedan de höga lönekostnaderna beträffar, måste vissa poster år 2000 antecknas som löneinkomster, vilket tillfälligt på pappret gjorde att lönen ser mycket hög ut. Detta beror på helt andra omständigheter, som jag dock anser att är en intern fråga för bolaget. I inget skede har överhöga penninglöner utbetalats.
År 2000 var ju ett mycket framgångsrikt år för Medi-Heli. Vårt lilla företag höll helt på att sprängas av den övermänskligt stora arbetsbördan med flera hundra tusen (!!) utprintade papper (diplom, räkningar åt olika parter osv) samt flere tiotalstusen försändelser som skulle packas och postas, beställas, planeras, lagras osv.

I programmet Spotlight görs ingen tydlig skillnad mellan den tid jag var anställd i Medi-Heli (1.6.1994 – 31.08.1996) och situationen efter detta när Medi-Heli (obs!) bad vårt lilla företag fortsätta. Den absoluta merparten av alla intänkter år 2000 gällde dessutom inte direkt Medi-Heli, utan en av Medi-Helis underleverantörer. Dessutom sysslade vårt familjeföretag med annan verksamhet, bl.a försäljning av ambulansväskor och –ryggsäckar, kapnografer, sjukvårdsutrustning osv.

Jag anser att jag inte blivit sakligt behandlad – alla medkandidater fick svara på några sakfrågor i telefon, medan jag “särbehandlas” på ett som jag anser synnerligen vinklat och rentav elakt sätt (jag är dock glad över att ingen medkandidat utsatts för samma press).

Jag konstaterar avslutningsvis att

- alla offerter, tjänster osv som gällde läkarhelikopterverksamheten har behandlats och godkänts av Medi-Helis styrelse och ledning (också de som gällde en underleverantör), de är granskade och godkända av Medi-Helis revisorer (som också var vårt företags revisorer, jag krävde att Medi-Helis revisorer skulle granska vårt familjeföretag så att någon utomstående ser HELA PENNINGTRAFIKEN från början till slut). Det år som nu nagelfars handlar ju om en tid när jag inte på flera år varit anställd av Medi-Heli eller suttit i något förtroendeorgan.

- företagets alla bokslut finns, är skötta och torde vara också hos Handelsregistret. För säkerhets skulle kommer jag så snart jag får dem skannade att på nytt sända in åren 2002-2004 och kommer att publicera bekräftelsen att de är insända.

Henrik Perret

24 augusti 2009

Martha, Martha, du gör dig oro och bekymmer för mångahanda

Marthaförbundet (som jag för övrigt har mycket höga tankar om) har i Hbl 24.08 bl.a. ansett att min ståndpunkt i ämbetsfrågan är absurd. Det har man givetvis sin fulla rätt att säga.

Mitt utgångsläge är kanske ett annat än Marthaförbundets. Jag har utgått från att vi i vår kyrka och i vårt stift har två stora åsiktsläger (con variazioni) och jag har sökt en lösning som skulle möjliggöra att vi försöker hålla ihop i en tid när alla krafter behövs. Jag har försökt säga att om det skulle gå så att jag blir vald, vill jag redan på förhand meddela att jag tror att vår enda väg framåt nu måste vara att kunna finna vägar för båda grupperna. Övertygelser är svåra att påverka i en hast och jag tror därför att en pragmatisk inställning behövs.

Jag erkänner att mitt förslag till lösning inte är optimalt vad prästvigningen beträffar. Även om jag inte tror att det är så avgörande vem som prästviger, så förutsätter ju detta att vi tillsammans söker och finner vägar vidare. Men det går att finna lösningar.

Prästvigningarna är trots allt inte en så stor fråga om man ser till biskopens arbete - och till prästens livsgärning. Men jag erkänner och förstår att den kan ha ett stort symboliskt värde. Min avsikt är verkligen inte att göra livet svårt för någon. Tvärtom har jag försökt kompromissa så långt det är hederligt. Jag försöker finna en försonad mångfald, som är realistisk, ärlig och ger möjligheter för alla.

Henrik

P.S. Rubriken vill inte vara ironisk eller ralierande. Den vill endast signalera att jag hoppas att oron skall vara obefogad.

Några kommentarer till frågan om homosexualitet

Jag har tagit upp ett mycket aktuellt ämne, som jag anser att man som biskopskandidat inte kan komma förbi. Folk frågar och folk bör få veta var vi står i denna fråga.
Samtidigt är jag medveten att det är ett mycket personligt, och känsligt ämne, och jag har inga som helst behov eller orsaker att trampa in i människors liv och göra det tyngre än det annars är.
www.regnbagsankan.fi finns kandidaternas svar på tre sakliga och viktiga frågor, där finns alltså också mitt svar litet mera utförligt.

Jag vill tillägga några korta synpunkter.

För det första så kan jag inte se att Bibeln i första hand uttalar sig mot sexuell orientering, detta gäller både heterosexualitet och homosexualitet, utan snarare hur man handskas med sin sexualitet. Det är klart att Bibeln talar för det monogama heterosexuella förhållandet, vilket inte längre anses vara självklart som i tidigare kulturer.

Jag tror också att det är lätt att påvisa sakligt att ett homosexuellt förhållande mellan samtyckande vuxna var känt redan under antiken, detta är ingenting som först vår tid har upptäckt.

För det andra är det tydligt att Paulus (Rom. 1, 1 Kor. 6, 1 Tim. 1 osv) inte talar om incest, pederasti, våldtäkt eller därmed jämförbara förhållanden. Naturligtvis tar hand avstånd från dessa. Men av texterna ser man att det handlade om parternas fria val, det fanns en överenskommelse, en frivillighet, som dock inte enligt Paulus gjorde det mera etiskt. Friviligheten måste ha en etisk riktning för att förstärka det etiska. Om jag säger att någon frivillig hjälper någon att misshandla en annan, och man kan påvisa att misshandlaren hade en frvillig medhjälpare, gör inte detta saken mera etisk. Det är klart att det kan finnas homosexuell våldtäkt precis som heterosexuell våldtäkt, vilket kan innebära tilläggsperspektiv, men det är inte frivillligheten i sig som är avgörande.

För det tredje måste man minnas att många homosexuella kristna (och även andra) har valt att inte leva ut sin homosexualitet. De lever i sexuella avhållsamhet. Man kan inte utgå från att till en människas grundläggande rättigheter hör att kunna förverkliga sina begär, oberoende av om den andra parten “är med på noterna”. Ett förhållande mellan t.ex. en 13
-årig flicka och en äldre man (något som varit aktuellt i flera nyhetssändningar i sommar, i t.ex. England och också hos oss) blir inte etiskt godtagbart, även om förhållandet är fullkomligt frivilligt (jag ber läsaren observera att det är endast en dimension som jag anför här; jag jämför inte homosexualiteten med pedofili).

Många människor måste leva i avhållsamhet: ogifta människor, gifta, som av en eller annan orsak inte kan bestående eller tillfälligt ha ett samliv, frånskilda eller änkor/änklingar, som vant sig vid ett samliv, men vars livssituation har förändrats dramatiskt, oberoende av deras egen vilja.

För det fjärde vill jag betona behovet av sällskap och av vänskap. Jag tror att de flesta människor, om inte alla, behöver nära vänskap med någon eller några. Jag tror inte att den kristna etiken riktar sig mot vänskap och gemenskap, så länge den inte leder till oetiska handlingar.

Jag tror också att många, säkert dock inte alla, homosexuella är bisexuella, med olika behov i sin personlighet. Vågar jag påstå att många bisexuella i en tidigare kultur levde i äktenskap, med sina homosexuella böjelser som ett större och dominerande eller ett mindre, men inte desto mindre påtagligt “kors”. Men deras liv innehöll åndå mycket av mening, bl.a. barn, som var deras egna biologiska barn och som de kunde glädjas över.

Nu vill jag verkligen inte förenkla eller karrikera en mycket svår problematik, jag lyfter bara fram några betoningar som jag har mött just från homosexuellas sida. Jag tror att man i etiska frågeställningar ibland måste uppehålla en distinktion mellan individen och samhället. Man kan inte av enskilda människoöden skapa god familjepolitik, för att ta ett exempel.

Jag tror att vi står inför ett mycket stort val nu för hela kultur. Barn skall ges en sund uppväxt med en far och en mor. Sexualiteten bör alltid ställas i relation till livet, dess fortbestånd och särskilt till barnen.

Men avslutningsvis vill jag understryka att jag inte är någons domare. Jag bestämmer heller inte över vem eller vad Gud välsignar. Det har Han redan sagt i sitt Ord. Jag tror att var och en skall ta fram sin Bibel och öppna den och själv läsa vad Gud säger. Den som söker Guds vilja får säkert svar. Och Gud vill hjälpa oss alla och göra vårt liv till något fint och helt. Gud kan förlåta och förnya.

Om detta ber jag för oss alla!

Henrik

19 augusti 2009

Ett linjeval

Biskopsvalet – nu börjar det

Jag tror att många har gjort iakttagelsen att det egentligen varit ganska tyst och stillsamt kring biskopsvalet.

Det kan bero på att det är bara tre år sen sedan senast, och att en viss trötthet finns. Det kan bero på att det är sommar ännu (formellt), och att människor varit på olika håll. Det kan också hända att diskussioner har förts på ett annat sätt än i offentligheten.

Jag tror att det nu är ytterst viktigt med ett ÖPPET SAMTAL. Vi står inför ett linjeval, tror jag. Frågor avgörs inte enbart genom lagstiftning och paragrafer, man har i alla system möjlighet att välja andra vägar än konfrontationernas väg. Detta är en av de stora utaningarna nu.

ETT LINJEVAL

Linjevalet gäller alltmera vad göra med de teologiskt oeniga grupperna kring ämbetsfrågan i vår kyrka. Jag tror att vi måste tona ner den frågan, det finns inga snabba svar som kan övertyga “de andra”.  Kan vi finna former för samexistens som passar alla, så att alla kan leva med dessa lösningar? Som jag ser det är det fullt möjligt – om vi vill. Det är nämligen helt klart att om eller när vägen stängs för många unga präster, som inte kan bli prästvigda, inte kyrkoherdar ens i enprästförsamlingar, inte kaplaner (kanske en av många) så är detta en tidsinställd bomb. Det kommer inte att fungera. Det leder till lösningar utanför kyrkans jurisdiktion – plan B – och det är säkert.

  • Lika så bra, säger några eller kanske ganska många. Men har man tänkt över detta, att det också gäller många av församlingarnas mest trogna medlemmar. Missionsvänner. Bibelgruppsmedlemmar. Bönegrupper, diakonigrupper... Detta har jag redan blivit vittne till på finskt håll, där Lutherstiftelsen har börjat med egna prästvigningar och gudstjänster. De lyckas locka ganska många kvinnor (!) och män. Och troende människor i församlingarna säger att vi är betydligt färre nu när “de” har börjat, det märks i allt.
  • Jag tycker att bara litet av detta så här långt har synts i Borgå stift – vilket jag är glad över. Nu är frågan: vill vi undvika en sådan situation, ens i så hög utsträckning som det är möjligt??

Jag tror att när nya rörelser bildas – kalla dem gemenskaper, nätverk eller vad som helst – blir det svårare att finna vägen tillbaka. Jag vädjar till alla grupper skall besinna sig och se över vilka de verkliga alternativen är.

Linjevalet kommer i ännu högre grad att gälla synen på homosexualitet och framför allt de olika former av homosexuell gemenskap som nu blir aktuell: registrerade parförhållanden, kanske så småningom (i Sveriges och Norges fotspår) homosexuella äktenskap. Jag tror att detta kan vara en realistisk utveckling inom bara 5-10 år.

Det svåra och viktiga är att Bibelns Ord är mycket klara på den punkten. Både skapelseorden och äktenskapets instiftelseord uttrycker positivt att det kristna äktenskapet är det monogama, heterosexuella förbundet mellan en man och en kvinna.

Förbuden i Gamla och Nya testamentet är helt i linje med varann: du skall inte ligga med en man som man ligger med en kvinna. Av de olika texterna att döma är förbudet villkorslöst och inte – som man enligt min mening felaktigt har påstått – enbart ett avståndtagande från olika former av homosexuellt våld, utnyttjande av unga personer, personer i beroendeställning, våldtäkt, prostitution osv men inte, heter det, en frivillig relation mellan samtyckande vuxna.

Jag påstår att Bibelns ord inte är otydliga. Frågan blir i stället om kyrkan låter sig ledas av Guds Ord. Detta är ett verkligt linjeval. Ett ja till sådant som Guds Ord avvisar kommer att mera än någon annan fråga splittra kyrkan. Därför är denna fråga mycket avgörande.

En annan sak som är lika viktig att betona är att kyrkan inte skall avvisa någon människa, naturligtvis heller inte på grund av sexuell identitet. Kyrkan skall vara inklusiv och barmhärtig mot alla. Men kyrkan skall inte gå in för att göra sådana lösningar permanenta som enligt Bibeln är “mot naturen”, och som avvisas. Kyrkan skall inte a priori frånta ett barn rätten till en far och en mor. Detta är en mycket stor fråga.

Men kyrkan skall naturligtvis ta hand om familjer där detta har skett, och där t.ex. barn lever med två “mammor”. Precis som alla andra former av gemenskaper och partnerskap som finns i hemmen. Det finns också många andra grupper som behöver stöd, t.ex. ensamstående föräldrar där mor eller far måste vara både mor/far eller far/mor.

När det gäller synen på homosexualitet har kyrkan i vårt land svängt 180 grader på 40 år. Det har samhället också. Finns här inte ett samband?

Låt mig samtidigt säga att all diskriminering och homofobi skall avvisas och fördömas. Den nyhet som i dagarna kablades ut om homosexuella som fått sätta livet till I Irak efter grym tortyr, är avskyvärd och värt ett enigt fördömande från alla kristnas sida.

Jag tror inte heller att kyrkan skall vara människors förmyndare. Människor lever som de lever och kyrkan kan inte diktera hur människor skall leva. Däremot kan kyrkan och skall kyrkan förkunna Guds vilja och uppmuntra människor att sluta varaktiga livslånga äktenskap. I det fall där detta av en eller annan orsak inte går, skall dessa personer tas om hand i församling och inkluderas i församlingsgemenskapen.

RÖSTA ENLIGT DIN ÖVERTYGELSE

Jag tror slutligen att det i detta val är viktigt att alla röstar enligt sin övertygelse. Vad tror du på, vad vill du att vår kyrka skall vara?

Jag vill att alla som vill bygga Kristi kyrka skall få livsrum i vår kyrka. Också de som har annan syn än jag. Jag vill att vi inte genom hård policy skall ödelägga det som tidigare generationer har byggt. Jag vill att kyrkan skall vara inklusiv och acceptera också mångfalden. Vi kan om vi vill.

Jag tror på en kyrka som arbetar med att framställa evangeliet  på tidens villkor, inte bara föredraget och predikan, utan också samtalet,  samvaron, omsorgen, att äta tillsammans, att dela och att bära. Och jag tror på en kyrka som i hög grad prioriterar barnen. Genom barnen når vi föräldrar och far- och morföräldrar.

Jag tror på en kyrka som är enkel, som är en gemenskap, som är en rörelse, där medbestämmande och delaktighet, möjligheten att verka och påverka finns och får växa. Och gemenskaper som kan se liet olika ut: en husförsamling, en bibelgrupp, en samtalsgrupp, en cellgrupp – eller ngt annat. Livet formar!

Men en kyrka som söker sin identitet i det som i alla tider varit kyrkans livsnerv och grund: Guds eviga Ord. En kyrka som är ekumenisk, och söker enheten både i tiden med andra kristna, och genom tiden, med urkyrkan och det apostoliska arvet, en enhet som bara Kristus kan föda.

Henrik

14 augusti 2009

Tack för förbön!

Några av er som läser min blogg har tagit kontakt och sagt att Ni vill be för mig – kanske på grund av ett tidigare inlägg när det var som mörkast. Nu vill jag tacka Er alla, kända och okända. Idag har jag första gången varit ute och gått till postlådan, kanske sammanlagt 50-60 m, men vackert så. Ryggen är nog tydligt bättre, men ännu ganska sjuk. Men jag ska – om Gud ger mig kraft – försöka vara med om utfrågningar mm.

Denna blogg ska nu inte bli en patientdagbok, men eftersom jag i min förtvivlan skrev ner en vädjan, vill jag också rapportera denna gång.

Jag hoppas att Ni inte slutar be nu, utan tackar för att era böner är hörda. Samtidigt uppmanar jag er att minnas alla andra kandidater, och alla elektorer! Vi står nu inför eventuella pandemier osv och mycket kan störa detta viktiga val. Må Gud, den Allsmäktige och Barmhärtige, hålla sin hand över valet i alla skeden!

Henrik

13 augusti 2009

Frågan som går att lösa




Här kommer några funderingar som du kan lyssna på. Det jag skriver i mitt förra inlägg hör samman med detta.
Henrik

Har han ändrat åsikt?

Någon har undrat om jag nu inför biskopsvalet har ändrat åsikt i ämbetsfrågan.

Svaret är nej.

Men jag har mer och mer kommit till det att den onde lurar oss att fastna i en enda fråga, och jag tror att om vi vill ha en framtid i kyrkan så måste vi söka vägar tillsammans överallt och alltid där det går.

Jag har hela tiden försökt säga att ämbetsfrågan inte är mitt livs fråga. Jag har också sagt att jag inte kräver att andra skall vara bundna av mitt samvete. Vi har alla uppdraget att lyssna till Guds Ord och försöka leva därefter. Jag har under många år gjort det med bönen i Ps. 119: om din tjänare far vilse, så uppsök honom som ett förlorat får.

Jag tror också på fullständig ärlighet och öppenhet. Jag har inget behov att riva i denna fråga, jag försöker leva enligt min övertygelse och väntar att andra lever enligt sin övertygelse. Jag tror inte att vi kommer längre nu. Frågorna och uppfattningarna finns ju där, så det är lika bra att tala öppet.

Jag ifrågasätter inte det juridiskt riktiga i beslutet från år 1986. Jag förstår att en kristen kvinna eller en man med kallelse till Guds rikes arbete tar emot den kallelse som kyrkan ger.

Nu är frågan om vi vill leva tillsammans i samma kyrka. Alternativet som jag ser det är splittring. Och det tycker jag inte är något bättre alternativ. Jag tror att det kan innebära att vi till vissa delar “sitter innanför samma kyrkoväggar på olika platser”. Samtidigt tror jag faktiskt att bara en frihet att verka enligt sin tro skapar förutsättningar för en djupare enhet.

Jag tror inte på rättegångslinjen. Jag tror inte på att anmäla sin broder eller syster. Vi kan redan nu - oberoende av de rättsfall vi har bakom oss - välja en annan väg. Och den skall vi välja!

Samtidigt betyder detta i klartext att jag inte heller försöker utnyttja min position (vad den än är eller blir) till att sätta krokben för andra. Om och när vi har ett beslut, som en del är glada över, andra kan leva med, och några har svårt att förstå, ser jag som enda möjlighet att vi tillsammans försöker ge varandra möjligheter. Vem tar skada av det? Vem blir förhindrad att predika Guds Ord?

Detta betyder inte – och här tror jag många i olika åsiktsgrupper är ense – att “anything goes”. Det betyder alltså att det finns teologiska skäl som jag anser att väger tungt och andra som väger mindre tungt.

Men när frågan igen kommer upp och någon vill öppna diskussionen på nytt med – som han och andra kanske upplever – nya infallsvinklar, tycker många av oss att det är kejsarens nya kläder, det är att säga samma saker med litet andra ord. Och när jag, eller någon annan, försöker bemöta det upplever de andra att jag inte har något nytt att komma med, det är samma argumentation, möjligen med något nytt ord.

Därför tror jag att vi inte i detta skede lyckas övertyga varann och att vi måste hitta en annan väg, där vi kan leva enligt vår övertygelse. Jag tror att vi kan sätta oss ner, inte med frågan ”hur har du tänkt lösa detta?” utan med frågan hur ska vi lösa detta, hur ska vi hitta vägar vidare som alla kan leva med?

Jag vill vara riktigt ärlig. Jag tror att det med tiden skall visa sig vad som har Guds välsignelse med sig och vad som har fört in på “en olycksväg” (Ps. 139). Jag anbefaller hela frågeställningen åt Herren. Jag vill inte bli eller vara någon människas stötesten, men jag vill försöka hålla fast vid Guds Ord. Det vill andra också göra och där vi ser olika på vad det innebär, kan det bli litet olika lösningar ibland.

Jag har förr föreställt mig att de olika åsiktsgrupperna är som cirklar som har ett streck mellan sig. Det är konfrontation, de olika lägrens cirklar. Mer och mer har jag börjat tänka – efter att ha mött kvinnliga präster med en klar Kristusbekännelse och en fin teologi – att det handlar om koncentriska cirklar, eller om cirklar som nästan sammanfaller, där vi har mycket eller det mesta gemensamt, fast vi ser olika i någon fråga.
Och jag har mött manliga präster vars teologi känns mycket långt från det som jag uppfattar som nytestamentlig kristendom – nu talar jag inte ens om mindre frågor, utan t.ex. om frälsningsfrågan och om kristologin.

Nu vet jag inte om den linje jag försöker tala för får stöd. Jag möter överallt en annan linje, nämligen den att man vill tvinga folk att också när det gäller trosutövning handla mot sin övertygelse, eller då vika undan och försvinna. Det har lett till att många av oss inte kan bli kyrkoherdar eller kaplaner, eller ens prästvigda. Jag tror inte att någon förlorar på en större öppenhet här; vi är tjänare, och var och en som bekänner Kristus behövs nu! Vi står inför ett uppenbart hot att förlora många sådana unga som skulle vilja verka som präster, men som börjar se sig om efter andra lösningar. Vill vi verkligen det? Från vem är det bort om också de får rum?

Jag tror alltså att det finns en annan väg. Låt oss inte göra det om intet som tidigare generationer av kristna har byggt upp.

Jag har skrivit om ämbetsfrågan. Den är enligt min mening litet speciell, därför att vi har ett beslut och det är i kraft. Innanför det beslutet ryms den grupp av kristna inom kyrkan, lekmän och präster, som har en traditionell (låt inte benämningen stöta dig) syn. Vi kan lösa de frågor som dyker upp, om vi gör det tillsammans.

Vad välsignelse av samkönade par och eventuella kommande vigslar beträffar (det ska jag återkomma till mera detaljerat) har kyrkan inte fattat något sådant beslut och kan enligt min mening inte göra det.

Det måste ha betydelse för kyrkan vad som står i Bibeln och vad som inte står där.

Vi är av olika mening i ämbetsfrågan. En del tycker att Bibeln är litet oklar på den punkten, andra att Biben är helt klar.

Men vi kan knappast säga att Bibeln är otydlig när det gäller den andra stora frågan. Där handlar det mera om vi vill följa Ordet trots tidsandan, eller om vi vill välja en politiskt korrekt väg.

Nu står vi inför stora och viktiga avgöranden. Låt oss be till Herren, samtala med varandra och studera Ordet.

Jag hoppas jag inte är den enda som vill att vi skall försöka hålla ihop (det är jag säkert inte), jag menar också om och när det ibland är litet svårt, på olika sätt svårt för olika människor.

Henrik

12 augusti 2009

Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe

Dikten, som jag hänvisar till i mitt förra inlägg, finns för övrigt här om någon inte lyckas hitta den:

http://runeberg.org/runeberg/0_15_25.html

Henrik

11 augusti 2009

Herren prövar blott, Han ej förskjuter

Bonden Paavos klassiska ord “Herren prövar blott, Han ej förskjuter” har ofta citerats i olika sammanhang. Hela dikten kan för övrigt vara värd att läsas.

Också jag har predikat över de orden, eller kanske rättare sagt hänvisat till de orden i en och annan predikan.

Men värre blir det när man skall tillämpa dem på sig själv. Det är nog lättare att predika, än att kunna ta orden till sig.

Jag har drabbats av en förfärlig ryggvärk, sannolikt efter ett fall från en byggnadsställning på stugan. Det blev nästan spagat, eller borde ha blivit det, men det kunde jag inte.

Först trodde jag att jag kommit undan “med blotta förskräckelsen”. Men några dagar senare började det på allvar. Jag har varit sjukledig i en dryg vecka och har svårt att stå eller sitta. Hur det skall gå “med det ena och det andra” vet jag inte.

Nu får jag stava på bonden Paavos ord. Det är som skolstarten för mig – så är det varje gång..

Kanske någon rentav vill knäppa händerna och be om nåd och hälsa?

Så får jag börja läsa de svåra orden – som på ettan i Guds skola – och försöka tro att Gud ej förskjuter, bara prövar.

Henrik

08 augusti 2009

Lästips: två chefredaktörer avslöjar sig

I tidningen Kotimaa finns en intervju med frågor ställda till två kyrkliga tidningars chefredaktörer. Det handlar om Kirkko ja kaupunki, som är Helsingfors församlingars tidning, och om Uusi Tie, Folkmissionens tidning.

Det är läsvärt – för den som vill orientera sig i den kyrkliga och andliga geografin. Jag tycker att deras svar ganska fint ringar in frontlinjer i vår kyrka idag.

Förutsättningen är naturligtvis att man kan finska och får tag på papperstidningen Kotimaa
nr 31 (6.8.2009).

Henrik

05 augusti 2009

Lönar det sig att vara kristen?

Det finns några “meritlistor” i NT, där Paulus talar om en Guds tjänares förmåner. Särskilt i 2 Kor. berättar han hur det varit och om det har lönat sig att svara ja på Guds kallelse.

Nu är ju inte alla kristnas liv så dramatiskt. Men något av detta får nog många smaka på. Det är lätt att skriva ner dem, liksom i en andakt. Men när de drabbar en själv känns det inte alltid så angenämt.

Av förekommen anledning har jag dessa dagar bl.a tänkt på orden dysfemi och eufemi.  De finns i den första texten. Idag används dysfemism och eufemism i betydelsen att med ord försöka förvärra eller förmildra något. Man säger inte “utvecklingstörd” utan förståndshandikappad (t.ex.). Man säger inte “städerska”, utan väljer ngt i stil med lokalvårdare.

Dysfemi är motsatsen. Man säger något som förvärrar den egentliga situationen. Månne inte de i Sverige använda orden “heterofascist” och “heterobesatthet” är ngt av detta.

Men hos Paulus betyder de “ont rykte” (dysfemi) och “gott rykte” (eufemi).

Det är jobbigt med rykten. Det pratas och tycks och oftast kanske det lönar sig att inte ens försöka bemöta sådant. För om man gör det blir förklaringarna kanske upphovet till  nya rykten..

Lättast skulle det vara att dra sig från allt. Då skulle man sannolikt få vara mera i fred.

Men det gjorde åtminstone inte Paulus. Han tog emot alla dessa naturaförmåner och var en Guds tjänare i alla väder.

“Nej, under alla förhållanden vill vi visa att vi är Guds tjänare, med stor uthållighet, under lidanden, nöd och ångest, under hugg och slag, under fångenskap och upplopp, under arbete, nattvak och svält,  i renhet och insikt, i tålamod och godhet, i den helige Ande, med uppriktig kärlek, med sanningens ord och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen i både höger och vänster hand, under ära och vanära, med dåligt rykte och gott rykte. Man kallar oss villolärare, men vi talar sanning.”
2 Kor. 6:4-8

Är de Kristi tjänare? Det är jag ännu mer, för att nu tala likt en dåre. Jag har arbetat mer, suttit i fängelse mer, fått hugg och slag i överflöd och ofta svävat i livsfara. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio gisselslag, så när som på ett,  tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn låg jag i det djupa vattnet. Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder,  allt under arbete och slit, ofta under vaknätter, under hunger och törst, ofta utan mat, frusen och naken. Förutom allt detta har jag den dagliga uppgiften, omsorgen om alla församlingarna.
2 Kor. 11:23-28
Man kan säkert se dessa listor som avskräckande exempel! Det lönar sig inte att vara kristen, att gå med.

Men man kan också vända på steken: om livet, som för Paulus’ del slutade med att han blev halshuggen, var sådant som innehöll så många svårigheter och Paulus trots allt drog slutsatsen att han fortsatte, han följde Kristus till slutet, då måste det ha gett mera än det tog!

Nu vill jag inte – om någon trodde det – placera in mig i någon Paulus-kategori. Mycket av det lidande och obehag som drabbat mig har jag säkert själv förorsakat. Kanske dock inte riktigt allt..

Men varje kristen människa, alla som står i motvind mot tidsandan, får smaka på något av detta. Att du kritiseras, att ditt namn nämns som något ont.

Står vi för sanningen också om vi förtalas? Är vi villiga att ta på oss “den korsmäkta dräkten med smädnamn
som Rosenius skriver om i en av sina psalmer?

Det är en viktig fråga för människan, som har en inneboende vilja att vara politiskt korrekt.

Henrik